La Candide eller på spaning efter Europas själ

By Karl-Erik Norrman

För den tjugoåriga diplomatdottern Candide är Stockholm en främmande stad. Ändå är det dit hon ska återvända efter fjorton år utomlands. Fjorton år fyllda med chockartade upplevelser - och en fruktansvärd katastrof. Vad ska hon göra nu? Svaret kommer till henne efter ännu en traumatisk händelse. Hon vill se Europa.

När Candide nått Belgien händer något oväntat - hon förälskar sig i en kvinnlig konsertcellist vid namn Cunegonde. Plötsligt befinner hon sig i en svindlande jakt på kärleken, där hon följer sin älskade från stad till stad, utan att komma ifatt henne. Under resans gång öppnas Candides ögon för Europa, dess historia och de oroväckande politiska trender som sveper in över kontinenten. Vart är egentligen européerna på väg? Och kommer Candide någonsin få träffa Cunegonde igen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726693614

Book preview

författaren.

Kapitel 1 – Candide

Hon hade fått namnet Candide. Egentligen ett pojknamn? Kanske det. Och kanske hade hennes pappa egentligen önskat sig en son? Vem vet. Hon hade aldrig frågat honom. Både hon och han var nog, trots allt, lite för rationella för att ge sig in på sånt som han brukade kalla kontrafaktiska diskussioner. Hur skulle det ha varit om… Nej, och för övrigt var han ju en helt och hållet modern man. Gender-medveten och upplyst. Och nu var det ändå för sent att fråga. Sedan länge för sent…, tänkte hon och såg ut genom flygplansfönstret, långt ned mot ett blåaktigt streck som troligen var Nilen. Varför tänker jag på mitt namn just nu, undrade hon. Är det för att allt kommer att förändras med denna resa? Nu, när jag får träffa Pangloss och Erdofan… Nåja, att namnet var pappas idé, det visste hon. Han var Voltaire-beundrare, sas det. Han brukade säga att denne Voltaire var en stor europé. Vad nu det innebar? Hon sneglade på sin mor i sätet bredvid. Modern hade inte haft något emot namnet, tyckte väl att det var ett vackert, internationellt gångbart namn. Ofta skulle det bli feluttalat av engelsmän och amerikaner, tonvikt på fel stavelse eller i värsta fall till och med Candaid. Men bland moderns kollegor tycktes bildningsgraden vanligen vara hög nog för att uttalet skulle sitta rätt.

Mamman, Rebecca Steinfeld, var diplomat och hade just avslutat sitt tredje och sista år i Nairobi, som ambassadör. Fyra raka utlandsstationeringar, något av ett svenskt UD-rekord, sade kollegorna, inte utan avundsjuka i rösten. Men nu var det äntligen dags att återvända till Stockholm. Återvända? Vadå återvända? Candide hade själv knappt några minnen från den svenska huvudstaden. Utom några allmänna intryck att Stockholm var vackert, att folk var vänliga och att saker och ting funkade effektivt och smidigt i jämförelse med de riktiga storstadsmetropolerna hon upplevt. Hon hade ännu inte fyllt sex år när de hade flyttat till Washington och hon var nio när det bar iväg därifrån till Peking. Varje sommar hade familjen visserligen tillbringat en dryg månad hemma i Sverige. De skimrande fjärdarna i Skärgården kom hon ihåg, liksom lek i Gustaf Adolf-parken och badminton på Gärdet. En midsommarstång, små grodorna och säckkapplöpning hos någon tant på någon ö. Men annars hade familjen mestadels valt Falsterbo och umgänget hade bestått av andra diplomater på Sverigesemester. Så samtalen på badstranden eller vid en och annan sommarbarbecue hade rört sig om hur ambassadanläggningen i Tokio eller Brasilia fungerade, om golfhandikap eller hur i herrans namn X hade kunnat få ambassadörsposten i Madrid. Och bland barnen hade det mest handlat om bad, glass, senaste mobil- eller smartphone-modellen, amerikanska TV-serier och internationella popsångare. Bortskämda djävla snorungar, tänkte Candide. Men hon hade också irriterat sig på en del icke-utlandssvenska barns märkvärdiga sätt att berätta – o´ ja´ ba´ vadååå? O´han ba´… Hon själv var väl det typiska ensambarnet som lärt sig ett ganska vårdat språk genom samtal med föräldrarna. Men hon märkte så småningom liknande ovanor hos amerikanska eller amerikanskt influerade barn som envisades med att säga like eller you know ungefär vart fjärde ord. Ibland roade hon sig med att räkna antalet like på en minut. Rekordet var en tjej i sjuan som hade presterat 19 like på 60 sekunder.

