Det hände en gång

By Elsa Beskow

En sagosamling med oförglömliga berättelser och illustrationer av Elsa Beskow"Det hände en gång" innehåller tio fantastiska sagor, bland annat Flickan med det blommande håret, Tomtarna på fäbovallen och Trollkäpparna. Tio roliga och spännande sagor som både berör och lockar till skratt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 30, 2023
• ISBN: 9788727031859

Book preview

Elsa Beskow

Det hände en gång

SAGA Kids

Det hände en gång

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727031859

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Slottet i skogen

D et var en gång ett gammalt slott, som låg i en förvildad trädgård mitt i en stor skog, och i det slottet bodde en gammal, gammal herre med sin gamla, gamla fru och två gamla tjänare, en betjänt som hette Felix och en kokerska som hette Johanna.

En regnig kväll, då den gamla herrn och frun satt vid sin brasa i den stora slottssalen och lyssnade till hur blåsten knakade i träden utanför, hördes plötsligt tre slag på den stora slottsporten.

— Vem kan det vara som kommer så sent? sa den gamla frun.

— Ja, vem kan det vara? sa den gamla herrn. Gå och titta genom gluggen vid porten, Felix!

Den gamla betjänten gick ner och kom tillbaka alldeles vit i ansiktet:

— Det står en karl därutanför, som är så lång som en lyktstolpe, och svart hatt har han och stor svart slängkappa. Det står aldrig rätt till!

I detsamma hördes tre slag på porten där nere.

— Gå ner du Johanna och fråga vad han vill! sa den gamla frun.

Den gamla kokerskan gick ner och kom tillbaka lika vit i ansiktet som Felix.

— Aldrig har jag sett en sån lång karl, sa hon. Det måtte vara ett spöke.

— Vad sa han? frågade den gamla frun.

— Han ba’ att få ligga här över natten, sa Johanna. Han var våt och frusen och hungrig, sa han.

— Släpp in honom, sa den gamla herrn.

— Men, tänk om det är en rövare, sa Felix.

— Det är nog bara en stackars vandrare, som behöver husrum, sa den gamla frun. Vad gör det att han är lång, både min man och jag var rätt långa när vi var unga.

— Gå och öppna Felix, sa den gamla herrn.

— Jag törs inte gå ensam, ers nåd, sa den gamla betjänten.

— Följ med honom du Johanna och lys honom med lyktan, sa den gamla frun.

— Jag törs rakt inte hennes nåd, sa Johanna. Jag får rysningar utmed hela ryggraden bara jag tänker på det.

— Var inte sjåpig Johanna, jag ska följa efter dig, sa den gamla frun. Jag tar peppardosan med mig, och är det någon som vill skrämma oss, så ska han minsann få nysa.

— Jag tar min käpp och följer med, sa den gamla herrn. Seså, marsch nu!

Och så gick de alla fyra i rad. Först betjänten med den stora tunga portnyckeln, sedan Johanna med lyktan, så den gamla frun med peppardosan i hand och sist den gamla herrn med sin käpp.

Och de gick utför den långa trappan ner till den stora mörka förstugan, och så satte den gamla betjänten den stora järnnyckeln i låset, och det gnisslade i den tunga ekporten, då han öppnade den.

Därutanför stod en lång smal figur, som såg mycket underlig ut. Regnet flöt i strömmar från den stora hatten och den svarta slängkappan, när han klev in i förstugan.

— Han ser osäker ut på benen, han är väl aldrig full, tänkte den gamla frun och knep hårt om peppardosan.

Och den gamla herrn tänkte: Hur kan en så lång karl ha ett så litet huvud?

Men Felix och Johanna, de tänkte inte alls för de var så rädda att de skakade.

— Förlåt att jag stör så här sent, sa främlingen med djup röst och slog den långa regnkragen åt sidan.

Då blev Johanna så rädd, att hon skrek till och tappade lyktan, som föll till golvet med en skräll och slocknade. För Johanna såg tydligt att den långa skepnaden hade ett ansikte långt nere på bröstet.

Men den gamla herrn befallde Felix att genast tända lyktan. Och det gick mycket långsamt, för Felix nös gång på gång, därför att den gamla frun i förskräckelsen hade slängt peppardosan på honom i stället för på skepnaden.

