Närstridsinstruktörens höst: -

By Lars Thoris

Karl Stallch är trött på det militära. Han är trött på våld, död och makthierarkier. Efter ett långt liv som officerare och närstridsinstruktör börjar något som liknar ett samvetskval att hinna ifatt honom. Han beslutar sig för att dra sig tillbaka nu på livets höst. Han hittar ett jobb som ingenjör och för en stilla tillvaro för sig själv. Men det dröjer inte länge innan det förflutna hinner ikapp honom och han tvingas konfrontera de demoner som lurpassat på honom i stora delar av hans liv ...Detta är en tät psykologisk thriller om individens roll inom det militära och om hur det förflutna inte går att lämna i första taget. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726628371

Book preview

Lars Thoris

Närstridsinstruktörens höst

SAGA Egmont

Närstridsinstruktörens höst

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1974, 2020 Lars Thoris och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726628371

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Nu förstår jag: jag

är utan hopp.

De blinda talar om en utväg. Jag

ser.

När alla illusioner är förbrukade

sitter som siste sällskapsbroder

intigheten mitt emot oss.

Brecht

Den svarta

Att åse lidande gör gott; att tillfoga lidande gör ännu mera gott — det är en kallhamrad sats, men det är också en mycket gammal och mäktig mänsklig-alltförmänsklig grundsats, som för övrigt redan aporna skulle ha skrivit under på.

Nietzsche i Om moralens härstamning

Han kör in i Sund i skymningen och stannar vid Texacomacken som inte fanns i hans ungdom. Pojken som kommer ut tittar ointresserat på hans skamfilade Volvo Amazon.

— Full tank, säger han och stiger ur bilen.

Medan han står på betongplattan i den kyliga höstvinden ser han att macken är kombinerad med en bilfirma. Ynglingen är tydligen ensam och Karl Stallch förstår att det är dennes välputsade Volvo 142 som står framkörd vid bakdörren och han har därmed också förstått det lätt föraktfulla ointresset.

För övrigt är det mesta sig likt. Man har byggt en stor Domushall där köplyckliga husmödrar kommer ut i neonljuset vid ingången för att ge sig iväg hem och laga till kvällsmålet. Denna återkomst gör honom ingenting och han hoppas att han är förbi sådant och han vet att han bara ska stanna några dagar tills de har fått henne i jorden. Men ändå? Med en lätt ilning av olust minns han hur trist det var att komma cyklande här på väg till skolan genom råkalla tidiga vintermorgnar. Vinden har blivit klart västlig och han följer den med blicken över älven. Han ser björkarna vid villan och de äldre träden längre upp på sluttningen, runt kyrkan. Än finns löven kvar och han ser träden och kyrkan i silhuett mot den mörknande himlen; trädens konturer ännu lätt suddiga på grund av lövmassorna; susande vaggande innan de får sin avklädda kalhet tecknad mot vinterhimlen. I nordväst är himlen röd av slocknande men ändå förbluffande länge klarrött flammande solnedgång. En gubbe står litet avsides vid bensinstationens plank och pinkar och tittar rakt ut i vinden och märker inte att det rinner på byxorna fram. Karl Stallch hör tydligt hur han talar med hunden som står bredvid. — Det blir regn. Ja, det blir regn. Kanske snö.

Hunden hör hans röst och tittar upp i hans ansikte och luktar sedan på den lilla pölen på marken.

När han har betalat och kommer ut står gubben bredvid bilen och ser närgånget på honom.

— Är du inte en Stallch? frågar han med sin sjungande skogsdialekt.

— Jo, det stämmer.

Han stannar och grinar mot gubben. — Hur kan du känna igen mig?

— Pojk till gamla patron. Jag sa bara Kalle åt honom.

— Det var min farfar.

Gubben får ett frågande uttryck i ansiktet och stultar sedan helt oväntat bort mot skymningen utanför den upplysta betongplanen medan han muttrar för sig själv och hunden följer honom nästan lika gammalt och stelbent.

Han sitter en stund i bilen innan han vrider om tändningsnyekeln. Lustigt att gubben skulle känna igen honom. Det måste vara det här fula gamla ansiktet han dras med.

