Vägar och villstig

By Olav Duun

Vägar och villstig är en novellsamling av den norske författaren Olav Duun. Samlingen består av Duuns överlägset bästa noveller och är ett stort verk i denna genre i norsk litteraturhistoria. Boken innehåller flera variabler som binder samman novellerna så att summan av boken blir större än de enskilda texterna. Novellerna handlar om en sökning och en oro i livet som både skapar och förstör. Samma tema som de centrala frågorna som Duun kämpade med under hans vidare författande.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726074567

Book preview

Missionshuset

Fiskelaget låg i land en dag för storm, och karlarna sutto inne i sjöboden och resonerade om religiösa frågor. Det hade de hållit på med hela långa ovädersdagen, ty sådant låg i luften det året. Man fick laga, att man hade en mening, uttala den och sedan försvara den till sista ordet. Många blevo ivriga, säkra som de voro på att de hade rätt. Men en ibland dem satt och blev mer och mer fundersam. Han teg, och han glömde bort sitt arbete. Han var ej från samma trakt som de andra.

Då de till sist tröttnade, var det någon som frågade, vad han menade om det ena och andra. Han ruskade på huvudet, ty detta gick över hans förstånd. De andra voro nu i färd med att laga nät eller reda upp tågvirke, så att de inte hade tid att prata mera. Bäst det var skrattade han, och då de andra sågo på honom, sträckte han på sig och sade:

— Om inte alla blir saliga på sin tro, så vet jag ändå en som blev det, och hon blev salig med besked. Eller lycklig åtminstone. Ja mera än andra, ty hon trodde så mycket mer. Är hon död nu, så har hon kommit dit, där hon ville vara — det är nu min tro och min syn på tron.

Han hade inte tänkt säga mera, men nu hade det börjat skymma på, så att man efter hand lade ifrån sig sitt arbete, och någon uppfordrade honom att ge skäl för sina ord. Och då berättade han:

— Jo, det var hemma i Vågösocknen, därifrån jag är. Det är inte längre sedan, än att det verkligen är sant; så är det ofta med småsaker. Det är bara Olea jag tänker på — något annat namn hade hon inte — och hon är inte någon människa att berätta om, men en människa var hon. Det står jag fast vid; det är min religiösa uppfattning, såsom man säger här.

Olea var den fattigaste människan på Vågö, och var skulle man då funnit en som var fattigare? Ingenting ägde hon, och ingenting förtjänte hon, och om hon förtjänt något, skulle hon ha druckit upp det i kaffe, fastän hon inte själv ägde en kaffepanna. — Fråga vad hon lever av! sa käringarna. Hon lever av tron på vad hon ska förtjäna. Och då det blir för galet, får han, självaste Hansen, föda henne, så att hon inte svälter alldeles ihjäl, sa de. Själv sa Olea i allmänhet, då det talades om att klara sig:

— Så mycket ser jag, att ska jag fortfarande leva, så blir jag utfattig. Och vad ska jag då ta mig till?

Slug var hon, så att hon skrämde själve Hansen och prästen med. Hon hade både läst och begripit, och ett sådant minne hon hade! Men hon blev inte bättre människa för det. Och enfaldig var hon, så att man kunde gråta åt det, ty där gick hon, stackarn, och ville spara ihop pengar till en Nordlandsfärd, som hon trodde skulle bli av. Hon hade en syster, som bodde någonstans norr ut, och henne var hon så fästad vid, att hon blev riktigt vacker, då hon talade om henne. — Hon är mig kärare än kaffe och dopp, sa hon. Henne måste hon träffa, sa hon, annars kunde hon inte leva, och om inte annat så fick väl olyckan hjälpa henne till den lyckan. — Vår Herre brukar inte vara rådlös.

Och olyckan kom. Springfloden kom och höll på att ta hela Vågö. Den hade gjort sina ansatser ett och annat år förut, men Vågö hade vanligen kommit lindrigt undan. Den här gången gick det inte så. I början var det lugnt och ingen dyning, men vattnet bara steg och steg, sökte sig in i sjöbodar och på bryggor, fann väg upp i åkerlapparna och in i boningshusen och ställde till förödelse, så att det var synd och skam.

— Hur ska detta sluta? undrade folk och frågade varandra.

— Jag måste tro, att det slutar uppe i Nordlandet med mig, sa Olea. Hos min syster, sa hon.

