Ellen Llewellyn

By Carola Sandbacka

I denna stämningsfulla släktroman tvingas elvaåriga Ellen Llewellyn att flytta från sina föräldrar i Stockholm till Tammerfors för att bo med sin storasyster Frida och hennes make, den välsituerade pälshandlaren Oscar Jacobi. Sida vid sida med deras dotter Elvira växer hon upp, för att sedan träffa och äkta grosshandlaren Leopold Cohnberg. Carola Sandbacka skildrar här en gripande berättelse om Ellen och hennes familjs liv fyllt av förhoppningar, drömmar och besvikelser, med sin skarpa och desillusionerade men också otaligt kärleksfulla blick.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 8, 2022
• ISBN: 9788728337592

Book preview

Carola Sandbacka

Ellen Llewellyn

SAGA Egmont

Ellen Llewellyn

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2022 Carola Sandbacka och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337592

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Taissis minne och till Aino,

till pappa och Epilä

Naturvitt med stjärnmönster

Tähden virkkaaminen. 1.k: 8 kjs renkaaksi – siihen 14 ks. 2.k: joka silmukkaan 1 p – väleissä 2 kjs (yhteensä 14 pylvästä). 3.k: joka pylvään kohdalle 2 p – ryhmien väleissä 2 kjs. Pylväskerroksia virkatessa otetaan edellisen kerroksen silmukoiden takareuna koukulle.

Mary Olki: Virkattuja peitteitä ja hartiahuiveja

Varje början är i viss mening slumpmässig. Skulle inte Selma veta det, hon som i sina gamla händer håller de många tilltrasslade trådarna? Nu när hon är pensionerad har hon gott om tid att minnas; alltför gott om tid, tänker hon ibland. För Selma har alltid vidhållit att det inte är bra att ägna sig för mycket åt det förflutna. Det har vi lagt bakom oss och det kan vi inte förändra. Varför skall vi då vända oss om och tänka, om inte! Om inte tiderna hade varit så svåra! Om bara människorna hade handlat annorlunda, tänkt efter bättre, haft större hjärtan! Och om bara omständigheterna hade varit mera gynnsamma! Selma själv anser att vissa människor – hon vet flera uppenbara exempel – har förmågan att ordna svåra liv åt sig, oberoende av omständigheterna. Och hon betvivlar starkt att det har någon mening att beklaga att människornas hjärtan var små och hårda. – Om de hade varit annorlunda skulle själva situationen ha varit annorlunda, tänker Selma och börjar sortera nystanen. Och det igen betyder att deras liv skulle ha varit någon annans. Så beklaga kan man inte. Beskriva kan man givetvis. Men varför skall man göra det?

Selma tänker efter en stund. Hon vet mycket väl vilken makt de förlorade möjligheterna har över människorna. Hon har själv ofta tänkt att många människor verkar fel placerade, därför att deras liv skulle ha utformats på ett annat och bättre sätt om de hade levat på en annan plats och i en annan tid. Lilla Anna brukade alltid säga att hon ville födas på nytt i Italien. Hon avskydde höstmörkret och kylan och Selma tror att hon skulle ha blivit annorlunda, starkare kanske och helt säkert gladare och mera livskraftig, under en givmildare sol. I viss mening tror Selma således nog på de förlorade möjligheterna, men samtidigt vet hon med säkerhet att man inte får låta sig fångas av dem och att det är farligt att låsa sig fast vid allt som kunde ha varit. – Minä en muistele menneitä, brukar Selma säga om småflickorna – för Selma är de ju fortfarande småflickor – vill höra om hur det var under gamla fruns tid, när mejeriet ännu fanns och patrons hus med den stora vildvuxna parken. Selma säger också, med en omisskännlig varning i rösten, att man inte får låta sig förbittras. – Katkeruus on ihmisen kaikkein raskain taakka, säger hon med tyngd och beslutsamhet, och det är väl den viktigaste orsaken till att hon så ogärna återvänder till de förlorade åren. Hon vill inte att småflickorna skall ägna sina liv åt att fundera över allt som en gång var. Det är nu en gång borta liksom fjolårssnöns drivor runt det gamla gula huset och vad tjänar det då till att återkalla ljuset över matsalsbordet och alla barnen, de som nu, så hastigt och oförmärkt, har åldrats? Varför skall man minnas lilla Annas bittra tårar eller blicken i patrons ögon? Patron har fått vila liksom gamla frun och därmed måste man låta sig nöja. Ändra hans liv kan man inte, lika litet som man kan ändra gamla fruns. De är borta liksom fabriken och parkens stora gamla träd, borta och utom räckhåll för människornas gärningar.

