Ödets irrvägar

By Sonia Strömberg

De kan inte rå för att de dras till varandra, trots att det är så fel. Öyvind, den tilltänkte hotellarvtagaren, och Hannelore, tyskan som kommit för att tjänstgöra bland soldaterna. Hon är inte önskvärd, så mycket har hon förstått. Hon, som bara ville göra sin plikt för landet hon älskar. Öyvind står inte ut med det hon representerar – ändå måste han få vara henne nära. Hur kan något som anses vara så förkastligt, ändå kännas så rätt? Under vistelsen i Nordnorge öppnas Hannelores ögon inför den tyska arméns grymheter. Samtidigt växer sig känslorna mellan henne och Öyvind så starka att de omöjligt kan stå emot det som är på väg att hända. Bara kriget går över kommer de äntligen kunna få varandra på riktigt. Om nu inte ödet vill något helt annat...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726915174

Book preview

Cover: Ödets irrvägar by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Ödets irrvägar

SAGA Egmont

Ödets irrvägar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915174

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Ödets irrvägar

www.sagaegmont.com

Till

min dotterdotter

Nina Therese

Första delen

Avsnitt I

Ja, vi elsker dette landet

1.

Öjvind

Norge år 1938--

Sommaren hade varit ovanligt torr och varm, men de mörka molnen som nu kom allt närmare skulle med stor sannolikhet ge området en hel del regn. Och vätan behövdes. Krassen, prästkragarna och ringblommorna hade dock redan vissnat ner, då vattnet i pumpen endast räckt till de hushåll som brukade betjänas därmed.

Tora Olavsen, en mager gråblek kvinna, satt i tankar vid sitt köksbord i den lilla norska gruvbyn. Trots sina endast fyrtiofem år var ansiktet märkt av slit och oro för att få brödfödan att räcka till sin stora barnaskara. Särskilt i dessa dagar låg sorgen och ovissheten om framtiden som en stor svart skugga över henne.

En gång i tiden hade hon varit vacker. En ung varmblodig kvinna på kullarna i Hordaland, som mången man önskade få sig en svängom med på dansbanan. Men så hade Toralf kommit i hennes väg, friat till henne och tagit henne med till den långt bort belägna gruvbyn. Och då hade ett nytt och annorlunda liv börjat för henne.

Med åren hade de fått nio barn och fastän Tora, vid sidan om skötseln av hemmet och barnen, arbetat som städerska på det närliggande hotellet hade ändå aldrig pengarna räckt till för dem.

Och nu då, tänkte hon, nu när silikosen tagit så hårt på Toralfs lungor att han aldrig mera skall få se dagens ljus, hur skall det gå nu? Vi har ju inte längre hans avlöning att lita till.

Hon suckade tungt, knäppte sina händer och efter en kort stund fortsatte hon sin tankegång.

Men vad i alla sina dagar menade hotellägaren med det han sade till mig?

Jag beklagar djupt sorgen fru Olavsen. Naturligtvis måste det vara svårt för er när gruvan nu, så att säga, har tagit livet av er make. Men oroa er inte för framtiden. Arbetet som städerska här på hotellet står fortfarande till ert förfogande, och litet ekonomiskt bistånd till er utöver lönen skall vi se till att det blir. Jag vill gärna hjälpa er och kan tänka mig att sätta till litet pengar, ganska mycket till och med, men i gengäld vill jag också gärna ha en sak av er. Jag tittar hem till er i morgon på förmiddagen, så att vi kan få talas vid i lugn och ro. Adjö så länge.

Sedan hade han tagit hennes hand, tittat henne djupt in i ögonen och räckt henne ett kuvert innehållande pengar. Som vanligt hade hon gått till sitt arbete dagen efter begravningen, och när direktör Stierneness fått syn på henne, hade han vinkat henne till sig. Därefter hade han uppmanat en annan person att ta över Toras arbetsuppgifter, så att hon i stället kunde gå hem för välbehövlig vila.

Så hade hon traskat hemåt, och nu satt hon vid sitt köksbord och funderade.

