Postkod saknas: Stallkuppen

By Sally Martins

För lilla Stenafors skulle det dröja länge innan vardagen blev sig lik igen. Det senaste halvåret hade bjudit på mycket mer än vad någon hade kunnat föreställa sig.
Konstiga nykomlingar från storstan, en bakslug fågelskådare och en tragisk incident från förra hösten hade blivit upptakten till en rad händelser som omkullkastade alla teorier om att detta var en sömnig och halvdöd håla. Trots, eller tack vare svåra motgångar och en och annan ljusskygg aktivitet växte ändå kärleken, vänskapen, pelargonerna, midjemåtten och tron på framtiden.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 28, 2022
• ISBN: 9789180079785

Sally Martins

Stallkuppen är den första av Sally Martins böcker om livet i Norrbottens glesbygd. Som barn hälsade hon ofta på släkten som bodde i en liten by långt ute i Norrbottens skogar med endast några fastboende och fascinerades redan då av livet, vardagsrytmen men allra mest av människorna och hur mycket märkligt som kunde ske trots det låga antalet invånare Boken är skriven med den största respekt och beundran för naturen och för de människor som bor där långt från stress och larm, men framför allt för deras vardag med dryga tio mil till närmaste mataffär, deras sammanhållning i en tid av förändring och deras kamp för existens på kartan.

Book preview

index_split_000

POSTKOD SAKNAS

STALLKUPPEN

DEL 1

index_split_001

1

Den konstgjorda växtbelysningens färgade sken speglades i fönsterrutorna på Helge Bengtssons inglasade veranda. På så vis förhindrade det honom att både se och njuta av natthimlens kaskader av ljus och färger. Inte för att han brydde sig om det. Fullmåne och norrsken hade han sett förr.

I nattens mörka timmar satt han hellre i sin nötta korgstol bland sina växter och bara njöt av tystnaden. Inga bilar som väsnades. Inga fruntimmer som kacklade efter pengar. Endast ett distinkt surr från lysrören. I förra numret av Trädgårdstidningen hade han läst om sådana där LED-lampor som man visst kunde halvera elkostnaderna med. Pyttsan! Lamporna i sig kostade ju en hel förmögenhet! Snål ville han inte kalla sig, men ekonomisk ut i fingertopparna var han. Det var man så illa tvungen att vara när man bodde så här ute i vildmarken, långt från stadens fart och fläkt.

I stallet som låg ett par hundra meter från Helges hus tuggade Bruno förnöjt på sitt hö. Att han fått en extra hötuss av Eva kvällen innan hörde till vanligheterna. En förmån han hade som den äldsta hästen på stuteriet.

Eva Sigurdsson bodde ensam i sitt stora gula, gamla hus. I köksfönstret syntes ett svagt orangerött sken av en saltlampa denna natt, vilket i sig såg så rofyllt ut. Men så var det verkligen inte. Eva kände varken lugn eller ro.

Mardrömmen, den ständigt återkommande mardrömmen, höll henne i ett hårt grepp. Den rev och slet i hennes inre. Bilder flimrade framför henne, hjärtat dunkade snabbt, snabbt. Så vaknade hon med ett ryck, satte sig upp och såg sig omkring. Det var bara en dröm – ändå slog ångesten klorna i henne med sådan kraft att hon trodde hon skulle kvävas. Med ett stön drog hon sig upp ur sängen, stötte mot dörrposten och vinglade vidare ut i köket. Fumlande fick hon tag i en flaska vin från den stökiga diskbänken och hällde darrande upp ett stort glas. Sedan satte hon sig vid köksbordet och blickade ut genom fönstret, ut i natten. Norrskenet dansade över skyn, lika oroligt och nyckfullt som hennes tankar.

Varför drömde hon samma dröm om och om igen? Stora rovfåglar som cirklade runt, runt i drömmen. Bilden av örnarna som flög och ljudet av de stora fåglarnas strid om födan studsade i huvudet på henne. Hon hade en bild i sitt inre av att hon och hennes pojkvän Ole hade suttit och följt örnarna med kikaren. Om det var en dröm eller ett minne visste hon inte säkert. Tankarna snurrade. Hon drack girigt ur glaset och grimaserade av eftersmaken. Ljuset som svepte över de höga plogkarmarna fick henne att reagera och hon tittade ut igen. Det var strålkastarna på en bil. Hon skärpte blicken för att se vem det var som körde här denna tid på dygnet. Eva kände igen alla de få bilar som vanligtvis färdades på de här vägarna, även sommargästernas. Bilen kände hon inte igen, men den åkte till grannarna Hugo och Stina Nilsson. Får de gäster den här tiden på dygnet, tänkte hon och hällde snabbt i sig ännu ett glas. Nu skulle hon kanske få tag i sömnen igen. I sanningens namn höll hon på att bli rädd för att gå och lägga sig om kvällarna. Varje kväll kände hon en klump växa i magen. Hon som alltid mått så bra hade aldrig anat att man kunde må så här illa.