Trots det tänker Selma ofta på det förflutna här i sin ljusa lilla lägenhet som är full av minnen: en kristallvas som en gång var gamla fruns, en silverljusstake som tillhört lilla Anna, en broderad tavla som småflickorna för mycket länge sedan sydde tillsammans till Selmas födelsedag. – Man kan inte beklaga men det är sant att man kan beskriva, tänker Selma. – Är det möjligt att bevara genom att beskriva, frågar hon sig. Selma vet nämligen att förlusten i alla väsentliga avseenden är slutgiltig och att varken Johan eller småflickorna har den typ av kraft som skulle krävas för att återställa ens en del av det som en gång fanns. Det är omöjligt att tänka sig det också därför att huset och parken är borta och inte kan ersättas av något annat. Det är en tråd som har klippts av men barnen finns fortfarande och de frågar ut henne. Om hon kan beskriva så att hon undviker att fråga vems felet var, kanske hon då kan få dem att ta farväl, en gång för alla, och med försoning? Men det är svårt, mycket svårt och egentligen måste hon få det att framgå att det inte finns rum för att fråga: vems var felet? Vem bär skulden? Det är ingens fel, det är nu i varje fall säkert, livet vecklar ut sig med ofrånkomlig säkerhet och vi är alla fångar i ett nätverk som vi inte kan överblicka förrän eventuellt långt efteråt, då det redan är för sent. Kanske vi sedan förstår, när vi blir mycket gamla och har glömt en hel del? Kanske vi minns det i grunden mest väsentliga? I varje fall är det säkert att vissa minnen förtydligas med åren, det vet Selma av egen erfarenhet. Hon har sällan besök, Selma, och ibland när hon är ensam kan hon höra dem igen, snabba steg i trappan, barnens röster från stranden, gamla fruns käpp mot parkettgolvet. Hon kan se gamla fruns raka hållning och höra hennes röst. – Selma on niin hyvä… Skulle inte Selma minnas det? Naturligtvis minns hon, tydligt och med stor klarhet.

Selma har också sett fotografialbumen och de tjocka, lätt gulnade bilderna. Gamla frun som brud, klädd i brokad och spetsar, smärt om livet och med en slöja över det tjocka håret. Leopold leende, lutad över Ellen och med en blomma i knapphålet. – En stilig man, brukade gamla frun säga. Och det finns tidigare bilder: tre småflickor i vita klänningar, poserande i en ateljé med blomsterkransar i håret. Och något senare en flicka i solhatt med breda band; hon håller den större flickan i handen och bakom dem står moster Frida och Oscar, hennes man. – Ett vackert par, brukade gamla frun säga med en uppskattande nick. – Särskilt Frida. Se så vackra händer hon har.

Och faktiskt ser man, efter alla dessa år, fortfarande hur moster Fridas smala händer med de långa fingrarna vilar helt lätt på den ena lilla flickans axlar. Det ser ut som om hon sköt fram sin lilla pia mot kameran och hon ler, ett ljust och lyckligt leende och hon ser helt naturlig ut på bilden trots sin väldiga hatt.

– Frida kunde alltid föra sig, sa gamla frun och Selma ler litet när hon minns rösten.