Hon kunde inte erinra sig någon tidigare dag, när det hade varit så tyst i hemmet. Alltid brukade hon ha någon som drog sig i kjolarna, någon som var hungrig, liggande sjuk eller någon som klagade över brist på sömn. Och lika ofta pockade någon arbetsuppgift på henne för att bli uträttad. Ved måste hämtas, vattenspannen var tom, dagligvaror måste inhandlas, mat skulle tillagas, högar av odiskat porslin störde ögat, tvättkorgen hotade att svämma över och strumpor som redan stoppats ett flertal gånger hade återigen visat stora hål.

Men nu var de två sist födda barnen utanför huset och lekte, de fyra nästintill i ålder var i skolan, den största flickan tjänade piga och de båda vuxna unga männen arbetade i gruvan.

Hon brukade önska sig lugn och ro när barnens skrik och liv fyllde bostaden. Men nu tyckte hon att just tystnaden höll på att kväva henne, trycka sig inpå henne och vilja förgöra henne.

Hon satte handflatorna om hakan, vaggade litet av och an på stolen och suckade tungt.

Så grubblade hon vidare.

Vad kan ägaren till det stora hotellet tänkas önska av mig, sade hon högt för sig själv. Det skulle förvåna mig mycket om han vill ha mig som kvinna, så som jag ser ut nu för tiden. Inte den stilige mannen inte. Jag har hört talas om att han har en flott villa i Oslo, flera stora hotell över hela vårt avlånga land, båtar som går i turisttrafik längs efter kusten och att han har pengar i överflöd.

Hon steg upp från stolen och gick in i bostadens enda rum. Där tittade hon sig i spegeln som hängde på väggen.

Nej, tänkte hon vidare, han kan inte se någonting i mig som han vill ha. Håret har vuxit sedan en av flickorna satte en karott på mitt huvud och klippte runt om, näsan verkar ha blivit längre och vassare än tidigare, läpparna tunnare, ögonen är röda av trötthet och hyn har blivit blek och glåmig. Nej, det måste vara någonting annat han vill ha av mig. Men vad kan det månne vara?

2

Öjvind

Direktör Trond Roald Stierneness, fyrtiotvå år gammal, lade märke till att ett flertal ögon skymtade bakom gardinerna, när han närmade sig Tora Olavsens arbetarbostad. Han var storvuxen, hade endast några tunna hårstrån på hjässan, mycket ljusa blå ögon och hans min sade att han var van vid att få sin vilja igenom.

De här människorna, tänkte han, lever ett stenkast från gruvan och helt i skuggan av det verkliga livet. De trälar sig fram i gruvgångarna, de avlar barn som de inte kan ge ett liv ovanför vattenytan och de slutar sina liv på det mest förödmjukande sätt. Jag kommer att göra en välgärning i det jag har i tankarna. Vad skulle inte till exempel kunna hända med fru Olavsen och alla hennes barn. Jag hoppas i alla fall att jag skall lyckas. Inte för att jag vet vad som är sant, men ryktena har gjort gällande ett och annat. Hon tycks ha gjort vad som helst för att dra pengar till huset. I det här fallet är det bra, för jag är fast besluten att ro skutan i land och skall kämpa till den allra sista blodsdroppen, om det så skulle behövas.

- Ni har någonting, fru Olavsen, som jag är mycket förtjust i.

Tora hade just bjudit direktör Stierneness att sitta ned vid sitt köksbord och slog nu ned blicken inför den välbärgade gästen.

Hon svalde ett par gånger, fortsatte att stirra ned på vaxduken på bordet och viskade sedan fram

- Vad kan det vara direktör Stierneness?

- Den där lille trettonåringen som hjälper till på hotellet ibland, är en pigg och vaken pojke. Då min hustru och jag tyvärr inte har lyckats att få några egna barn är vi mycket intresserade…

Hon flämtade till och när han såg hennes förskräckta min, fortsatte han snabbt att få fram vad han ville ha sagt

- Ni kan vänta er en ordentlig summa pengar. Öjvind kommer att få det bra. Han skall få studera och får naturligtvis som min son en gång i tiden överta all min hotellrörelse. Ni får en mun mindre att mätta, och era övriga barn får det också bättre på det här sättet.