År 2006 hade Mamma själv blivit ambassadör, i Indien. Inte illa. Säkert fälldes även då en och annan kommentar på Falsterbos golfbanor och annorstädes om kvinnokvot eller vem har hon legat med för att få det jobbet?. Jo, Candide visste nog hur snacket gick. Och visst var mamma skitsnygg. So what? Hon var själv övertygad om att modern hade förtjänat utnämningen. Mamma var helt enkelt jätteduktig. Det visste hon. Till New Dehli hade den trehövdade familjen flyttat med stora förväntningar. Och det hade egentligen börjat bra. Visserligen var svenska ambassaden, liksom i Peking, ett compound, något av ett svenskt fort mitt i det indiska myllret. Och visserligen hade Candide haft en riktigt hemsk upplevelse redan efter två veckor. Men Dehli var annars fantastiskt. Med stor aptit hade Candide tagit till sig så mycket hon kunde av den indiska verkligheten, människomyllret, de indiska currymättade dofterna, den rika indiska kulturen. När den amerikanska skolan så tillät kunde hon följa med sina föräldrar, särskilt Pappa, till legendariska platser med sagolika namn som Calcutta, Agra, Mumbay, Bangalore. Ja, första året hade egentligen varit helt OK. Innan det otänkbara hände.

(1969)

Du måste vara snäll och artig mot farbror Günter, förmanade Sarah. Han är nästan din morfar. Jag har inte sett honom på 20 år och det är första gången han besöker oss.

Vadå nästan morfar, frågade Michael. - Morfar är väl död?

Ja, men jag växte upp hos farbror Günter och hans fru Sabine. Hon är död nu. De var väldigt snälla mot mig.

Är han riktig polis? Häktar han mig om jag inte är snäll? Och jag kan ingen tyska…

Det gör ingenting. Var bara snäll och artig!

Michael kände att modern var nervös på ett sätt som han aldrig tidigare hade upplevt. Hon brukade oftast vara nästan bohemiskt likgiltig i fråga om protokoll och maträtter när det vankades gäster. Huvudsaken var alltid att det egna håret låg rätt, läppstiftet var lagom rött, den egna klänningen satt bra och, i förekommande fall, fiolen var stämd. Men nu hade hon övervakat den för dagen anställda kokerskans anrättningar in i minsta detalj och hon gjorde ständiga pedantiska anmärkningar angående dukning och servering, så att den likaledes inkallade serveringsdamen himlade med ögonen i tyst samförstånd med Michael. Den rymliga östermalmsvåningen hade ofta gäster och då brukade Sarah Steninge vara öppen för improvisation och ta det hela ganska avspänt, men alltså inte denna gång. Det måste vara något alldeles speciellt med denne tyske polis. Och hans farhågor besannades när de alla satt vid middagsbordet. Brodern Mark, familjens Wunderkind, kom genast i fokus. Mark och den vithårige och ganska överviktige farbror Günter började snart tala om de bästa tolkningarna av Beethoven- och Mozart-sonater. Michael tyckte instinktivt illa om tysken. Mamma deltog i samtalet och tolkade delvis mellan ett mischmasch av tyska, engelska och svenska. Men hon höll sig ändå tillbaka, i stolthet över äldste sonens kunskaper och musikaliska entusiasm. Pappa Gustaf fann samtidigt ett visst nöje i att visa upp sin perfekta tyska i samtal med sin bordsdam, Günters nya sambo Angela. Hon såg riktigt fet och töntig ut, tänkte Michael.