Ibland tänker Selma att de har tagit över hennes drömmar liksom de en gång tog över hennes liv, dessa finklädda människor, damerna i vitt och herrarna i mörk kostym, de små vackra allvarliga barnen. Ty de befolkar hennes nätter och de får henne att, efter stor tvekan, minnas. Selma drömmer om de gamla husen hon så ofta hört berättas om, om villorna i stora trädgårdar där det alltid var sommar och där syrenen ständigt blommade. Ibland hör hon svaga toner av ett illa stämt piano och hon ser en ung flicka, mycket smärt och rak, ta några danssteg i solstrimman framför spegeln så att ljuset faller över hennes tjocka, häpnadsväckande röda hår. – Ellen Llewellyn, säger Selma och stakar sig en smula på det ovanliga och ofinska namnet.

– Ellen Llewellyn. Av keltisk härkomst och med kopparrött hår.

Finns det någon särskild orsak till att börja med henne? Vilken rätt har just hon att träda fram bland de många skuggorna, att begära uppmärksamhet, tid och tankar, att kräva en profil, ett ansikte, ett nytt liv? Hon är bara en bland många och Selma känner deras närvaro medan hennes flitiga händer oförtrutet arbetar vidare på det stora sängtäcket i naturvitt med stjärnmönster. Varför skall hon börja just med Ellen? Bakom Ellen står ju många andra och förvisso är inte Ellen trots sitt flammande hår och sitt bestämda tonfall någon början i absolut bemärkelse. Vem säger att inte Selma i stället skall vända blicken mot Ellens mor, Anna, hon som kom farande över havet från ett land långt borta och som, också hon, hade släktens kännetecken: det rika röda håret? Seglade kanske inte Anna ett fartyg med vita segel? Och finns det kanske inte någonstans på en vindpinad kust andra igenvuxna trädgårdar, andra gamla hus där hon som ung flicka gick med lätta steg över glasverandans golv?

Men för Selma är Anna Llewellyn redan oåterkalleligt borta, en av de många döda som saknar kraften att skapa sig ett nytt liv, att leva genom andras minnen och flätas in i det komplicerade stjärnmönster som nu, maska för maska, tar form under Selmas händer. Anna Llewellyn finns kvar men bara som en sträng gammal dam, fotograferad i ett hav av blommor på sin nittioårsdag. Och fast Selma vet att också Anna en gång var ung och att hon löste upp sitt röda hår framför den förgyllda spegeln som sedan i många år stod i moster Fridas affär på andra sidan bron förblir hon, för Selma, en mycket gammal kvinna med tunna vita lockar och hopknipen mun, sittande i ett blomsterhav, rak i ryggen och med händerna vilande på käppens silverkrycka.

Om Selma flätar in Annas liv i sitt arbete blir det, det vet hon, en historia sammanfogad av enstaka satser och meningar som gamla frun låtit undslippa sig. Av dem får man, högst, en spegelbild där glaset är sprucket: man ser att kvinnan i spegeln rör sig med bestämdhet och sedan skymtar man naturligtvis håret men ögonens uttryck och arten av bestämdhet kan man inte urskilja, inte heller om sammetsklänningens elegans är ny och fräsch eller bara omsorgsfullt rengjord, lappad och uppborstad. Det finns få säkra fakta om Anna; man vet inte längre riktigt hur hon tedde sig i rörelse och handling och på vilket sätt hennes ord och gärningar återkom långt senare hos gamla frun och genom henne hos lilla Anna och småflickorna.