Hennes min ändrades hastigt igen, när han tog fram sin välfyllda plånbok och lade en stor sedelbunt på bordet framför henne.

3.

Öjvind

Norge våren 1942

Hur ofta under färden mot Nordnorge hade inte far Roalds ord ringt i hans öron. Han hade tittat djupt in i Öjvinds ögon och sagt

- Jag sänder det bästa jag har, jag sänder min son. Det här stöveltrampet som har kommit över oss kan göra en galen för mindre, och ingen tycks veta hur länge svinen skall bli kvar här. Att germaner kan utsätta ett likvärdigt folk för dessa övergrepp går helt över mitt förstånd. Utan vidare invaderade de vårt land och ser tydligen sig själva som herrar. Och att vi som har bott här i all vår tid skall betraktas som ett slags lydfolk, är mer än man kan bära. Som om det inte skulle ha räckt till med deras intrång i Polen, då de fick både britter och fransmän emot sig. Sedan ockuperade de Danmark och vårt land, ryckte in i Nederländerna, Belgien och Frankrike och så kom ju då Storbritannien på allvar in i bilden. Att Finland och Sovjet blev slagskämpar var ju inte så konstigt. De har ju alltid varit på kant med varandra och naturligt nog fick de en förevändning att slå till, när de upptäckte branden i det övriga Europa. Men att nassarna utan förvarning ger sig på Ivan, den sovjetiska jätten, och därvid gör stora framsteg det säger jag dig min son, att det i sista änden kommer att stå dem dyrt. Och att vårt grannland tillåter en stridande tysk division att gå via järnväg genom deras land när Finland säger sig behöva bistånd, det gör ju att det går iskalla kårar längs hela ens ryggrad. Du vet Öjvind, att så småningom skall du ärva alla våra hotell. Och även om jag vet att de invaderats av tyska soldater, så måste vi se till dem. Och i kassaskåpen på hotellen i Tromsö, Hammerfest och Honningsvåg finns pengar, för pappa har multum skall du veta. Om du uträttar det här ordentligt så skall jag, så snart att kriget är över för ett slut måste det ju ha, återigen göra ett försök att få fru Olavsen att helt avstå från dig.

De sista orden var de som för Öjvind vägde tyngst.

Visst var far Roald sträng och fordrande och visst var mor Reidun petnoga i överkant. Men han älskade den stora villan på Holmenkollens höjder med utsikt över hela nejden, och han tyckte mycket om att få sitta i framsätet i far Roalds stora dodge.

Och Turid fanns i närheten.

