Bergets dotter

By Anneli Lindström and Malin Lindström

Smeera, en ung kvinna av östanfolket, växer upp som arvtagerska till makten. När hennes by hotas av anfall, beordras Smeera att ge sig av för att skydda sin blodslinje. I stället för att göra det hon är bäst på - att strida, måste hon fly mot sin egen vilja. Ensam och under täckmantel ger hon sig av in i skogsfolkets rike.

Ynglingen Iras och hans folk har drabbats av en skoningslös torka. De svältande människornas enda chans till överlevnad är att inta östanfolkets by. Under sammandrabbningen dödar Iras en av Smeeras nära och tvingas ta sin tillflykt ut i den mörka skogen. Åtskild från varenda själ han känner rör han steg för steg närmare Smeera.

Bergets dotter är den första delen i fantasyserien om Smeera.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 13, 2022
• ISBN: 9789180572903

Anneli Lindström

Anneli Lindström är född 1978 och har arbetat som lärare i drygt 20 år. Hon brinner för att få barn och unga att läsa och för ett antal år sedan väcktes idén om att skriva en egen bok. Tillsammans med sin dotter har hon nu skrivit sin debutbok, som är första delen i en fantasyserie för unga vuxna.

Book preview

Ett varmt tack…

Till mamma och pappa för kärlek, support och testläsning genom hela den här resan. Vi har känt att ni har trott på oss. Till familj och vänner för glada hejarop. Ni finns i flera av våra karaktärer.

Till våra testläsare och Frank och för era tips, råd och synpunkter.

Till mina elever genom åren. Arbetet med er gav mig idén att skriva den här boken.

Till Malin förstås – min bokslukerska och oslagbara partner in crime. Det här hade aldrig gått utan dig.

/ Anneli

Ett hjärtligt tack…

Till mormor och morfar för att ni har kommit med synpunkter och hjälpt oss att följa våra drömmar.

Till min övriga familj och mina vänner för att ni har stått ut med att vi har smitit i väg till stugan för att skriva.

Till Cleo (vår trogna co-writer), Humlan och Kulan för att era fantastiska personligheter har inspirerat oss.

Utan er alla hade detta aldrig varit möjligt.

/ Malin

Innehållsförteckning

PROLOG

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42

Kapitel 43

Kapitel 44

Kapitel 45

Kapitel 46

Kapitel 47

Kapitel 48

Kapitel 49

Kapitel 50

Kapitel 51

Kapitel 52

Kapitel 53

Kapitel 54

Kapitel 55

Kapitel 56

Kapitel 57

Kapitel 59

Kapitel 60

Kapitel 61

Kapitel 62

Kapitel 63

Kapitel 64

Kapitel 65

Kapitel 66

Kapitel 67

Kapitel 68

Kapitel 69

Kapitel 70

Kapitel 71

Kapitel 72

Kapitel 73

Kapitel 74

Kapitel 75

Kapitel 76

Kapitel 77

Kapitel 78

PROLOG

Regndropparna föll stilla mot marken i gryningen. På sin väg ner studsade några av dem mot de färggranna höstlöven. Den ljusgrå bergväggen tornade upp sig som en skyddande mur invid östanfolkets by. Eldsrankornas mörkröda blad slingrade sig som långa rännilar av blod ned för klipphyllorna. De väldiga lönnarna höll vakande sina grenar över de små stugorna där människorna fortfarande sov. I grönsakslanden var säsongens sista kålhuvuden, rödbetor och bönor redo att skördas och förvaras inför vintern. Den mjuka doften av morgonregn blandades med kärleksörtens sötma. Från skogsbrynet kom en rävhona framsmygande i hopp om att hitta något att äta.

På den här sidan berget hade kvinnorna och männen sett tecken på den svåra torka som härjade i väster. Ovanliga fåglar som inte brukade finnas i deras skogar, hade sökt sig hit i jakt på mat. Läten från djur de inte kände igen hördes långt inne bland träden på nätterna. Östanfolket hade dock inte förstått hur illa torkan hade drabbat människorna i väster. De visste inte hur det kändes att se getterna dö av törst på den spruckna marken. De kunde inte föreställa sig hur det var när synen grumlades av vätskebrist. De hade inte sett desperationen hos dem som inte hade mat att ge sina barn och gamla. Framför allt anande inte östanfolket vilka konsekvenser torkan skulle få för dem.