Och till dem som beklagade sig, sa hon för jämnan:

— Ännu får här väl hända mera? Ännu är inte olyckan här.

Men olyckan kom, då det blåste upp till storm och sjön satte in, så att sundet blev som ett vilt hav. Stormen tog sjöbodar och andra hus, och matjorden rök sin kos, så att bara berggrunden fanns kvar. Vi trodde, att hela ön skulle ge sig i väg, och den natten glömmer vi inte, vi som var med — ja, ni har nog hört talas om det? Ingen trodde att han skulle få se morgondagen och rakt inte att han skulle få återse sina ägodelar. Så när som på Olea.

— Jag kan aldrig tro, att jag mister mitt, sa hon.

Värst gick det ut över Hansen, som havet länsade på varor för flera tusen kronor nere i husen vid vattnet. Men så tålte han nog också mest förstås.

Hansen var på den tiden handlande och den förmögnaste mannen på Vågö, som ni vet. Han gjorde stora affärer och hade inemot ett halvt hundra personer under sig — han ägde både dem och de andra i Vågösocknen. Olea använde han till att skura bryggor och svinhus och annat sådant. Längre fram kunde han inte bli av med henne — så var hon inte funtad. Hon hade en käft, som skrämde hyggligt folk, och hon sa, Gud hjälpe oss, allt som föll henne i tankarna, och det var mycket det.

Till honom själv sa hon under olycksnatten:

— Nu seglar vi in i evigheten båda två. I samma båt. Eller också blir det människa av dig också i natt, ska du få se. Och då kommer du att hjälpa mig dit jag ska.

Då stormen var över och allting förstört som kunde förstöras, berättades det, att Hansen blivit religiös. Under ovädersnatten hade några sett honom på knä, och sedan var han en omvänd människa — det behövde man inte ens viska om.

— Ja, ja, sa folk. Och Olea sa:

— Nu har han då äntligen blivit tuktad. Hans hustru har varit gudfruktig i all sin dar, dubbelt så mycket som annat folk. Och nu har hon fått honom i stoftet. Nu undrar jag bara, hur det här kan hjälpa mig.

Han skulle vara djupt gripen, sades det — mycket mera än hustrun, och man kunde knappt känna igen honom. Hustrun hade hållit sig till prästen, men för Hansen var han ingenting. Dit kom en predikant, och dit kom två, ja, och de predikade och de sjöng. De hade inte liten framgång nu efter olyckan.

— Han föll som en karl, sa Olea. Nu ska man få se, att frun får nog med gudsfruktan i huset — nu är det hennes tur att bli tuktad.

Vi andra hade inte för vana att säga sådant. Vad kunde det inte föra med sig, om han själv fick höra det? Men Olea var Olea.

Och nu blev där missionshus. Han var karl för att sätta upp det själv, men de andra kunde få vara med om att lämna bidrag, om de var aldrig så fattiga, och vi fick både basar och fest.

Olea infann sig som de andra. Men då det sjöngs och spelades på gitarr som värst, så att litet var blev fuktig i ögonen, satte hon i och skrattade:

— Gud sig förbarme vad käftarna är i gång! Har springfloden tagit skammen av er allesammans?

Men varför packade hon sig inte därifrån? undrade vi. Nej, det luktade kaffe, och det var för alla, liksom nådemedlen, hade hon hört, och hon drack sig riktigt snäll. Men Olea blev inte bättre människa för det. Hon sa det ena värre än det andra fram på kvällen och i synnerhet om sången. Hon sa det, så att Hansen själv inte kunde undgå att höra det.

Och sedan sa hon så mycket både till honom och om honom, att om han inte varit så betydande han var, så hade han måst gå där som utskämd. Han tog det lugnt.

Den dagen missionshuset invigdes sa hon till honom, så att hela folkhopen hörde det:

— Ja, visst är det vackert gjort det här av dig. Men om Herren bett dig om att bygga det här huset, vet du vad du då gjort? Jo, du hade tagit dig för att hjälpa fattigt folk. Du hade blivit en bror i nöden för oss. Ja, så ser sanningen ut, sa hon, men den är det bara du och jag som känner till.

Och de orden grep honom, de gick honom rakt till hjärtat, kunde man se. Men han frågade henne, om hon tänkt på hur det skulle gå för henne, då hon måste träda fram inför Vår Herre.

