Ragnhild

By Olav Duun

Ragnhild drar sig undan världen och livet efter mordet på Didrik, och det tar ett tag innan hon kan möta samhället igen. Medan hon måste skära ner på kraven hon har på sig själv, likväl som andras krav på henne, har Håkon inte lång tid kvar innan han kommer att få reda på vad han själv står för. Kommer de goda gärningarna kunna "rädda" världen? Ragnhild är den andra boken i Ragnhild-trilogin. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726074550

Book preview

I.

Ända från det Håkon blev ensam hade under alla dessa år tanken på lille Hallvard kommit och gått som ett styng genom honom. Ofta var det inte någon tanke, utan bara rädslan för en tanke — en far törs ju inte tänka på sin lille moderlöse gosse. Vad skall man ta sig till med en åttaåring som är så främmande för en?

På samma sätt kom det för honom i kväll också, och han undrade var ungen höll till och om det var någon som såg efter honom. Sedan tänkte han inte mera på det, utan det var bara som när en skälvning en vindstilla kväll griper ett lövträd i skogsbacken — det var ingenting.

Det var ju också en så underbart vacker afton. Ur långvarigt regnväder och mörker, ur tre veckors otäckt väder kom man direkt ut i detta dagsljus, så att man kunde stanna och säga sommarkväll till sig själv; det var så att man kunde vissla. Det var just detta som framkallade oron hos honom. Vädret kan bli så vackert, att man befarar storm. Medan rusket varade, hade Tale, hans mor, gått och sagt: — Tacka ni Gud för det här vädret. Utan sådant fanns det inte något fint väder. Vackert väder för beständigt är någonting omöjligt, brukade hon säga. Har ni någonsin levat i ständig lycka? Och det var nog så. Men hon sade så mycket på sista tiden, nu då hon var gammal.

Om det var vackert väder eller inte, fäste han sig för resten numera mycket litet vid, då det fanns så mycket annat att tänka på. På det viset var det, sedan Johannes kom hem för tre år sedan, och de åren hade gått som ett sus i skogen under vackra dagar. Före den tiden hade det varit en trist natt av år, och de hade stått stilla, såsom natten ibland gör.

De var inte ofta han tänkte på de åren. Han mindes bara, att Johannes kom hem och ryckte honom ur dem, kom och flyttade honom så behändigt ut ur ensamheten och sömnen rätt fram i dagsljuset. Och ännu var det lika underbart, att Johannes var här, att han kommit och inte givit sig i väg igen.

Han hade kommit hit och visat sin bror, att denne hade alldeles för lätt att bli stött och förnärmad. Då Håkon insåg detta, måste han alltjämt undra: Var det sådan jag var? Ja visst, sådan var du. Det var ingen skam att minnas och tillstå det, ty människa skall man ha varit både på det ena och det andra sättet, och dessutom var det överståndet nu och låg långt tillbaka i tiden.

Johannes ja. Nu höllo de på med att göra i ordning hans nya, präktiga nät. Johannes, den halvtoken, hade farit i väg och skaffat sig en full uppsättning med nät för sillfiske, och det hängde på ett hår att han i samma veva lagt sig till med en jakt. Han sade till honom, då de stodo där:

— Märkvärdigt att du inte kom hemrusande med en tvåmastad skuta, då du kom med sådana nät.

— Det var det som var dumt, svarade Johannes lugnt och såg lugnt på honom. Sedan vaknade han upp och spottade: — Du pratar om fartyg som du har vett till, mjölnare som du är. Frågan är nämligen den, om här finns en lämplig maskin, en motor att sätta in i båten. Jag har sett sådana maskiner, kan jag tala om för dig, och jag vill veta vad jag gör. Det är ingen brådska, Storebror, ge dig tid och vänta du.

Sådan var han, tre år äldre än Håkon och ändå bara pojken, bara munterhet och skoj.

Där stod han och lämpade in linan i nätets överkant, och det gjorde han ifrån sig på ett utmärkt sätt — man får komma ihåg att det här var hans nya nät, som bara varit i sjön två nätter förut. Sedan sprang han upp i sjöboden och kom ned igen med en väldig börda med vakare — det är ingen måtta på hur stark han vill vara! — Riktigt duktig pojke också! sade Håkon. Dig kan det bli karl av, då du blir stor. — Jaha, svarade han, då jag blir stor, så blir du liten. Om du så fiskar dig aldrig så rik på lax.