1

Morgonens första solstrålar trängde in i stugan och kittlade Smeeras ansikte. Skenet föll på den ljusa hyn och de mörka markerade ögonbrynen. Smeera sträckte på sig och öppnade sina mossgröna ögon. Fårskinnsfällarna hon låg på var så varma att hon sparkade av sig yllefilten och kände den svala luften mot sina bara ben. Ljuset som studsade på de tjocka timmerväggarna gjorde stugan ännu mer hemtrevlig. Ona, Smeeras mamma, stod en bit bort och flätade sitt långa hår. Hon gjorde en kringla av flätan och fäste den med en tjock guldnål. Smeera såg på sin mamma och tänkte på den dag hon själv skulle ta över rollen som ledare över östanfolket. Så länge östanfolket hade funnits hade de haft kvinnor vid makten. Smeera var född till arvtagerska.

Östanfolket hade levt i frid vid foten av berget i flera generationer. Men för många vintrar sedan, när Smeera var nyfödd, blev deras by attackerad. Utan förvarning hade östanfolket stormats av män i läderrustningar. Var de kom ifrån visste ingen, men de hade varit på jakt efter kvinnorna i byn. Trots att östanfolket inte varit i krig på länge, var deras kvinnor kända, nästintill mytomspunna, för sina stridskonster. Smeera hade fått händelsen återberättad för sig så många gånger att hon kände till allt i detalj. Hur männen i rustning smugit sig in och slagit de sovande kvinnorna medvetslösa för att kunna kidnappa dem. Om kaoset som uppstod när östanfolket upptäckte vad som pågick. Hur hennes egen far offrat sitt liv för att rädda henne som liten flicka från att bli kidnappad. Smeera bad ofta sin mamma att berätta om just det. Ona berättade, varje gång med tårarna brännande bakom ögonlocken. Med svart blick beskrev hon alltid hur hon med sin dolk skurit halsen av mannen som dräpte hennes make och hur hon sedan i ursinne fått sitt folk att döda varenda fiende de kunde komma åt. En av motståndarna hade sluppit undan och fått med sig en av östanfolkets kvinnor. De söktes under lång tid därefter, men förgäves. Kvinnan återfanns aldrig.

Smeera hade fått höra hur de döda männen i läderrustningar sprättades upp från naveln till hakan, och pålades upp runt byn för att avskräcka eventuella eftertrupper. Den enda från östanfolket som dött den natten var Smeeras far. Han hade gjort det för hennes skull. Att veta det smärtade henne, men gav också Smeera en stark övertygelse om att hon skulle göra allt för att bli en lika god ledare som sin mor – bestämd men godhjärtad.

Kort efter anfallet den vintern hade det bestämts att Smeera skulle leva som flicka i hemlighet, och uppfostras som pojke utåt sett. Om det var så att något annat folk visste att Smeera var arvtagerska till makten var det viktigt att ge henne en annan identitet. Smeeras förmödrar hade varit ledare över östanfolket i generation efter generation och det fanns legender om de kvinnor som var hennes föregångare. Vissa pratade till och med om att de behärskade magi. Smeera själv hade dock inte sett något som tydde på detta.

Så fort Smeera hade blivit stor nog fick hon hjälpa till som lärling i smedjan bland pojkarna i hennes ålder. Där jobbade också hennes storebror Valente. Han var den snällaste människa Smeera kände. Hans bärnstensfärgade ögon log alltid mot henne. Han var fyra vintrar äldre och folket i byn sa att han var en kopia av sin far, förutom hårfärgen. Valentes mörkbruna lockar hade han ärvt från sin mor medan Smeeras guldglänsande hår kom från faderns sida. Smeera var kortklippt likt pojkarna i byn, och visste man inte vem hon var hade man inte anat att hon var flicka. Men när pojkarnas arbete i smedjan var slut för dagen och de fick tid att leka och bada i ån, då började nästa pass för Smeera. Tillsammans med sin moster gick hon i väg för att träna sig i vapenkamp. Hallie, Smeeras moster, var en ytterst skicklig krigare. Även om östanfolket var ett fredligt folk, var det en självklarhet att uppfostra alla döttrar i stridskonst. Att kunna försvara sig mot anfallare var det som tryggade deras framtid. – Sänk armen du håller dolken i så får du mer kraft i hugget, uppmanade Hallie.