Hon hade bott ensam i huset sedan modern dog för flera år sen. Modern hade haft diabetes så Eva hade både tagit blodprov ur fingertoppen och gett henne insulinsprutor dagligen. Till råga på allt hade modern fått otäcka bensår som inte ville läka. De hade hon också pysslat om fastän en grinig tant från hemtjänsten kommit och bytt bandage med jämna mellanrum. Lukten från bensåren var det som var svårast att glömma. Den satt liksom i och kunde dyka upp ibland. Fadern hade gått bort redan när Eva var en ung tonårstjej. Hon hade klarat sig bra själv under alla åren, men just nu kändes det mest ensamt och Eva tyckte att hon kunde ha behövt moderns stöd. Inga syskon hade hon heller att anförtro sig åt. Hon hade inte vågat berätta för någon om mardrömmarna och om hur hon somnade om med magen fylld av vin. Hon var glad att hon hade sitt arbete vid stallet. Där hade hon så fullt upp att hon inte hann tänka helt enkelt. Och så hade hon ju som sagt Ole. Han ägde stuteriet där Eva arbetade och de var faktiskt ett riktigt bra team. De hade hängt ihop sedan ungdomsåren. Även om de redan var i medelåldern hade de inga planer på att gifta sig eller flytta ihop. Att bo särbo passade dem båda utmärkt. Det fungerade ju så bra som det var nu. Varför strula till det och kanske förstöra det de hade, brukade Ole säga när det någon gång kommit på tal. Ole bodde med sin fader Frans som verkligen behövde honom och behövdes verkligen där. I ärlighetens namn ville Eva inte bo i samma hus som Frans hade blivit på senaste tiden. Hon skulle helt enkelt inte orka med hans trams. Att han gått i barndom kunde han ju inte rå för, i och för sig.

I stallet var det för det mesta ett sådant sjå att Eva kommit att värdesätta den lilla tid hon fick för sig själv. Några barn hade det inte blivit heller, till hennes stora sorg. Varför visste hon inte och nu var det för sent. En gång hade hon försynt sagt att man kan få hjälp om man frågar en läkare. Ole hade sett så förnärmad ut att hon låtit saken vara. De hade det ju bra trots allt. En sista klunk billigt, beskt vin rann nerför Evas strupe. Mödosamt tog hon sig tillbaka till sovrummet. Där ställde hon sig i fönstret och såg på norrskenets sprakande flammor som mäktigt sträckte sig över det mörka himlavalvet. Över berg, skogar, älvar och frusna sjöar. Nedanför allt det vackra sov en frusen värld och missade detta magiska skådespel. Likt en liten prick mitt i den till synes oändliga norrländska vildmarken låg denna lilla by, eller rättare sagt resterna av den, inklämd mellan höga berg. Nerbäddad i snö vilade den, med månen som en jättestor nattlampa. De få gatlamporna lyste svagt upp vägen som slingrade sig mellan husen. Där fanns inte så många hus och ännu färre fast boende. Faktiskt fanns det numera fler hästar än människor. Husen låg utspridda på bägge sidorna av vägen på den norra sidan av älven. Likt en långsträckt skugga i mörkret sträckte sig en bro över det frusna vattendraget. Eftersom bron var det första man passerade vid ankomst till byn och det sista vid avfärd symboliserade den således både avsked och återseende.

Om någon körde rakt igenom byn skulle denna någon så småningom komma fram till bröderna Larssons sågverk. Där tog byn slut. Efter det fanns det bara myrmark och smala svårframkomliga traktorvägar. Här hade livet sin gilla gång. De minsta händelser fick bli samtalsämnen i brist på större nyheter.