Och värre skulle det bli. När efterrätten hade avätits (en tröst denna konstiga kväll: marängsviss med mycket varm chokladsås), ombads det vackra underbarnet spela Beethoven. Det blev Appasionatan. Entusiasmen bland de vuxna var stor. Michael försjönk i sitt vanliga du-är-omusikalisk-svårmod. Redan när han var fyra år (och Mark sju) hade föräldrarna definierat sönernas talanger: Mark är musikalisk som mamma, Michael är omusikalisk som pappa, men med goda utsikter att bli jurist som pappa. Punkt och slut. Rälsen var utlagd, livsbanan utstakad. Men stämningen blev ännu konstigare när mamma tog fram fiolen och farbror Günter satte sig vid pianot. De spelade någon violinsonat av Schubert. Hans vackra mamma hade aldrig sett ut så. Hennes ansikte fick plötsligt ett uttryck av förtvivlan eller ångest. Michael kunde inte tolka det och han visste bara att han inte tyckte om det. Och farbror Günter fick ett ännu konstigare uttryck. Han verkade nervös. Särskilt när han tittade på pappa, som visserligen till synes kyligt, men hela tiden nervöst trummande med högerhandens fingrar mot soffans sidobord iakttog de två musikerna. Michael önskade sig bort, någon annanstans. Han flydde i tankarna till sin vanliga arena. En plats som ingen annan i familjen förstod. En plats där han var mästaren. Medan Schubert-tonerna alltmera försvann för hans inre började han komponera startelvan i det svenska VM-laget i Mexico. I mål var Ronnie Hellström given… Och backlinjen, ja där har vi…

Kapitel 2 – Candides pappa

Candides pappa, Michael Steninge, hade nog varit före sin tid, tänkte Candide, tog en klunk Cocacola och tittade ut över molnen. Långt innan det blev trend att ha allmänbildade och språkligt slagfärdiga personer som sportjournalister hade han infört ett nytt sätt att skriva om fotboll. Michael hade filosofi i sin universitetsexamen och det märktes. Med sin Europa-orienterade och citatrika stil hade han snart hittat en framgångsrik nisch. Alltsedan journalisthögskolan hade han frilansat. Han trivdes bättre som nomad eller ensamvarg än som redaktionsmurvel. På 1980-talet hade Michael lyckats göra sig ett namn som originell fotbollsreporter. Hans många besök i Italien och Tyskland fick honom att förstå att fotboll var mycket mer än ett spel. Och det var inte bara en massa pengar, utan även politik och filosofi för stora delar av den italienska och tyska befolkningen. För de mest hängivna fansen var det fråga om själva meningen med livet, hade han berättat för en ganska oförstående dotter. Lite bättre hade hon dock förstått när han visade henne Monte Phyton-scetchen där de grekiska filosoferna Socrates, Platon, Archimedes, Heracleitos, med flera spelar fotboll mot det tyska filosoflandslaget med Kant, Hegel, Nietsche och Schopenhauer i spetsen. Han hade givetvis laguppställningarna i Europas ledande ligor i huvudet och med sina filosofiska, politiska och kulturella associationer blev hans krönikor mycket efterfrågade, ja nästan kult. Han inbjöds att kommentera europeisk fotboll i TV-studios. Han hade skrivit ett par böcker. Candide hade inte läst dem. Varför då, tänkte hon plötsligt… Det var visst spelarporträtt eller spökskriveri åt ett par av tidens största stjärnor, självaste Maradona och Gullit. Kort sagt, fadern lyckades försörja sig riktigt bra utan att stå på lönelistan hos någon tidningsredaktion. Han hade haft många vänner och, det hade Candide förstått mellan raderna i familjeberättelserna, det hade nog funnits en hel del kvinnor i hans liv. Det vill säga innan han träffade mamma. Hon hade någon gång på ett party råkat höra värdinnan presentera Michael som Sveriges svar på George Clooney.