Smeera följde instruktionerna och högg dolken i bröstet på den första halmdockan. Med ett snabbt ryck drog hon ut vapnet för att i ögonblicket därpå sätta den mellan ögonen på nästa halmoffer. Smeera tittade upp och torkade bort svetten som pärlade sig i pannan.

– Snälla moster, kan vi träna med slangbellan idag?

Hallie skrattade.

– Smeera, du är bättre på slangbellan än vad jag är. Jag vet inte vad jag skulle kunna lära dig mer. När du till och med träffar kastanjerna på andra sidan ån har jag inte längre någon utmaning till dig.

– Jag kan väl få skjuta pilkulorna idag? Jag har väntat så länge på att prova dem. Jag är säker på att jag kan hantera dem.

Hallie funderade. Smeera var, trots sin unga ålder, den skickligaste att hantera en slangbella som hon någonsin sett. Men om man inte använde pilkulorna rätt så kunde de vara livsfarliga för den som sköt. Pilkulorna hade Smeera fått av Valente hennes senaste årsdag. Det var många fullmånar sedan. Valente hade smitt kulorna själv med hjälp av mäster Erwin. De var stora som hasselnötter med ett utstick av en sylvass pil. Nu för tiden var det inte många som kunde konsten att skjuta med pilkulor.

Östanfolkets kvinnor hade nästintill övergett slangbellorna för mer effektiva vapen, men för Smeeras del var det det vapen hon helst använde.

– Låt gå, svarade Hallie till sist.

Hon pausade och petade bort smuts med dolkspetsen under nageln. Hon tittade allvarligt på Smeera.

– Men det kräver din fulla koncentration och inget får gå fel när du släpper i väg skottet.

Smeera nickade och strök bort en gyllene hårtest från ansiktet.

Hon stack ner handen i påsen av harpäls och tog upp kulorna som hon hade haft i sitt bälte sedan hon fick dem. Hallie ställde sig tätt bakom Smeera och viskade instruktioner i hennes öra.

Smeera andades knappt märkbart och lät skottet fara i väg. Det ven genom luften.

– Bra! Helt rätt!

Pilkulan träffade i trädstammen just där hon hade siktat. Smeera sprang i väg för att ta loss den, men den var till mer än hälften inborrad i barken.

– Vi får be mäster Erwin om en tång om du inte ska förlora alla dina kulor, skrattade Hallie.

Smeera fortsatte att öva med stor iver och när den sista pilkulan skulle skjutas, bad hennes moster att hon skulle sikta på det nedfallna trädet på andra sidan ån. Det var långt bort, riktigt långt. Med stenkulorna hade det varit en barnlek men pilkulorna krävde större precision och Smeera kände ett styng av nervositet.

Hon höjde sitt vapen, fokuserade blicken och siktade på den kala stammen. En liten darrning i handen fick skottet att gå i väg ett ögonblick tidigare än vad Smeera räknat med. Det syntes genast att kulan gick i en helt annan vinkel och drog snett till vänster.

Det prasslade till när den slog in i buskaget på andra sidan bäcken. En väsning hördes och i samma sekund for något i väg ur buskarna. Det rörde sig snabbt in i skogen och Smeera såg med uppspärrade ögon på sin moster.

– Det där var inte ett djur. Kom, vi måste tillbaka!

Hallie plockade snabbt upp deras vapen och förde Smeera framför sig tillbaka till byn.

***

Den kvällen kallades det till stormöte i byn. Hallie var säker på vad de hade sett – främmande människor. Östanfolket levde i stort sett isolerat. De var mestadels självförsörjande och levde så pass otillgängligt att besökare eller handelsmän var ytterst ovanliga. Att någon hade tagit sig till dem, över bergsryggen eller genom de enorma skogarna och klättrat ner genom den snåriga dalgången, var förmodligen inte ett gott tecken. Att främlingen dessutom gömde sig i stället för att ge sig tillkänna stärkte teorin att det var någon som kom med ont uppsåt.

