En lögn i rosenrött

By Yngve Kernell

Under en promenad i Hagaparken får journalisten Joakim syn på något underligt. På marken ligger en tonårig pojke, invirad i en filt och klädd i de mest besynnerliga av kläder. När pojken så småningom vaknar till liv tätnar mysteriet ytterligare. Han vägrar nämligen att tala om sitt namn. Däremot kan han berätta att han sänts för att varna kung Gustav III om förrädarna som planerar att mörda honom den sextonde mars. Problemet är bara att det redan hunnit bli den artonde – och att Gustav III varit död i över hundra år. Inte kan väl pojken ha rest i tiden från år 1792 till 1912? Det måste finnas en logisk förklaring... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726958577

Book preview

Första kapitlet

Vid det tillfället, då Joakim fick se det där underliga rödrandiga i Hagaparken, var morgonen precis så långt framskriden, att talgoxarna och gråsparvarna hade börjat kvittra, och det sköra gräset mellan de frasiga snöflaken hade ännu inte hunnitbliupptinat. Han kom promenerande ned för sluttningen med en hållning, som om han gick och visslade. Bakom sig hade han de gamla Koppartälten, nere till vänster Gustaf III:s paviljong och ännu litet längre bort ett blankt stycke av Brunnsviken med en svan. Vid paviljongen såg han en gråklädd dam, som motionerade en svartfläckig foxterrier, och så där en tjugofem meter högre upp i sluttningen hade han passerat en luggsliten gammal herre, som sneglade på honom på ett finurligt sätt och som förknippade sig med minnet av en cigarr.

Den hade mannen tuggat på, hållit i handen och slutligen kastat ifrån sig i gräset.

Damen och den gamle herrn gav i själva verket akt på, hur Joakim i en kanske något forcerad livsglädje sköt den höga hatten bak i nacken och hur han öppnade den svarta överrocken mot solen. Då snörpte den gamla damen på munnen åt Joakims frack, som faktiskt tog sig lastbar ut i morgonsolen. Den gamle herrn mumlade däremot för sig själv något om att herrn i fracken tycktes i alla fall ha ett gott hjärta och att det var huvudsaken.

Joakim var en alldaglig människa, medelålders, av medelklass, av normal längd och bredd och över huvud taget typisk för sin klass och sitt yrke, men i den stunden tänkte han sådana poetiska tankar, som hörde samman med parken och paviljongen, alltså tankar i gustaviansk stil, men med en dragning åt rokokon sådan han uppfattade den.

Han menade, att om han hade varit Bellman i diktartagen, skulle han ha placerat ut najader vid stranden och tritoner, som skulle ha spelat daggfuktade melodier på underligt vridna snäckor, och så skulle där ha funnits amoriner och gracer här och var, gracer, som dansade omkring draperade i blomstergirlander eller kanske, hm, något mera — med hänsyn till den ganska kyliga väderleken. Till detta fantasiens oljetryck i rokokostil gnolade Joakim en bellmansvisa, tills all hans skönhetslängtan utlöste en yrkesbetonad själslig process, så det nästan knäppte och surrade någonstans inom honom och alla hans poetiska tankar strålade samman mot en storartad artikel, som han ämnade skriva om Gustaf III:s Haga.

Då sprack stämningen plötsligen sönder, och Joakim stannade. »Vad i Herrans namn är nu det där?» frågade han sig. »Är det en madrass?» Där låg i varje fall ett stycke rödrandig trivial verklighet i gräset cirka tio meter ifrån honom, och det tycktes med ett hångrin, rött av tandkött, jaga bort alla najader, tritoner, gracer och amoriner. Det verkade ungefär, som om någon sömnlös person hade släpat med sig en madrass för att på den söka vila i parkens stillhet men blivit förbannad och gått vidare, utan att kunna sova ändå.

»Hallå där», skulle Joakim till att ropa och såg sig om mot den plats, där han hade sett herrn med cigarren, men han fanns inte kvar på samma plats, och över huvud taget fanns där inte i närheten någon, som verkade att ha glömt något. Därför gick Joakim fram till det anstötliga föremålet och skulle ge det en föraktfull spark, när han upptäckte, att det inte alls var en madrass utan en levande människa, invirad i en filt. Han tänkte först, att det kunde vara en nattvandrare, som hade tröttnat och lagt sig ned för att vila. Men nej … det gick inte ihop. Berusade nattvandrare brukade som regel sätta sin lit till djärva improvisationer och inte bära med sig filtar. Dessutom hade den som låg där ett fräscht och på något sätt oförbrukat ansikte. Det var ju nästan ett barn, och man brukade inte längre sätta ut överflödiga barn i skogen.

Joakim kände sig i den stunden som en nattvandrande riddare med klar plikt att bistå allt nattvandrande ridderskap i nöd, och pojken fick inte ligga där och frysa sig till lunginflammation. Av med filten alltså. »Upp på benen, vem tusan ni nu är.» Då fick Joakim syn på den underliga hatten. Vad i all världen? Pojken var ju som en uppförstorad bild av Sèvresporslin. Vilka kläder … Hatten var trekantig. Oj, oj, då. Pojken var klädd i röd rock och pudrad stångpiskperuk. Han hade en tunn värja vid sidan, och han bar tunna halvlånga bruna ridstövlar.