En gång i tiden hade byn Stenafors varit full av liv, med butik, bageri, post, bank, egen läkare, danslokal, kafé och skola. Ett stort sågverk hade försett många karlar i varierande åldrar med arbete under en lång tid. Man hade till och med haft ett eget bönehus. Förtröstan på Gud och hans nåd och förlåtelse hade varit lika viktiga inslag i vardagen som bönestunden varje söndagseftermiddag. Så hade det stora sågverket gått i konkurs och många män hade blivit utan arbete. Folk hade fått flytta för att hitta ny inkomst, skolan lades ner och med tiden hade det ena efter det andra försvunnit. Busslinjerna hade dragits in en efter en och de som saknade körkort miste ännu en länk till omvärlden. Några av husen hade gjorts om till bostadshus och Helge och Linnea Bengtsson bodde nu i det gamla kaféet. Sinsemellan kallade byborna honom för Helgerånet alltsedan han blev rånad i Luleå. Men det var inget någon skulle våga säga högt i hans närhet. Helge var känd för sitt heta temperament.

Butiksbyggnaden ägdes av en familj som tillbringade semestrarna och loven där. Bönehuset hade under en lång tid stått tomt och tyst varje söndag, församlingen hade vissnat bort. För ett par år sedan hade ett par av byns män köpt byggnaden av Svenska kyrkan och fyllt den till bristningsgränsen med gamla tröskor, slåttermaskiner och traktorer. De hade fått ta hål i husgaveln för att få in alltihop, men vad gjorde det? De ville spara något för eftervärlden. I dagens slit och släng samhälle gick så många gamla ting förlorade. Det enda som vittnade om husets historia var en väggbonad med den guldbroderade texten: Herrens nåd är var morgon ny. Den hade Frans Nilssons mamma gjort. Bonaden hade hängt på samma ställe ovanför psalmbokshyllan i alla år men nu var de söndertummade psalmböckerna utbytta mot kolvar, cylindrar, kullager och tändstift. Liknande bonader hade funnits i de flesta hus på den tiden. Nu var de nertagna och bortglömda.

Byns bageri hade hållit ut länge men till slut hade de också fått slå igen. Ungdomsföreningen hade mer eller mindre ockuperat byggnaden efter det och gjort om den till ungdomslokal. Där hade många ungdomar fått sin första kyss eller fylla. Som allt annat försvann ungdomarna också med tiden. Kvar fanns inte längre något som vittnade om svunna tiders fart och fläkt.

Bageriskylten var nertagen för länge sen. Huset var bara en förfallen och ledsam syn. I byn drev Ole Nilsson ett väletablerat stuteri tillsammans med sin far Frans. Boningshuset, stallet, höladorna och hagarna låg bortom den gamla skolbyggnaden.

Så fanns det de där husen som tillhörde folk som endast vistades där på somrarna, därför var skrämmande många fönster dystert mörka denna natt. Eva gäspade stort och kröp ner i sängen igen. Sova, hon måste få sova någon timme innan morgonen grydde.

Marianne Torstensson gnuggade sig i ögonen. Att det kunde vara så långt till Stenafors! Hon hade kört i många, långa timmar och började få svårt att hålla ögonen öppna. Deras tre barn var kvar i Stockholm. Pojkarna och hunden sov över hos mormor. Dottern Emma övernattade hos en kompis, så Marianne var för en gångs skull på tu man hand med sin man Magnus. Det skedde inte så ofta nu för tiden. Maken Magnus höll krampaktigt i handtaget på bildörren. Det skulle inte förvåna henne ett dugg om det lossnade. Hon visste också att han gjorde en bromsrörelse med foten i varje kurva.

Hon sneglade på klockan och undrade för sig själv om moster Stina skulle vara vaken än. När de hade talats vid tidigare under kvällen hade hon låtit så upprymd. Ni är så välkomna, hade hon kvittrat. Marianne hade inte träffat henne på flera år. Inte sedan hennes egen mamma hade fyllt femtio och det var ett bra tag sedan. När Stinas pojke Svante dog i höstas hade Marianne bara ringt upp och beklagat sorgen. Begravningen hade hon inte haft tid att åka till utan sänt blommor och ett kort. Så förskräckligt det hela hade varit. Pojkstackaren hade tagit sitt liv uppe på ett berg och hunnit ligga flera dagar innan någon hade saknat honom. När de till slut hittade honom syntes det tydligt att rovdjur hade varit framme. Stina hade redan då föreslagit att de skulle komma upp dit och hälsa på, men tanken hade inte riktigt slagit rot. Inte förrän Magnus hade blivit sjukskriven. Han hade ett stressigt jobb som revisor på ett stort företag och var utbränd, hade läkaren sagt. Ta semester, res bort, få lite miljöombyte, hade han rått dem. Magnus hade föreslagit en resa till någon semesterort söderut. Hon hade föreslagit ett litet hus på landet, dit de kunde fly undan storstadsvimlet och stressen. Få andas frisk luft, låta barnen springa barfota och plocka smultron. Det hade vållat livliga diskussioner kring middagsbordet.