Hallie satte sig på en av stockarna runt den sprakande elden. En bastant kropp slog sig ned tätt intill henne. Hon makade besvärat på sig och behövde inte ens titta för att lista ut att det var spejaren Rifus som hade suttit sig bredvid. Han hade länge visat intresse för den starka Hallie och de var jämngamla, men Hallie hade avvisat honom gång på gång.

Ona rådgjorde med sina bybor runt den sprakande elden. Det märktes att det var allvar. Alla lyssnade uppmärksamt med besvärade ansiktsuttryck. Stormötena var till för de vuxna, men barnen höll sig i närheten för att kunna snappa upp vad som sades.

– Vi behöver skicka ut spårare, sa en man med allvarlig min. Får vi reda på vilka de är kan vi lättare lista ut deras avsikt.

En äldre kvinna med fårat ansikte fortsatte:

– Placera ut spejare i norr och söder.

Ona lyssnade och nickade:

– Spårare och spejare ska ut. Vi placerar ut vakter och har eldar tända under nätterna. Alla vapen ska hängas fram och göras stridsklara.

Hon pausade och såg sin syster i ögonen.

– …även de gamla vapnen.

Hallie svarade inte men hennes sammanbitna min visade att hon hade förstått.

***

Den kyliga vinden påminde om att hösten var här och Smeera rös i hela kroppen. Valente kom gående från det avslutade stormötet och stämningen i byn var påtagligt spänd. Smeera kastade sig om hans hals. Han kramade om sin syster och förstod att hon hade tjuvlyssnat på vad som beslutats.

– Jag vill följa med dig Val! Jag kan hjälpa till!

Att Valente hade blivit så stor att han kunde få stridsuppdrag hade Smeera inte behövt fundera över tidigare. Men nu skulle han ingå i den södra spejartruppen tillsammans med tre andra.

Deras uppgift var att hålla utkik efter fiender som kom genom de stora skogarna. Smeera förstod att deras mamma hade satt Valente i den södra gruppen eftersom risken för angrepp var minst därifrån. Sydskogarna beboddes av skogsfolket. En mycket skygg grupp varelser som ingen Smeera kände hade träffat på. På grund av deras tillbakadragna natur ansågs de inte utgöra något hot, åtminstone inte om man höll sig ifrån deras revir. Däremot gick det hemska historier om vad som hände dem som hade inkräktat på skogsfolkets mark.

– Vi ses snart igen. Du behöver vara kvar här och hjälpa mamma och Hallie. Förresten har du nog redan skrämt i väg inkräktarna med ditt skott.

Han log snett och tog sin mantel och lade den om hennes axlar.

Smeera förstod att Valente försökte ingjuta trygghet men hon hörde också den vaga darrningen i hans röst.

– Min själ är med dig Val!

2

En utmärglad kvinna satt med sin nyfödda i famnen på en stock intill västanfolkets tillfälliga läger. Tältdukarna slog i den hårda vinden och yrde upp moln av damm. Bebisen gjorde tafatta försök att dia men bröstmjölken hade sinat och både mor och barn var kraftlösa. Tårar av maktlöshet rann ner för moderns kinder och det lilla knytet orkade inte ens skrika. För några dagar sedan hade västanfolket tagit beslutet att de var tvungna att lämna sina hem. Perioder av torka hade alltid varit en del av västanfolkets liv eftersom deras by låg i regnskugga bakom berget. Men torrperioderna hade aldrig tidigare hållit i sig så länge att både djur och människor dog av följderna. Inga grödor växte längre och såväl bäckar som källor var näst intill helt uttorkade.

Det slamrade till bakom den unga modern och hon rycktes upp ur sina tankar. Hon såg en man komma dragande med en träkärra med vapen. Hans brunbrända armar brukade vara starka och smutsiga av arbete. Nu var musklerna seniga och huden såg spröd ut. Ett spjut rasade av vagnen och mannen stannade för att slänga upp det igen. Svärdens klingor, yxornas skarpa egg och spjutens vassa spetsar framkallade en rysning hos kvinnan. Hon visste att de bara inväntade rapporten från sina utsända, sedan skulle de påbörja den besvärliga vandringen runt berget för att inta östanfolkets by.