Naturligtvis vore det en möjlighet att helt glömma bort vad man tror sig veta och att bortse från ovedersägliga fakta. Man kunde förtiga att Anna lämnade sin fars hus och for norrut över havet; och man kunde glömma bort att hon födde många barn men att de flesta dog som små och att Anna till sist slutade gråta och satt, blek och spänd, över sina handarbeten i nattlampans sken. Man kunde förtiga att Anna i de två små flickorna noga inpräntade att familjen hade sett bättre dagar och att det fanns en tid när hon, Anna själv, satt i trädgårdsgungan omgiven av ett hav av kavaljerer och att Annas mormor, Gud välsigne henne, ännu som gammal kvinna hade så fina händer, oförstörda av hårt arbete. Och framför allt kunde man hålla tyst om att Dafydd allt mer trädde i bakgrunden medan åren gick och att redskapen i verkstaden som en gång varit hans stolthet låg obrukade tills dammet lade sig i en fin slöja över dem, medan Anna förstörde ögonen med att sy hålsöm för de fina fruarna, så förvillande lika modern och hennes väninnor från Annas barndom. Framför allt kunde man upprätthålla en strikt tystnad beträffande det förhållningssätt som Anna, under dessa år medan tillvaron hårdnade mot henne, lärde sina flickor kanske mest genom sitt sätt att vara: att de var avsedda för något helt annat än vardagen tre trappor upp på en bakgata i ett inte särdeles fint kvarter och att det ankom på dem att återskapa det liv som var Annas mors och som en gång – ack, för så länge sedan! – varit också Annas eget.

Ingenting blev ju som jag hade tänkt mig. Tänk vilken förtvivlan som kan gömma sig i de orden, vårdslöst fällda av en närsynt kvinna med hopknipen mun, en i förtid åldrad kvinna som ägnar nätterna åt att märka lakan och sy hålsöm och som har förstört synen därför att hon sparar på belysningen. Selma förvånar sig fortfarande där hon sitter och virkar: ett omslag, tre stolpar, ett omslag, över den kraft med vilken en sådan tanke kan slå rot, förgrena sig, växa ut så att den till slut överskuggar allt annat och ingenting riktigt förmår växa i dess närhet. Men den får näring av många ting, visst inser Selma ju det. Hos Anna växte den sig stark just genom de förlorade möjligheterna, Selma vet det med säkerhet och det är en av orsakerna till att hon säger att katkeruus on ihmisen kaikkein raskain taakka. Och hos Anna fick den tanken kraft också av de förnäma fruarnas nedlåtande vänlighet och av Dafydds svaga hostningar där han låg och vilade bakom draperiet i alkoven.

Allt detta är sådant som Selma vet, lika säkert som hon vet att hon nu sitter här i sin ljusa lägenhet och virkar genom de långa lugna timmarna som utgör hennes dag. Men medan hon lägger undan mönstret och fäster tråden tänker hon, igen en gång, att det hon vet om Anna Llewellyns liv ändå inte är tillräckligt för att utgöra en början. Man kunde förstås välja de underförstådda historierna, dem som gamla frun vid lämpliga tillfällen lät framgå med sin kännspaka knyck på nacken. Man kunde ta dem, just för att de är vaga i konturerna och därför lätt lånar sig till sådant som är rena fantasier och påhitt utan verklighetsgrund. Man kunde försöka sig på att uttyda meningsfulla pauser och hastigt avbrutna meningar… Och gjorde man det, då skulle man tala om ägorna i landet bortom havet, om hästarna, stora och vackra men hårda, som Anna tyglade med säker hand; man skulle berätta om balerna under den tunga blixtrande kristallkronan och om de olyckliga friarna som fick korgen av den unga och eftertraktade Anna, hon som skrattade och dansade och red i hård galopp över böljande gröna kullar. – Min mor dansade över krossade hjärtan, sa gamla frun en gång, inte utan en viss tillfredsställelse.

