Gullstigen

By Jan Eric Arvastson

Sverige, 1800-tal. Vibo-Stina är en glad och frisinnad flicka vars främsta intresse i livet är hästar. Hon har däremot aldrig varit särskilt gudfruktig, kyrkan intresserar henne inte. En dag, när hon besöker Österbybruk för att beskåda det så kallade furstemötet, lyckas hon avstyra en livsfarlig situation som räddar landets tronarvinge, prins Oscar. Detta blir början på en serie händelser som kommer att prägla Vibo-Stinas liv för en oöverskådlig framtid, från det att hon mot sin vilja blir bortgift med en fruktansvärd hustrumisshandlare tills det att hon blir åtalad för mord av Svenska riket. Men kanske kan en bekantskap ur hennes förflutna rädda henne? En bekantskap som kan vara tacksam för sitt liv ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726819793

Book preview

synpunkter.

Kapitel 1

En danskväll

Nej, sa den blonda flickan. Jag vill inte dansa…

"… med mig, svarade karlen bittert. Du tycker inte jag är nånting, Stina Pehrsdotter. Du springer med lenkäftar och blanktuppar. Men en karl som jag…"

…riktigt än, tillade flickan. Hon log mot mannen men leendet nådde inte ögonen. Jag vill vänta litet, Olov Olsson. Vi har ju just kommit, Ingrid och jag. Måste få hälsa på några först. Och kamma igenom håret…

Kamma dig? Du ska nog få se, sa han med återhållen vrede. Att jag duger åt dig, glitterstinta!

Mannen var klädd i svarta vadmalsbyxor, väst och ljus skjorta öppen i halsen. Det var den vanliga dräkten. Fast Olssons tillhörde inte de elegantare. Han hade haft oturen att inte födas till arvinge utan bara till son nummer två. Många andra runtomkring hade finare tyger och vitare skjortor. Västarna deras var skinande blanka och inte nötta i sömmen som Olovs.

Han bar en svart hatt, med brätten som slokade så mycket att de ofta skymde hans ögon. Det lilla man skymtade visade att de var små och stickiga. Kinderna var svarta av halvrakat skägg. Han var satt. Hade grova armar, breda handleder och tjurnacke.

Olov Olsson knöt och öppnade sina nävar flera gånger. Gav Stina en kall grimas.

Du är högfärdig, Vibo-Stina, grymtade han.

Flickorna drog i väg så hastigt bort över gläntan att Stinas vita och och Ingrids blå kjolar fladdrade. Stina vände sig inte om. Men det gjorde Ingrid. Hon såg mannen stå kvar och stirra efter dem, med fingrarna instuckna i armhålorna.

Tycker du inte om’en? sa Ingrid.

Stina svarade: När har jag sagt det?

Han är kraftig och stilig. Det är många som vill ha’en. Även fast han saknar egen gård.

Att han inte har egen gård struntar jag i. Hon ryste till. Jag känner till honom, Olov Olsson. Han är som en mörkgran för mig. Tung och dyster! Jag kan ana hans vassa kådiga bark. Som kliar och sticks! Jag önskar mig… Den blonda flickan smilade mot sin kortare mörka väninna. Vem vill dansa med en gran? När det finns smäckra och lätta aspar och björkar med löv som fladdrar så fint? Olov Olsson stilig? Hon puffade på väninnan. Ta honom själv då, Ingrid!

Tyst med dig, Stina! Ingrid skakade på huvudet åt den andras lättsinniga prat‥ Lät sig sedan dras med in i det glammande vimlet.

Strax var Stina uppe på loggolvet i en virvlande polska. Hon tycktes ha glömt nu vad hon sagt till Olov Olsson om att vänta med att dansa.