3

– Val! Nej, nej! skrek Smeera så högt att hon väckte sig själv.

Hon satt sig upp i bädden och kände pulsen susa i öronen. Bilder från mardrömmen snurrade runt i huvudet. Valentes blodiga ansikte. Ett spjut genom hans bröstkorg. Månskenet gjorde att det inte var kolsvart i stugan och ur mörkret såg Smeera sin mamma komma till henne. Ona satte sig på kanten av Smeeras sovplats och kramade om henne.

– Var inte rädd Smeera. Val kommer vara försiktig och han går ju inte ensam.

Hjärtat bankade fortfarande hårt i bröstkorgen och Smeera försökte tänka på vad hennes mamma sagt. Bilderna från drömmen kom tillbaka så fort hon blundade och det tog lång tid innan hon somnade om. Hon hörde att även Ona låg vaken och förstod att hon hade mycket att tänka på.

I gryningen när de första fåglarna just vaknat gav sig Valente av söderut. Smeera såg efter de fyra spejarna med stora ögon. Valente såg nästan vuxen ut, han var minst lika lång som de andra männen. Han vände sig om och tittade över axeln. Han log mot sin syster och hon besvarade leendet, men det nådde inte ögonen. Hennes blick var fylld med oro. Den lilla gruppen vek av vid utkanten av byn och gick längs med de mäktiga lönnarna som utgjorde skogens början. När de kom utom synhåll lade Smeera märke till fåglarna som jagade insekter i luften. En trollslända med pärlemorskimrande vingar satte sig på en näpen höstaster som bugade sig av tyngden. Smeera funderade på hur allt kunde vara som vanligt, när ingenting kändes som det skulle. Hon ryckte till när en hand lades på hennes axel. Hallie tittade medlidsamt på henne för en sekund men sa sedan bestämt:

– Kom, vi har jobb att göra.

Hallie gick med raska steg så att de purpurfärgade flätorna piskade mot hennes rygg. Smeera småsprang för att hinna med.

Hon hade lärt sig att inte ifrågasätta sin moster i onödan. Hallie var oerhört kunnig och målmedveten, men kunde ha ett häftigt humör. Röken från eldarna som varit tända under natten låg tung och det stack i halsen när Smeera gick förbi en rykande hög med aska. Kvinnorna som hade haft det senaste vaktpasset plockade av sig sina vapen och gick in för att få en stunds vila.

Hallie fortsatte genom byn och i de tätt liggande stugorna började östanfolket vakna. Det gnisslade när en timmerdörr öppnades och Hallie nickade en hälsning till den gamla mannen som steg ut. Det var fortfarande kyligt efter nattens fuktiga luft och Smeera frös om fötterna. Hon drog sin yllekofta tätare om sig och skyndade efter. I slutet av byn, närmast bergets fot, låg Hallies bostad. Timmerstugan bestod av ett stort rum med två fönster. Hallie och Smeera klev in genom den tunga dörren. Från fällen i hörnet tittade två svarta ögon fram under en rufsig kalufs.

Ett rytmiskt dunkande hördes när svansen slog mot golvet.

– Du är en riktig sömntuta Glufs, sa Hallie anklagande men tonen var kärleksfull.

Glufs sträckte på sig och travade fram till Smeera. Hon satte sig på huk och blev överöst med blöta pussar. Smeera skrattade och för ett ögonblick kändes allt lite lättare.

Ett ljudligt skrapande fick både Smeera och Glufs att titta åt Hallies håll. Hallie tog i med all sin kraft än en gång för att skjuta den robusta ekkistan åt sidan. En lucka i golvet blev synlig där kistan just stått.

– Det är dags att du blir invigd i vårt folks hemligheter.

* * *

Smeera klättrade försiktigt ned för stegen. Sandalerna var hala och i nästa kliv tappade hon fotfästet. Hon drog efter andan och slog krampaktigt fingrarna om det glatta träet. Knät skrapade hårt i väggen och hon famlade med fötterna för att hitta nästa stegpinne. Det var inte långt ned, men det var mörkt. Hon kände hur en droppe varmt blod rann ner för benet innanför yllebyxorna. Hallie hade gått ned först med en fackla och väntade vid stegens slut.

