En annan tid

By Sonia Strömberg

På ön Sylt, utanför den nordtyska kusten, har den unga Christine Ashton levt hela sitt liv. Tysk är hon till nationaliteten, men mest känner hon sig dansk. Moderns familj var ju danskar ända tills gränsen ritades om. Nu, år 1942, är det bara Christine och hennes engelske far Charles som är kvar i livet och snart ska de tvingas lämna det enda hem hon någonsin haft. Aldrig tidigare har Christines blandade härkomst varit något problem. Men nu är det krig och ingenting är som det tidigare varit. När Charles beordras att inställa sig hos den tyska militären förstår han direkt att han och dottern måste fly till England. Skyddade av nattens mörker påbörjar de resan till Danmark för att så småningom försöka ta sig över Nordsjön. Flykten är farlig och inom Christine växer sig oron allt större. Hur ska de lyckas ta sig förbi de tyska trupper som ockuperar grannlandet? Och kommer hon någonsin att få se sin danske fästman igen?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726915327

Book preview

Cover: En annan tid by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

En annan tid

SAGA Egmont

En annan tid

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2000, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915327

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont En annan tid

www.sagaegmont.com

Första delen

År 1942

Avsnitt I

1.

Westerland, ön Sylt hösten 1942

CHRISTINE

MAN SER INTE SKOGEN FÖR BARA TRÄD

När Christine hade stängt igen dörren efter sig till familjen Schröders hus, kände hon sig besviken.

Innan besöket hade hon ansträngt sig för att se riktigt trevlig ut. Det var nämligen flera månader sedan som hon hade fått träffa Renate, väninnan som också var tjugo år gammal. Hon hade tagit den nya mörkblå hängselkjolen och den vita jumpern på sig. De blå och vita pumpsen öppna i hälen passade bra till. Och hon hade dragit ut den översta byrålådan därhemma med alla nipperaskarna, och bestämt sig för det vita halsbandet med de stora vackra pärlorna. Hon hade tvättat sig noga, låtit pudervippan svepa lätt över ansiktet, lagt litet rött på läpparna, strukit en aning eau-decologne på halsen och flera gånger dragit genom det långa mörka håret med borsten.

Renate hade varit hennes allra bästa vän, så långt tillbaka hon kunde minnas. De hade följts åt från klass till klass i skolan. Och även när Renate hade fortsatt sina studier och Christine börjat arbeta som telefonist, hade de haft en nära kontakt.

Men just under det senaste året då Renate tillbringat tiden i Hamburg, hade avståndet gjort att de kommit från varandra. Därför blev Christine glad när hon fått höra av en granne, att väninnan anlänt hem under gårdagen. Och då hade hon velat överraska genom sitt oanmälda besök. Men det hade inte blivit som hon väntat sig. Inte alls som under de tidigare gångna åren.

Väninnans föräldrar hade ett stort rött tegelhus, där vildvinet täckte hela väggarna och gärna ville växa också över fönsterrutorna. Huset var modernt och inte alls i stil med pensionatet, som var hennes eget hem.

Även om det var ordning och reda nästan på gränsen till perfektionism hos familjen Schröder, brukade Christine finna sig tillrätta där. I Renates rum var sängöverkastet tillrättalagt utan ett enda veck, och man fick inte sätta sig på sängen. I köket var järnspisen så blank, att den nästan såg ut som en spegel. Och i diskbaljan låg aldrig något odiskat porslin. Familjens kläder var välstrukna och Renates ljusa hår hade en spikrak bena mellan de två flätorna.

Redan när Christine närmat sig huset, hade hon märkt att en av gardinerna var dragen åt sidan. Det syntes också ganska tydligt, att det var någon som stod där bakom och kikade men som däremot inte önskade bli sedd utifrån. Och Renates mor som tagit emot henne, hade den här dagen tittat rakt på henne med iskalla mörka ögon.

De hade inte, som de annars alltid brukade göra, suttit inne i något av de små rummen och lyssnat på grammofonskivor. Den här gången fick de sitta i matrummet, där radion hade spelat de moderna tyska soldatmarscherna så högt att de inte kunnat prata med varandra som vanligt.