Han stannar i allén, just där den börjar; vid vägskälet ute på fälten som omger sjön. I öster, bort mot byn, ser han träden längs ån och ån kommer ut ur skogen och slingrar över de lägre och fuktigare markerna och går under stenbron och faller ut i sjön. Men framför honom stiger allén i sin övermodiga vita kurva formad av åldrande björkstammar och går över i den stora oplanerade samling av björkar och sedan närmare huset lindar och gräsmattor vilket allt ibland hedrades med benämningen Parken. Och längst in (tydligt mot granskogen bakom när löven var borta men nu bara skymtande i alléns förlängning — och egentligen inte heller skymtande eftersom det är för mörkt, men han vet det ändå): den vita träbyggnaden med sina frontkolonner, en ful och onödigt stor korsning mellan en gammal bondgård och den senare påbyggda drömmen om en herrgård. Nattljuset är inte påtagligt nu men det kunde sila blekt runt huset och över träden och över de höstplöjda fälten och i tystnaden finns hela det gamla landskapet kvar och han ser dem redan åka i sina vagnar genom det och ingen dimma finns över sjön på grund av all vind som går. Sjutton år tidigare var kvällen annorlunda; vindstilla och månljus och längre bort från vintern trots att man var vid ungefär samma tid på året. Han vänder sig om och ser molnfronten från väster och vill in före regnet.

Han ställer bilen mitt på gårdsplanen och går med en för länge sedan inlärd naturlig vanlighet in genom stora ingången. Hallen luktar välstädat och man har tydligen också eldat ordentligt. När han …

… gick genom dunklet i hallen slogs dörren till herrummet upp och Marianne stod där barfota i långbyxor och jumper och jag kunde inte se hennes ansikte först eftersom det hade det fladdrande röda skenet av en brasa bakom sig.

— Vad du kommer tyst, sa hon lågt och hennes röst var hes och smög liksom förbi mig ut i höstkvällen som om hon inte längre var van att tala med någon men ändå in i mig för att stanna där och ta mig i besittning på hennes ibland mycket intensiva sätt.

— Jag lämnade bilen nere i allén.

— Förbannade nyblivna sentimentalist. Om jag har tytt dina brev rätt. Förbannade kapten Stallch.

Troligen log hon ett av sina tysta leenden.

— Tänker du stå där hela natten? sa hon men rörde sig inte själv fram mot mig förrän jag hade börjat gå mot henne. Medan jag höll om henne kände jag att hon hade blivit rätt fet och sedan drog jag henne in i ljuset från ett fönster och såg att hon fortfarande var vacker med hårsvallet och den glupska munnen och de ensamma ögonen.

— Min vackra lillasyster, sa jag och kände whiskylukten från henne och undrade om det skulle vara så här att komma hem. Hon hade supit ordentligt då en längre tid men jag frågade inte så mycket den första kvällen och hon spelade sitt spel; det spel som skulle dölja den innersta vånda som ligger nära slutlig och sönderslitande sjukdom. Jag försökte att inte tänka på att hon såg mera förstörd ut än när jag senast såg henne. Men då hade hon just lämnat kliniken och varit stilla och tyst, mycket kanske på grund av piller. Läkare kunde tydligen inte göra mycket för henne, egentligen bara dämpa henne. Hon var så modig och när stoltheten tog överhand blev hon spotsk och ville inte lämna ut något av sig själv och även annars kunde hon dölja mycket av lidandet och otryggheten från de där åren där hon inte ville vara men där hon nästan alltid vistades i sin ursinniga strävan efter orsak och ursprung.

Mycket övertog jag från henne och just då hade hon nästan chockartat öppnat allt för min blick och gett mig en del att bära vidare och jag bär det än och för alltid men jag har lärt mig att bära det och skriket vet jag inte om det är mors skrik eller om det är de skrin Marianne hörde eller om dessa skrin är detsamma. Men det fick jag från henne och då hörde jag ibland skriken bortom min nattliga stads tystnad och det var något hon alltid hade med sig.

Hon hade gjort i ordning en måltid och jag minns också att hon sedan inte drack mer den natten. Vi satt framför brasan och långt senare gick hon ut på mattan och lade sig ner och lät håret hänga som en tung våg över ansiktet.

— Vad du dröjde länge? sa hon.

— Jag visste inte om du hade så stort behov av mig. Dina brev verkade ganska samlade …

— Tack och lov att du äntligen har slutat med detta ohyggliga yrke.

Hon blev tyst och låg stilla med öppna händer. Kanske tänkte jag något ögonblick på att det här kunde ha förblivit mitt hem. Jag kunde ha varit bonde här och Katarina skulle ha varit min hustru och hon skulle ha förblivit Kat och inte försvunnit som en borttonande bild inför mina ögon. Och Marianne min syster; min tämligen whiskyfeta syster som hade rullat sig på sidan och jag såg hennes rygg innan hon vände sig mot mig igen med detta tomma ansikte som långsamt blev eftersinnande allteftersom hon lyssnade ut mot den tystnad som ofta kunde fyllas av skrin. Nu var hon stilla och bortom ursinnet i den vilda kamp som hon mestadels förde mot det som hände inom henne. Plötsligt såg hon alldeles lycklig ut. — Ja, vi vet att vi är två gengångare. Tänk om dom är där ute nu och går hand i hand över det vissna gräset och väntar på att vintern ska komma.