– Följ efter mig. Det är trångt en bit men det blir bättre sen.

Smeera hukade sig för att komma fram i den trånga gången. Den var uthackad ur berget och väggarna var fuktiga och kalla.

Känslan av att inte kunna stå raklång gav Smeera lätt panik men hon svalde hårt och trängde undan klumpen i magen. Hon var väldigt spänd på vad hon skulle få veta. Varför hade de dolt det här för henne under alla år?

Den sista biten fick hon krypa och varje gång hon satte ner knät på det stenhårda golvet bet hon ihop. I det svaga ljuset av facklan såg hon Hallie ställa sig upp i slutet av gången. Smeera kom fram till ett stort rum i berget. Det luktade unket men också någonting annat, en kryddig väldoft som hon kände igen men inte riktigt kunde placera. Hon såg sig fascinerat omkring och försökte ta in var hon hamnat. Längs väggarna fanns hyllor med krus och krukor och på golvet stod det massiva lådor med pilspetsar och järnkulor i. Hallie plockade ned en av behållarna från en hylla och gick fram till Smeera. Smeera kände att den bekanta doften kom från kruset. När hon såg det blodröda pulvret där i insåg hon vad det var.

– Eldsranka? sa hon och tittade undrande på Hallie.

– Ja. Vårt folk upptäckte eldsrankans speciella egenskaper för flera mansåldrar sedan.

Smeera såg oförstående ut och Hallie fortsatte:

– I torkad form blir eldsrankan ett gift. Vi smörjer våra vapen med pulvret och när fienden träffas blir den kroppsdelen tillfälligt förlamad. Om personen överlever kommer ärret från skadan för alltid att vara blodrött. Det är ett sätt att märka våra fiender. Östanfolket är immuna mot giftet, troligtvis för att vi levt så nära växten under så många generationer.

Smeera lyssnade förundrat på sin moster som fortsatte mot ett smalt skåp längre in i grottrummet. Hallie fiskade upp en nyckel av smidesjärn ur innerfickan på sin väst samtidigt som hon uppmanade Smeera att backa. Smeera rynkade pannan men gjorde som hon blev tillsagd. Hallie vred om nyckeln och plockade fram något ur skåpet. Hon vände sig om och i samma sekund pustade Smeera till av kraften som träffade henne i bröstkorgen. Hallie höll en vackert svarvad trästav i sina händer. Trots det dunkla ljuset kunde man se att träet hade en gråvit nyans med klarblå ådring. Staven var knappt längre än Hallie och bara några tum bred, men ändå såg Smeera svettdroppar tränga fram på mosterns överläpp. Det kändes som att rummet pulserade av en stark energi och Smeera stod mållös. Hallie tog ett steg närmare Smeera och räckte över staven. Världen snurrade till när hon greppade det underliga vapnet. Hon uppfattade ett sken av blått ljus som for genom staven och tvivlade på sina egna sinnen. Smeera mindes de sägner hon hört om sina förmödrars bruk av magi, men tankarna avbröts av den överväldigande känslan av styrka som växte i hennes kropp. Hallie drog fram en av lådorna och uppmanade Smeera att slå itu den. Smeera tittade på de kraftiga brädorna och järnbeslagen och flyttade sedan blicken till sin moster. Hallie nickade uppmuntrande.

Smeera lyfte staven över huvudet och slog ned den med full kraft. Lådan krossades till träflisor som for åt alla håll och beslagen förvreds när lådan gick i två delar. Smeera tittade häpet på staven samtidigt som hon kände den enorma styrka hon besatt.

– Kasta den mot väggen, beordrade Hallie och inom ett hjärtslag satt staven djupt inborrad i berget, utan minsta skråma på träet.

En spricka sökte sig fram över stenväggen.

– Hur är det möjligt?!?

Smeera vacklade till och det kändes som att benen inte längre orkade bära henne. Hon satte sig ned på det kalla stengolvet medan Hallie drog ut staven ur väggen. Det var så mycket Smeera inte förstod.