Kavaljeren var Nils, den långe drängen med pagehåret på hennes föräldrars gård. Många hemmansägardöttrar beblandade sig inte med drängar. Särskilt inte med dem på den egna gården. Men Stina var inte högfärdig. Hon älskade att dansa och gjorde inte skillnad på folk. Hon tackade ja till alla som hade rytmen och lusten att svischa henne mot himlens höjd. Dräng, soldat eller storbondeson gjorde detsamma.

Ja – det var lördagskväll och dans i en loge nära Films by. Dessa kvällar var något alldeles särskilt. Romantikens alldeles egna stunder. Det fanns knappt om tid för sådant i byarna på den uppländska landsbygden under det tidiga 1800-talet. Särskilt för småfolk. Nästan allt gällde kampen för överlevnaden. Klara det hårda vädret på vintern. Slita på sommaren för att få ihop den brödföda som behövdes för resten av året. Även kärleken fick stå tillbaka för annnat mer praktiskt. Som till exempel att ordna en make eller maka som var lämplig och nyttig.

Undantaget var just högsommarens lördagskvällar och nätter. Då kunde ungdomen lägga allt allvar åt sidan. Tvätta sig ren, ta på sig bästa stassen och lättaste skorna. Promenera genom den skymmande skogen med alla dess dofter och fågelljud. Sälla sig till andra förväntansfulla som grupperade sig utanför logens dörr, eller inne längs de björklövs- och blomsterkranssmyckade väggarna. Lyssna till den flygande fiol’- och dragspelsmusiken. Spelmännen var magra. De hade brinnande blick. De spelade som i feber, besatta av sin musik.

Ge sig hän i dansen, nojsa och skvallra. Göra sig oansvariga och heta med klunkar ur en flaska brännvin. Spana under lugg eller sänkta ögonlock efter den stiligaste eller vackraste. Vara djärv, flirtig eller mystisk. Känna lusten brinna i kroppen. Kyssas och bli kysst i dunklet bland träden runt logen. Kanske ge sig hän ännu mer, obetänksamt, oansvarigt men ack så ljuvligt. Man hade bara några få timmar på sig innan allvaret och vardagen var tillbaka igen. Det var frestande att ge utlopp för känslorna.

Ändå, bara romantik var det kanske inte bara fråga om. Det fanns nog ett annat spel också. Det om vem som skulle ha vem. Om du vill gifta dig med mig – vad duger du till? Jag är någonting att ha. Vad har du att erbjuda? Skönhet var en del av spelet och taktiken. Rikedom likaså.

Den här lördagskvällen i början av juni 1824 stod den 18-åriga Stina där vid logeväggen. Hon hade nyss kommit, i sällskap med sin väninna Ingrid, ett år äldre.

Medan Ingrid var mörk och liten, var Stina lång och blond. Stinas ansikte var öppet, fullt av ljusa fräknar. Som en äng när blommorna just slår ut. Ögonbrynen var smala, med samma gyllene färg som håret. Näsan rak och liten, läpparna smala och känsliga. Det kunde ha varit ett vekt ansikte – om hon inte haft en tydlig och kraftig haka med en ordentlig grop i. Axlarna var breda och starka, bredare än höfterna. Benen välformade men kraftiga. Stina var mycket i rörelse och tyckte om att arbeta. Med allt från att baka bröd till att hugga ved.

Ingrid såg ut som folk gör mest. Hon var av medellängd, stadig. Men hade ögon som var mörka och djupa som skogstjärnar. Längre fram blev hon klokare och lärde sig att inte skratta, fnittra och pladdra så mycket utan hålla tand för tunga. Då blev det så att folk tyckte sig förledda av de där ögonen. Upplevde Ingrid som farlig och mystisk. Ja några skulle till och med kalla henne häxa. Men ändå ge henne pengar för att få del av kraften i de örter hon plockade, torkade, blandade, malde och sålde.

Ingrid och Stina väntade på att bli uppbjudna igen. Stina hade sagt nej till några, med ett leende.

Tänk om ingen fler kommer! utbrast Ingrid.