Ja, då kunde man berätta om den unga Dafydd Llewellyn som kom upp till det vita huset och planterade rosor under en lång och ovanligt varm höst och om hur han sedan helt oväntat galopperade bort genom regnet med kappan fladdrande för vinden. Och så kunde man tala om den långa gröna vintern som sedan följde, om hur regnet föll i skyar över kullarna och om hur Anna, blek och storögd, var morgon gick ner till frukosten som stod dukad med silverbestick och servetter av äkta linne. Man kunde också antyda hemliga brev och möten och säga att Annas vackra ögon ibland var rödkantade om morgnarna och att tystnaden vid frukostbordet var tryckande, och att Anna såg ut att inte riktigt bry sig om någonting, inte ens om hästarna som gick ute hela vintern och såg ut att lyssna efter något. Och man kunde låta det framgå att liksom hästarna lyssnade också Anna den vintern, efter en kallelse kanske eller ett anrop från de regnöversköljda kullarna. Och sedan kunde man, efter en lång tystnad, berätta om hur Anna, en vårnatt i hård vind, svepte kappan om sig och smög ned till stranden och fartyget som Dafydd seglade ut med tidvattnet, över havet mot vinter och kyla.

Och allt detta kan mycket väl vara sant – visst vet Selma ju det – lika sant som hålsömmarna som Anna sedan sydde och de förnäma fruarna och de många, alltför många barnen. Men trots att det kan vara sant tillhör det en värld som Selma betraktar med samma skepsis varmed hon brukade se på de grevliga kronorna som gamla fruns bröder prydde sina jackor med – innanför uppslaget, för man ska vara fin men aldrig vulgär. – Siitä minä en tiedä mitään, säger Selma när småflickorna vill höra om den här tiden. – Se oli ennen minun aikaani.

Men sin egen tid minns Selma, klarare nu än då hon levde och arbetade i den. Selma minns sin egen tid och hon vet en hel del om vad som föregick den. Hon tycker sig, medan hon slätar ut den första av många lappar, igen se en ung flicka vända sig om i solstrimman framför spegeln så att det röda håret flammar till.

– Ellen Llewellyn, säger Selma högt. Om det skall göras måste jag börja med henne.

BOK I

Ellen och Elvira

Ellen får ett nytt hem

It takes two people to plant a tree, one to hold it and fit the roots spread on the bottom of the hole round the stake, and the other to fill back the soil carefully, working it among the roots and waiting to tread it until there is enough soil over the roots for your shoes not to damage the bark. Cut off the ends of any broken roots cleanly and be sure that the bulge which shows where the tree was grafted is well above ground level.

Lawrence D. Hills: Month-By-Month Organic Gardening. The Green Gardener’s Calendar

Den lilla flickan sitter stilla på en sammetssoffa i båtens salong. Hon är klädd helt i vitt och bredvid henne på soffan ligger en bredbrättad solhatt med sidenband. Hon plockar förstrött på banden och över hennes axlar flödar det tjocka kopparröda håret som en blank sidenschal. Broderierna på blusen är oklanderliga och spetskragen är ren och slät trots att hon har rest hela natten.

– Rak i ryggen, Ellen, viskar Tyyne och flickan rätar på axlarna och höjer hakan en smula. Många gånger har hon blivit tillsagd att sitta rak och hålla upp hakan. Annars kan det gå som för grevinnan von Phaler som vid ännu inte fyllda fyrtio hade tre hakor och säckig hållning, det har Mamma sagt. Båten tutar utdraget och genom salongens fönster ser hon några öar glida förbi.

– Det är Finland, säger Tyyne och kastar en blick på koffertarna som står prydligt uppställda bredvid soffan. De är rena och hela men slitna och den ena har en omsorgsfullt fastsydd lapp i hörnet.

– Ellen mindes väl att packa ner finskorna? Och näsdukarna som frun sa till om?

Ellen förefaller inte att höra. Hon stirrar stint på det förbiglidande sommarhavet och hennes läppar kröks en aning, i något som kanske är början till en grimas. Naturligtvis är det Finland. Vad skulle det annars vara? Och skorna ligger längst nere till vänster i hörnet av den bättre kofferten. Tyyne ska alltid bråka om allting. Ellen skulle mycket bra ha kunnat resa ensam utan dumma Tyyne. Och allra helst skulle hon ha rest med Pappa. Men när nu Pappa igen blev sjuk… Ellens läppar darrar en aning och hon blinkar mot det solglittrande vattnet där ute.

