Trälprinsessan

By Cajsa Winqvist

När tioåriga Emma får följa med sin farfar arkeologen på en arbetsresa till Island vet hon inte vad hon ska förvänta sig. Det enda som egentligen lockar är tanken på att få rida på Islandshästar, men resan tar en oväntad vändning när hon hittar en guldring från vikingatiden under utgrävningen. Vem kan ringen ha tillhört? Och hur hamnade den här på ön? Emma börjar nysta i mysteriet och får snart reda på att ringen tillhörde prinsessan Melkorka som blev bortrövad för mycket länge sedan ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726922769

Book preview

Förord

Kära läsare!

Trälprinsessan är en fri tolkning av första delen av Laxdæla saga. Min avsikt har varit att ge läsaren en fängslande skildring av ett udda levnadsöde under vikingatiden. Jag har inspirerats av historien om Melkorka och fyllt luckorna med min egen fantasi. Många personer är desamma som i Laxdæla saga, andra har medvetet tagits bort. Exempel på dessa är Hoskulds och Joruns söner Torleik och Bard, samt Olovs fosterfar Tord Godde.

På frågan om Melkorka verkligen har funnits finns inget säkert svar. Däremot finns Olov Påfågel dokumenterad i ett flertal källor från den här tiden.

Trevlig läsning!

Cajsa Winqvist

Prolog

Emma petade uttråkad med gummistöveln i marken. Den uppgrävda jorden var svartbrun och luktade syrligt, ungefär som svavelröken från en nyss slocknad tändsticka.

– Det heter lavafält, hade farfar förklarat. Island är en vulkanö, en av vulkanerna heter Hekla och är fortfarande aktiv. Ett utbrott kan komma när som helst.

Han hade sagt detta i bilen på väg till utgrävningsplatsen i hopp om att hans tioåriga barnbarn skulle tycka att resan var lite mer spännande. Det gjorde inte Emma. Att följa med farfar till ett pytteland som hon inte visste ett dugg om, förutom att det låg högst upp på kartan över Nordens länder, hade inte varit hennes påhitt. Det var hennes föräldrar som tyckt att hon behövde komma bort från Stockholm tills allt hade ordnat upp sig, som de sa. Mamma och pappa hade nyss separerat, och pappa hade flyttat ihop med en ny kvinna som hette Liselotte. Liselotte, eller Lisen som pappa alltid envisades med att kalla henne, var lika dum som hon var söt enligt mamma. Emma hade aldrig träffat henne och ville inte göra det heller. Allt hon visste om Liselotte var att hon hade en son på tre år som hette Jonathan och att pappa av någon märklig anledning trodde att Emma skulle tycka att det var roligt. Stämningen hemma kunde beskrivas med samma ord som vulkanen Hekla, ett utbrott kunde komma när som helst. Därför hade mamma kläckt den utmärkta idén att låta Emma följa med farfar till Island på jobbresa.

– På Island kan du rida på islandshästar och bada i heta källor, hade hon uppmuntrande sagt. En källa heter Blå lagunen, och där är vattnet lika varmt som i badkaret!

Emma som älskade hästar hade blivit lite gladare av tanken på att spränga fram i tölt på de söta islandshästarna. Hon tyckte dessutom väldigt mycket om sin farfar. Han såg ut som en gammal trollkarl med grått skägg och buskiga ögonbryn som lustigt guppade upp och ner när han skrattade. Emma visste att han var en framstående arkeolog, även om hon inte riktigt förstod vad en arkeolog gjorde.

– Han är gravplundrare, kan man säga, hade pappa en gång förklarat.

– Det är han inte alls! hade mamma ilsket rättat honom. Han hjälper oss att förstå vår historia genom att hitta och tolka fynd från olika platser. Om det inte hade funnits arkeologer hade vi inte vetat vad folk åt och hade på sig på vikingatiden till exempel.

Vikingatiden var farfars favoritperiod. Kollegorna på Riksantikvarieämbetet i Stockholm menade att det som Gerhard Jensen inte visste om vikingatiden var inte värt att veta.

– Ordet vikingar får folk att tänka på barbarer med hjälmar på huvudet som härjade och stal från hederliga människor, hade han berättat i bilen. Men den bilden är inte alls sann. De flesta människor som levde under vikingatiden var fredliga handelsmän eller bönder. De bodde i byar, och deras enda strävan var att försörja sina familjer. Här i Norden var vi kända för att vara skickliga hantverkare, särskilt på Island. Det är därför vi är här nu, vi ska försöka ta reda på mer om det. Ett forskarteam har nämligen hittat en by där det funnits en smedja.

Emma insåg att farfar kände samma spänning inför denna upptäckt som hon själv skulle ha gjort om hon fått biljetter till en konsert med Westlife. Hon tänkte på hur olika deras världar var när hon nu stod och såg honom energiskt diskutera med sina medarbetare. Själv längtade hon till morgondagen då hon skulle få rida på islandshästarna. Hon strök sitt röda, lockiga hår från ansiktet och satte sig ner på en sten och väntade. Det var ett märkligt landskap hon befann sig i, inte ett enda träd syntes så långt ögat nådde. Hon undrade om barnen på Island överhuvudtaget visste hur härligt det kändes att klättra högst upp i en trädkrona. I brist på bättre sysselsättning tog hon upp en näve jord och silade innehållet från den ena handen till den andra.

