Det brinner en eld

By Mary Stewart

Modellen Gianetta Drury har lämnat London för att åka till ön Skye utanför Skottland för att vila upp sig. På hennes hotell är stämningen minst sagt uppskrämd efter att ett mord skett i trakten och en ung flickas kropp hittats. När ett nytt mord inträffar ökar spänningen och skräcken blir påtaglig. Snart pekar alla misstankar mot någon av hotellets gäster. Och bland dem finns Gianettas exmake ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 19, 2018
• ISBN: 9788711783535

Book preview

Mary Stewart

Det brinner en eld

Saga

Det brinner en eld

är översatt från engelska av Sven Bergström efter

Wildfire at Midnight

Copyright © 1956, 2018 Mary Stewart och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711783535

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

FÖRSTA KAPITLET

Den dimmiga ön

Ursprungligen var det nog mina föräldrars fel, eftersom de gav mig ett så fånigt namn som Gianetta. Det är i och för sig ett sött namn, men det frammanar bilder av förföriska och lätt övermogna donnor i Tizians mindre respektabla målningar, och även om jag måste medge att jag har en kolorit som kunde ha intresserat en veneziansk mästare råkar jag vara en ganska hämmad produkt från en engelsk prästgård på landet. Och jag kan för min del inte tänka mig något som avviker mer från bagniovenusarna från Tizians mellanperiod.

För att göra mina föräldrar rättvisa måste jag erkänna att bagnio-draget fanns i familjen – naturligtvis på ett betryggande tidsavstånd men det hade i alla fall funnits där. Och min mor är precis tillräckligt vimsig, artistisk och sentimental för att inte ha någonting emot att uppkalla en rödhårig dotter efter den argbiggsvenus, den vackra rödhåriga Gianetta Fox, som en gång var en firad skönhet i London, och en Skönhet på den tiden då skönheter stavades med stort S och räknades som en sexsiffrig tillgång. Den praktfulla Gianetta var av mycket enkel härkomst; modern var visst halvitalienska och om hon alls visste vem fadern var erkände hon honom aldrig. Hon kom bara uppdykande, Venus som uppsteg från det viktorianska Whitechapel, och gjorde stor furor i London 1858. Hon var då bara sjutton år. När hon var tjugu hade hon blivit porträtterad av varenda målare av rang (Landseer var den ende som avstod) i varje tänkbar allegorisk pose, och det påstods att hon hade varit älskarinna åt dem allesamman i tur och ordning – fast också i det avseendet är jag benägen att göra ett undantag för Landseer. Och 1861 skördade hon den välförtjänta belöningen för sina märkliga gåvor och gifte sig med en baronet. Han lyckades behålla henne tillräckligt länge för att få två barn tillsammans med henne innan hon övergav honom – för en mycket modern målare av franska skolan som specialiserade sig på naketmåleri. Hon överlät åt den skandaliserade sir Charles att ta vård om sin son och dotter; den förre skulle med tiden bli min morfar.

Så min rara, vimsiga, artistiska mor, som tillbringar sin tid i prästgården i Cotswold med att göra söta små krukor och skålar och bränna dem i en ugn längst ner i trädgården, uppkallade mig efter min beryktade (och berömda) morfarsmor, utan en tanke på de eventuella konsekvenserna för mig när jag i min tur kom till London 1945.

Jag var nitton år, hade slutat skolan inte fullt åtta månader tidigare och kom nu direkt från en mannekängkurs i West End för att i all oskuld ta itu med att göra en glamorös karriär i ett modehus som mannekäng. Jag delade ett inackorderingsrum med en väninna, hade ett litet bankkonto (gåva från far), två handdrejade krukor och en askkopp (gåva från mor) och en anteckningsbok för engagemang (gåva från min bror Lucius). Jag var hur lycklig som helst.