Stina skrattade. Jag vet en jag skulle säga ja till. Om han frågade…

Nu menar du kronprinsen igen. Kronprinsen! Ja visst är han stilig. Men han visar sig aldrig på logdansen i Film. Sluta prata om Oscar nu. Titta – här kommer en vanlig pojke…

Ingrid satte ihop tummen och pekfingret till en hoppas-ring.

Han ser ut att vilja bjuda upp mig. Det säger jag ja tack till!

Kapitel 2

Några år tidigare – furstemötet

Där kommer de! ropade Stina.

Ingrid pekade. "I den vagnen tror jag kronprinsen och storfursten sitter! Ser du?"

Stinas far Pehr hade vägrat låna ut en häst att rida på. Vi har bara två som är friska nu. Och de behövs i bruket. Ska du nödvändigtvis ditner, Stina, får du gå!

Resan var lätt i alla fall för två 17-åriga flickor fulla av spring och nyfikenhet. Även om det förstås varit mycket bekvämare, om Ingrid och hon fått färdas på hästrygg.

De hade tagit sig de två milen över Tofta och Tegelsmora socknar, mestadels längs den gamla klövjevägen som folk sa hade funnits i mer än tusen år. De gjorde en lov runt båhlslätten vid byn Film, huvudskalleplatsen. Ingrid ville absolut inte passera över den. Men i moraset intill bar det sig inte bättre än att hon fick foten kläm mellan två stenar.

Stina var klädd i kraftiga men ändå bekväma skor av läder. Med tjock sula men utan klack. Grå byxor, grönt linne och svart tygväst med små broderade blommor. Det långa blonda håret var instoppat i en keps. Den brukade hon annars ha när hon arbetade – för att håret inte skulle ramla i mjölkspannen eller grismaten. Ingrid hade sin fina röda klänning.

Du ser ut som en pojke! hade Ingrid ropat när hon såg Stinas utstyrsel. Varför har du klätt dig så där?

Stina log bara, svarade inte på det. Kanske var det helt enkelt en bättre promenadutstyrsel.

Möjligen fanns en annan tanke bakom. Kanske kunde hon komma närmare de unga furstarna om hon såg ut som en ung dräng från gruvan? Väblarna i eskorten var säkert mer på sin vakt mot finklädda unga flickor som försökte tränga sig fram till de unga furstarna, än mot en drängfigur.

En möjlighet.

Ganska mycket människor var i rörelse mellan Film och Österbybruks brukssamhälle. Både män, kvinnor och barn. De flesta i lite finare kläder, en dag som denna. Folk kom från de många små gårdar som det myllrade av i trakten.

Gårdarna hade nästan allihop namn som slutade på bo: Måsbo, Gåsbo, Osbo, Larsbo, Domarbo, Hemmingsbo, Stora Bultbo, Karkbo, Nipkarlsbo, Spjutbo, Randbo och så vidare. Stinas hemgård slutade också på bo; ett finurligt namn: Vibo. Men där fanns också gårdsnamn utan bo-ändelse, som till exempel Långvreta, Norrly och Eskesta. Många gårdar och byar hade, och har fortfarande, namn som med ändelsen by": Knutby, Åkerby, Svedby.

Från Films by (ett gammalt namn, som inte har med det moderna begreppet film att göra – namnet sägs lånat av en forntidskung som hette Filmer) löpte en bredare och bättre väg de återstående kilometrarna ner till Österbybruk och Dannemora.

Nu var de nere vid Österby herrgård. Ingrid glömde sitt onda i foten. För plötsligt var festen där. De unga flickornas inre bultade av spänning.

Ljuden från den pampiga processionen kom närmare men var ännu på avstånd. I spetsen kunde de se en stor vagn färdas. Den var smyckad med blommor, girlanger och med ett par betjänter i livré på sidstegen. Kuskarna hade svarta uniformer med hatt, skärp och axelklaffar i silver. Allt blixtrade i solen. Skramlet från vagnshjulen och hästarnas hovar blandade sig med det sköna ljudet av flera musikinstrument, och till och med mänskliga sångröster.