Det var hemma hos brodern Mark i Vasastan som Michael hade träffat mamma Rebecka. Det måste ha varit hösten 1991, för Michael brukade säga till Candide att det var hösten då Bildt blev statsminister i Sverige. Efteråt kallade han Marks inbjudan för rena koppleriet. Visserligen var några andra människor också där, men det var ändå ganska uppenbart att Mark (som just skulle tillträda som ambassadör i Genève) hade haft tydliga baktankar med att bjuda sin unga vackra kollega Rebecka till denna Raclette-afton. Kollegan tillhörde de unga stjärnorna på UD, en superintelligent och mycket målmedveten dam. Hon hade rykte om sig att vara svår. Hennes manliga jämnåriga kollegor brukade betrakta henne som kall, men Mark trodde att Michael nog skulle kunna tina upp henne…

Farbror Mark älskade sin lillebror. Det kanske inte alls låg någon kalkyl i koppleriet, kanske bara en sund instinkt, brukade Michael förklara för sin alltid nyfikna dotter. Hur som helst: det tände tydligen direkt! Rebecka och Michael blev helt fascinerade av varandra från första ögonblicket. "Übermächte waren im Spiel", citerade Michael någon Strauss-opera som Candide glömt namnet på. De släppte inte varandra med blicken och de satt hela kvällen vid en hörna av matbordet och diskuterade och analyserade världen och livet, under inmundigande av det ena Chiantiglaset efter det andra. Vad skulle hända med världen nu när det kalla kriget tog slut? Vilka konsekvenser skulle Sovjetunionens upplösning få? Hur skulle det bli med svensk neutralitetspolitik? Fanns det över huvud taget en roll för Sverige i det nya läget. Borde Sverige nu gå med i EU? Skulle vi gå med i NATO? Rebecka, som inom UD betraktades som påläggskalv i säkerhetspolitik, var inte särskilt idrottsintresserad och fick nu alla sina fördomar om ytliga sportjournalister krossade, hade hon berättat för Candide för något år sedan. I fråga efter fråga demonstrerade Michael ett kunnande som inte tycktes stå sin storebrors långt efter. För att inte tala om hans återkommande referenser till europeiska diktare och tänkare, från Platon till Derrida, Habermas och postmodernismen. Detta område var inte Rebeckas starka sida, men hon följde gärna med på Michaels idéhistoriska utsvävningar och hon kiknade av skratt när han imiterade eller drog citat från sina husgudar, Monte Phyton-gänget. Och hans blick vandrade hela tiden mellan mina ögon, min mun och min urringning, förklarade Rebecka när hon för hundrade gången berättade om det magiska mötet. Fy Pappa! utbrast Candide i (låtsat) förebrående ton. Och vart vandrade din blick? frågade hon. Mellan hans ögon, hans mun, hans axlar och hans händer, jag älskade hans händer…, kunde modern svara i ett sällsynt anfall av drömmande eftertänksamhet.