Tyyne flyttar på sig på soffan. Hon är snäll, Tyyne, och nu oroar hon sig för hur Ellen skall reda sig i sitt nya land, med nya kamrater som kanske är retsamma och utan sin mamma och pappa. – Bara hon kommer överens med fröken Elvira går det väl nog, tänker Tyyne och klappar Ellen på handen som Ellen hastigt drar åt sig. Ellen vill inte bli klappad och Tyyne suckar. Ellen är styvnackad och högfärdig, vem skulle veta det bättre än Tyyne, men Tyyne vet att Ellen också är allt möjligt annat och att åtminstone en del av högfärden beror på att Ellen skäms så förfärligt, över små och i Tyynes tycke obetydliga ting: över matoset i trappan upp till Llewellyns lägenhet, över att Mamma tar emot syarbete där hemma, över Pappa när han är ovanligt trött som Mamma säger och kanske allra mest inför människor som Tyyne som kommer hem till Llewellyns. Ellen avskyr att bli föremål för andra människors medkänsla och hon blir het av ilska om Tyyne säger, stackars liten. Det säger Tyyne för all del mycket sällan, bara ibland när Mamma är ovanligt nervös och Pappa igen är sjuk, men Ellen avskyr det i varje fall och hon blir stel som en pinne och vägrar att låta sig kramas. – Lätt blir det inte för henne, tänker Tyyne som inte alls blir sårad över att Ellen inte vill bli klappad. – Hon har sin mors temperament, stackars barn.

Ellen är trött och irriterad där hon sitter så rak i ryggen, och när en främmande herre utan att presentera sig tar henne under hakan och undrar vems nätta lilla flicka hon är höjer hon ögonbrynen på ett sätt som får Tyyne att rodna. – Vi kommer från Stockholm, säger Tyyne hastigt. Fröken Ellen är nog trött efter resan.

– En högdragen liten dam, säger herrn och klämmer sig utan lov ner på soffan bredvid Tyyne. Men hon har vackert hår. Så ni är utlänningar.

På herrns tjocka mage vilar en guldked och han torkar svetten ur pannan med en parfymerad näsduk. Ellen känner lukten och vänder bort huvudet. Hon slår ned ögonen och granskar ingående solhattens sidenband. Om Mamma var här skulle sådant aldrig hända. Mamma skulle sätta honom på plats. Ellen kan nästan höra Mammas röst som kommer förnämt ur näsan: och vem är ni, om jag får lov att fråga. Med tonvikten på ni. Ett ögonblick blir Ellens ögon dimmiga och hon blinkar. Lilla Mamma! Men lilla Mamma skulle säga att en dam aldrig gråter offentligt och dessutom blir ögonen så röda och fula om man gråter. – Dumma Tyyne, tänker Ellen igen. Alltid får man skämmas för henne. Nu berättar hon förstås alltsammans om moster Fridas affär och om hennes man som handlar med pälsar ända borta i Viborg. Hon kan säkert inte hålla tyst om Mamma heller…

– Och frun, Ellens mor, hon arbetar som en slav men det ska jag säga att hon är en verklig dam. Nätterna igenom syr hon för att det ska gå ihop stackars frun och synen har hon alldeles förstört på kuppen. Alla de finaste damerna i Stockholm går hos henne och hon tar heller inte emot vem som helst, det vill jag lova. Kungens småkusin själv låter sy hos henne och ingen märker lakan så fint som fru Llewellyn, det sa hennes kunglig höghet själv.

Tyyne skakar på huvudet. – Men sorgligt är det! Frun kommer från en fin familj och är inte skapt för ett sådant liv. Ack ack vad det är svårt! Och lilla Ellen som är fruns ögonsten, henne måste hon skicka bort, stackars frun.