Håkon teg litet. — Ja, det är den här erbarmliga laxen. Den skulle inte ha funnits, man borde ha landsförvisat den.

— Ja, du tror att jag avundas dig laxförtjänsten, att jag avundas dig hela gården. Det vet jag.

— Jag vet det i alla fall, för det har du sagt tillräckligt många gånger.

— Nu ljuger du, Håkon!

Johannes hade blivit röd i ansiktet och såg hastigt upp med uttrycket hos en sårad broder. Jaså, det var således sant nog. Det var så pass smärtsamt, att Håkon måste komma ihåg den tiden, då han tänkte på att ge sig i väg från alltsammans här hemma och slå sig ned på skären väster ut vid havet; det är så man kan bli strypt ibland. Han kunde kasta loss och fara sin väg i morgon dag. Här borde Johannes sitta med sin odalrätt och hela härligheten. Man kunde väl fiska lax därute också, där laxen kommer in från havet.

Han slog ifrån sig det och gjorde sig lika förargad som brodern:

— Håll tyst, då du talar med mig, har jag sagt! Men det var det jag ville fråga dig om — hur mycket är klockan nu?

— Titta på din egen klocka! Det har du väl råd till?

Men Johannes såg på klockan. Den var sju.

Nej, den var nog inte mera. Det var stora dagen ännu, och solen stod över höjderna i väster och förkunnade det med all sin makt.

Och där stod Johannes som snäll gosse igen och skämdes smått. Håkon hade hört sägas, att Johannes skulle vara lik fadern, men det var omöjligt att upptäcka. Han liknade inte någon, bara sig själv, och inte alls fadern. Ansiktet var brett, näsan stod kort och kraftig rätt ut, och ögonen voro blåa — dem måtte han ha från deras möderne. Dessutom hade han mörkt, lockigt hår, mycket olika faderns. Kanske det var rösten folk tyckte påminde om faderns? Där fanns visst ett slags likhet. I den fanns det mycken kraft, då han ville något, och folk kunde få lust att rätta sig efter honom, vad det än gällde. Ja, eller också motsätta sig honom och säga tvärt nej. En tvärvigg och en vänlig pojke — det såg man, bara han strök sig med rockärmen upp över pannan och håret. Då man är barn på det viset, är man ett snällt barn. Inte ens Amerika, inte Canada och inte Argentina hade bitit på honom, utan han är samme Johannes till ansiktet och hela själen igenom — det var bara med ett par ord och några maner att föra sig på han kom hem. Ja, och så pengarna förstås och lusten att få något ordnat för sin bror.

Så, nu äro de färdiga med näten. — Och klockan är inte mycket över sju, känner jag på mig, sade Håkon. Innan den blir nio, kan vi inte ro ut, så stillt som det är i kväll. De skulle ut med drivgarn på fjorden.

Johannes ser utåt. Fjorden ligger blank som en fjällsjö, det lilla de se av den under kvällssolen och stora stillastående kvällsskyar. Inte på tre veckors tid ha de sett den så blank.

— Ja, den ser inte vidare trevlig ut, sade Johannes. Vi får ta oss ett par timmar att äta kvällsvard på.

— Där kommer för resten din svärfar, inföll Håkon.

Johannes såg sig hastigt omkring och fick syn på mannen, som kom stigen fram utmed stranden med käpp i handen, hatten på nacken och den andra handen på ryggen, en stor och kraftig karl med säker gång. Ja visst, det var hans blivande svärfar, Periander Henningstad. Vida omkring kallades han bara Periander, och det kunde vara namn nog, det.

Först stannade han, och så hälsade han god afton. Han hade god tid och förhastade sig aldrig med någonting, inte ens med att säga farväl. Han såg på Johannes nya nät, och han såg flera gånger bort till kvarnen. Det såg inte ut som hade han vidare stort förtroende till vare sig det ena eller andra, men det var kanske bara uttrycket i hans ögon som var sådant.

— Det är väl så, sade han, att man får ligga i med något och våga en smula.

Vad var det han stirrade efter? undrade Håkon. Stod han och vädrade dårskap och förluster?