Till råga på allt fanns det vissa yttre likheter mellan Rebecka Steinfeld och Michael Steninge. Det hade till och med dottern kunnat se. De stod för varsin nyans av brunlockigt hår, de hade båda bruna ögon, de hade varsin rätt skarpt markerade näsa. Han var smärt men välbyggd och av meddellängd, hon var också smärt men välformad och kanske 5-6 cm kortare än Michael. Det var två mycket vackra människor som fann varandra denna kväll. Marks equadorianska hustru Carmen kastade ett öga på de unga tu vid bordsändan och viskade till sin man vilket par! Mycket riktigt. Redan två kvällar senare besökte Michael Rebecka i hennes lilla lägenhet på Gärdet och det blev visst supé med övernattning… Efter någon vecka började man tala om förlovning och giftermål. Han var 33 och hon 28. De var mogna nog att känna att de nu kanske hade hittat rätt. Så i maj 1992 ringde bröllopsklockorna i Oscarskyrkan. Som alternativ hade bröllop i Mosaiska fösamlingen diskuterats helt kort, men Michaels föräldrar, av vilka modern var judisk, var döda sedan några år och Rebeckas amerikansk-svensk-judiske far hade officiellt konverterat till katolicismen, men var väl i religiöst avseende snarare en vanlig agnostiker eller som folk är mest. Hennes mor däremot var vid tillfället aktiv i kyrkorådet i Oscars församling vilket avgjorde saken. Familjen Steninge/Steinfeld (givetvis inte tal om namnändring för Rebeckas del) flyttade till en början in i Marks nu lediga lägenhet i Vasastan. Och i augusti 1993, tre månader efter Rebeckas nedkomst, kunde de flytta till en UD-våning på Karlavägen.

Den nyfödda babyn kunde göra anspråk på beteckningen kärleksbarn. Det hade hon fått höra enda sedan hor var riktigt liten. Hennes föräldrar var så till den grad förälskade att det slog gnistor kring dem. Det lyste nykära, inte bara under den alltför korta bröllopsresan till Florida utan i varje ögonblick man såg de två tillsammans under kommande år. Det var en vulkanisk fysisk kärlek som hade utbrott varje dag eller natt de var tillsammans och det var samtidigt en nästan total själarnas gemenskap. Barnet avlades alltså i ett av dessa vulkaniska famntag, modern blomstrade under graviditeten och flickan föddes den 12 maj, förvisso efter åtta timmars värkar och arbete och med all nödvändig smärta, men en smärta som övergick i en triumferande glädje hos båda föräldrarna. Arbetsnamnet på babyn, Candide, hade varit klart redan efter den positiva graviditetstesten. Där låg hon nu vid sin mors bröst. Lika brunögd och lika vacker som mor och far skulle hon med all säkerhet bli. Det hade alla sagt, enligt modern. Hur folk nu kunde veta det, undrade Candide kritiskt. Och från allra första minuten fanns denna klara, prepotenta blick i de bruna ögongen som sade: Hej världen, här är jag och jag vill veta allt och du kommer att höra av mig! (Det var fadern som ständigt upprepat denna sin tolkning av dotterns första minuter).

Hur mycket skulle hon berätta om sina föräldrar när hon träffade Pangloss och Erdofan? Var barndomen och föräldrarna relevanta?

Kapitel 3 – Candides mammas karriär

Till de många pluspoängen i det Steninge-Steinfeldska äktenskapet hörde deras syn på arbete och karriär. Här kompletterade de varandra perfekt. Det sade alla. Rebecka var inte bara en fascinerande, oerhört attraktiv kvinna och en kärleksfull (var det rätt beskrivning av mamma?) moder, utan även en benhård karriärist. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon tänkte bli Sveriges ledande diplomat, kanske rentav någon gång utrikesminister eller hög FN-chef. Hon älskade sitt jobb. Hennes karriär hade prioritet och hon var beredd att offra mycket för att nå sina mål.

Michael var också ambitiös, men hade en helt annan inställning till yrkeskarriär. Han understödde sin hustrus mål, men var själv främmande för kampen om fina poster i vilken karriär det vara må. Han hade kanske fått nog av sin pappa domaren och sin bror ambassadören. Nej, undersöka, lyssna, tänka, rapportera, formulera och analysera ville han (OK, det gör man kanske på sitt sätt inom UD också, men då alltid åt någon annan - regeringen). Det fria skrivandet var hans passion. Kontor och byråkrati hatade han. (Men är inte mamma byråkrat? – Nej, det är en helt annan sak!). Han tyckte inte heller om redaktioner. Ville vara sin egen. Kunna röra sig fritt. Och det hade ju lyckats bra. Han var uppskattad och rätt välkänd i sin bransch. Hans reportage var alltid efterfrågade och hans böcker sålde hyggligt. Mamma hade tur som träffade honom, tänkte Candide.