Nu stiger Ellen upp och går mot dörren. – Ellen lilla! ropar Tyyne, men Ellen lilla slår dövörat till och går ut på däck. Nu gråter hon men det är av ilska och när Tyyne försöker ta henne om axlarna sprattlar hon sig lös och fräser, rör mig inte! Låt mig vara i fred! så ilsket att Tyyne blir alldeles häpen.

– En bortskämd liten flicka, säger en av passagerarna och betraktar Ellen genom lornjetten. – Illa uppfostrad, det ser man med detsamma. Stryk skulle hon ha! Barn ska synas men inte höras, det har jag alltid sagt.

Tyyne ger damen en förargad blick. I vanliga fall visar Ellen aldrig humör offentligt och Tyyne skyller hennes utbrott på att hon så nyligen har skiljts från sin mor.

– Stackars Ellen! Tyynes lilla flicka, säger hon och försöker bjuda på karameller, men Ellen bara tiger och gråter och vänder bort huvudet. Hela resten av resan är hon tyst och trumpen och Tyyne betraktar henne ängsligt ur ögonvrån. Hur i världen ska det gå med fröken Elvira? Och vad ska fru Frida säga om Ellen börjar med att genast visa humör?

Frida är egentligen Ellens äldsta syster men hon är så mycket äldre att Ellen inte minns henne annat än från något mycket sällsynt besök i Stockholm och sedan förstås från julpaketen som anländer regelbundet för Frida har inte glömt bort sin Mamma och Pappa och sina småsyskon. Mamma har uppmanat Ellen att kalla Frida moster, att vara en snäll och lydig flicka och att hjälpa till i affären efter bästa förmåga. Hon har också hjälpt Ellen att packa.

– Nej men Ellen snälla! Den ska du väl inte ha med! utbrast Mamma då hon kom på Ellens molladocka, omsorgsfullt invirad i papper och nedpackad längst nere i den större kofferten under strumpor och underkläder. – Den är ju så gammal och ful! Den slänger vi. Du är redan så stor att du inte behöver en molla. Frida skrattar om du kommer med en molla i bagaget.

Ellen sväljer vid minnet. Men naturligtvis har Mamma rätt. Tänk om Frida faktiskt skulle ha hittat Molla bland Ellens saker! Ellen rodnar vid blotta tanken. – Molla var gammal och ful och egentligen brydde jag mig inte om henne, säger hon till sig själv, nu då de närmar sig huset där Frida och Oscar bor. – Jag brydde mig inte alls om Molla och det är bra att hon är död.

– Nu är vi snart hemma, säger Tyyne uppmuntrande och Ellen tänker att jag är åtminstone inte hemma i den här fula lilla staden. Jag är aldrig hemma här! Hemma är Stockholm som är stort och vackert och där man kan gå på söndagspromenad med Mamma och Pappa. Där är alla mänskor vackra och kloka och fint klädda!

– Här är fult, säger hon högt, och Tyyne ger henne en forskande blick. – Ellen kommer väl ihåg att vara tacksam, säger hon. – Det är snällt av herr och fru Jacobi att välkomna Ellen som de gör. Frun skulle inte bli glad om hon hörde Ellen säga så om sitt nya hem. Ellen måste tänka på frun och göra sitt allra bästa för att vara en snäll liten pia som frun kan vara stolt över.

Länge hinner Tyyne inte oroa sig för hur det hela skall avlöpa och några utdragna förmaningar har hon heller inte tid till för nu är de framme och blir insläppta av en flicka som säkert inte är mycket äldre än Ellen, tänker Tyyne, och som tydligen är piga hos Jacobis. – Rouva odottaa salonkissa, säger flickan och niger, och så får Tyyne själv öppna dörren och puffa fram Ellen. Till Tyynes lättnad niger Ellen helt vackert och hälsar artigt på Frida. – Det var mig en riktig liten dam! ropar Frida och slår ihop händerna. Och så lik Mamma du har blivit, Ellen! Mammas hår!