»Cirka femton år», konstaterade Joakim, »och ungefär som en page vid Gustaf III:s hov, utspydd där i gräset av tidens glupska orm.»

Joakim gjorde en hastig journalistisk värdering: »Troligen ett osmakligt efterspel till en kostymfest. Men vi har ju fröken Andersson, som skriver allt om osedlighet, religion, mormoner och välgörenhet.»

Så blev Joakim betänksam igen. Om någon hade lämnat pojken att sova ruset av sig, hade denne säkerligen inte fört med sig någon filt för ändamålet. Förresten luktade pojken inte sprit, om man nu kunde avgöra det en morgon, då till och med de gula solstrålarna tycktes lukta punsch. Joakim skakade pojken rätt eftertryckligt i armen, men det enda svaret blev ett sömnigt och oartikulerat läte.

»Hur står det till?» undrade Joakim, och till hans förvåning mumlade då pojken: »Sire, jag har kommit för att rädda er.»

Detta var värre än vad Joakim hade trott. »Mår ni inte riktigt bra?» undrade han faderligt, och då svarade pojken, att han kände sig kanske en smula bättre. Han uttalade orden med en lätt skorrning.

»Men, mon dieu», fortsatte han, »jag var très malade, och det är precis, som om jag hade sand i munnen.» Pojken tillade, att han inte kunde tänka riktigt klart, och Joakim tyckte att något i den stilen verkade det faktiskt.

Så sätter sig pojken upp i gräset, gäspar och frågar med plötslig iver: »Är monsieur den doktorn, som skulle komma?»

»God morgon», svarar Joakim då i förebrående ton, och han konstaterar, att den unge mannen har en något irrande blick.

Pojken gnuggar sig nu i ögonen. »Men var är far och Nanette?» mumlar han. »Åh … jaså. Besynnerligt bara, att jag inte minns, hur jag kom iväg. Och hästen, monsieur, hästen måste vara här någonstans, men jag får tänka på honom sedan och sätta igång nu immédiatement.»

Trots sin tydliga förvirring pinades pojken visst också av att han kunde förefalla löjlig. Sedan han en gång hade konstaterat, att han alltså hade kommit iväg, tillade han: »Åh, monsieur, jag märker nog, var jag är. Detta är ju Hans Majestäts paviljong på Haga. Det såg jag med detsamma. Och ni förstår, att jag har varit här förut, för annars hade jag väl inte kunna känna igen mig. Men var är hästen, monsieur? Var är hästen?»

Joakim såg sig omkring men kunde inte upptäcka någon häst, och pojken kunde inte se någon heller, när han hade rest sig från marken. Den unge mannen verkade en smula yr i huvudet, och Joakim gav åter akt på det där irrande i hans blick.

»Jag har länge förberett mig för denna stund», sade han till slut. »Men, monsieur, förklaringar måste komma sedan», skorrade han. »Säg mig bara först en sak. Är kungen på Haga?»

»Kung … kungen?» Joakim kände sig obehaglig till mods.

Pojken blev nu otålig och grep tag i Joakims rockärm. »Säg», undrade han, »har Hans Majestät i så fall Armfelt hos sig till sin protektion?»

På avstånd såg man staden med dess skorstenar, allt insvept i ett lätt dis. Allt omkring dem verkade precis som vanligt, och Joakim klängde sig fast vid tanken, att han faktiskt inte brukade dricka sig berusad.

»Monsieur», utbrast pojken, »om ni är en person av dygd och ära, hjälp mig då, så jag får varna kungen. Ja, varna honom för Horn och Ribbing och Anckarström.»

Joakim drog till sig sin rockärm, och då blev pojken tuppkycklingsaktigt förtörnad.

Han skorrade tydligen mera, när han blev ond. »Min herre», sade han, »ni är ju en sansculottes. Ni verkade först att vara honett, men er klädsel är curieux. Och ni är inte adelsman, eller hur? Jaså, ja, jag förstod nästan det.»

Joakim kunde inte låta bli att le, men då rynkade pojken sina ögonbryn och tog åt värjfästet.

»Säg», frågade han och stampade argt i marken, »hör ni över huvud taget till kungens partie?»

»Ja, in i döden. Parole d’honneur», svarade Joakim, ty man måste ju ibland hålla med sinnessjuka i deras fantasier.

Pojken blev lugnad. »En confidence», sade han dämpat, »det finns förrädare, monsieur, bland andra en gammal dam, som sprider ont förtal och vill både far och kungen illa. Hör på här. Min far har fått hemliga informationer, och Anckarström är utsedd att mörda Hans Majestät. Vi skrev en billet till Liljensparre, för att han skulle båda upp sin polis.»

»Det var nog», svarade Joakim.

»Monsieur», fortfor pojken, »om skrivelsen nu inte har kommit fram, måste vi varna kungen från att besöka operamaskeraden den sextonde. Och var i all världen är min häst?»

Joakim drog en lättnadens suck. Det fanns något obeskrivligt lugnande i denna inbillade häst. Den var så bastant orimlig, och hästen