Så hade det råkat sig att Stina tipsat dem om huset som stod tomt i byn. Det var visserligen gammalt men desto charmigare, som hon hade uttryckt det. Efter mycket om och men hade det blivit bestämt att de i alla fall kunde åka upp till Stenafors och titta på huset. Få komma bort lite. Då skulle de ju samtidigt få hälsa på hos moster Stina också. Nackdelen var den att de måste köra drygt hundratio mil från Stockholm för att komma dit. Marianne hade kört nästan hela vägen förutom en sträcka i närheten av Umeå. De hade stannat för att äta och efteråt hade hon ringt hem till sin mamma för att kolla hur det var med grabbarna och Magnus rattade den lilla sportbilen under tiden.

Marianne kunde inte minnas när hon senast varit i byn, ändå tyckte hon att allting verkade så bekant när de sakta körde över bron. Även om det var sent lyste det fortfarande i flera fönster.

Stina stod själv ute på farstubron och tog emot dem.

– Så roligt att se er, kuttrade hon. Så länge sen sist! Jag hann bli lite orolig, väglaget är väl inte riktigt detsamma här som ni har det där söderöver, sa hon skrattande.

Hon hade stått i fönstret och spanat ut i mörkret en god stund. När ljuset från bilens strålkastare äntligen hade svept över snödrivorna hade hon ropat till Hugo. Han hade lagt sig i soffan medan de väntade och förstås somnat genast. Stina hade känt sig så nervös, så att sätta sig hade varit otänkbart. Istället hade hon gått runt och plockat bort de sista julblommorna hon hade haft framme ännu. Det var sannerligen inte ofta de hade besök och det här livade upp dem märkbart. Stina visade gästerna in i det varma köket.

– Ni måste vara utsvultna, vänta ska jag plocka fram något.

Medan makarna Torstensson hängde av sig ytterkläderna plockade hon fram nästan ett helt smörgåsbord. Så satt de där länge och åt under glada skratt. Stina var så glad, det var ju så länge sen hon hade träffat sin systerdotter. Hugo och Magnus, som inte träffats så många gånger fann varandra genast ändå.

De diskuterade bilar, hästkrafter, direktinsprutning och förgasare.

– Det där låter som rena kinesiskan, viskade Stina till Marianne. Kom, så visar jag var ni ska sova.

Marianne älskade att höra Stina prata. Hur hennes t ibland lät som d. Hennes egen mamma hade inget kvar av den dialekten, men ändå kändes den så bekant och trygg. Hon såg sig om i köket, det var så varmt och ombonat, med rutiga gardiner och matchande kuddar i kökssoffan. Ovanför soffan hängde en gammal klocka som slog med en sådan klang att Marianne häpnade. På motsatta väggen fanns en tallrikshylla med en samling brokigt porslin. Stina själv såg ut som hon alltid hade gjort. Kortklippt ljust hår, nästan vitt; runda kinder och ett glatt ansikte. Hon bar en rutig kjol och en skjorta med en kofta till. Hugo hade blivit ännu rundare om magen och hans hår var kortklippt. Inga långa strån att kamma över flinten här inte. Det kändes nästan som att komma hem. Medan männen gick ut för att koppla i motorvärmaren bar Marianne och Stina upp väskorna på övervåningen där Stina hade bäddat åt dem.

Marianne satte sig på sängen och såg sig omkring. I dörröppningen skymtade ett rum till på övervåningen. Hon tvekade ett ögonblick innan hon vände sig mot Stina.

– Är det, jag menar ... var det där Svantes rum?

Stina nickade stumt, drog ihop ansiktet i en grimas och harklade sig.

– Det står orört. Hugo vill ha det så. Själv kan jag knappt gå in dit än. Det gör så ont förstår du, jag väntar mig alltid att han ska vara där.

Hennes röst bröts. Marianne lade armarna om den gamla kvinnan och vaggade henne likt ett litet barn.

– Hur klarade ni av julen?