När hon hade kommit en liten bit från familjen Schröders hem vände hon sig om och såg nu, att gardinen för fönstret var på plats igen.

Men vad var det som hade hänt egentligen? Renate hade inte frågat om de skulle träffas igen. Inte heller, som Christine hade väntat sig, sade hon något om vilka klänningar de skulle låta sy till förlovningsfesten för Renates bror Erich.

Hon hade alltid tyckt mycket om Erich. Och så långt tillbaka som hon kunde minnas, hade hon varit avundsjuk på väninnan som hade en stor stark broder. Skulle hon då inte få vara tärna på det kommande bröllopet heller? Vad betydde allt det här egentligen? Var det för att far…?

Hon suckade och fortsatte sin vandring hemåt. Och hemma för Christine var i staden Westerlands absoluta centrum på den nordtyska ön Sylt.

Numera var det bara Christine och hennes far Charles som bodde i pensionatet. Därför använde de bara ett par av rummen, och eftersom båda två arbetade hela dagarna var det inte särskilt mycket bevänt med varken matlagning eller städning.

Men det brukade i alla fall märkas mycket väl på Renate att hon trivdes hemma hos Christine, och hon var betydligt lättsammare till sinnes när hon var utom synhåll från hemmet.

En annan ganska stor skillnad mellan de båda unga kvinnornas levnadssätt var, att medan Renate hölls i Herrans tukt och förmaning, så hade redan Christine skaffat sig en fästman.

Det var den danske unge mannen Jens.

Och Renate, som inte hade haft särskilt många upplevelser i den vägen, var alltid glad över att få höra Christine berätta.

Bortsett från de olika sätten att leva, hade de gamla vännerna trivts utmärkt med varandra och gladdes åt varje möjlighet att få ses. Nu verkade det alltså vara slut med det. För det korta besöket hade ju klart bevisat att så var fallet. Väninnan hade visserligen haft någonting som liknade dåligt samvete längst inne i ögonvrån, men hennes mors närvaro hade gjort att ingenting av vikt blivit sagt.

Christine tyckte mycket om sin far. Ingen far i hela världen var vackrare än han, och ingen var heller så vänlig och artig.

Precis som på andra håll i landet hade många män på ön och i dess närhet blivit uttagna till den tyska arméns krigstjänst. Men till hennes lättnad hade ingenting sådant hittills drabbat fadern. Troligen gjorde hans engelska bakgrund honom mera användbar som postmästare än som en soldat, trodde hon.

Hon mindes mycket väl att när modern dött, så hade hennes far talat om att vilja återvända till Storbritannien. Men då hade mormor Alexandrine slagit näven i bordet med orden

– Prata inget strunt nu. Det kommer inte på fråga att flickan ska iväg någonstans. Hon ska stanna här! Om du nu var så äventyrlig att du gav dej av hemifrån, så ska inte hon bli likadan. Det är här hon hör hemma. Så det så!

Christine hade varit femton år den gången, och fadern hade inte mera berört det ämnet.

Ibland hade Christine funderat över, vilken släkt hon hade på den andra sidan Nordsjön. Men om hon någon gång försökt ta upp saken, hade fadern alltid svarat undvikande.

Visst hade det funnits elände ibland. Som när mamma och sedan mormor hade lämnat dem på grund av sjukdom och ålderssvaghet.

Och så den stora skrällen förstås, när morfar Viggo hade flyttat ut. Christine mindes det precis som om det hade skett under gårdagen, fastän det nu var flera år sedan.

Det var vid frukostbordet som det hände den där gången, och det var bara morfar och mormor som var de agerande. Efter att ha ätit sitt ägg och sitt rågbröd hade han rest sig upp och sagt

– Jag ger mej av nu. Jag är inte road av den här sortens liv längre utan vill ha lugn och ro.

– Du är då den mest egoistiska person, som någonsin har gått i ett par skor. Ska jag bli kvar här då med all den skötsel som det här pensionatet kräver? Och Viggo, får man fråga vart du ska ta vägen egentligen?

– Jag har köpt ett litet hus borta vid List. Det jag behöver där tar jag på cykelkärran, pengarna lämnar jag här.

