De oprofessionella: -

By Lars Thoris

Kriget har just brakat loss i Europa och överallt i Sverige går folk som på nålar. När som helst vill kanske Hitler storma de svenska gränserna. I samma veva drabbas skådespelaren Monika Wicander av ett nervsammanbrott. Hon tvingas ta sin tillflykt till en liten glest bebodd ort ute på den svenska landsbygden för att återhämta sig. Det blir en ensam tillvaro som hon för i den lilla staden, men när ett par militärer slår läger i närheten och tillbringar dagarna åt att öva nere vid sjön uppstår en möjlighet för Monika. Hon inleder en relation med en av soldaterna och får därigenom den första mellanmänskliga kontakten på mycket länge. Idyllen hotas dock att slås omkull när en tysk flykting dyker upp i staden ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726628364

Book preview

Lars Thoris

De oprofessionella

SAGA Egmont

De oprofessionella

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2020 Lars Thoris och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726628364

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Den långa bryggan

I

Naturligtvis bör man komma landsvägen fram till denna sjö.

Järnvägen kommer in lågt i landskapet, följer sjön ett långt stycke och sjön är bara ett stort vatten ute i kvällningen. Om man däremot kommer landsvägen färdas man plötsligt över en kulminativ höjdlinje — och så finns den där i sin eftersommars glans och i sin namnlösa befintlighet på många ställen där aftonen dör.

Men det är inte nödvändigt att komma om aftonen; hon kommer inte ur en förfluten dag. Dagen är inte slut men hon kommer ut ur en förfluten tid och även ur ett lätt sommardis ty över sjön vilar en sommar utan aning av höst: allt på sjön vila och sömnig värme utom de vågor som båten lämnar bakom sig att lojt och länge färdas in mot stränderna. Hon är ännu ung och har inte så mycket bakom sig — i varje fall inte mer än hon faktiskt kan bära, även om det var tungt just då. Här på båten — och med barnen — är hon ingen flicka med det bittra ansiktet.

På detta sätt färdas hon ut ur ett blått dis som ligger över sjön, som samtidigt är det förflutna, står fram för varje eventuell betraktare på det som kan bli scenen där något likgiltigt eller slutgiltigt ska utspelas — något som ska suddas bort av tidens envisa vågor: alltid verkande utan påtaglighet på grund av längden i förloppet, men ändå förnimbara för den som stannar upp och känner dem; hur de finns naturligtvis även över denna oljigt sommarstilla sjö.

Det tragiska ligger ändå till största delen framför henne: vad hon går in i, vad som väntar henne, vad som blir hennes förlust, det som hon förhoppningsvis ska kunna gå förbi och bara se försvinna i dessa envisa vågor: glömmas.

De är tre. De är en liten grupp på en vit båt. Flickan påminner redan om modern — och därmed även om denna äldre flicka som är hennes moster, denna moster som fortfarande nästan är en flicka med sin tunna eleganta dräkt, handskarna, utan hatt på grund av hårets omoderna längd och obändighet: alla från början kraftiga och brunhåriga bondflickor. Hos den lilla flickan har dock moderns förnöjsamhet blivit delvis indolens; denna moster finner henne ibland — trots all välmenad uppfostran — alltför bortskämd och ibland rent ut svår att stå ut med.

Pojken är mera intensiv, kanske intelligent (såvida inte det mesta är en tydlig kontrastverkan mot systerns lojhet): mörk, vetgirigt blickande, ofta beskäftigt nästan advokatmässigt vetande — liksom fadern. Nu är han full av behov av att veta varför denna fjolliga moster som ändå nästan är en flicka plötsligt tog dem av tåget och förde dem ut på båten. Varför kunde de inte resa med tåget ända fram som de alltid brukade? Han har frågat men mostern sa bara det är roligare att åka båt, tycker du inte?; ser nu åter på honom och ler och han vet inte att hon ler åt hans iver, vet heller inte att detta inte går att förklara kort och enkelt för honom — måste göras till en lång berättelse ur en ung flickas liv, något som inte kan berättas när man är slö av sommar. Men han tycker ju också att det är roligt. Det är förresten alltid roligare att resa med mostern — som egentligen är Monika och inte moster — än att resa med föräldrarna. Han upptas verkligen av båtresan och har morsat på den skäggige och skrattande kaptenen. Systern bryr sig inte om det. Hon äter kola och har inga problem med att spekulera över färdmedel.

Så färdas de alla dunkande fram genom sommaren — mot änden av denna omåttligt långa brygga som för människor som kommer från båtar börjar på en liten konstgjord holme med gamla förväxta hängbjörkar, med två små magasinsbyggnader, med barbenta pojkar som fiskar i lä av pålarna.

Pojken ser upp på mostern som i faderns frånvaro kan kallas du och Monika. — Går du med och fiskar nån dag?

Han vet att han inte får gå själv, och jungfrun vill inte följa honom.