Marianne tyckte själv att frågan lät dum, men till hennes förvåning verkade Stina lättad. Hon satte sig till rätta på sängen, strök bort tårarna och började berätta. Ibland tog hon fram en näsduk ur kjolfickan och snöt sig ljudligt. Medan norrskenet flammade över natthimlen berättade Stina hela den förskräckliga historien. Med lugn och samlad röst talade hon om den dagen man hade hittat Svante, om begravningen och om månaderna nu efteråt. Det hördes dämpade röster nerifrån köket där gubbarna satt. Till slut klappade Stina Marianne på armen och sa att nu måste de nog gå och lägga sig. I samma stund kom Magnus tassande uppför den knarrande trappan. Hans ögon var rödkantade. Marianne visste inte om det var av trötthet eller av tårar. Hon hörde Stina och Hugo prata lågmält medan hon kröp ner i sängen. Med ens kände hon hur trött hon var och hur skönt det var att känna hur hela kroppen slappnade av. Det hade varit en lång dag för dem alla och snart hördes en hel kör av snarkningar.

index_split_002

2

Väckarklockans hemska signal väckte Eva ur den behagliga sömnen. Även om det fortfarande var mörkt ute kändes det en smula bättre. Det var alltid så. Varje morgon kändes det lite bättre.

Motvilligt slängde hon av sig täcket och rummets luft kändes kall och motbjudande. Hon ville allra helst krypa ner under täcket igen men hästarna väntade redan otåligt på sin morgonutfodring. Hennes egen frukost var snabbt undanstökad, den bestod för det mesta av svart kaffe. Hon bestämde sig för att stanna till hos Hilma i granngården på väg till stallet. Hon brukade ha för vana att kika in till henne ibland. Nu var det ett bra tag sen hon varit där sist och det skulle faktiskt sitta bra med det nyaste skvallret. Så värst mycket av den sorten blev det inte i en by av den här storleken.

Precis när hon steg ut på trappan hörde hon ljudet av en bil igen. Hon vände sig om för att se efter. Var det inte samma bil som hon sett senast i natt? Bilen saktade in vid Hilmas och stannade som om den väntade på någon. Per-Arne Larsson kom ut på sin brotrapp och slängde sig på sin skoter. På håll såg det ut som en skojig lek när han åkte iväg på skotern med bilen efter sig. Som om de lekte följa John. Hon följde dem med blicken medan de fortsatte in i byn. Vem kunde det vara? Hon plumsade iväg förbi Stina och Hugo Nilsson. Det lyste i köksfönstret hos dem och såg mysigt ut, tyckte Eva. En ny dag med nya möjligheter, tänkte hon och tog ett djupt andetag.

Hilma Larsson satt på sängkanten iförd sitt nattlinne och gäspade stort när Eva kom in. Hon var en späd liten kvinna med en rygg som både hårt arbete och tiden krökt. Hennes hår var vitt och räckte långt ner på ryggen. Med sina sjuttiosju år var hon ännu en grann kvinna. Hon hade, som man säger, åldrats med stil. Hennes blick var vänlig. Den gjorde att det var lätt att vilja anförtro henne saker, men Eva visste att det inte var någon ide. Hilma hade gått i barndom och blandade ihop saker, tid och namn. Hennes liv hade inte varit så lätt alla gånger. Hon hade fått pojkarna sent och medan de ännu var små hade hennes man Aslak gått bort efter en längre sjukdomstid. Hon hade fått slita hårt för att behålla gården.

Hennes söner Krister och Per-Arne tog verkligen bra hand om henne. Med änglars tålamod skötte de hushållet, modern och familjens företag. Någon tid att skaffa flickvän, eller fjälla som deras mor sa, fanns inte. Om någon frågade brukade Krister vara snabb med att svara att han inte hittat den rätta än. I dessa trakter var det bra om man hittade någon flicka alls. Arbetsuppgifterna i hemmet var noggrant uppdelade. Krister tog hand om en stor del av hushållet, förutom matlagningen, den tog Per-Arne hand om. Han stod också för vedhuggningen och bastueldningen. Eldningen av vedpannan i källaren, den biten var Kristers. Företaget delade de på. Långa dagar gick åt till att köra ut fällda träd ur skogen åt olika skogsbolag eller privatpersoner. Per-Arne var den som körde skogsmaskinen, medan Krister sågade stockar till brädor av olika storlek. Den av dem som hade något ärende in till närmaste samhälle fick samtidigt göra veckoinköpen. Så hade det fungerat i många år.

Bröderna var olika som natt och dag till utseendet, men lika lugna och lite sävliga till sättet båda två. Krister, som var äldst, var lång, blond och reslig. Per-Arne däremot var kortare till växten och spensligare och hade en yvig svart kalufs. Sitt svarta hår och samedrag hade han efter far sin.