— Ja, tänk om det kunde vara så, sa jag och …

… lyssnar efter regnet men det är fortfarande bara vinden som går mellan de gamla träden. Omedvetet lyssnar han också mot övervåningen men där finns ingen längre och plötsligt känner han en önskan efter något och tänder nästan överallt i nedre våningen innan han går ut för att hämta sina väskor.

Ute blandas bottenvåningens ljus med vinden som nu har ökat och som är kall och skarp eftersom den kommer lågt och pressad upp längs den långa sluttningen och inte dämpas nämnvärt av trädens kronor. Den skapar också det gamla klagande visslande ljudet i takrännorna.

Hans rum är städat och kakelugnen är varm. Någon har bäddat sängen och han hakar upp fönstret på glänt och slår upp bädden så att den ska bli genomluftad. Han undrar var kvinnan är som bodde här med fastern. Det måste vara hon som har gjort iordning. Men hon kanske inte törs vara här ensam.

Här uppe i hörnrummet hör man vinden alldeles påtagligt. Den är fullständigt densamma som har ylat genom hans barndoms höstnätter. På den tiden skrapade ett träd mot husväggen och han kunde sträcka sig ut och ta i det. Nu är det bara vinden i knutarna och så det tomma sövande suset i trädkronorna vilket ibland stegras till ett alla andra ljud förintande brus liksom när havet vräker sig tungt upp på stranden.

Ute i toalettrummet finns varmt vatten och han tänker på vilken stillsam trivsel som uppstår om man förutsättningslöst är väntad av vänliga människor. När han har bytt skjorta släcker han ljuset och står en stund vid fönstret.

Medan han står där ser han den gamle mannen komma ut ur de blåsiga skuggorna där vägen till förvaltarbostaden försvinner bort genom parken. Han går lätt och smidigt knäande i sina ålderdomliga kläder och i sin ålderslösa samhörighet med ett gammalt landskap och en gammal tid och just därför i samhörighet med gården och träden och vinden och skuggorna. Karl Stallch hör honom gå in genom stora ingången.

Den gamle väntar i hallen när han kommer ner. Det släta ansiktet med de knivskarpa rynkorna skiner upp när de skakar hand och i detta ansikte finns inte nu den tvekan eller förundran eller besvikelse — eller början till avsky? — som fanns där bakom lojaliteten för sjutton år sedan. Karl Stallch minns att han såg sådant i ansiktet på flera människor som han flyktigt mötte innan han gav sig iväg den gången och han förstår att han hade tilldelats någon för honom själv okänd roll i det som utspelades.

— Roligt att se dig, Per. Hur har du haft det?

— Här är prima liv. Välkommen hem. Jag såg när du tände ljuset. Jag gick ifrån en timme. Annars har jag haft låst här.

— Det är bra.

— Majorn har sagt hur allt ska vara. Han har ringt flera gånger. Så kom det en spoling och satte nån sorts sigill på hennes kassaskåp. Hon hade ett eget i sitt sovrum.

Vad väntar han sig att finna för rikedomar där. Varför är han inte redan här förresten? Varför är han inte här med sina fjantiga döttrar och idioter till svärsöner?

— Stina kan göra litet mat åt dig om du vill, fortsätter den gamle.

— Vem är Stina?

— Min kärring. Hon som var piga åt fröken. Vi flyttade ihop.

— Det var en annan här förr?

— Rut? Hon blev gift med en skogvaktare. Stina kom året efter Marianne …

— Finns det ingen mat i huset? Så slipper din Stina besvär så här sent.

— Det finns väl konserver. Och vin och sånt i källarn, tror jag.

Söp kärringen på slutet? — Vill du gå ut i källaren och ta in nånting medan jag tittar i köket. Men försök att hitta nåt starkare än vin. Du vet bättre än jag var alla nycklar är.

Sedan sitter de framför en nyanlagd brasa och skålar i den whisky som den gamle har tagit in. Per sitter försiktigt ytterst på en av de slitna fåtöljerna och Karl Stallch ser att det finns en fråga hos den andre; något som hos andra människor skulle ha varit oro men som hos honom bara är en stillsam önskan om visshet, men också något som han tydligen tycker att han inte kan komma med än.