— Visst ska jag följa dig, säger denna unga moster som ser hans längtansfyllda blickar mot pojkarna; dessa pojkar alltid längtansfyllt fria och han känner flera av dem och leker med dem på mera ofarlig mark. Hon stryker hans huvud.

Denna unga moster vet också att föräldrarna är oroliga eftersom de inte kom med tåget. Hon ser avståndet till holmen strax maskinretarderat passerat, undrar om hon ska förbereda en förklaring om varför hon inte hann telefonera, vet att Holger ändå inte ska låta sig luras av någon sådan förklaring utan fordra en redogörelse för de omständigheter som ledde till att hon alls bytte till denna stinkande och långsamma båt som han aldrig kan förstå att hon älskar. Men hon inser som vanligt att varje sådant försök till förklaring ligger bortom varje hennes förmåga eller ens vilja att orka.

Så är de framme. Landgången ut. Hon ler och vinkar upp mot kaptenens skrattande skägg(pojken gör honnör), tar barnens händer sedan hon hakat handväskan över armbågen, litet ängslig inför pojkens ansatser till vildsint passage över landgången, vänder sig mot sommaren som finns över semesterorten.

Genom denna sommar färdas många.

II

Hos henne finns naturligtvis tidvis också en längtan till enkelheten — annars vore hon kanske aldrig mera här? Att i smyg nästan studera, att sitta och se systerns trygghet och förnöjelse: ett mysterium som aningslöst utspelas. Känner hon någon gång en liten skuldhet frestelse att trampa på förnöjsamheten? Spelet: inte något spel för dem utan alltid bara en del av det kontinuerliga flödet som finns där när hon besöker dem, fanns där innan hon kom, ska finnas där när hon har gått.

Ingeborg vill systerligt glatt bota varje eventuellt tecken till nedstämdhet hos henne med äppelpaj och vaniljsås. Hon äter pajen med skamsen glupskhet — skjuter framför sig varje framtida fasa för att bli fet.

Det är systern hon vill besöka ibland om eftermiddagarna — och barnen, trots att hon ibland är mycket trött på flickan. För svågerns skull vill hon inte bo i villan tillsammans med dem, ser ibland i hans ögon en fördold önskan. Med honom vill hon efter dessa år endast upprätthålla en korrekt hövlighet, i mesta möjliga mån opersonlig.

Visst avundas du mig ibland, Monika? sa systern någon gång.

Nej, det gör hon kanske inte på ett så direkt hushållsmässigt sätt, men hon anser sig kunna ha tankar omkring även denna form av enkelhet. Visst avundas jag dig, Ing. Jag är så glad för din skull. Du gjorde alldeles rätt. Systern kanske en smula förvånad över att hon nämner sådan självklarhet. Du var förstås mer omsvärmad än jag..

Överallt långt inne: skuggor — även bortom de lyckligt fördolda tystnaderna.

Ingeborg framför henne: alltid med en äldres förståndighet, duktig, skötsam och lydig — inte särskilt rolig men alltid lojal (till en viss gräns: aldrig mot föräldrarna); Ingeborg i ett räddhågat avståndstagande och i osysterlig dislojalitet den gången när hon verkligen hade behövts (nästan bara den enda gången — och behövdes sedan egentligen aldrig mer eftersom hon inte räckte till då), för övrigt alltid lika hjälpsam. Den följsamma och lydiga Ingeborg med den snällhet som gjorde att någon verklig antagonism aldrig kunde uppstå mellan dem. Men en olikhet som blev allt tydligare med åren, nästan helt beroende på henne själv, på hennes sätt att — först långsamt, sedan snabbare, i varje fall tydligare — avlägsna sig från sitt ursprung och från den följsamma och lydiga systern. Ingeborg bra att ha medan hon själv gick i första klassen, mammabeskäftigt tryggt bra att ha under de första dagarna och sedan någon gång då och då.

Systrarna och modern till utseende delvis påminnande om varandra — och ändå helt olika: alla med kraftiga (moderns och den äldre systern fetmande) välformade och inte alltför långa bondkvinnokroppar och det bruna håret. Ingeborg närmast moderns korpulenta gestalt och med ointressant ansikte; Monika närmast moderns skönhet; båda utan moderns bländande glans och skönhet (nu på väg att försvinna, förtorka); systrarnas ansikten helt olika till uttryck: Monikas i barndomen kanske mjukare och mera utlämnat innan hon hade anlagt sin mask av cynism eller slutat att dölja en verklig bitterhet, Ingeborgs tidigare tyglat och sedan bara lugnt som alldeles säkert även moderns. Men alla till form och avståndgestalt tämligen lika: något påtagliga till skepnad men smidiga och starka i rörelser, Monika med åren avskiljande med sitt magra ansikte och den upptränade dansöskroppen.