Eva hjälpte Hilma med kläderna och ledde ut henne i köket. På bordet stod fortfarande en kruka med en vissnad Amaryllis. Den hade hon själv gett dem i julas. Krister stod vid diskbänken och rengjorde kaffekannan. Han var klädd i långkalsonger som han hade dragit upp högt över magen så långt det gick. Och eftersom han var något rundlagd fick det honom att se ut som en förvuxen bebis i sparkbyxor.

Eva var så ruskigt nyfiken på nattens händelse men visste inte riktigt hur hon skulle börja. Någon skvallerkärring ville hon verkligen inte få rykte om sig att vara.

– Ovanligt med bilar som anländer mitt i natten, sa hon som i förbifarten medan hon med flinka fingrar gjorde en lång fläta av Hilmas hår. Hörde du den? Jag såg de åka nu i morse igen med Per-Arne i hälarna.

– Per-Arne sa att det var släktingar till Stina som skulle komma hit, svarade han på sin stötiga dialekt. Han skulle visst visa ett hus för dem.

– Här? Här i byn?

Eva himlade med ögonen och stoppade in sista fliken av Hilmas fläta i knuten i nacken.

– Jag menar, tillade hon, här finns ju inte direkt så många hus att välja mellan.

– Om jag inte har fel var det gamla doktor Lindgrens hus de skulle se på, sa Krister.

– Doktorsvillan? Det rucklet? Där har ingen bott på flera år, sa Eva och grimaserade. Lycka till säger jag bara.

– De ska nog ha det som sommarhus, om de nu köper det. Förresten ska Per-Arne bara öppna

för dem. Det är ju ett par norrmän som äger huset.

– Ja, ja, suckade Eva. Snart består byn endast av semestrande människor. Allt började gå utför sen vi miste skolan. Sen dess har allt försvunnit: doktorn, butiken, posten … och Wikmans Kafé, tillade hon drömmande. När vi sista fastboende är borta är den här byn bara ett ställe ute i skogen att rasta stressade storstadsmänniskor på. Visst är det mycket från förr som man saknar, fortsatte Eva tankfullt.

– Så, lugna dig nu, sa Krister. Än är vi ju här.

Eva tackade för sig och gick. Hon hörde inte hur Krister mumlade:

– Vem vet hur länge … allt är förgängligt.

Framme vid stallet började hon morgonens utfodring av stuteriets samtliga hästar. Frans, Oles pappa, hade börjat med aveln på nordsvenska brukshästar redan i yngre dagar och sålde då hästarna bland annat till armén. Stuteriet hade idag ett gott rykte om sig. Nu för tiden var det Ole som skötte affärerna och träningen av hästarna. Efterfrågan på arbetshästar hade rasat kraftigt och nu såldes de främst som ridhästar. Trots att de var stora, kraftiga hästar passade de utmärkt på ridskolor tack vare sitt goda lynne och på senaste tiden hade Ole även tränat och sålt hästar som invalid- eller terapihästar, som det också kallades nu för tiden. Eva följde noggrant varje hästs foderstat och vägde och mätte kraftfoder, mineraler, vitaminer och havre. Stallets alla 25 hästar hade sin egen lista och hon var tvungen att koncentrera sig för att få det rätt. Då slapp inga hjärnspöken in i huvudet på henne och för en stund kändes inte ångesten så kvävande. Dessutom hade ljudet av hästarnas rytmiska tuggande en lugnande effekt. Frans kom in i stallet, sjungande för full hals. Hästarna lyfte på sina huvuden för att se vad som stod på. Han slet åt sig en sopborste och började sopa gången mitt i stallet medan han fortsatte sjunga om Rönnerdal. Han for runt i valstakt och Eva ruskade på huvudet åt honom. Han är lycklig han, som inte förstår bättre, tänkte hon sorgset.

Magnus och Marianne Torstensson stod framför huset och såg sig omkring. Det var sannerligen fult, men hade någon slags charm. Precis som Stina och Hugo sagt. Det här huset såg verkligen ledsamt ut. Taket behövde omedelbar reparation, plåten stod upp på flera ställen. Fönstren såg ut att gråta, kitten hade lossnat och spretade ut.