Men när det äntligen blev ljust, så kunde de alla se att det inte alls var något spöke som stod där. Där stod två vanliga människor, en man och en gosse. Och mannen bockade sig djupt och bad om ursäkt ifall han skrämt. Han hade bara burit sin pojke på axlarna, för gossen var trött efter den långa vandringen, och han hade satt på gossen sin hatt och regnkrage för att skydda honom mot regnet.

Den gamla herrn kunde inte låta bli att skratta, för han tyckte, att Felix såg så häpen ut, och då började Felix att skratta och nysa om vartannat, för han var så glad över att det varken var en rövare eller ett spöke.

Men gossen stod och vacklade, och rätt som det var föll han i golvet utan ett ljud.

Då fick den gamla frun brått.

— Stå inte där så handfallen, Johanna, sa hon. Ser du inte att gossen har svimmat! Du och Felix får genast bära upp honom på gula gästrummet och lägga honom till sängs. Sätt in en ordentlig brasa i kakelugnen Johanna, och bädda åt hans far också. Och ge dem något att äta! Men kvickt ska det gå.

— Ja, kvickt ska det gå, sa den gamla herrn.

Felix och Johanna gjorde som de blivit tillsagda, fast nog tyckte de det var tokigt, att de fattiga landstrykarna skulle få bo i det bästa gästrummet.

Nästa morgon låg gossen i hög feber och yrade, därför kunde han och hans far inte fortsätta vandringen. Främlingen var förtvivlad över dröjsmålet. Han berättade för den gamla herrn, att han rymt med sin gosse från ett fångläger och var på väg till sitt eget land. När som helst kunde hans förföljare hinna fatt honom, och i så fall bleve han säkert skjuten.

Den gamla herrn och den gamla frun hade så länge bott därinne i sin skog långt bort från allt som hände i världen, så de visste inte ens att kriget brutit ut. De tyckte så synd om den främmande mannen och hans gosse, och de rådgjorde med Felix och Johanna om hur de skulle kunna skydda dem.

Felix hittade då på, att den främmande kunde klä ut sig till trädgårdsdräng och arbeta i trädgården. Den förre trädgårdsmästarns arbetskläder hängde ännu kvar i det gamla växthuset. Det var blåkläder och skinnförkläde och träskor och en stor halmhatt. Främlingen fick hastigt på sig kläderna och tryckte ner den stora halmhatten på huvudet, och så började han röja bland ogräs och tistlar i den gamla trädgården med sådan kläm, som om han aldrig gjort annat arbete i hela sitt liv.

Under tiden föreslog Johanna, att den lilla gossen skulle föreställa hennes nåds egen sonson. Och hon och nådig frun flyttade in honom i kammaren innanför nådig fruns eget sovrum och lade honom i den förgyllda sängen med sidenomhängen. Och så satte den gamla frun sig bredvid sängen och vaktade honom så väl och sa: sch! bara någon gläntade på dörren.

De hade nätt och jämnt fått allt detta i ordning, då en trupp soldater kom ridande för att söka efter flyktingarna. Soldaterna sökte igenom både slottet och trädgården utan att finna dem de sökte. För inte kunde de tänka sig, att den gamla trädgårdsdrängen, som arbetade så vant i trädgården, eller hennes nåds lilla sjuka sonson i den förgyllda sängen var just de båda rymmarna. Därför red de snart vidare.

Den främmande gossen, som hette Enrico, låg rätt länge sjuk, fast han vårdades med stor ömhet både av den gamla frun och av Johanna. Under tiden röjde och rensade den nya trädgårdsmästaren bland vildsnåren i trädgården, och snart blev där så pass hyggligt, att man riktigt kunde se vilken vacker trädgård det en gång varit. Rosorna började blomma på nytt, när de fick sol och luft, och den gamla frun blev så glad över sin trädgård, att hon bad främlingen stanna hos dem och bli deras trädgårdsmästare på allvar. Det hade han ingenting emot, sa han, för han ville hellre sköta träd och plantor än vara med om att slå ihjäl folk, och hans egen gård var för länge sen nedbrunnen.

Så snart Enrico blev frisk hjälpte han till i trädgården och det blev han både stark och solbränd av. Ingen skulle numera ha kunnat känna igen den bleka, magra gossen från fånglägret.

Han tyckte det var så roligt att ströva omkring i det gamla slottet och undersöka alla tornrummen och trapporna