Jag var fortfarande hur lycklig som helst när Galleri Morelli köpte den Zollnermålning som hette My Lady Greensleeves och Marco Morelli – den Marco Morelli -beslöt sig för att skapa sensation med den. Ni minns kanske uppståndelsen? Jag skulle tro att Morellis avsikt var att åstadkomma ett slags come back för konsten efter krigs årens knapphet och försakelser. Han kunde knappast ha valt en lämpligare tavla för det ändamålet. My Lady Greensleeves har all den orgiastiska färgglädjen från Zollners 1860-talsmåleri: den praktfulla dam som trånar i tavlans mitt var fokus för ett komplicerat glitter av smycken och fjädrar och broderat siden – jag tvivlar på att något material har blivit mer underbart målat än den skimrande damasten i de vida gröna ärmarna. Som motvikt till knappheten var det sannerligen effektfullt. Och inte ens Zollners påfågelsgranna färger kunde utplåna modellens triumferande vitalitet eller matta glöden i det flammande röda håret. Det var Gianetta Fox sista framträdande på en porträttmålning i påklätt skick, och hon hade den air som krävdes för att göra det mesta möjliga av det.

Det hade också Morelli och hans kusin Hugo Montefior, modeskaparen, som råkade vara min arbetsgivare. Och det fanns ingenting som talade mot förslaget att Montefior skulle pånyttskapa klänningen med de granna gröna ärmarna och att jag skulle bära den vid uppvisningen och att den skulle bli en sensation i de rätta kretsarna och därigenom bli till stor nytta för kusinerna. Och kanske också för mig, fast det hade jag uppriktigt sagt inte någon tanke på när Hugo lade fram sin idé för mig. Jag blev enbart smickrad, upphetsad och förfärligt nervös.

Jag bar alltså Greensleevesklänningen vid uppvisningen och Morelli fick den sensation som han hade åstundat och jag var så vettskrämd för den fashionabla publiken att när jag alls sa något gjorde jag det med en stram, tonlös liten röst som måste ha låtit som det allra senaste ifråga om uttråkad, bräcklig sofistikering. Jag måste i själva verket ha sett ut och låtit som en blek kopia av den arroganta världsdamen bakom mig på Zollners porträtt, för det var vad Nicholas Drury utan tvekan tog mig för när han lyckats armbåga sig fram genom trängseln och presentera sig. Jag hade naturligtvis hört talas om honom och det bidrog knappast till att öka mitt självförtroende; han hade vid den tiden – han var då tjugonio – tre förfärligt bra böcker bakom sig, förutom ett rykte om att ha en mycket skarp tunga. Jag blev så nervös över sammanträffandet att jag stelnade till fullständig enfald och under hans sarkastiska blick stammade fram något meningslöst skolflickspladder om gud hjälpe oss båda två som han tog för koketteri. Tre månader senare gifte vi oss.

Jag har inte lust att dröja vid de tre år som följde. Jag var naturligtvis vilt, vanvettigt, idiotiskt förälskad i honom, en dum liten förgapad flickunge som kastades in i en tillvaro som var mig alldeles främmande och kanske också en smula skrämmande. Och det stod mycket snart klart att inte heller Nicholas kände sig hemmastadd. Han hade trott att han gift sig med en modern Gianetta Fox, en säker ung raffinerad kvinna som kunde röra sig som fisken i vattnet i det hektiska nöjesliv som han var van vid. Det han i själva verket fått var bara Gianetta Brooke, som slutat skolan för inte så länge sedan och vars säkra hållning och uppträdande var en teknik som hon helt nyligen skaffat sig i Montefiors salonger och Mayfairs mannekängfabrik.

Men det var inte denna ursprungliga felbedömning som var orsak till vår lilla tragedi; kärleken är en stor broslagare och till en början såg det ut som om det som fanns mellan oss kunde överbrygga alla klyftor. Och Nicholas bemödade sig lika mycket som jag; nu när jag tänker tillbaka på det inser jag det; om jag verkligen fick en del raffinemang och en smula förstånd så kämpade Nicholas för att återuppväcka ömheten. Men det var för sent; redan när vi lärde känna varandra var det för sent. Tiden var emot oss, klyftan var alltför stor – inte de tio år som skilde mellan oss utan snarare den tusen år långa sträckan av ett världskrig som för mig bara var ett minne från uppväxtåren som i stort sett inte lämnat efter sig några spår inom mig, men som för Nicholas var en ofta återkommande mardrömsångest som efterlämnade ärr på ett medvetande som då endast täcktes av en tunn skyddshinna. Hur skulle jag, en oerfaren nittonåring, kunna begripa de spänningar som plågade Nicholas? Och hur skulle han kunna ana att djupt under mitt bräckliga självförtroende lurade osäkerhetens och rädslans förödande bakterier?