Är det prinsarna? frågade Stina en storvuxen karl bredvid dem i åskådarhopen. Vart är de på väg?

Mannen svarade inte först. Vände i stället på huvudet och studerade både henne och Ingrid med viss vaksamhet. Sa sedan: Varför vill du veta det så noga?

Överraskat svarade Stina: Ja men jag… Vi… har ju gått hela långa vägen genom skogen för att se dem. Nästan ända från Tegelsmora. Vi kom alldeles nyss. Då vill vi ju ha klart om vi tittar rätt! Och veta vad som ska hända!

Ett litet leende drog över mannens drag. Ansiktet var skarpskuret. Blicken var bestämd. Han bar mörkgrå dräkt, enkel men med prydliga slag och knappar i guld. Den såg ut som något mittemellan reskläder och uniform. Långtifrån någon bondedress. Under kläderna var kroppen muskulös och spänstig. Fast han inte längre var ung. Det här var en mystisk man, utan tvivel. Knappast någon sockenbo som var där för att storögt glo på fursteföljet.

Vad heter du… och du?

Stina och Ingrid talade om det. För- och efternamn. Vilka gårdar de kom från, också. Mannen nickade.

Och du själv? Vem är du? frågade Stina. Mannen svarade inte på det. I stället sa han:

Ja. Det är kronprins Oscar och storfurst Alexander som sitter i fyrspannet i täten. Tillsammans med furst Liewen och patronen vid Österbybruk, Per Adolf Tamm. Om ni bara ger er till tåls tills kortegen passerat, ska jag berätta för er vad som ska hända. Stanna kvar här!

Mannens jacka var öppen. Under samtalet tyckte sig Stina förvånat skymta något brunt och svart därinnanför. Det såg ut som kolven på ett skjutvapen. Plötsligt var mannen i dräkten försvunnen i vimlet.

Nu var kortegens frustande prakt mittför dem. Allt blev så överväldigande, att flickorna glömde honom.

Efter en stund svor Stina till. Det där var en förbannad besvikelse, sa hon. Vi kom inte så nära att jag fick den minsta skymt av deras ansikten.

Jag tyckte vi var nära nog, invände Ingrid. Jag blev alldeles vimmelkantig. Det var härligt.

Nu var mannen i den grå dräkten alldeles intill dem igen. De hade inte märkt när han kom.

Varför vill du komma intill, Stina? frågade han. Återigen med den där skärpan i rösten. Vad är det för idé du har?

Vem är du? Vad vill du oss? Stina vek inte undan.

Mannen hade dragit dem undan bakom en liten röd stocklänga. De var ensamma. Han gick ett litet varv i gräset innan han fortsatte:

Ni undrar vem jag är. Nå, ni ska få veta det fastän det är hemligt. Jag är kapten Nordin. Säkerhetsofficer i Kungliga gardet.

Det gick upp ett ljus för Ingrid. Hon utbrast: Hemlig! Du går inte med uniform. I stället smyger du i folkmassan, liksom osynlig. Och spanar efter lönnmördare!

Officeren nickade allvarligt. Så ni förstår att jag måste få veta varför Stina vill komma så nära… Han såg forskande på henne.

Flickan från Vibo tittade först tillbaka, trotsigt. Så vek hon undan med blicken och lät den sjunka mot sina fötter.

Inte för att skjuta nån, sa hon lågt. Bara för att få möta … de två herrarnas ögon. Se om där finns… Hon lyfte blicken och mötte officerens, med lite av sitt vanliga trots. "Jag skulle vilja veta om sådana karlars ögon har nånting mer. Är de så att deras blick strålar av mod och godhet? Kan du förstå, kapten, vad jag menar?