Därför var familjebesluten lätta när väl Rebecka hade ammat färdigt efter knappt fem månader. Pappa fick ta över återstående föräldraledighet och det gjorde han mer än gärna. Han höll just på med en ny bok, denna gång om den store europén Immanuel Kant, ett projekt som dock aldrig fullbordades, och fann snart den rätta mixen mellan arbete och föräldraskap. Och Rebecka kastade sig tillbaka in i arbetet. Med svältfödd lust, brukade pappa roat konstatera. Redan från början hade de förstås diskuterat hur det skulle bli sedan, när Rebecka fick utlandstjänst. De visste redan att Michael med sin inställning var den idealiske medföljande maken. Han var flexibiliteten personifierad och ingenstans i världen skulle passa honom dåligt. Nåja, utanför Europa skulle han kanske sakna direktkontakten med fotbollen, men satellit-TVn var på stark frammarsch och han trodde att han nog snart skulle kunna hålla sig uppdaterad var i världen de än hamnade.

Han fick rätt, ty mot all ursprunglig förmodan skulle det dröja nästan ända till sekelskiftet, år 1999, innan den lilla familjens första flyttlass gick. Just när de på allvar hade börjat titta på tänkbara ambassadjobb (Candide var väl då ett drygt år gammal) hade nämligen Rebecka fått an offer she could not refuse, hemma i Stockholm. Hon blev säkerhetspolitisk expert i statministerns kansli. Det lät mycket viktigt, tyckte Candide, så här i efterhand. Men det betydde, märkte makarna snabbt, arbete från ca 8.00 till ca 19.30, mycket PM-läsande och telefonerande även på kvällarna och helgerna och egentligen alltför lite kontakt med dottern. Rebecka försökte vara den som lämnade Candide på dagis på Riddargatan strax före klockan 8 och hon försökte komma hem i tid för att ge dottern en godnattpuss, men däremellan var Michael den som tog hand om flickan. Och han gjorde det med största glädje. Lika intensiv som hans manskärlek var till Rebecka, lika total var hans faderskärlek till denna bedårande lilla prinsessa. På förmiddagarna skrev han på en bok om Thomas Ravelli (och om målvakten som metafor) och på eftermiddagen hämtade han henne från dagis redan vid 15-tiden. Hon kom ihåg att han gjorde små utflykter med henne (båt i den skimrande skärgården!), läste för henne och berättade sagor och historier. De sjöng barnvisor tillsammans.

Michael var nog egentligen riktigt musikalisk, men hade, alltsedan barndomen, ett komplex gentemot sin närmast virtuost pianospelande bror Mark. Han hoppades att Candide någon gång skulle odla eventuella musikaliska talanger, brukade han säga, men han gjorde nog inte tillräckligt mycket för att uppmuntra henne, tänkte hon i efterhand. De ritade lustiga och fantasifulla teckningar. Och när hon var fem började hon läsa och skriva, med pappas hjälp. Från den åldern fick hon också några gånger vara hans följeslagare på Råsundas Östra läktare när det drog ihop sig till AIK-match. Hon blev väldigt mycket pappas flicka och ingen i familjen hade något emot dessa sakernas tillstånd. Rebecka såg att det fungerade. Hon såg att Candide kunde älska sin mor trots de alltför korta stunderna tillsammans och hon såg att Michael verkligen älskade rollen som tillgänglig hemmapappa. Men i det allmänna familjekontrakt som höll på att ta form genom dessa sakernas tillstånd ingick också en tyst överenskommelse att det inte fanns utrymme för ett andra barn. (Den enda som försiktigt ifrågasatte denna överenskommelse var Candide själv vid ett tillfälle långt senare, i Peking när hon just fyllt 10 och man höll på att städa upp efter födelsedagskalaset. Föräldrarna utbytte då en blick och pappa svarade att det aldrig funnits tid för småsyskon men att han och mamma älskade Candide desto mer. Hon nöjde sig med svaret, då och för all framtid. De befann sig ju då för övrigt i Peking där ettbarnspolitiken var ett faktum i storstäderna…)