Per-Arne steg ur bilen och betraktade paret. Så det här var alltså Marianne, Stinas systerdotter. Typiska stadsbor! Riktiga fjollor! Bara bilvalet skrek ju ut det. Här behövdes höga fordon, gärna fyrhjulsdrivna. Inga låga sportbilar som den de kommit susande i. Han hälsade artigt på dem och de presenterade sig som Magnus och Marianne Torstensson. Herr Torstensson strök nervöst med händerna över sitt tunna hår och rättade till de runda glasögonen. Han ser ut som en typisk kontorsråtta, tänkte Per-Arne. Han gick före mot farstukvisten som lutade oroväckande. Han låste upp och bad dem stiga på. Trots att det bara var minus fem grader ute kändes det kallare inomhus. Dessutom luktade det unket och instängt. Det här går inte bra tänkte Per-Arne. Men, förresten, det rörde inte honom om de köpte huset eller inte. Han hade ju bara fått förtroendet att öppna och visa dem runt. Huset såg precis ut så som det hade gjort medan doktorn ännu bodde där. Omodernt, men prydligt och snyggt.

Den något rundnätta, blonda frun slog ihop händerna av förtjusning och ylade:

– Så förtjusande!

Maken som var huvudet kortare än sin fru snavade på tröskeln mellan hallen och köket och stod på näsan på det stora köksgolvet. Något skamset drog över hans ansikte när han kravlade sig upp. Jaha, då har han presenterat sig, tänkte Marianne Torstensson. Tänk att det alltid ska vara så här.

Fru Torstensson gick runt och ojade sig över hur fint det var. Just en sådan gammaldags stil hade hon drömt om. Hon drog med fingertopparna över de breda spegeldörrarna från förra seklets början, blickade sedan ner på golvtiljorna och frågade nyfiket när huset var byggt.

– Jag vågar mig inte på något årtal men i början på 1900-talet skulle jag tro, svarade Per-Arne. Nog har det en del år på nacken. Senast någon bodde här var det vår gamla doktor Lindgren. Det börjar väl bli snart 20 år sedan han flyttade.

Huset, som hade källare och två plan ovanpå, hade ett stort lantligt kök, ett vardagsrum, fyra sovrum, två toaletter, badrum i källaren och många stora garderober. Källarvåningen kändes ännu värre tyckte Per-Arne. Den fuktiga betongen luktade nu inte mögel direkt men fräsch var den då inte. Hans uppfattning om paret fick sig en törn efter rundturen i källarvåningen. Trots att de kommit i en fin bil, såg finklädda ut och luktade fåfänga – som hans bror uttryckte det – så verkade de ändå så jordnära. Marianne, som frun hette, såg endast möjligheterna med det stora huset. Magnus Torstensson sa inte mycket. Han frågade om elledningarna och skorstenen blivit kontrollerade av sakkunniga personer. I övrigt gick han tystlåten omkring. Han såg sig tankfullt runt utan att med en min avslöja vad han tyckte. Marianne Torstensson visade däremot sin förtjusning genom att slå ihop händerna och göra små utrop.

– Jag skulle kunna flytta in direkt, jämrade hon sig.

Magnus harklade sig

– Vi ska nog fundera på det, sa han med sin hesa, ljusa röst.

De tackade för visningen och lovade att höra av sig till ägaren så fort som möjligt. På väg ut tappade herr Torstensson balansen i den sneda framåtlutande trappan och for omkull i snön. Per-Arne hade svårt att hålla ordning på mungiporna men hjälpte Magnus upp på fötter igen. Han mumlade något om att huset skulle bli ett arbetsläger om de köpte det. De tackade återigen för visningen och vinkade adjö innan de satte sig i bilen. Frun vid ratten och mannen ynkligt bredvid.

Per-Arne stod en stund och såg efter dem. En bit av fruns långa, flotta kappa hade hamnat i kläm i bildörren och hängde där och fladdrade i vinden när de fräste iväg. Han tyckte nästan synd om mannen samtidigt som han måste medge att de verkade lite lustiga.

index_split_003

3

Helge Bengtsson klippte av ett torkat blad på en Mårbacka pelargon och stoppade det i fickan på sitt blommiga förkläde. En liten sportbil susade förbi ute på vägen och han rynkade på näsan. Han tyckte inte om främlingar i byn, det hade han aldrig gjort. Han stod på den inglasade verandan som tidigare varit byns kafé. Rummet var fyllt med växter, på golvet, på bord, på hyllor och i amplar hängandes ur taket. Krukorna stod i prydliga rader, nästan i givakt. De övervintrande växterna hade vuxit fint sedan han planterade om dem för en månad sen. Han var stolt över sina åttiosju pelargoner trots sin frus och omgivningens gliringar. Han skötte dem omsorgsfullt med varsam hand. De hade blivit både hans vänner och passion efter förtidspensioneringen.