***

Smeera hade nätt och jämnt klarat att ta sig upp genom gången till Hallies stuga igen. Nu satt hon vid bordet och blev serverad rykande varm gröt med Glufs haka i sitt knä. Hon klappade hans mjuka lurviga päls och han suckade belåtet. Hennes moster slog sig ned på den slitna bänken bredvid henne.

– När vår by fortfarande var ung växte det ett enormt träd nere vid ån. Dess blad var ljust blå och skira som fjärilsvingar. Det kallades för Lupusträdet. Det sägs att det har funnits flera men det här var det enda som fanns kvar. En natt drog ett rejält oväder in, det värsta som någonsin skådats här. Det åskade under hela natten och det ösande regnet orsakade översvämning. Plötsligt slog en blixt ned och om någon fortfarande sov, vaknade de av det oerhörda braket när Lupusträdet klövs mitt i itu. Våra förmödrar jobbade ända till gryningen med att flytta ponnyer och får från vattendränkta hagar, och ledder bort vatten för att rädda grödorna i landen.

Först dagen därpå tog man reda på det stora trädet, vars ena halva gjorde stigen vid ån oframkomlig. Men mitt i allt sågande och släpande hittade man något i kärnvirket. Det var staven du nyss höll i. Man kom snart underfund med att staven hade magiska krafter, i alla fall om man var kvinna med vårt blod i ådrorna. Staven ger användaren obeskrivlig styrka.

Smeera satt blickstilla med grötskeden framför munnen och försökte ta in vad Hallie berättade.

– Den har dock en nackdel. Energin som staven frambringar sugs från varje del av bärarens kropp. Det gör att man inte kan använda den utan att bli utmattad efteråt. För kvinnor som varit övermodiga har det faktumet inneburit deras död. Det gäller att känna sina gränser, och inte förrän då kan staven innebära skillnaden mellan vinst och förlust.

Hallie lade händerna på den mörka bordskivan och reste sig upp.

– Du behöver vila nu. Din kropp är liten och därför blir du snabbt dränerad på energi.

Hallie hjälpte Smeera upp från bänken och ledde henne till sin bädd. Hon lade en varm björnfäll över sin systerdotter som redan hade stängt sina ögonlock.

4

Den unga mamman förde jorden med handen över den nygjorda lilla graven. Hon var tom inuti, det fanns inte längre några känslor kvar, men hon önskade att hon hade kunnat lägga en bukett blommor på sitt barns sista viloplats. Då inget längre växte plockade hon i stället en bunt visset fasangräs och flätade ihop det till ett hjärta som hon varsamt placerade i huvudändan.

Hon var ensam. Barnets pappa klarade inte av förlusten, och verkade inte låtsas om den. Han ägnade som alla de andra, den lilla energi de hade kvar, åt att förbereda sig inför strid. Kvinnan hörde försiktiga fotsteg bakom sig. En varm famn lade armarna runt henne och kramade henne bakifrån. Hon kände igen doften från sin barndomsvän. Han luktade som apelsinblommorna på kvällen.

– Jag är så ledsen Trim, sa han sorgset.

Hon vände sig om och såg medlidandet i hans lavendelblå ögon.

– Tack Iras, svarade hon och la sitt huvud mot hans axel medan han strök henne över ryggen. Hon lät sig tröstas.

5

Ona smekte ömt sin dotters hår där hon låg och sov i Hallies bädd. Ona såg ut som ett vakande väsen i sin ljusa linnetunika när eftermiddagsljuset föll på henne.

– Det var dags att visa henne de gamla vapnen. Det är snart 17 vintrar sedan hon föddes, sa Hallie.

– Jag vet, svarade Ona och slog ned blicken. Men jag har bara så svårt att förstå att hon börjar bli stor. Du skulle förstå om du hade egna barn.

– Du vet att jag älskar dina barn som om de vore mina egna, svarade Hallie och gav Ona en kopp varm buljong. Jag skulle göra allt för dem.

Glufs låg ihoprullad till en boll bredvid Smeera och gnydde i sömnen. Hallie plockade ut något ur ett brunt snidat skåp som stod bredvid dörren.

– Jag har låtit göra de här åt Smeera, sa hon och ställde ett par rejäla läderkängor intill bädden.