– Jaha.

När Christine hade gått till skolan den dagen och hennes far till arbetet, var modem höljd i tårar.

Men vad mormor Alexandrine beträffade kunde ingen märka på henne, att något hade hänt som stört det dagliga livet. Visst hade Christine förstått att hennes mormor var oerhört förtretad innerst inne, och att hon kanske misstänkte att en annan kvinna fanns med i bilden, men ingenting av detta kunde man utläsa av minen i mormoderns ansikte.

Dotterdottern hade många gånger märkt hur olika hennes morföräldrar var. Han var betydligt längre än hon, hade vit mustasch, vitt pipskägg och av håret fanns bara en tunn krans kvar kring huvudet. Han gick alltid klädd i mörka byxor, skjorta och slips, medan Christine mindes mormodern klädd i rutiga klänningar och oftast ett stort vitt förkläde. I handen höll hon för det mesta en kokbok. Och hon var specialist på att laga rätter komna direkt från Nordsjöns fiskevatten.

Hon hade samlat en hel mängd recept från Island, Färöarna, Skottland, Frankrike och Holland. Och många var de patienter från det stora kurhuset som, för att få avkoppling, besökte serveringen i pensionatet. För beträffande maten skulle det alltid vara, vad mormor kallade det, äkta vara. När det gällde sill fick bara fladensill och islandssill duga och angående piggvar skulle den inte vara längre än femtio cm.

Mormor hade varit mycket bestämd. Den enda person som dock nästan alltid lyckades få henne på gott humör, var dotterdottern Christine. Det var hon som var favoriten.

Alexandrine och Christines mor Mathilde hade varit mycket lika varandra till utseendet. Båda var mörkhåriga, småvuxna och spensliga, men medan Mathilde hade varit klen under hela sin levnad, var mormor Alexandrine av betydligt hårdare virke. Och hon fick trots åldern behålla sin kraftiga hårman ända in i sina sista levnadsår. Det egendomliga var att ju svagare Mathilde hade blivit, desto starkare gjorde sig Alexandrine.

Christines järnmormor regerade in i det sista vid skötseln av pensionatet. När hon inte längre kunde styra och ställa i köket som hon ville, låg hon på en schäslong i ett angränsande rum och därifrån ropade hon ut sina order till kokerskan och kökspigan.

– Vi har ett av världens absolut rikaste hav här framför oss. Ut och köp några fina torskar och lägg i vatten. Dom ska bli kabeljo. Och gå ner till stranden och plocka dom vanliga örterna. Glöm inte strandkålen.

eller

– Plattfisken vi ska ha idag ska vara vinkokt på en bädd av lök. Pressad potatis till. Gör en sås av spadt, tillsätt äggulor, vispgrädde, lite peppar och salt. Servera fisken med kvannebrännvin om någon skulle vilja ha det.

På höstkanten när makrillen gick till vid Nordsjöns kuster, då var mormor alldeles särskilt på alerten. Då hade hon avtal med en fiskhandlare om att få de absolut färskaste fiskarna, för då skulle de ångkokas tillsammans med tång och tunna äppelskivor.

Morfar hade varit en tänkare och drömmare. Han tyckte om att skriva dikter, läsa poesi och ge akt på naturens skiftningar. Vid sena nätter och tidiga morgnar brukade han sitta ute på en klint, där han studerade vågornas rörelser och fåglarnas höst- och  vårflyttningar.

Även när han bodde kvar på pensionatet, hade han haft vissa egenheter för sig.

Han tycktes inte bekymra sig särskilt mycket om väderleken. Lika mycket som han beundrade de ljusa vår- och  sommarnätterna, tyckte han om att titta på hur Nordsjön rördes upp under höst- och  vinterhalvåret.

Men den stora stormen, som kom den höst när Christine var tio år gammal, var inte att leka med. När morfar Viggo i en tidig morgon gick ut för att titta på naturen, var det inte mycket han såg. Hela havet tycktes nämligen koka av raseri. Himlen var fylld av stora mörka moln, och ett åskväder var att vänta när som helst.