Det var då hon fick syn på den… Först förstod hon inte alls vad det var. I handflatan låg ett föremål som liknade en oformlig sten. Emma blev nyfiken och spottade på fingrarna för att göra rent sitt fynd. Till sin förtjusning upptäckte hon att det inte alls var en sten utan en bit guldfärgad metall… När den sista jordskorpan lossnade såg hon att hon höll i något som liknade en ring. Och det var inte vilken ring som helst, formen påminde om en orm som vackert slingrade sig kring fingret…

– Farfar! ropade hon ivrigt. Titta vad jag har hittat!

Farfar avbröt diskussionen och gick för att se vad hon ville. Emma mötte honom vilt viftande med ringen hon bar. Den var tillräckligt stor för att täcka nästan hela hennes finger.

– Kolla! sa hon och lyfte upp ringen i solljuset för att farfar skulle se bättre. Visst är den fin?

Farfar bad Emma ta av sig smycket och tillsammans satte de sig på huk. Han tryckte upp sina runda glasögon, som hade för vana att kana ner på näsan, och studerade ringen så nära han kunde. Hans min uttryckte förbryllning över vad han såg, som om han inte riktigt trodde att det var sant. Emma kände sig plötsligt väldigt otålig.

– Vad är det för ring, farfar? frågade hon. Kan jag få den?

Farfar tog av sig glasögonen och gnuggade sig i pannan. Det var tydligt att Emmas fynd var något utöver det vanliga – även för en man med hans erfarenhet.

Efter en stunds tystnad då han undersökte ringen, smekte han henne lätt på kinden och sa med ett leende:

– Emma gumman, jag tror bestämt att du har funnit Trälprinsessans ring…

Kapitel 1

– Träprinsessan? sa Emma förvånat. Var hon gjord av trä?

Farfar skrattade.

– Trälprinsessan, rättade han vänligt. En träl är detsamma som en slav. Förr i tiden sålde man nämligen människor och tvingade dem att arbeta som slavar. De var livegna, och det betydde att de inte hade rätt till sina egna liv utan ägdes av rika köpmän och bönder.

Emma rynkade ogillande på näsan så att fräknarna skrynklades ihop.

– Man kan väl inte sälja människor? protesterade hon upprört. De var väl inte djur heller?

– Jo, på vikingatiden betraktades vissa människor ungefär som djur, vidhöll farfar. Vissa trälar var trälar från födseln, det vill säga deras föräldrar var också trälar. Eller, som i fallet med Trälprinsessan, var de offer för vikingarnas plundringsräder.

Emma såg inte riktigt ut att hänga med i vad han sa. Farfar satte sig tillrätta på en sten och klappade uppmanande på låret.

– Nu ska jag berätta för dig om Trälprinsessan, sa han och Emma skyndade sig att ta plats i hans knä.

Hon älskade att lyssna till farfars historier. Det roligaste med dem var att allting hade hänt i verkligheten. Ringen som hon åter trätt på fingret hade verkligen tillhört en prinsessa!

– Vi tar oss tillbaka till 900-talet, började farfar med sin melodiska sagoröst. Då levde en liten flicka på Irland…

– Vänta nu, avbröt Emma. Vad gör hennes ring på Island om hon levde på Irland?

– Det är det jag ska berätta för dig, sa farfar. Ha inte så bråttom! Flickan hette Melkorka och hon var precis lika gammal som du…

Ailena njöt av att se det blänkande korpsvarta håret rinna likt sandkorn mellan kammens trubbiga tänder. Bara ett barn kunde ha ett så mjukt och välvårdat hår. Hon själv hade i likhet med de flesta kvinnor i hennes ålder slutat att kamma håret. Istället bar hon det i två kraftiga flätor i en löst hängande knut på ryggen. Ailena var inte vacker i ordets rätta bemärkelse. Hennes panna var kort och bred, och näsan var alldeles för grov för det lilla ansiktet. Munnen var hennes enda tilltalande drag med fylliga läppar och charmerande skrattrynkor som framträdde då hon log. Och det gjorde hon ofta. Ailena var en gladlynt kvinna med en omtalad förmåga att sprida värme omkring sig. Hela hennes satta kropp utstrålade trygghet och moderlighet.

Flickan som satt framför Ailena vid elden och vars hår hon kammade, var hennes ögonsten och lycka på jorden. Trots att hon själv inte hade fött fram detta barn, hade hon fostrat henne sedan födseln och kärleken kunde inte ha varit större.

Till skillnad från sin fostermor var flickan, som hette Melkorka, slående vacker. En riktig skönhet brukade folket säga, trots att hon knappt var tio år fyllda. Melkorka var med sina höga kindknotor, mörka ögon och markerade anletsdrag en fröjd för ögat för alla som kom i hennes väg. Ailena kunde redan höra hur det viskades om vilken man som skulle bli den lycklige att äkta henne när den dagen kom.

– Berätta om när jag föddes, bad Melkorka med blicken fäst på de dansande lågorna.

Hon var ett rastlöst barn, bortklemad av sin far och ovillig att sitta stilla längre än nöden krävde. Än så länge var hon fullkomligt likgiltig för sitt yttre. Hade hon fått som hon ville skulle hon ha klippt håret kort som en pojke och gjort om linneklädet till byxor! Hon bar en kniv i bältet även om det inte ansågs passande för en flicka, och hon var en mästare i bågskytte trots att hennes äldre bröder inte kunde minnas att de någonsin visat henne hur man gjorde.

Ingen visste var Melkorka fått sina färdigheter ifrån, hur