Periander var numera den mäktigaste mannen i socknen. Han var kanske lika stark ensam som de andra tillsammans. I varje fall var han den som hade det bäst, särskilt sedan han ärvde sin bror. Håkon tyckte det var lustigt varje gång han såg Periander och tänkte på det arvet, ty brodern var ännu i livet och skulle nog komma att leva ännu en liten mansålder. Jon hette han och kallades Ko-Jon. Han hade varit kreaturshandlare i all sin dag och ansågs ha skrapat ihop en vacker slant. Nu satt han liksom på undantag hos Periander, hade låtit honom överta alla hans tillgångar och satt där så belåten, som hade han lurat sin bror på en ko. Det var det att nästan allting blev så som Periander önskade sig det.

Just nu var han litet i knipa för ett för socknen viktigt ärende, som han höll på med och som under en längre tid varit en hjärtesak för honom, och dessutom stod han så att säga på tröskeln till länsmanskontoret, ty den gamle länsmannen var död, och Periander önskade få hans plats.

Han stod och önskade det nu också. Ansvaret lade han på Håkon, ifall det inte gick som det borde gå. — Och vad ska jag göra annat än hjälpa honom? tänkte Håkon. Jag som vill ha bror min gift med hans dotter och pengarna? Periander hade dessutom gjort dem mer än en tjänst på den tiden de uppförde den nya kvarnen, och det hade varit bra att ha honom att vända sig till. Därtill satte han Håkon högre än någon annan gjorde. Håkon tyckte, att han ville rymma från socknen den dag han inte hade Periander till vän. På det viset var det.

Gubben tyckte visst så måttligt om Johannes. Men därom blev han just inte tillfrågad, ty hans dotter var enda barnet på gården och dessutom moderlös, så att hon frågade sig själv.

Periander sade inte många ord, utan tänkte bara på sitt, och om det talade han inte i afton. Han bad Håkon komma bort till Henningstad på lördagskvällen, så att de fingo språka en smula politik. Det kom nog några flera också, av minoriteten i häradsstyrelsen. — Vi hittar väl alltid på något rackartyg, småskrattade han litet förläget. Jag litar på dig, Håkon.

Håkon lovade komma, och Periander gjorde sig i ordning att gå.

— Ja, ni ligger i, ni karlar, sade han med sin vanliga tvivlande ton. Jaha minsann.

— Vi? sade Johannes. Vi har inte satt i gång ännu.

— Men snart spökar det för att det bär i väg, sade Håkon.

De blevo förvånade båda två, nu då det var sagt, ty detta var ju sant? För resten brukade de ta det på det viset med Periander, och de skrämde honom med skämtprat, om de så voro ute och bådo om hjälp. Han hade redan vänt sig till dem.

— Ja, låt nu det vara bra. Han försökte le, och då äntligen förde han upp handen till hatten, sade farväl och gick — med käppen i den ena handen och den andra bak på ryggen.

Håkon såg på Johannes med belåten min: — Du ser mig ut som du fått en svärfar för mycket, du?

— Du kan få honom, ifall du behöver honom. Det är du som skaffat mig honom.

— Å, är det så det gått med dig. Det måste vara ett tungt öde?

— Hur har det gått med dig månntro? mumlade Johannes och hånlog åt sidan.

Sådant var deras sätt att vara försonade. Så litet kunde den ene vara utan den andre, att det skulle vara otänkbart, om de inte gåvo på varandra så gott de kunde, så att det sved litet. Håkon tyckte för resten, att den här gången sved det tillräckligt. — Bäst det är frågar han om hustru min, fruktade han. Han frågar nog om hon inte är färdig på fängelset snart. Där har hon tjänat ut sedan år och dag, men hit kommer hon inte för det.

— Hit kommer han och står, den där Periander, sade han. Står och ser på vad vi har för oss. Det är kanske snällt mot oss att han inte säger något.

— Låt honom stå och låt honom se. Det har en sådan svärfar gott av. Johannes flyttade båten längre ut för att den inte skulle stå på grund, om vattnet föll.

— Jag måste för resten ge honom rätt i vad han håller på med, sade Håkon.

— Det bör du göra. Han litar på dig, sade Johannes.