Kapitel 4 - Candide i USA

Det måste väl ha varit i janauari 1999 som familjen flyttade till USA, tänkte Candide. Jo, för millenienyåret hade de firat i Washington. Det kom hon ihåg. Utsikten från den stora våningen i Watergate, ned mot Potomac River, kom hon också ihåg. Den amerikanska skolan? Jo, engelska hade hon lärt sig på några månader. Men pappa hade tjatat att hennes accent blev så amerikansk…. Och kompisarna? Tja Manuela från Brasilien var trevlig. Det kom hon ihåg. Och så den där tjejen från Japan, Kiku, henne gillade hon också. En enda europé fanns i klassen, den finske pojken Olli, redan som nioåring präglad av den världsberömda finska tystnaden och tungsinnet. Alltså ingen av Candides favoriter. Och hon mindes 9/11. Allting hade stannat upp. Det var ofattbart. Alla hade samlats i skolans aula och rektorn hade hållit tal och man sjöng nationalsången. Var det då hon började känna sig amerikansk? Allting blev väldigt patriotiskt från och med den dagen. Tal, förböner i kyrkan och patriotiska sånger i det oändliga. Det vara bara att hänga med. Hon hade egentligen inget emot att känna sig amerikansk. Det var bara pappa som ibland brukade säga att hon inte fick glömma Europa. Vadå Europa? Han läste sagor för henne, av… gud, vad hette de nu? Bröderna Grym? HC Andersson? Hon tyckte bättre om historierna de fick läsa i skolan, om Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Och han hade prackat på henne en fet rysk pianolärarinna som luktade svett. Vad hon lärt sig? Jo, hon hade väl kommit ungefär 20 takter in i Für Elise. Sedan stod hon inte ut med svettlukten längre. Nej, USA var egentligen coolt. Egentligen bäst. Om det inte varit för den där dagen i Ohio…

Hon hade nog länge förträngt händelsen, men den hade dykt upp mer och mer på senare tid, nu över tio år senare.

Hon hade fått följa med fadern till Ohio. I den lilla dammiga staden Englewood skulle Mikael spåra en aktuell baseballstjärnas rötter. På Candides begäran - alltid lika nyfiken - hade pappa ordnat så att hon fick se hur skolbarnen hade det i denna del av USA. Han hade ringt till den största skolan i staden och fått tag i studierektorn. Den för Candide relevanta klassen, nu 3an, hade tyvärr friluftsdag, men hon kunde gärna få lyssna på en lektion om United States History i klass 6, alltså väldigt stora barn…Men det kunde ju vara lärorikt, tyckte både pappa och hon själv. Sex olika elever skulle göra muntliga presentationer kring temat USA och Tredje världen.

Numera kom hon till och med ihåg hur skolbyggnaden såg ut. Ett tämligen nybyggt tegelhus. Och invändigt var allt ganska fräscht och fint. Studierektorn hade personligen tagit emot henne och visat henne till klassrummet. Lektionen bekräftade vad mamma Rebecka berättat om unga amerikaners frimodighet och vältalighet. Särskilt imponerad blev han av en mörkhårig flickas berättelse om USA och Panama. Men mitt i flickans lysande föreläsning slogs dörren till klassrummet upp och en öronbedövande kulsprutesalva brakade loss. Innan Candide hunnit slänga sig på golvet såg hon den vackra lilla föredragshållerskan falla ned till golvet. Dog hon? Runt omkring henne sprutade blod och folk skrek på hjälp. Hon skymtade hur pojken med vapnet skrek något om djävla horor. Den vänlige studierektorn, som hade tagit emot henne, dök plötsligt upp bakom kulsprutepojken, men denne vände sig om och sköt en salva rakt i bröstet på rektorn som störtade till golvet. Candide mindes ett stort blödande hål där tidigare hjärta och lungor suttit… Därefter rusade den vansinnige till nästa klassrum. Där uppstod tydligen något handgemäng mitt i skottsalvan och plötsligt var allt tyst. Endast klagande (döende?) och skottskadade elever hördes runtomkring Candide som bara kunde tänka en tanke: bort, bort bort! Darrande kröp hon mot utgången, där hon reste sig upp och sprang och sprang och sprang. Först flera kvarter bort stannade hon och ringde pappa på mobilen. Tack och lov svarade han genast och inom 10 minuter satt hon i hans famn i baksätet på en taxi. Rader av ambulanser och polisbilar mötte dem. I den bästa av världar har alla rätt att försvara sig med sitt eget vapen…, mumlade Michael bistert, samtidigt som han tröstande smekte sin darrande och gråtande dotter.