Ingen av systrarna alltså med moderns en gång glansfulla nästan banala och nu redan försvinnande skönhet; Ingeborg dock närmast moderns välordnade och håruppsatta respektabilitet; Monika närmast modems skönhet (men en annan och mera levande), med håret fritt egensinnigt omodernt hängande (tidigt omedvetet symboliskt anlagt) och med en hårdhet och lätt deformering i det som kunnat bli mera formfulländat, något som gör henne ändå mer attraktiv i hennes tidvis bleka kantighet med den fylliga munnen; ögonen växlande fördöljande och vilseledande, ibland hårda: allt som gör henne så lämplig att måla på och fotografera.

En ökande och tidigt sedd olikhet — men likheten ändå fallande över dem bakifrån i viss skymning eller i viss vinkel eller ur viss förhandsbeskrivning innan Monika skildes ut på grund av sin vältränade kropp och professionellt skapade länge än förbättringsbara ungdom. Någon som gick i det förflutna.

Är det banaliteten som blir min lott? tänker hon ibland. Duger hon bara till att sjunga idiotiska visor från en kabaréscen? att visa allt som får visas av en naken kropp? Hon kom inte in på elevskolan. Men än orkar hon mycket; det är mycket hon inte har tagit reda på.

Hos systern kan hon leka tankar omkring enkelheten och förnöjsamheten, behöver inte känna de små sticken av andra tankar som handlar om något som förspills medan landens sommar ännu har tid kvar. Återstår alltså enkelheten. Dit når hon inte ty den är det svåraste av alltsammans såvida man inte får den till skänks.

Systerns man lever däremot inte i förnöjsamheten — utan i rättfärdigheten. Nu kanske dock mest i karriären hos deras far. Hon minns hans för åtta år sedan uttryckta vilja till insats, förstod inte då hur hon sårade honom, tycker ändå inte att det borde motivera hat. Om det är hat? Hon orkar inte med honom; han är en nödvändighet bredvid systern, som hon måste stå ut med och någon gång le mot om hon vill besöka barnen.

Hon vet inte om hon orkar försöka Dramaten en gång till, platsen är här trots vilan olämplig, hon vill till London, man vill att hon ska spela in en sådan där skitfilm till. Och man säger att det blir krig.

Hans hat mot henne är närmast omedveten. Hat och hämndvilja får det inte vara — men som rättmätig tillrättavisning kan han i högsta grad tänka sig det. Han minns bara att hon avvisade honom, tänker inte längre på alla omständigheter omkring, säger sig att det ju bara var tur för honom, att den äldre systern är lydigare och bättre för honom att trivas med. Alltså inte hat: bara en väntan — liksom hos många i grunden tarvliga människor — på den situation eller stund då han kan finna en handling som inte ska vara hans hämnd utan en tillrättavisning och som kan förnedra henne en smula. Han är frisk och stark. Han har åsikter om att folk bör hållas i schack; förlängningen av hans tal om den absolut rättfärdiga juridiken (nu mest hobby eftersom han är affärsjurist): man måste leva som om den fanns — även om den inte är fullt utarbetad än. I all sin starka och samhällsnyttiga rättfärdighet förbereder han en insats. Ty hans chans ska komma trots den tydliga svårigheten att drabba henne i hennes skrattande likgiltighet inför hans moraliska påpekanden, hennes oåtkomlighet. Och han ska veta att ta denna chans. Liksom många naivt troende med enkla tröstmekanismer försummar han sällan eller tvekar inför en chans. Han vill inte i grunden skada henne. Hon ska få veta vems heder och ära hon trampade på, den där halvhoran som han måste stå ut med på grund av hustrun — och på grund av en halvt medveten åtrå, förträngd och ohygglig: en mina nedlagd i hans sinne under de första åren i systrarnas hus, färdig att slå ut i en explosion men välbevakad och fördold utifrån. Hon ska få veta VEM HON GICK MISTE OM.

Från sin trygga och framtidsrika position tycker han ändå om att besiktiga henne i smyg, ibland flirta dumt med henne och tänka att han någon gång ska lägra henne. Allt hos henne är dock artigt avvisande. I hennes ögon finns kanske rent av ett föraktfullt hån, något som han dock inte tillåts tillstå ens inför sig själv, ännu mindre inför någon annan.

Närmast omedvetet väntar han på tillfället: allt det som förbereds för dem.

Hon har ju hela tiden vetat hur Holger kom in i familjen, tyckte då att han nästan nästlade sig in. Modern vet det säkert inte, tycker bara att hon har fått en presentabel svärson. Vad fadern vet kan man aldrig veta men han bryr sig knappast om något annat än att han har fått en duglig och eftertraktad medhjälpare. Holger måste vara rädd för att hon ska berätta för Ingeborg.

Hon hörde modern och fadern tala om något som en gång farligt snuddade vid detta; moderns röst tveksam eftersom hon under en lång och förtvivlad tid inte hade förstått vad som föregick i hennes hus: Han blir ju förträfflig åt Ingeborg. Men tål inte Monika och han varandra? Efter en tystnad: Svara mig. Sedan faderns irriterade röst medan han troligen inte ens såg upp från något VIKTIGT papper: "Jag lägger mig