Och just som han var på väg att resa sig upp från sin sittplats på klinten, fick han se ett blinkande ljus en bit ute på havet. Och då han visste att det låg en kobbe åt det hållet, lokaliserade han ljuset dit.

Viggo cyklade iväg till tulltjänstemannen på ön, och tillsammans tog de sig sedan ut till kobben. Det var en vådlig färd i mörkret i fruktansvärt höga vågor.

Men det gav lön för mödan.

För ute på kobben fanns sju genomfrusna besättningsmän från den svenska skutan vid namn Roberta, som under natten hade förlist i den hårda stormen. En av de yngsta hade inte klarat alla strapatser, utan fått sin sista vila i havet. Och en tid därefter när mormor Alexandrine ordnade så att ett kors sattes på kobben, upptäckte hon samtidigt att det fanns ett stort antal vilda växter därute.

Alla sjömännen som hade överlevt katastrofen fick vila ut på pensionatet, innan de fördes tillbaka till sitt eget land igen. Och en tid senare, när delar av skutan Roberta hittades på en frisisk strand, fick mormor galjonsfiguren som tack.

Det lilla huset vid Lists ena strand låg på en uppskottad kulle, kallad frisisk nolde, för att förhindra att stormfloderna nådde det. Området var nämligen mycket låglänt och speciellt på den landfasta delen av Schleswig, kunde det hända att stora arealer av det flacka marsklandet ödelades helt.

Sanden vandrade ständigt, havet kom och gick och vid ebb hände det ibland att man kunde rida på häst eller cykla över till angränsande öar. Men det var farliga saker att ge sig ut på, för vid flod kunde man plötsligt få flera meter vatten över sig.

Det var i det huset som Christines morfar hade tillbringat sina sista dagar. Och tvärtemot vad man kunde ana sig till hade mormor, när det oväntade dödsbudet kommit, bekostat honom en storslagen och värdig begravning.

2.

Sylt hösten 1942

CHRISTINE

MAN VET VAD MAN HAR MEN INTE VAD MAN FÅR

Pensionatet var ett ganska stort grått hus i centrum av staden.

På nedervåningen fanns köket, matsalen och de privata rummen, och på övervåningen låg de rum som tidigare hade varit avsedda för gästerna.

Två mindre altaner låg på ömse sidor om ytterdörren, och en gick längs över hela övervåningen. Altanerna i trä var målade i vitt och goda exempel på snickarglädjens konst.

På den ena sidan av huset fanns en tobaksaffär och på den andra tog andra ägares bostadshus vid. Framför de två nedre altanerna stod två jättelika kastanjeträd, som var mycket vackra när de stod i blom på våren och också gav ett visst skydd åt huset.

Det hade gått ett par dagar sedan besöket hos Renate, och Christine hade nu försökt glömma besvikelsen över väninnans uppförande.

Kvällen var inne och efter det avslutade arbetet på telefonstationen, satt hon på en av de nedre altanerna och väntade på att också fadern skulle komma hem. Precis som alla tidigare aftnar skulle de först ha en måltid tillsammans nere i matsalen.

Därefter var det hög tid att se till kastanjeträden, vars grenar sträckte sig långt utanför staketet och lämnade mängder av taggiga frukter på trottoaren. Visserligen var arbetet numera nedlagt som gällde pensionatet, men man måste ju ändå försöka att få stället att se hyfsat ut.

På långt håll såg hon fadern komma gående hemåt. Det småvågiga håret hade numera samma grå ton som ögonen, och de en aning insjunkna kinderna hade ett flertal rynkor.

Men han var lika rak i ryggen som alltid eller… nej, det var någonting särskilt idag, för han gick med nerböjt huvud. Han såg närmast ut att vara djupt tankspridd.

När han närmade sig reste hon sig för att börja förbereda middagen, men han vinkade åt henne att sitta kvar på stolen.

– Det är ingen brådska med maten, Christine. Vi måste talas vid först i lugn och ro. Är du alldeles ensam?

– Ja.

Han hade någonting speciellt i ögonen, som hon inte sett tidigare. Vad var det som hade hänt?

– Tyvärr måste vi iväg härifrån redan idag lilla Christine, för