Frida själv har Dafydds hår och hon liknar honom också annars. Ellen tycker att Frida ser ut som en liten fågel särskilt när hon som nu lägger huvudet på sned och skrattar, ett snabbt och pärlande och ganska högt skratt. Ellen undrar vad Frida skrattar åt. Inte kan hon väl ha fått reda på historien med molladockan? Eller, förfärliga tanke, har Ellen ändå spillt på sig under resan?

– Oscar! ropar Frida. Oscar! Kom och titta! Det är min lillasyster och hon ser så lustig ut! Precis som Mamma fast mindre!

När Oscar kommer in går han rätt fram till Ellen och tar hennes hand mellan sina båda. Han ser henne allvarligt i ögonen.

– Nu hoppas vi att du ska trivas här hos oss och bli god vän med Elvira, säger han. – Det blir roligt för Elvira att få sällskap av en annan liten flicka. Och du är säkert trött efter resan. Får det lov att vara lite te?

– Jaa tack, säger Ellen med sin rikssvenska brytning och så knixar hon. – Mamma bad hälsa så hjärtligt, säger hon också och då skrattar Frida igen, men Oscar tackar artigt för hälsningarna och hör sig för om hur det står till med Mamma och Pappa och pojkarna. Så ringer han efter te och Ellen betraktar honom misstänksamt. Mamma har inte sagt mycket om Oscar utom att Frida definitivt kunde ha gjort ett bättre parti, och Ellen är inte helt säker på att hon har förstått hur Mamma menar. – Ja hon fick ju plats på Jacobis kontor och sex månader senare var de gifta, sa Mamma och granskade sina naglar på det där särskilda sättet.

– Hur ser han ut? frågade Ellen och så tog Mamma fram ett fotografi av en mörk ung flicka som ler glatt mot kameran. Hennes man står lite bakom, stel och rak och med vaxade mustascher.

– Stilig är han ju inte, anmärkte Mamma och nu då Ellen sitter här hos Jacobis och ur ögonvrån ser Oscar hälla upp mera te ger hon sin Mamma alldeles rätt. Stilig är han ju inte.

Märker Ellen hur snällt han, tjocka lilla Oscar, betraktar sin Frida? Ser hon hur omtänksamt han lägger pläden om hennes knän innan han lämnar dem på tu man hand? Och förstår hon vad Oscar menar när han uppmanar Frida att ta väl hand om deras nya lilla flicka?

– Det kan inte vara lätt att lämna sitt hem när man är så där liten, säger Oscar lågmält och så ger han sig iväg. Oscar tillbringar en stor del av sin tid på möten. Han reser mycket, dels i egna ärenden, dels i andras. Oscar överhopas av såväl officiella som inofficiella förtroendeuppdrag och har svårt att säga nej. Konsul Fersen kallar honom en hygglig själ.

Ellen sitter på kanten av stolen och är noga med att inte spilla. Hon börjar bli trött och har svårt att följa med Fridas prat. – Förlåt? säger hon när hon inte riktigt uppfattar vad Frida frågar. Frida lägger huvudet på sned och betraktar henne med blanka mörka fågelögon. – Mamma har skrivit så mycket om dig, säger hon belåtet. – Hon säger att du är så klok och duktig och mycket speciell. Mamma väntar sig mycket av dig. I morgon skall vi se över dina kläder och du får dela rum med Elvira till att börja med. Det blir riktigt roligt att ha dig här. Oscar tycker om barn.

Frida pratar på och nästan oförmärkt glider hon över på sitt favoritämne. – Elvira är så vacker och spirituell och hon kan bli vad som helst, hon är så begåvad. Artistisk!

Ellen lyssnar med ett halvt öra för Frida pratar snabbt som alltid, det finlandssvenska uttalet låter främmande i Ellens öron och dessutom talar Frida inom kort nästan som för sig själv eller kanske som till en vuxen väninna, hon tycks ha glömt att Ellen är en liten flicka, mindre faktiskt än Fridas egen älskade Elvira, och att hon har rest mycket långt och kanske saknar sin mamma och pappa och bröderna.