Min barndom i krigets Paris: En krönika 1933 - 1945

By Arne Hultman

I sin bok berättar Arne Hultman om sina rafflande upplevelser under andra världskriget 1939-1945.

Han har klara minnen av alla viktigare händelser, flykten från Paris 1940 som sexåring på egen cykel, tyskarnas bombning av Orléans, krigsåren i Paris med allierade bombningar dag och natt och Paris befrielse i augusti 1944. Slutligen berättar han om den kulturkrock han upplevde efter flyttningen till Sverige i juni 1945.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 22, 2019
• ISBN: 9789178516131

Arne Hultman

Né à Bruxelles en 1933 de père suédois et de mère autrichienne, Arne Hultman est parfaitement bilingue français-suédois depuis sa plus tendre enfance. A partir de l'âge de trois ans, il a vécu en France à Neuilly-sur-Seine, où il habitait lorsque la guerre a éclaté en 1939. Il est diplômé de l'Ecole des Hautes Etudes Commerciales de Göteborg en Suède. Toute sa carrière s'est déroulée dans la Société Ericsson en Suède et en France comme chef comptable et informaticien.

Book preview

Hultman

1. Mina förfäder och min födelse år 1933

Jag har en ganska brokig bakgrund. Min far var svensk, min mor österrikiska och min mormor tjeckiska. Jag är född i Bryssel, växte upp i Paris och upplevde där hela andra världskriget, fullföljde mina studier i Göteborg och levde mitt yrkesverksamma liv i Stockholm och Paris. Hur kan detta komma sig?

Vi tar det från början.

Valerie Brunlechner ca 1929.

Vidar Hultman ca 1929.

Min far Arne Vidar Ivarsson Hultman föddes den 12 januari 1901 på Brännkyrkagatan 28 på Södermalm i Stockholm. Hans tilltalsnamn var Vidar. Min farfar Ivar Hultman föddes år 1869 på Drottninggatan 64 i Klara församling i Stockholm. Han var aktuarie på Försäkringsaktiebolaget Skandia. Dessutom var han uppfinnare och skicklig pianist. Min farmor Helga Hultman var född Richter 1873 på Hångers Storegård i Ljungby i Småland. Även hon var skicklig pianist och dessutom träsnidare i fornnordisk stil.

Släktnamnet Hultman kommer från min farfars farfars farfars far Anders Esbjörnsson Hultman. Anders blev antagen 1716 som indelt soldat för roten nr 155 Hult, Undenäs socken, vid Kungl. Skaraborgs regemente, Överstelöjtnantens kompani, varvid han erhöll soldatnamnet Hultman efter rotegården Hult. Alltså gården Hults man i Indelningsverket, som den svenska försvarsorganisationen kallades.

År 1910 flyttade Vidar med sina föräldrar Ivar och Helga Hultman samt sina två syskon Ingrid och Alf till Villa Grantorp, Majorsvägen 8 i Neglinge, Saltsjöbaden. Det var i Saltsjöbadens samskola som han lärde känna den flicka som så småningom skulle bli min mor.

Min mor Valerie Sophie Brunlechner var född den 11 september 1907 i Graz i Österrike och kom tolv år gammal till Neglinge i Saltsjöbaden den 10 mars 1920 som krigsbarn på grund av den hungersnöd som rådde i Österrike efter första världskriget. Jag har en notering på baksidan av ett foto om att hon befann sig i Sverige redan 1919. Det kan vara så att hon gjorde ett första besök det året för att träffa sina blivande fosterföräldrar.

Min morfar Vinzenz Brunlechner var född 1864 i staden Mürzzuschlag i provinsen Steiermark i de österrikiska Alperna. Hans närmaste förfäder hade varit bagarmästare i fem generationer. Själv var han kapten i österrikiska armén. Min mormor Sophie Brunlechner, född Kuntschig, var född 1867 i staden Olomouc (Olmütz på tyska) i provinsen Mähren i nuvarande Tjeckien, som på den tiden utgjorde en del av den Habsburgska monarkin.