Vilka orsakerna än var kom brytningen ganska snart. Efter två år var vårt äktenskap praktiskt taget slut. När Nicholas gav sig ut på resor för att skaffa material till sina böcker, som han ofta brukade göra, fann han allt oftare anledning att inte ta mig med och när jag till sist kom underfund med att han inte reste ensam gjorde det mig inte precis förvånad men desto mer sårad och förödmjukad och – eftersom jag trots allt var rödhårig – blixtrande ursinnig.

Om jag hade velat behålla Nicholas skulle jag gjort klokast i att tiga. Jag var ingen match för honom på ett slagfält där kärlek hade blivit en svaghet och stolthet det enda försvaret mot en cynism som både var brutal och omöjlig att besvara. Han vann mycket lätt och han kan inte ha vetat hur grymt...

Vi skildes 1949. Av hänsyn till min mor, som är så högkyrklig att hon (enligt far) gränsar till katolicism, behöll jag Nicholas namn och bar fortfarande min vigselring. Efter en tid återvände jag till och med till London och till Hugo Montefior, som var sagolikt snäll mot mig, lät mig arbeta tills jag var dödstrött och aldrig sa ett ord om Nicholas. Det gjorde inte heller någon annan, utom mamma, som ibland frågade efter honom och vid två tillfällen till och med frågade om vi inte tänkte skaffa oss barn... Efter ungefär ett år lyckades jag faktiskt finna det roande utom när jag var trött och nere och mammas och Tenchs prästgårds vänliga tidlöshet blev för mycket för mig.

En dag i mitten av maj 1953, när London varit fullpackat sedan veckor av folk som redan samlats för kröningen och Hugo Montefior en morgon tog sig en grundlig titt på mitt ansikte, tog ännu en titt och genast uppmanade mig att åka bort på fjorton dars semester, ringde jag upp Tenchs prästgård och fick mamma på tråden.

Semester? sa mamma. I början av juni? Men så bra, älskling. Kommer du hit eller tycker Nicholas att det blir för tråkigt?

Mamma, jag ...

Vi har förstås inte någon TV, sa mamma stolt, "men vi kan höra alltsammans lika bra i radion ..."

Jag kastade en blick ut genom Montefiors butiksfönster, som har en strålande utsikt över Regent Street. Det skulle vara mycket trevligt, sa jag. Men mamma lilla, du tar väl inte illa upp om jag först åker någon annanstans på ett tag? Till något ostört ställe... bara berg och vatten och fåglar och sånt, du vet. Jag hade funderat på Lake Di-strict.

Det är inte tillräckligt långt bort, sa mamma bestämt. Skye.

Eftersom jag kände mamma trodde jag först att hon rekommenderade Himlen som en lämplig tillflyktsort. Men sedan tillade hon: "Pappa talade om det på Dunhills garden-party här om dan. Det regnade hela tiden så vi var tvungna att hålla oss inne – du vet ju hur det alltid brukar regna på Dunhills garden-party, älskling – och det påminde Maisie Dunhill så starkt om det. De var där i ett par veckor en gång och det regnade varenda dag."

Aha, sa jag medan det började gå upp ett ljus för mig. Skye.

"Och det finns ingen television", sa mamma för att avgöra saken en gång för alla.

Det låter som rätta stället, sa jag utan ironi. Gav mrs D. dig någon adress?

Nu tutar det, sa mamma frånvarande. "Vi kan helt enkelt inte ha pratat i tre minuter redan och de vet att det gör mig alldeles vimsig. Vad var det vi – jovisst ja, Dunhills... vet du vad, älskling, de har köpt ny bil, en stor sak som heter Jackal eller Jaeger eller något liknande och..."