— Nej, svarade hon, jag har inte ens tänkt på hur det ska gå för honom, då vi träffas. Och du, sade hon, du kommer inte ens så långt, du blir bortvisad till missionshus för evigt!

Han tog det lugnt nu också och sa många vackra ord till henne, så att folk undrade över att han brydde sig om det.

Men sedan blev det annat att förundra sig över. Det måste anställas en person för att skura i missionshuset, elda och se till litet av varje. Alla käringarna på Vågö ville ha det arbetet, både för slantarnas och välsignelsens skull, och varför skulle den ena få det före den andra. De bråkade och väsnades, så att mannen själv varken visste ut eller in.

Då visste Olea besked.

Hon gick direkt in på kontoret till honom och sade, att hon var närmast till den där skurslanten, ty hon var fattigast av dem alla. — Jag kryper inte för att komma åt lyckan, sa hon. Det är hundgöra, och då går jag hellre här som en fattig fan för er i alla mina dar. Jag ville inte vara rik, om jag så hade möjlighet till att bli det. Men du vet, att jag ska norr ut till våren, och jag äger inte ett kopparöre. Nu ska det bli råd till det.

Han ruskade på huvudet och ville inte höra på henne. Då blev hon arg och skällde ut honom, så att folk skämdes över att de stått och hört på. Sedan lugnade hon sig och kom att tänka på sin syster, och då teg hon, ja hon fick till och med tårarna i ögonen, sades det.

— Jag vet nog, att jag är en styggelse på jorden, sa hon, men jag ska väl inte vara här i all min tid. En gång ska jag också skina, så konstigt det än låter. Och du, sa hon, du vet inte vad du gör, men det blir synd om dig, ifall du nekar mig det här. Då får du en kvarnsten om halsen — ja du har väl läst? sa hon.

Han såg på henne, och så sa han till henne: — Ni som är så hätsk på missionshuset vill väl inte ens ha det arbetet?

— Jo, det vill jag, därför att jag är tvungen till det. Missionshuset är just min räddning, det är det som ska hjälpa mig norr ut till våren. Jag ska gärna bli frälst, om det kan vara till någon hjälp, sa hon.

Han tog sig en funderare, och den blev lång, den. Sedan tog han till orda och sade: — Är det ert allvar det här, så ska det ske er som ni vill. Men då ska ni sitta bredvid talarstolen på festen nu på juldagskvällen, vända er mot församlingen och sjunga med oss. Ni ska sjunga som en av oss.

Först blev hon alldeles mållös, och sedan frågade och bad hon, om hon inte kunde slippa undan billigare. — Ska jag verkligen behöva lida ett sådant syndastraff? jämrade hon sig. Käre, då får du hellre ge mig prygel!

Nej, billigare kunde hon inte slippa undan. Det var sången hon hånat mest, och nu skulle hon visa de andra, att hon inte gjorde det längre. Hon skulle visa församlingen, att hon var en ny människa, som var värdig att arbeta i ett sådant hus.

— Jaså, jaha, då! sa hon. Jag ska göra det! Mera hund än vad jag är förut kan jag inte bli för det.

Så var det avgjort. Men hon sa till en, och hon sa till flera, som hon förstod hade reda på hur det var, att detta var ett straff som kändes. Nu är Hansen hård som rättvisan! jämrade hon sig. Jag ängslas, som om jag skulle upp på bålet. Jag ryser, så att borsten reser sig på ryggen!

Utanför missionshusdörren sa hon på kvällen, då hon skulle in:

— Om jag bara inte blivit född! Då hade jag sluppit det här! Men se, slippa skulle jag inte, det var därför jag kom till. Så där ja, nu går jag in! sa hon.

In gick hon och rätt fram till talarstolen, och så satte hon sig på bänken som stod och väntade på henne. Hon fick ha bänken ensam för sig. Där satt hon med ansiktet rätt emot oss andra. Alla kunde se hur svårt hon plågades — det var nästan för mycket. Och då sången togs upp, föll hon också in. Hon blev både röd och rasande, men sjöng gjorde hon av alla krafter. Hon tog i hårdare, ju mera hon skämdes, så att hon hördes över allesammans. Och där satt hon och pinades, medan predikanten talade och folket grät. Vad hon gjorde inom sig — om hon bad eller svor — det visste vi inte, men som en syndare hade hon det, som syndaren i själva skärselden, tyckte vi oss se. — Ja, ja, tänkte vi, somliga av oss. Och andra tänkte väl, att nu känner hon hur hon sitter.