Valerie berättade en gång en skröna om hungersnöden i Österrike. Det var så ont om mat i städerna att befolkningen för att överleva blev tvungen att äta råttor. Det smakade inget vidare. Sedan tog råttorna också slut, och då fick man köpa råttsurrogat. Det smakade alldeles förskräckligt illa. Även om detta är en skröna, så säger det i alla fall något om hur matbristen upplevdes.

Min mor fann sig snabbt tillrätta i Neglinge. Hon kom till omtänksamma och kärleksfulla fosterföräldrar, Saltsjöbadens läkare doktor Carl-Gustaf Bernhard von der Burg och hans hustru Gertrud, född Meurling, som Valerie kallade Tante, men som min syster Anita och jag kallade Momo, eftersom vi betraktade henne som vår svenska mormor. Vår riktiga mormor i Österrike hade vi aldrig träffat.

Doktorsvillan låg på Pålnäsvägen 7 i Neglinge och inrymde både bostad och läkarmottagning. Tyska var på den tiden första främmande språk i de svenska skolorna, så Valerie kunde kommunicera i sin nya omgivning från första dagen. Hon lärde sig dessutom snabbt svenska i Saltsjöbadens samskola, där hon blev inskriven som extraelev. Omkring 1926 flyttade hon tillbaka till sina föräldrar i Graz men gjorde ett besök i Neglinge 1927.

Efter avslutade studier vid Kungl. tekniska högskolan i Stockholm och fullgjord värnplikt i Kungliga flottan blev min far anställd på SKF i Göteborg. År 1929 blev han placerad som ingenjör på SKF:s kontor i Bryssel. Under tiden hade han friat till Valerie Brunlechner i Graz. Han berättade för Valerie att han hade satt ihop en tabell med namnen på de flickor som han kunde tänka sig att vara gift med och de goda egenskaper han ansåg vara viktigast. Sedan hade han fyllt i tabellen med kryss. Min mamma berättade stolt många år efteråt: Och jag fick flest kryss! Hon svarade Ja på frieriet och kom upp till Neglinge över sommaren 1929.

Min far åkte före till Bryssel för att ordna bostad och börja sin anställning där. Valerie kom lite senare med tåg, möjligen via sina föräldrar i Graz. Hon blev lite besviken när hon steg av tåget i Bryssel, ty hon såg inte till sin fästman på perrongen. Till slut hittade hon honom. Han stod och tittade på lokomotivet. Som en förmildrande omständighet får jag kanske tillägga att ett snälltågslok var en imponerande syn. Drivhjulen, ofta tre par sammankopplade med koppelstänger, var två meter i diameter. Ett ånglok uppförde sig som ett levande väsen. Det frustade och stånkade och avgav stora rökpuffar.

När man läser deras bevarade brevväxling från den tiden kan man dock konstatera att de var djupt förälskade i varandra. De gifte sig borgerligt på Bryssels rådhus den 5 november 1929.

År 1930 var Vidar ledamot av juryn i den internationella utställningen i Liège, som ägde rum till hundraårsminnet av Belgiens självständighet. Som tack för det erhöll han en orden och medföljande titel Chevalier de l'ordre de Léopold II med tillhörande ordensstjärna (kraschan) hängande i blått och svart band.

År 1932 hade Vidar blivit utnämnd till direktör vid SKF:s Brysselkontor.

Så kom det sig att jag föddes i Bryssel, eller närmare bestämt en förort till Bryssel som heter Uccle, den 27 november 1933. Jag brukar säga att jag är född i Bryssel, ty Uccle är det inte många i Sverige som vet var det ligger. Det är så okänt att det till och med en gång blev felstavat i mitt pass. Där stod det Vecle. När jag gick tillbaka till passmyndigheten för att få felet rättat visade det sig vara felstavat även i folkbokföringen. Där fick jag det rättat, men jag fortsatte att använda passet tills giltighetstiden hade löpt ut.

I Uccle låg sjukhuset där jag föddes och blev registrerad, men vi bodde i själva Bryssel i stadsdelen Etterbeek.

Mina förnamn blev Arne Bernard, Arne efter min far och Bernard efter min mors svenska fosterfar. Att stavningen blev fransk, Bernard och inte Bernhard, beror på att födelsen registrerades i Bryssel.