Jaguar, mamma. Men du skulle ge mig adressen på det hotell där Dunhills bodde.

Javisst, det skulle jag ju. Men du förstår överste Dunhill kör aldrig över femtifem i timmen och pappa säger -vad sa du, hjärtat mitt?

Jag hörde pappas röst säga något otydligt någonstans i bakgrunden. Sedan sa hon: Pappa har den uppskriven, lilla du. Jag vet inte riktigt var... jo, här är den. Camas Fhionnaridh Hotel...

"Vad sa du det hette?"

Camas – jag ska stava det åt dig. Hon gjorde det. Jag tror inte att – jag kan inte minnas det – men det måste vara det här. Vad sa du, hjärtat mitt? Det sista sa hon till pappa samtidigt som hon vände sig bort från luren medan jag lyssnade med en viss spänning på tutning-arna, som alltid förvandlar mamma från hennes normala älskvärda tankspriddhet till ett stadium av osammanhängande pladder. Pappa säger att det är gaeliska och uttalas Camasunary, sa mamma, "och det ligger vid världens ände, så åk dit du, älskling, och ha det så härligt med fåglarna och – och vattnet eller vad det nu var du sa att du

längtade efter."

Jag satt uppflugen ovanför den bullrande Regent Street och kramade telefonluren. För min inre syn framträdde en sval och avlägsen vision av regnblanka berg.

Jaa, vet du vad, sa jag sakta, jag tror jag tar och gör det.

Då är den saken klar, sa mamma belåtet. "Det låter idealiskt, älskling. Så lämpligt att jag hade adressen dit. Det var som om det var menat"

Det känns skönt att veta att mamma aldrig kommer att fatta vilken grov ironi det låg i det påpekandet.

På eftermiddagen lördagen den trettionde maj 1953 beredde jag mig alltså att avverka den sista etappen på min resa till Camas Fhionnaridh på ön Skye. Jag insåg att mamma hade haft fullständigt rätt i att det låg vid världens ände: den sista etappen måste avverkas med båt, eftersom det bara fanns en primitiv körväg landsvägen från Strathaird till Camas Fhionnaridh, som traktens enda buss inte vågade sig på. Den bussen hade fört mig så pass långt som till Elgol på östra sidan av Loch Scavaig och mer eller mindre tippat av mig och mitt bagage på stranden. Och så småningom hade en båtkarl tippat mig i sin båt, fast på ett något mer sirligt sätt, och gett sig i väg ut med mig, mitt bagage och ännu en passagerare, över den blanka sjön mot den avlägsna Camasunary viken.

Det gick inte att tänka sig någonting mer fridfullt. Sjön var i sig själv en stor vik, en inskärning av Atlanten som låg insluten av bergen som i en halvmånformad vagga. Fiskebyn Elgol låg med sin bakgrund av ljungklädda höjder i ena spetsen av halvmånen: från den andra sköt en taggig bergvägg tvärbrant ut i vattnet och avtecknade sig purpurfärgad mot solnedgångshimlen. Det var Cuillin, Isle of Mists bjässe.

Och inneslutet av bergens väldiga armar låg vattnet stilla som en skinande blank sköld och speglade i djupare blått och djupare guld höjdernas och himlens färgprakt. En tunn glänsande linje, blank som en värja, skälvde mellan verklighetens värld och vattenvärlden nedanför. Vår båt klöv vattnet med sömngivande motorputter, längs ena stranden. Vattnet plaskade mjukt mot stäven och nynnade längs sidorna. Stranden gled förbi med lösa stenar och ljung och överskuggad av sommarmoln av björk, och i vårt kölvatten krusades vattnet kopparfärgat och indigoblått.

