Miraklet i Tunneberga

By Helena Stjernström

I Tunneberga by bär invånarna på en hemlighet - och inte vilken hemlighet som helst. Kyrkoherden Ylva är ofrivilligt i centrum av det hela och har vakat över den i alla år, i skydd av sin till synes fläckfria prästfasad.När den pensionerade kriminalkommissarien Walter flyttar till Tunneberga börjar det genast tisslas och tasslas bland byborna. Med sitt idoga grävande i byns historia lär det inte dröja länge innan han är dem på spåren. Men om hemligheten och historien bakom kommer ut så står hela byn på spel. Hur ska de kunna stoppa honom?"Miraklet i Tunneberga" är en humoristisk, spännande och fartfylld berättelse, där byborna måste enas för att genomföra den största blåsningen i skånsk historia. Allt för att förhindra att deras väl bevarade hemlighet avslöjas – och hotar att förstöra allt de byggt upp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 18, 2021
• ISBN: 9788726708349

Book preview

Kapitel 1

Hela rosenbusken surrar av humlor, men de stör henne inte. Hon föser lugnt undan dem med handen och böjer sig över busken. Synar grenarna på nära håll, tar dem en efter en och viker åt sidan. Passar sig för taggarna och trycker sedan lugnt till med sekatören: Klipp! De oönskade grenarna, de som sticker ut åt fel håll eller inte duger av någon annan anledning, faller ner till marken. Med jämna mellanrum reser hon sig, tar några steg bakåt och synar resultatet.

Det är så här folk är vana att se Ylva, kyrkoherden i byn. I trädgården bakom tjänstebostaden, bredvid kyrkan. Om sanningen ska fram så är det fler som ser henne här ute än inne i kyrkan, och genom åren har hon kommit nära människor i byn av helt andra skäl än de kyrkliga. Frivilligt eller ofrivilligt.

På trottoaren på andra sidan häcken passerar folk förbi med jämna mellanrum och hon nickar vänligt.

Vilken dag vi har fått. Inte ett moln!

Ylva känner honom väl, mannen som har stannat upp och börjat prata, fast han inte alls är kyrklig av sig. Hon ler och torkar svetten ur pannan.

Jo, verkligen. Man ska väl inte klaga, men det var värst vad snabbt värmen kom. Det är tur att det fläktar lite.

Hon är välkänd i hela trakten, har varit präst i församlingen i många år. Hon ser mild och vänlig ut, men ändå karismatiskt skarp. Sval och tjusig, nästan lite filmstjärnelik, med klassiska anletsdrag. Den långa flätan på ryggen har numera börjat få ett stänk av grått. Liv Ullmannsk, har folk alltid sagt, särskilt som hon heter så: Ylva Ullman.

Det är skånsk försommar på Kullahalvön. Snart väntas storstadsturisterna strömma in och fylla kaféer och bryggor och keramiken sälja som smör på loppisar och marknader. Men än så länge råder lugn och ro i byn Tunneberga. Dörren till frisersalongen på bygatan står uppställd, fastkilad med en gammal träsko för att hålla emot vindbyarna. Syrenbuskarna vid husknuten vajar och böjer sina klasar över det vita staketet. Inifrån salongen hörs rytmisk musik, svängiga saxofoner som då och då ackompanjeras av skratt och en kvittrande röst. Det är Dagny man hör, byns egen frissa och sedan över trettio år en person som inte bara gör byborna fina i håret, utan också på gott humör.

Så där ja. Hon klappar sin kund på axeln. Nu kan du visa upp dig på skolavslutningen!

Rektorn synar sig i spegeln och nickar belåtet.

När han försvinner ut på gatan har Dagny redan börjat gnola med i nästa låt. Hon sopar ihop skäggstubben från golvet och plockar undan, kastar en blick på sig själv i spegeln och ler. Hon är en kvinna man lägger märke till och det är hon nöjd med. Det stora blonderade håret och de sprakande rödmålade läpparna är det ingen annan i byn som ens kommer i närheten av och det får somliga att raljera. Vissa kallar henne rätt och slätt för byns Dolly Parton, och det är inget som Dagny själv har något emot. Så byn har både en Liv Ullmann och en Dolly Parton.

Några hus bort, ett stenkast in från bygatan, bor Walter Bernhardsson. Man säger lite till mans att det är tur att huset ligger i skymundan, både för honom och andra. En stor dos elände har lett till ett allmänt förfall och man skulle kunna tro att huset står obebott. Det är sällan någon ser Walter utomhus över huvud taget, men just nu lufsar han över gårdsplanen på väg mot garaget för att leta efter verktygslådan. Flera köksluckor hänger löst och kökskranen läcker. Han ser plågad ut när han försöker undgå den stekande solen. Rynkan mellan ögonbrynen har suttit där permanent i många år, det är vad som händer en kriminalkommissarie på spaningsroteln. Men sedan några månader tillbaka har den inget med brottsutredningar att göra. Nu är den bara ett tecken på en tilltagande livsleda och irritation över alltings jävlighet. Försommarsolen bränner obarmhärtigt på hans lilla kala kalott mitt på huvudet. Han svettas och stönar, fäktar förgäves efter flugan som surrar omkring honom när han låser upp garagedörren.