Hade jag inte haft Turid, tänkte han, skulle jag kanske ha varit slagen till slant redan från början. Det var inte världens lättaste minsann att bli omplacerad från en liten gruvby och lämnas till främmande människor i huvudstaden. Turid ja, fars och mors bästa vänners dotter, tycks vara utsedd för mig. Allt verkar vara förutbestämt. Redan på min första ankomstdag till Oslo fanns hon i min närhet som på beställning. Vi följdes åt till skolan och vi var placerade bredvid varandra i skolbänken. Men fy för de där söndagsmiddagarna… De där tråkiga tillställningarna när jag måste vara klädd i den rysliga sjömanskostymen, med vattenkammat hår, noga tvättade händer och sittande rak i ryggen vid matsalsbordet. Turid, liten och spröd som satt där i bästa gåbortsstassen, små nätta skor på fötterna och med rosett i det mörka lockiga håret. Och så de vuxna som pratade och pratade och vi två barn, som inte med ett enda ord fick avbryta eller lägga oss i samtalen. De där stunderna var de allra värsta. Då brukade jag drömma mig tillbaka till gruvbyn, där vi barn på vintrarna satt i klungor på stora pappskivor och i full fart susade på snön utför backarna. Eller på somrarna när vi sprang omkring barfota… Mor Reidun är väl förresten ett kapitel för sig. Hon hade aldrig haft hand om något barn, innan jag kom till huset. Hon gick varje dag till lasarettet till sin gärning som sjuksyster van att allt skulle vara kliniskt rent. Med hjälp av anställda var hennes hus alltid dammfritt och i tip-top, och så kom då jag, en vildvuxen pojke som tidigare levt mitt liv litet vind för våg. Ibland tycker jag att jag har haft fyra mödosamma år bakom mig. Som tur är har jag lätt för att lära, så i skolan har det väl bara varit de främmande språken som jag funnit besvärliga. Men att alltid tvingas att vara till lags, visa sig duktig, inte smutsa ner sig och att inte veta hur det egentligen kommer att bli är svårt. För jag heter ju faktiskt fortfarande Olavsen och har inte fått adopteras, troligen därför att min rätta mor ännu inte har medgett det. Men på det hela taget har jag nog anpassat mig väl till mina nya förhållanden. Och hur det än har varit och hur det än blir, så vill jag inte alls tillbaka till gruvbyn. Som väl är har far Roald sålt hotellet som fanns där, så chansen är inte särskilt stor att jag kommer dit mera. Varför skulle jag vilja tillbaka förresten? Min rätta mor sålde mig, ja just det, i ordets rätta mening så sålde hon mig. Jag har sett ett papper som legat på fars skrivbord, där hon kvitterat ut en stor summa pengar. Varför skulle hon annars ha fått det vederlaget? Nu är jag sjutton år. Hur som helst så blir jag väl så småningom myndig, och då bestämmer jag själv över vilken familj jag vill tillhöra. Och det är ingen tvekan om saken. Jag känner kärlek till vår huvudstad Oslo och ingen av mina skolkamrater har på långt när alla de grammofonskivor och sportattiraljer som jag äger. I gruvbyn fick man slåss med syskonen varje gång man ville ha den minsta lilla förmån. Stor trivsel har jag alltid känt på hotellen också, där man ju i sanning tar yttersta hänsyn till mig. För att inte tala om fritidshuset ute i havsbandet här i Nordnorge. Där med de stora vidderna, de branta stupen och havet finns en frihet som inte existerar någon annanstans. I den stora brunmålade stugan med de kraftiga bastanta brunbetsade möblerna, fotogenlamporna och de väggfasta kojerna med sängomhängen, där trivs jag allra bäst.

Så långt som det var möjligt hade allt planerats.

Klädd i rutig flanellskjorta, slipover, golfbyxor och gummistövlar på fötterna for Öjvind iväg på en gammal sliten herrcykel utan bagage på pakethållaren och till synes endast ute på en liten tripp. Han undvek de militäriserade områdena och om han råkade komma in på farliga vägar, lyckades han ändå klara sig undan.

Siktet var till att börja med inställt på gränsen till Sverige och när han lagt den sista norska byn bakom sig, hade han också lämnat cykeln åt sitt öde.

Genom skogen hade han sedan gående tagit sig över till Sverige. I Idre var han väntad hos en av far Roalds många affärsvänner och förutom nattlogi där, fick han en ryggsäck full med mat och ett par uppsättningar rena kläder. Dessutom blev han, efter att ha vilat ett par dagar, körd med häst och vagn ända till Östersund där han tog inlandsbanan mot Gällivare. Väl där hade malmbanans tåg tagit vid och eskorterat honom till Kiruna, där han sedan i flera dagar vandrat mot norr. Han hade stött på samebyar, renskockar, älgar och på håll hade han också sett ett lodjur. Hos en gammal kvinna som bodde helt ensam hade han turligt nog åter fått mat och logi.

Efter sin långa färd via Sverige smög han sig in i sitt hemland igen. Nu gällde det att till varje pris undvika de tyska militärerna. Han fick emellertid kontakt med ännu en av far Roalds vänner, fiskhandlaren Viggo, och genom att låtsas vara dennes son hade han fått följa med en lång sträcka.