Tidigare hade han, liksom de flesta andra män i byn, arbetat på det stora sågverket. Hans hustru Linnea hade varit hemma med barnen men de hade ändå klarat sig bra på hans lön. När sågverket gick under hade han fått arbete som skogsmaskinsförare åt ett statligt skogsbolag. Så hade livet lekt ända fram till olyckan för 9 år sedan. Helge hade hjälpt en kollega och lastat av hans timmerbil när hela kranen, med hytt och allt, hade lossnat och ramlat av bilen. I fallet slungades han ur hytten och landade på marken innan hytten och kranen föll över honom. Han hade haft en sagolik tur eller änglavakt, vad man nu vill kalla det, när endast benen hamnade i kläm under den tunga kranen. De hade fått vänta i timmar på att hjälpen skulle nå fram. Räddningsmanskapet hade gjort vad de kunnat och jobbat frenetiskt för att rädda honom. Hans högra ben hade dock inte gått att rädda och benet amputerades under knäet.

Det hade varit tal om omskolning ett tag och en kärring på arbetsförmedlingen hade placerat ut honom på ett dagcenter för äldre. Så kränkande det hade varit. Likt ett socialfall! Men sedan tyckte de visst att han var för gammal och förtidspensionerade honom. Det hade också varit ett hårt slag. Sedan olyckan hade han tvingats leva med en fruktansvärd värk. Det som irriterade honom mest var att läkarna inte trodde honom. Benet som var borta kunde ju inte värka menade de. Ändå visste han ibland inte vad han skulle ta sig till. När det var som värst kunde han inte sova heller. Sin protes var han visst tacksam för, den gjorde livet lite enklare. Han visste att folk tyckte att han var en sur och grinig gubbe men brydde sig inte om det. De visste ju inte hur han hade det.

Helge var född i byn och hade inga tankar på att flytta in till något större samhälle bara för att det vore bekvämare. Nä, han trivdes bra i sitt hus. Verandan som var inglasad sedan huset fungerat som kafé passade pelargonierna perfekt, speciellt sedan han isolerat golvet och satt in lysrör för växter i taket. Senaste sommar hade han installerat en anordning som kände av temperaturen inne på verandan och öppnade och stängde vädringsluckorna automatiskt när det behövdes. Linnea hade suckat över den dyra och onödiga investeringen men den var värd varenda krona. Det höll han fast vid. Under stekheta sommardagar blev glasverandan till en ångande bastu om han inte vädrade stup i kvarten. Dessutom hade det varit svårt, nästintill omöjligt, att hålla den ideala temperaturen jämn. Allt detta spring hade han sluppit tack vare sin investering. Han var inte bara nöjd med sina arrangemang, utan riktigt stolt också.

Här ville han bo så länge det bara gick för sig. Sedan fick något av barnen ta hand om huset. Linnea hade gärna flyttat, vilket hon ofta påminde honom om. Hon hade sin släkt i stan och tyckte att man visst kan odla pelargoner på balkong i ett höghus. Otänkbart, enligt Helge. Tänk på alla avgaser! Blommorna skulle inte klara sig länge där, det var han fullt övertygad om. Detta var också en av orsakerna till att de inte var så sams längre. Linnea drog sig ofta undan med en stickning medan Helge pysslade om sina gröna vänner. Ibland påstod hon helt fräckt att han minsann pratade mer med dem än med henne.

Magnus Torstensson kände sig allt lite besviken på huset. Det var inte vad han hade väntat sig. Nog hade han varit medveten om husets ålder och anat renovering till viss del, men inte ens i sin vildaste fantasi hade han kunnat tro att det var så här dåligt. Kanske var det just där de var så olika Marianne och han? Hon såg blåögt charmen medan han såg allt arbete och alla utgifter det skulle medföra. Och det här var väldigt mycket mer arbete än han hade räknat med. Men han måste medge att huset hade karaktär minst sagt – precis som hans fru.

Sen var det det där med snöskoterturen som grämde honom också. Att han inte ens klarade av det utan att skämma ut sig. Marianne hade fått skämmas redan när han klantigt snubblat runt på husvisningen. Han kunde bara inte hjälpa det. Så fort han blev nervös bröts kontakten mellan hjärnan och benen med den påföljd att han blev klumpig och fumlig. Som en elefant i en porslinsaffär, så kände han sig. Så hade det också gått på skoterturen med Hugo och Stina idag. Fastän Hugo tålmodigt hade visat vad allting var på en skoter och förklarat hur han på