De tänkte gå upp och få mat. Men först stodo de litet och gonade sig. Det är rent av överfyllt av vackert väder och sol i luften. Skyarna stå över sjön och bergen, så att de påminna om kyrkan en söndag, sådan man såg den en gång då man var barn. De kunde ha stått där, så länge bergen funnits till, i samma leende blindhet. Nåja, låt dem stå och låt världen gå — bara de ville dra ihop sig litet till natten, så att sillen kanske började röra på sig igen. Det fanns tillräckligt därav, såsom det visade sig här i förra veckan.

— He! Kommer det ännu flera? sade Johannes och såg uppåt. — Vår halvsysters man, mumlade han.

Morten kom springande sjövägen ned — vem vet var han varit.

— Usch, nu kommer jag ihåg min dröm från i natt, sade Johannes. Jag såg en död säl på ett skär, och Lea försökte få liv i den igen, men den var för död.

— Du är verkligen en diktare, då du sover, flinade Håkon. Du borde sova mer än du gör.

Detta sade Håkon, därför att han kände en rysning i sig, och han vände sig ifrån dumheten, liksom man ibland vänder sig från rättvisan — det måste så vara! Själv drömde han mer än nog om lik, om sin far och andra trevliga saker, och han tyckte att han var en motbjudande varelse på jorden. Men så fort Johannes skrattade, väcktes gensvar inom honom. Det var nu så, att det var Johannes som fått fram glädjen i honom. — Hu, är han så fet! mumlade Johannes sakta och såg på Morten. Och fet är Morten, det kan inte förnekas.

Johannes är lyckligt ovetande. God som dumheten och ond som den. Han ler vänligt och broderligt till sin bror. Ja visst äro de bröder, i både likt och olikt — »och något företräde framför djuren har inte människorna», hörde han någonstans ifrån — det måtte vara hans mor som läste, upp det för sig själv.

Morten hälsade i god tid, såsom man gör då man har annat om sig. — Han skulle väl hem och få ihop näten, han också? — Å, det hade käringen gjort, sade han — — vi ligger ute på fjorden med drivgarn varenda natt, då det är hyggligt väder, så att hädanefter kan vi lika gärna ligga där som hemma, säger hon.

Han skulle över sundet här, och hans roddbåt låg alldeles intill, men han stod kvar och trampade, innan han fick fram vad han ville säga.

— Nej, det var den här pojken du har, sade han till sist.

Håkon såg upp nästan med en bedjande min.

— Jo, han var i trädgården på Myra och stal bär, nu då jag kom och skulle hem. Det var han och Ellidas pojke. Men ligger ni här och stjäl bär, sa jag. Nej, vi sitter, svarade han, rätt upp i ögonen på mig. Den andre smet bort, men Hallvard satt kvar. Men om man kommer på dig nu — om din far får veta det? sa jag. Men det får han inte, sa han. För resten så är jag mätt nu, och så sprang han sin väg, han och den andre pojken.

— Ja, jag tyckte jag måste tala om det för dig, fortsatte han, då Håkon teg.

— Det ska du ha tack för, Morten, inföll Johannes. Du har varit trogen i det lilla, och jag ska sätta dig över mycket. Vi ska klå upp en pojke var, det kan du lita på.

Håkon sade ingenting, och Morten gav sig i väg.

Johannes pratade om någonting, men Håkon hörde det inte. Ett ögonblick eller två stod han mol ensam. Då for ängslan för Hallvard igenom honom, det enda plågsamma han känt på länge, och sedan ryckte han upp sig och blev arg. Han var tvungen att aga pysen.

— Men det är den andra rackarungens fel! sade han högt och hårt.

Till det svarade Johannes ja utan en tanke på vad han sade. Han tänkte på båten och ordnade något med den igen. Därpå gingo de uppåt och hem.

Då karlarna voro uppe vid husen hemma, sågo de pojkarna komma drivande till gården ned för vägen från sommarlagården, som om de varit ute i skogen efter korna. Håkon stannade och inväntade dem. Johannes såg honom stå där som en syndare själv och tänkte, att det blir nog han som får tuktan. Ellidas pojke höll sig bakom, då de kommo närmare, men Hallvard gick rätt fram till fadern utan så mycket som en blinkning på ögonen.

Hallvard var ljuslätt och en välskapad pojkvasker,