Efter oändliga strapatser nådde Öjvind till sist de orter, som Roald Stierneness hade sänt honom till. Och nu, nu stod han äntligen framför porten till det allra elegantaste hotellet. Det låg högt uppe på slänten, var byggt i flera sektioner och hade en förödande vacker utsikt ned mot hamnen, fiskerifabriken och havet.Trots trötthet och hunger blev han som vid tidigare besök i området förtrollad över landskapets skönhet.

Jag får en underbar tid här, tänkte han. Den enda jag kommer att sakna är Turid. Hon är så lugn, så klok, tålmodig och så söt. Alltid ser hon så ren och välstruken ut, alltid doftar hon gott och alltid är hennes kyssar friska som källans vatten. Men på sätt och vis lever hon också ett farligt liv. Efter vad jag kan förstå, är hennes far motståndsmän och arbetar hårt för att få bort ockupanterna. Om jag ändå hade henne hos mig, så att jag kunde skydda henne.

4.

Öjvind

Nordnorge maj 1942

Käraste Turid!

Jag måste skriva till dig och tala om att jag välbehållen har tagit mig till de ställen som avsikten var. Du må tro att jag har varit med om en hel del. Bland annat medan jag befann mig på svensk mark, så fick jag bo hos en gammal lapptant som berättade att just det området hade varit verkliga vargtrakter i hennes barndom. Så det var ju tur att jag inte levde på den tiden och skulle göra denna långa färd.

På alla fars hotell här i Nordnorge tycks det tyvärr vara likadant överallt. Brunskjortorna har flyttat in och gör inte en min av att vara på väg bort igen. Här, där jag är nu, har de invaderat matsalen som om vore de överhögheten själv, och vi norrmän får på sin höjd placera oss i ett hörn någonstans. Förut brukade jag alltid ha ett stort ljust rum med fin utsikt, men nu får jag nöja mig med en alkov innanför köket. Jag hatar de här inkräktarna, mer än jag har hatat och kommer att hata några människor i hela världen.

Hur länge jag blir här, vet jag inte. Mitt uppdrag är slutfört, men som du vet har vi en lång och orolig sträcka mellan oss. Jag skulle inte ha något emot att tillbringa vintern här, om jag bara hade dig till sällskap. Att slippa skolan och de vedervärdiga språklektionerna skulle göra mig gott, men som sagt utan dig är livet tomt och dystert. Tänk om du ändå vore här och kunde följa med mig till sportstugan. Jag längtar nämligen mycket efter dig.

Din

Öjvind

Oslo maj 1942

Käre Öjvind!

Tack för brevet som jag fick för en liten stund sedan!

Igår när jag hade min sjuttonde födelsedag fick jag många fina presenter. Men den värdefullaste av dem alla, var när farbror Roald viskade i mitt öra att du hade kommit fram till Nordnorge. Om du bara visste så glad jag blev.

Andra och sorgligare saker att berätta, är att far har försvunnit och ingen vet var han finns någonstans.Vi misstänker att han förts till Gestapo i Tyskland. Det är förfärligt och mycket tomt och tyst här hemma. Mor, som är övertygad om att vi aldrig får se honom mera, är alldeles ifrån sig av sorg. Det är tur att vi har farbror Roald som verkligen tar hand om oss på allra bästa sätt. Jag längtar till den dag när allt är som vanligt, och du och förhoppningsvis också far är här hos oss igen. Men mor säger att han nog aldrig kommer tillbaka till oss mer…

Avsnitt II

Klar liksom en stjärna

1.

Hannelore

Kolberg, Östra Tyskland, våren 1942

Solen, som i den tidiga morgonen gått upp i öster, gick så sakteliga ned bakom trädtopparna i väst när Hannelore var på väg till stranden.

Så långt tillbaka hon kunde minnas hade hon, oavsett årstid, gjort denna dagliga promenad. Där nere trivdes hon lika bra vare sig att Östersjön