Slottsruinen

By Else Fischer

Treklövern åker på besök hem till Michaels farbror. Han bor ute vid en fridfull plats på landet. Men precis vid hans vackra gård ligger en gammal slottsruin. Det är en mycket konstig plats, tycker Treklövern, som alltid är på jakt efter nya mysterier att lösa. Kompisgänget tar sig an att söka runt inne i den gamla borgen, för att där upptäcka att mystiska personer rör sig in och ut från de gamla ruinerna om natten. Vad är det som egentligen pågår här? En konspiration? Eller har de slutligen stött på bevis att det faktiskt finns spöken på riktigt ...? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788711977439

Book preview

författaren.

Första kapitlet

En spökhistoria

Michaels ögon lyste av entusiasm.

– Höstlov vid ett tvättäkta gammalt spökslott.

Det var hans far som hade kommit på den idén.

Just som Michael och tvillingarna Alex och Louise höll på att råka i luven på varandra under en hetsig diskussion om hur de bäst skulle tillbringa höstens skollov hade hans far kallat på dem, och nu satt de här i gillestugan tillsammans med de vuxna och lyssnade till faderns skildringar av barndomens ferier vid den mystiska slottsruinen.

Tvillingarna Alex och Louise var Michaels kusiner. De bodde i ett hus vid samma gata som Michael. De gick i samma skola och i samma klass och betraktades som oskiljaktiga, även om de ofta kunde gräla ganska våldsamt. Deras kamrater kallade dem Treklövern.

Där man stötte på Michael kunde man också vara säker på att finna tvillingarna, och om någon utomstående gav sig på någon av de tre höll de obrottsligt ihop, oavsett om de hade varit ovänner två minuter dessförinnan.

Michael skakade bort det mörkblonda håret från pannan och sträckte tankfullt ut handen mot fatet med underbart doftande, grillade röda korvar som hans mor hade satt fram på bordet medan fadern satt och berättade.

Onkel Carl var Michaels fars farbror. En originell gammal man som året runt hade uppsyn över en gammal slottsruin som låg inne i en skog i närheten av hans hus. På somrarna hade han fullt upp att göra med att varna turisterna så att de inte ramlade ner i de djupa, mörka källarna inne i ruinen. – Men på hösten och på vintern är skogen och ruinen stängda för turisterna, berättade Michaels far. Ni kan springa och leka precis var ni vill, bara ni tänker på att komma hem innan det blir mörkt, så att gamle onkel Carl slipper ge sig ut och leta efter er.

– Ett spökslott! Louise bet sig i en hårtest och såg en smula betänksam ut. I likhet med sin bror Alex hade hon en massa glada fräknar över näsan, men i motsats till hans korta, spretande kalufs hade hon halvlångt, ljusblont hår som hängde löst ner på axlarna när hon inte hade samlat upp det med hjälp av två gummisnoddar vid öronen.

– Med ett tvättäkta spöke. Alex nickade förtjust och stoppade in en hel korv i munnen. Hans ögon hängde vid farbror Konrad som hade börjat med att berätta om den elake godsherren som gick igen därför att han för hundratals år sedan hade plågat de fattiga bönderna. Givetvis trodde inte Alex på spöken, men det var skojigt att lyssna till sägnen om godsherren som nattetid red omkring på en svart häst med eldsprutande näsborrar.

Louise ville naturligtvis hellre höra om onkel Carls tama dovhjort. Alex fnös omärkligt och såg på sin syster. Sådana var flickor, men när nu farbror Konrad kunde berätta så spännande om spökena, så fanns det ju ingen anledning till att Louise skulle börja fnittra nervöst och fråga om någonting helt annat.

Nå, Louise var ju en bra tös i alla fall. Alex kastade en sneglande blick på sin syster. Om hon inte kunde tåla spökhistorier så fick hon ju skylla sig själv, och hon var lika duktig i att klättra i träd och bygga grottor som vilken pojke som helst, så det skulle nog bli ett festligt skollov.

Andra kapitlet

»King»

Barnen kördes till onkel Carls hus av Michaels far, och de blev genast begeistrade över vad de fick se. Det långa, låga korsvirkeshuset låg i skogsbrynet med utsikt mot den stora, gråa slottsruinen, och onkel Carl, som de aldrig hade träffat förut, visade sig vara en hygglig gammal tvärvigg med ett stort, grått skägg.