Många, många hemska mardrömmar hade hon under månader efter skolmassakern. Skolan i Washington ställde någon sorts shrink till familjens förfogande för att Candide skulle kunna bearbeta upplevelsen. Men vad sade vi egentligen under dessa samtal, undrade hon nu. Nej, de många lugnande samtalen med fadern var det nog som hade fått henne mentalt på fötter igen, tänkte hon och tittade ut över den vita molnbädd som nu brett ut sig under SAS-maskinen.

Hon undrade hur Pangloss och Erdofan skulle analysera frågan om vapen och våld i USA.

-

Kapitel 5 – Candide i Kina

Jag var nog helt amerikaniserad när jag var tio år och flyttade från Washington till Peking, tänkte Candide och sneglade på sin nu sovande mamma i flygfåtöljen bredvid. Det var i augusti 2003. Att komma till Kina, till Mittens Rike, var ett stort äventyr för hela familjen. För Rebecka var det ännu ett steg uppåt i karriären. Det hade Candide förstått redan då. Kina var på väg att bli den nya supermakten. Rebecca Steinfeld blev ambassadråd med ministers ställning och var nu nummer 2 på ambassaden. Konstigt att kallas minister fast man inte satt i någon regering, brukade Candide tänka. Michael var entusiastisk och hade redan ett antal reportageuppdrag + eventuellt kontrakt om en Kina-bok i bakfickan. Båda föräldrarna tänkte försöka lära sig så pass mycket talad kinesiska att de kunde föra enklare samtal. För skriftspråket insåg de att tiden inte skulle räcka till. Candide var först inte alls entusiastisk över flytten. Hon hade trivts bra med både lärare och kamrater i Georgetown. Hon ville inte flytta. Hon mindes precis känslan. Men övergången blev väl relativt smidig trots de chockerande skillnaderna mellan den rätt idylliska miljön i Georgetown och den kinesiska huvudstadens folkmyller.

Den amerikanska skolan låg inte så långt bort från bostaden i den tegelgrå svenska ambassadens compound. Läroplanen var densamma, läraren sympatisk och klasskamraterna var här främst amerikaner. Med dem sjöng hon ibland i en liten kör. Så lärde hon sig typiska amerikanska sånger som Old Lang syne och till jul Adeste fidele och Hark the Angels. "Haha, jag trodde faktiskt länge att de var amerikanska", tänkte hon. Men nån gång berättade pappa att de faktiskt var brittiska eller europeiska. Det kinesiska språket, både tal och skrift, stod högt på skolschemat. Candide mindes ännu sina snabba framsteg och hur hon under långa cykelturer med Michael i den kryllande mångmiljonstaden kunde fungera som guide, skyltläsare och ciceron. I Kina kom vi nog ännu ett steg närmare varandra, tänkte hon. Men ibland kunde han säga gåtfulla saker: Tänk så stabilt detta land är! Här kan alla vara säkra på att inga obekväma åsikter framförs. Alla kan lita på regeringen och partiet. Candide hade brukat rycka på axlarna åt dessa kommentarer och