Hon hade det inte bättre dagarna efteråt. Hon gömde sig inte för folk, utan var i missionshuset på vartenda möte, men hon sa ingenting mera, och hennes ansikte sa inte alls någonting. Hon bar sitt kors, som om hon skulle vara en ny människa, hon också. När det var slut, tog hon sin hink och satte i gång med skurningen — skurning får man åtminstone, mumlade hon. Innan det gamla året var till ända hade hon förtjänat en silverkrona, och den gömde hon som om det varit guld.

Men då året var slut, tog också hennes tjänst slut och förtjänsten med. Det kom folk till Vågö och låste dörren till handelsboden, och Hansen gjorde konkurs. Då Olea fick höra det, blev hon stående moltyst. Vem skulle nu betala skurningen i missionshuset? Där stod hon. Sedan vände hon sig om och gick sin väg, och då hördes hon säga ut mot väder och vind:

— Nu kommer Vår Herre. Han kan straffa. Rätt som det är får jag vördnad för honom.

Efter den dagen var hon folkskygg. Olyckan och skammen förtärde henne, trodde vi.

Allting i Vågö stannade som hjulen i en klocka, då lodet gått ned, och missionshuset glömdes bort. Fram på vintern kom folk och rev ner det och lade det i en hög nere vid sjön. Det var bra timmer i det. Så slug affärsman hade Hansen varit — det enda felet var att det inte var betalt. På våren kom en Nordlandsjakt dit och lastade in det för att föra det norr ut, där det skulle användas till en handelsbod eller någonting annat världsligt. Så kan det gå, som ni vet.

Ja, och sista dagen skutan låg där, stötte Hansen ihop med Olea. Då stannade hon och log mot honom, och så sa hon:

— Nu tror jag mer än vad du gör, en gång igen. Ty jag ser, och det är den rätta tron — så läser nu jag skriften.

Då jakten var segelfärdig, såg folk, att Olea kom med ett bylte i handen och gick ombord. Det stod folk på bryggan, och till dem ropade hon, då det kastades loss:

— Säg nu om det inte var missionshuset som hjälpte mig norr ut. Nu far jag! Och säg så att det inte finns rättvisa till. Jag är så glad, att jag skulle kunna sjunga en gång till för er!

Det hördes, att hon fått tillbaka sitt gamla målföre.

Sedan sades det, att Hansen följde med samma jakt norr ut för att höra sig för om hjälp hos sina släktingar där uppe och att Olea hade sagt till honom, då de träffades ombord:

— Du ska inte förvåna dig över att vi båda kom att segla samma väg. Vi är nu liksom inte av den här världen. Vi kommer tillsammans till himmelriket också, det ser jag nu.

Ingen av dem kom sedan tillbaka.

— Ja, det var den historien, sade mannen som satt och berättade. Han gäspade och reste på sig, och sedan tände han lampan. — En av dem gick det väl, sade han, det är min tro om tron, som sagt var. Jag har berättat saken såsom jag kände till den. Ni ska inte tänka för mycket på den. Då skulle ni kanske få ur den något som är både konstigt och oriktigt.

Skampålen

Det låg två små torp för sig själva norr ut vid stranden — Gud vet vem som lagt dit dem. Platsen hette Klippviken, och stort annat än klippgrunden fanns där inte på den tiden, och hopplöst långt från folk låg den. I det ena torpet bodde tvillingarna, i det andra skomakaren.

Tvillingarna hette Ane och Bea, och de voro så lika varandra, att det var få som kunde skilja dem åt. Det var knappt att skomakaren kunde det, för allt vad han stirrat på dem. De voro ljushåriga och trevliga flickor — fattas bara annat. Det påstods, att skomakaren aldrig trivdes, om han inte var hemma och i deras närhet — detta därför att han var så svart som de voro vita, sade folk. Men de voro mycket tillbakadragna. Inte sågo de på en, och inte svarade de, utom då de voro alldeles tvungna till det. De tyckte inte, att Klippviken låg för långt från vägen. Då de voro på tu man hand, kunde det vara både liv och ljud i dem — det var otroligt vad de kunde hitta på att glädja sig åt ibland. Och det fastän de visste — det var säkrare än döden — att det skulle hända dem någonting otäckt en gång, det