Och framför oss, mitt i bergens halvmåne, såg jag vikens botten, där en grön dal trängde ned mellan höjderna till vattenbrynet. Jag visste att högre upp var den dalen en sjö, där bergen slöt sig tätt intill den och förvandlade den till en djup och smal bassäng. Det var från den som floden hade sin källa; jag kunde se dess blänk och nätt och jämnt urskiljbar så här på avstånd låg ett vitt hus mitt i en björkdunge. Båten tuffade stadigt närmare. Nu kunde jag se röken från hotellets skorstenar som några svaga pennstreck mot de mörkblå höjderna. Sedan sjönk solen lägre och vattenglittret försvann och Cuillins väldiga skugga gled tvärs över den lilla dalen. En övermodig klipputlöpare sträckte sig upp mot solen och kastade en diagonal skugga över halva viken.

Garsven, sa den andre passageraren, som satt bredvid mig. Jag hade varit så helt upptagen av sceneriet och den känsla av ensamhet som dessa imponerande berg ingav mig hade varit så stark att jag glömt att jag inte var ensam.

Ursäkta, men jag hörde inte?

Han log. Nu såg jag att han såg mycket trevlig ut och var ungefär trettio år med ovanligt mörkblont hår och mycket blå ögon. Han var lång och smärt, men verkade stark och senig och ansiktet var brunbränt som om han för det mesta vistades ute i det fria. Han hade en gammal ulster över vad som en gång hade varit en mycket präktig tweedkostym.

Det är väl första gången ni är här, sa han.

Jaa. Det är lite – lite överväldigande.

Han skrattade. Absolut. Jag känner trakten utan och innan men jag tycker den är lika storslagen varje gång jag ser dem på nytt.

Dem?

Cuillin. Han sa det med vad jag antog var det lokala uttalet. Han såg över min axel och jag vred huvudet och följde hans blick. Garsven, upprepade han. Det är den längst ut som skjuter rätt upp ur vattnet i den där lustiga vinkeln. Han sträckte handen över min axel och pekade. Och det är Sgurr nan Eag. Och den stora som skymmer solen är Pointed Peak – Sgurr Biorach.

Sgurr Alasdair, menar du, sa båtmannen oväntat bakom oss. Det var en bastant karl från Skye med mörkt brett ansikte och den mjuka röst som utmärker folket på öarna. Han styrde båten mekaniskt och då och då spottade han åt läsidan. Sgurr Alasdair, upprepade han.

Den blonde mannen log belåtet och sa något på gaeliska som fick båtmannen att le förtjust tillbaka. Därefter vände han sig till mig,

Mardo har naturligtvis rätt, sa han. Det heter Alastair på kartan – det blev omdöpt efter en bergsbestigare. Men jag tycker bättre om det gamla namnet och kallar det Sgurr Biorach. Bredvid det ligger Sgurr Dearg, Röda toppen. Hans pekfinger riktades mot den sista spetsiga bergstoppen, som avtecknade sig svart mot solnedgången. Sgurr nan Gillean. Han sänkte handen och log mot mig med en antydan till en ursäkt – brittens beklagande av att ha avslöjat en känsla. Och ni kunde knappast ha sett dem för första gången under gynnsammare förhållanden, sa han i lätt ton. Solsken och aftonstjärnan – alltsammans återgivet i lysande technicolor.

Det låter som om ni var bergsbestigare, sa jag.

Klättrare? Ja. på sätt och vis.

Mr Grant är duktig på att ta sig fram i berg, sa Murdo.

Grant tog fram ett cigarrettpaket och bjöd mig och Murdo och snärtade sedan i väg en utbränd tändsticka i vattnet. Ska ni stanna länge? frågade han mig.

En vecka, tio dar. Det beror på vädret. Om det fortsätter så här blir det gudomligt.

Det kommer inte att göra det, sa han självsäkert. Eller vad säger du, Murdo?

Båtmannen kastade en tvivlande blick åt sydväst, där Atlantens långa och glittrande vattenvidd smalt samman med horisonten. Han vickade med tummen åt det hållet och sa kort och gott: Regn.

Oj då, sa jag bestört. Nu när jag var här föreföll det ljuvliga vädret oändligt mer lockande än mina drömmars regnsköljda berg.

"Var inte ledsen