2. Mina första år i Bryssel och Paris

Jag har inga minnen från tiden i Bryssel, men mina föräldrar har berättat ett och annat. Vi bodde i stadsdelen Etterbeek, först på rue Commandant Ponthier nr 95. Troligen i början av år 1933 flyttade vi till boulevard Saint Michel nr 227.

Arne med barnsköterska framför boulevard Saint Michel nr 227

i stadsdelen Etterbeek i Bryssel maj 1935

. Om du, käre läsare, beger dig till Bryssel för att söka upp huset kommer du att finna boulevarden men inte nummer 227. Den delen av gatan döptes nämligen om efter andra världskriget till boulevard Louis Schmidt med husnummer som började om på 1, så vårt hus har nu nummer 16 men står kvar oförändrat. Louis Schmidt var Etterbeeks borgmästare mellan 1933 och 1944. Han arresterades 1942 av Gestapo (tyska hemliga polisen) och dog i tyskt koncentrationsläger i Breslau den 13 februari 1944.

Till vänster: Valerie och Arne på balkongen våren 1934.

Till höger: Vidar och Arne på balkongen sommaren 1935.

Vägg i vägg med oss bodde en annan svensk familj, Pontus och Gunilla Frisk med dottern Christina, som föddes 1935. Pontus var anställd på Svenska Fläktfabrikens Brysselkontor. Valerie och Gunilla, kallad Nillen, blev mycket goda vänner. Det fanns sopnedkast med lucka i köket, och när båda öppnade sina luckor samtidigt kunde de se och prata med varandra. Mina föräldrar umgicks även med en belgisk familj, ingenjören vid SKF:s Brysselkontor Georges Louvrier med makan Yvonne och döttrarna Régine och Hélène.

I mitten av juli 1934 åkte mina föräldrar och jag med ångbåt från Antwerpen till Stockholm för att hälsa på släkten.

Ett enda minne har jag från mina år i Belgien, och det var en semesterdag på en badort vid kusten tillsammans med familjen Louvrier. Det måste ha varit sommaren 1936, och jag var då två och ett halvt år gammal. Régine red på en åsna som leddes på badstranden av en förare. Gatan som gick utefter stranden var kantad av hus, och i ett av husen var det uthyrning av trampbilar för barn. De hängde i krokar ovanför våra huvuden. Jag bad mina föräldrar att de skulle hyra en av trampbilarna åt mig, men det blev nej, kanske för att det var dags att åka hem då.

Den 1 januari 1937 blev pappa utnämnd till ritkontorschef vid SKF:s franska dotterbolag Compagnie d'Applications Mécaniques (CAM) i Paris. Huvudkontoret låg på avenue de la Grande-Armée nr 15, en minuts promenad från Triumfbågen. Avenue de la Grande-Armée utgör förlängningen av avenue des Champs-Elysées bortom triumfbågen. Kontoret hade ett stort skyltfönster mot gatan. Skyltningen var lite spännande, ty där fanns alltid något som rörde sig.

Vid årsskiftet 1936–1937 flyttade vi från Bryssel till Neuilly-sur-Seine, som är en förstad väster om Paris. Valerie tyckte att det var väldigt tråkigt att lämna Bryssel och sina vänner där. Men hon fick snart nya vänner i Neuilly.

Del av Neuilly-sur-Seine. Foto taget omkring 1930 från Puteaux-bron. Rakt ovanför det flytande lilla huset med rutmönster skymtar den öppna plats (square) som våra fönster vette mot. Vid fotots högerkant börjar Boulogneskogen.

Vi flyttade in på boulevard Julien-Potin nr 8. Gatan var en kort, lugn och tyst bostadsgata. Åttavåningshusen på båda sidor tillhörde samma fastighetsbolag och kändes därför lite som ett privat område. Att den kallades boulevard berodde på att den var trädkantad på båda sidor. Vårt hus var ett vitt åttavåningshus som låg intill Seinefloden helt nära Boulogneskogen.

Fotot över åttavåningshusen i Neuilly-sur-Seine är från ett vykort inköpt år 1937 i bokhandeln på rue Ernest-Deloison. Det är taget från Puteaux-bron, som förbinder Parisförorten Neuilly med förorten Puteaux på andra sidan floden