Han rufsade om Michael i håret och sade att han liknade sin far men att han hoppades att han inte ställde till med lika mycket ohägn som fadern hade gjort i den åldern, och han dunkade Alex i ryggen och nöp Louise i kinden, vilket kom dem att minnas välkomstscenerna hos morfadern och gjorde att de genast kände sig hemmastadda.

Onkel Carls hushållerska, som kallades gamla Ane, var en vänlig och tjock gammal kvinna som genast kallade ut dem i det stora, varma köket, där hon stod och bakade härligt doftande äppelmunkar på en gammaldags spis.

– Uhum … äppelmunkar. Treklövern slog sig ner runt det vitskurade köksbordet medan de mumsade i sig äppelmunkarna i samma takt som Ane hann baka dem. – Det här var en god början på ett spännande skollov!

– Lite mat är alltid en god start, sade gamla Ane och nickade. Om ni äter ordentligt nu så ska jag sen skicka med er ett smörgåspaket så att ni inte behöver gå och tänka på klockan och lunchdags när ni är ute och undersöker borgen.

– En hel borg för oss själva. Michael såg förtjust ut genom fönstret på den stora, gråa slottsruinen som avtecknade sig mot den klara, blåa himlen. Jag vill vara godsägaren, sade han med dov, tonlös röst. Den spännande spök – godsägaren som rider på en svart häst om natten.

Alex och Louise skrattade, men gamla Ane blev plötsligt allvarlig.

– Sånt skämtar man inte med, sade hon. Och ni får också lova mig att vara inne innan det blir mörkt på kvällen.

– Ane … du tror väl inte på spöken? Alex stirrade förbluffad på den gamla kvinnan.

– Man kan aldrig veta … Ane nickade bekymrat. – Det är inte så att jag trott på spöken förr, men det har hänt en del saker och ting här på senare tid … mystiska saker.

Som för att understryka hennes ord skrapade det i samma ögonblick på dörren, och barnen såg motvilligt en smula oroligt på varandra. De hade inte hört någon närma sig, och huset låg alldeles ensamt här i skogsbrynet.

Ane gick lugnt fram och öppnade köksdörren och barnen reste sig förbluffade till hälften upp från bordet när de såg vem den oväntade gästen var … en stor, vacker dovhjort med sammetsbruna ögon och nervöst darrande näsborrar.

– En tvättäkta Bambi! Louise gav till ett glädjetjut vid åsynen av det vackra djuret, men hon hade knappt hunnit öppna munnen förrän dovhjorten skrämt vände om och flydde tillbaka till skogen.

– Vi brukar kalla den för Dodo, sade Ane medan hon stängde dörren och återvände till sina äppelmunkar. Den behöver nog lite tid på sig för att vänja sig vid er, men annars är den ganska tam. Vi tog hand om den när den var liten eftersom modern var död, och sen dess har den kommit hit varje dag.

Barnen reste sig upp från bordet. De hade plötsligt kommit att tänka på att de ödslade tid genom att sitta här och äta, medan hela skogen och slottsruinen bara låg där och väntade på att bli undersökta. En skog med en tam dovhjort och en slottsruin med djupa, spännande källare och ett högt torn.

– Tack för maten! De hade nästan hunnit utanför dörren när de kom ihåg att säga det. – Vi måste ut och hämta våra jackor så att vi kan ge oss ut i skogen.

– Kom ihåg att ta vägen här förbi så att ni kan få era smörgåspaket med er. Ane nickade mot en stor matbox som hon hade ställt på fönsterbrädan. – När ni väl har kommit ut och börjat leka så har ni nog inte så värst mycket lust att komma tillbaka för att passa mattiderna.

– Det ligger nog något i det där. Alex sprang tillbaka och hämtade matboxen och snappade åt sig ett par äppelmunkar på vägen. – Vi stannar nog ute tills det blir mörkt.

Barnen gick ut i farstun för att hämta sina jackor, och först nu upptäckte de att väggarna i det stora ljusa rummet från golv till tak var dekorerade med horn från kronhjortar och rådjur. Jackorna som de hade slängt ifrån sig på en gammal skinnfåtölj hade nu hängts upp på ett par hjorthornstaggar som om dessa hade varit vanliga krokar, och tack vare en sprakande brasa i ena hörnet var farstun varm och ombonad som vilket annat rum som helst.

– Nå, ungar. Gillar ni att vara här?

Onkel Carl kom stor och bullrande in genom dörren, följd av en jättestor