Är dom rädda för farbror? Dom kan vara lugna. Jag äger lika mycket som han. Förresten så går det inte att sälja det här och han vill knappast sälja även om det vore möjligt. Han ska säkert ha det kvar för sin aristokratiska släktstolthets skull. Och för att tillfredsställa ägandebehovet; att kunna peka på områden och gränser, att ha ett revir där han härskar. Kanske han rent av vill flytta hit? Han vågade inte så länge hon levde.

— Vill du stanna som gårdskarl? frågar han.

— Man vet ju aldrig hur majorn vill, säger den gamle försiktigt.

— Vi kommer att behöva nån här.

— Visst stannar jag. Om jag behövs …

— Farbror och hans familj kommer hit imorgon. Vi måste göra iordning några rum. Bara ett par nätter, troligen. Kan du och Stina hjälpa till imorgon?

— Jo. Det ska nog gå.

— Hon har hållit snyggt här.

— Hon är duktig med sånt, Stina.

De dricker några glas till och Per har aldrig varit mycket för att tala och det har han inte själv heller så han faller in i en vila och blir medveten om huset omkring och märker plötsligt att han har alla ljuden kvar inom sig och att han länge har lyssnat: de ljud som fanns i huset när vinden kom västerifrån.

När den gamle har gått står han en stund och ser sitt naturröda och vindpinade ansikte i en av hallspeglarna: Du gamla närstridsinstruktör som inte dög till knekt, nu är du snart ensam med henne som väckte ditt medvetande, som gav dig insikt i vad du sysslade med och som inte kunde bortse från lidandet på samma sätt som vi så kallat friska kan göra för att kunna leva vidare. Litet av det fick du från henne och du räckte inte till för henne då. Snart ska hon finnas för dig igen här någonstans och då ska du en sista gång känna genom henne och minnas vad hon sa och vad hon var.

Han bryr sig inte om någon mat. I stället sätter han sig framför brasan som nu nästan har brunnit ner. Han dricker några glas till och ser in i glöden som andas i takt med vindstötarna och somnar sedan in vid randen av natten som är hans första i det gamla hemmet på sjutton år.

Kanske kommer hon till honom då; nu och för alltid levande kvar på denna tysta ö befolkad av undflyende öden; kommer som en värme, men även som en sorg. Medan han sover lägger sig vinden efterhand och fönstren ljusnar ut mot hösten som går över ängarna i den första snönatten.

Han vaknar fram mot morgonen. En rå kyla har redan börjat tränga in i det gamla förfallna huset. Halvsovande går han upp till sitt rum, tar av kläderna och kryper ner i sängen.

Ännu någon timme sover han tungt och djupt och riktigt och han drömmer om stora hundar och att det snöar och redan i sömnen vet han att vinden har slutat. Men som vanligt vaknar han tidigt och ligger en stund och hör tystnaden och känner lukten av snö genom det öppna fönstret. När han kommer upp ser han att trakten är täckt av snö. Men det är bara ett ytterst tunt snötäcke som snabbt kommer att töa bort. Det är inte den tunga grå inlandsvintern som finns utanför; när flingorna faller stora i trädgården och gör världen neddämpad och borttonad och försvunnen.

En sådan morgon skulle ha varit svår för henne. Aningen av kommande gryning över vit snö skulle för henne ha burit med sig ansatser av ångest. Hur ofta var hon rädd i drömmen?

För övrigt samlar han inte på minnen. Han sparar inte brev och han fotograferar inte episoder i sitt liv. Det är bara två människors brev han har sparat och han för dem alltid med sig i en tunn läderportfölj som han en gång fick av henne. Han tar upp ett av de sista; ett som skrevs när hon ville att han skulle komma, när allt höll på att kulminera, strax innan hon började finna lösningar på sina problem.

"… ty de nätter man inte kan sova är man så ensam i det här stora huset när höstljuset försvinner mellan träden. Lindar och björkar. Under de här vita björkarna som står så tysta och bara hörs i stormen. Om bara höststormen ville komma på allvar över alla tysta fält som ligger långt borta i människors ungdom.

Ty jag är ensam. Faster kan man inte umgås med. Vi ser varandra egentligen bara vid måltiderna. För henne måste förhållandet till mig vara mycket komplicerat. Hon älskade sin mor men hon gav henne också skulden. Så hatade hon henne och fick ännu fler skuldkänslor som hon måste göra sig kvitt.

Jag vet inte om jag har en upplevelse av skräck inom mig, något reellt jag såg eller fick veta mitt i den allmänna otryggheten som var en del av vår uppväxt. När jag oupphörligt försöker komma tillbaka är det som om jag hindrades av en barriär långt inne i skuggvärlden. Finns det en händelse bakom den? Troligen vet jag mycket i drömmen ty ibland vaknar jag alldeles kallsvettig och har glömt.

Men vi var