Sulan var gjord av flera lager oxhud och mäster Erwin hade smitt de vackra spännena. Hallie fortsatte:

– Hon kommer behöva ordentliga skor ifall… Smeera öppnade ögonen och Hallie avbröt sig. Ona fann snabbt något att säga:

– God eftermiddag, min älskling.

Smeera satt sig upp och de guldfärgade lockarna stod på ända.

Hon såg sig fundersamt omkring:

– Det var inte en dröm va?

Hallie skakade på huvudet och Ona förklarade medan hon började tvätta rent såret på Smeeras knä:

– Det är hög tid att du får lära dig mer om vår historia och hur vi har försvarat oss. Östanfolket har i alla tider eftersträvat att leva 23 fredligt, men blir vi attackerade slår vi tillbaka skoningslöst. Det kan vara så att vi står inför en strid och det måste vi förbereda oss inför.

– Kommer jag att få strida i så fall? frågade Smeera uppspelt.

Hon såg nu allt annat än nyvaken ut och spände kroppen för att göra sig stor. Hon ville inte visa att musklerna fortfarande kändes matta. De båda systrarna undvek att svara för en sekund och Smeera fortsatte:

– Kom igen Hallie, du vet att jag är bäst av alla på att skjuta med slangbella och jag är inte så dålig med dolken heller. Och mamma, du har själv skickat ut Val som spejare. Han är bara lite äldre än vad jag är.

Ona tittade koncentrerat på förbandet som hon knöt runt Smeeras ben. Hallie medgav att Smeera var mycket skicklig på att hantera vapen, men lyckades undvika att svara genom att ge henne ett nytt uppdrag.

– Vi måste hämta in dina pilkulor. Jag ber Bix och Largia att följa med för säkerhets skull. Gå till mäster Erwin och låna en tång så ses vi där. Ta med dig Glufs, han måste röra på sig. Förresten, innan du går…Varsågod. De här är till dig, sa Hallie och pekade på kängorna hon ställt fram.

Smeera hann inte tacka henne innan Hallie gick ut genom dörren. Hon drog på sig skorna och kände sig genast äldre. Den här typen av kängor hade alla vuxna kvinnor i byn, och det var tydligt att Hallie hade gett order om att de skulle vara mycket välarbetade. Smeera log med hela ansiktet och Ona tittade stolt på sin dotter. Hon gav sin mamma en snabb kram och ropade sedan på Glufs som snällt kom lunkande till henne.

***

Ute hade det mulnat på och regnet hängde i luften. Smeera vände sig om och tittade upp mot berget där eldsrankorna lyste blodrött. Hon hade alltid tyckt att de var vackra, men hon hade aldrig känt till deras användningsområde. Glufs for i väg mot de lekande lammen, men innan Smeera hann fram hördes ett gällt gnyende när tackan stångade honom så att han for baklänges.

Han lommade tillbaka till Smeera med svansen mellan benen.

– Åh din stackare, sa Smeera. Hon visste inte att du bara ville leka. Det är hennes instinkt att skydda sina barn.

Smeera tänkte på sin egen mamma, som inte ville svara på frågan om hon skulle delta i striden som kanske väntade. Hon visste att Ona var skyldig att göra allt för östanfolkets överlevnad, men vilken drift var störst – ansvaret för sitt folk eller sina barn?

I mitten av byn låg bagarstugan, ett lågt trähus med grå timmerväggar och flera skorstenar. Den var nästan övervuxen av höga buskar runt omkring. Här bakade alltid Valthor de godaste valnötsrullar man kunde tänka sig. Ända sedan Smeera var liten hade hon slunkit in för att få en smakbit medan hon lyssnade till Valthors fängslande historier och kluckande skratt. Smeera sa åt Glufs att stanna utanför vid en späd björk och gick sedan in för att charma till sig av det som bakades. Men i bagarstugan var stämningen. Den alltid så muntra Valthor var dämpad och det gick att känna hans oro för framtiden. Det bakades matbröd, men inga festliga godbitar. Smeera tog en ljummen brödkaka från stenhällen intill ugnen, tackade hastigt och gick sedan ut.

Vävstugan var stängd och ingen rensade ogräs i trädgårdslanden. Ponnyerna som brukade arbeta på åkrarna vid den här tiden, stod i sin hage och betade. Det var så tydligt att inget var som vanligt.