Om bara liten stund ska byn få besök. En medelålders man med marinblå kavaj och scarf, som har bilat hit från Stockholm, ska glida in på bygatan, aningen för fort, i sin nercabbade röda Audi Quattro. Han kommer att se sig omkring längs gatan och tänka: Det här ser ut som en broschyr, tänk va. Landsorten!

Men ännu har han några kilometer kvar. Fastighetsmäklare Lennart Stark lutar sig tillbaka i förarsätet och lägger ena armbågen över kanten. Och när han passerar en gårdsplan med några skånska gäss som vaggar omkring kan han inte låta bli att skratta till. Det är exakt som hans mäklarkollega utlovade, och Lennart säger det till och med högt för sig själv i bilen: Det här är ju som på film.

Bilen susar fram mellan gula rapsfält och nedanför glittrar Skälderviken. Lennart minns den underliga historien som kollegan berättade, att där nere någonstans ska det någon gång på 40-talet ha landat ett ufo. Seriöst, det är sant, sa kollegan. Han hade läst en lång artikel om det hela. Det finns ett monument till och med, där nere vid havet, precis vid en badplats. Helt crazy! Och de lämnade kvar några grejer. Ett recept och två bägare. Kan du fatta? Lennart ler för sig själv och skakar på huvudet, blinkar åt höger och svänger in på avtagsvägen mot byn dit han är på väg.

Tunneberga är en lugn och trivsam by med både fastboende och sommargäster. En lång gata slingrar sig fram mellan gästgiveriet, skolan, mataffären, bensinmacken och, inte minst, Dagnys frisersalong, som har funnits där sedan urminnes tider. När Audin kör in i byn tar vinden tag i Lennarts bakåtslickade frisyr, som hamnar lite huller om buller. Därför ser han inte riktigt så obesvärad ut som han hade tänkt, men i stort sett känner han sig ändå tillfreds.

Dagny, som står i dörren till salongen och njuter av solen, tittar till lite extra när den blanka röda cabben glider förbi. Hon sträcker upp handen och ler, vinkar lite försiktigt, som ett försök att vara välkomnande mot något som hon ser som ett löfte, sommarens första turist. Men Lennart Stark märker henne inte.

Samtidigt som hon tar ner handen, rycker på axlarna och går tillbaka in i salongen, lufsar Walter med tunga steg tillbaka över sin gårdsplan. Innan han slinker in genom dörren till sitt hus kastar han en sur blick över staketet bort mot bygatan och skymtar den röda Audin som just passerar.

Nu väller de snart in också, muttrar han, de förbannade turisterna.

Han drar igen ytterdörren med en smäll som får kajorna att lyfta från träden längs gatan. Och när Lennart Stark svänger in med bilen på kullerstensplanen framför Tunneberga Gästgiveri är det ingen i byn som anar att det här är lugnet före stormen.

Kapitel 2

Gästgiveriets innergård är omsluten av korsvirkeslängor med anor från 1700-talet. Det hela liknar faktiskt ett vykort och Lennart får bita sig i läppen när han kliver ur bilen. Han sträcker på sig, slätar till frisyren och pressvecken på de marinblå byxorna, och går över kullerstenarna. Han vill inte stirra, men det är svårt att låta bli. Tänk att folk bor så här på riktigt, tänker han. Inte på ett nedlåtande sätt. Han är imponerad.

Han är fullt medveten om att han behöver vända blad i sitt liv, och när han kliver in i matsalen känner han hur det pirrar till i kroppen av förväntan. Skulle inte det här kunna vara den perfekta chansen till en omstart? tänker han, och ser sig omkring bland takbjälkar och vita dukar. Stockholm, vad är det, egentligen? Ett jävla skitställe. En håla. Passé, faktiskt. Landsorten äger. Edvard Perssons trinda kinder ler mot honom från en tavla i entrén.

Välkommen! Vill ni äta lite lunch, kanske?

Servitrisen som står framför honom har rutigt förkläde och en vänlig blick, pratar klingande skånska och har rosor på kinderna. Lennart drabbas av en känsla av overklighet och bara nickar. Hon pekar mot ett fönsterbord och han slår sig ner och ser sig omkring.

Nu, tänker han, är allt exakt som jag drömde om den där dagen för fyra veckor sedan. Det var då han klev ut från kriminalvårdsanstalten i Kolmården, efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för grovt skattebrott och grovt bedrägeri. Redan då bestämde han sig för en chansning. Han skulle följa rådet från en mäklarkollega, ett tips om ett gammalt anrikt bankhus som var till salu. Det låg i en liten by som han aldrig hade hört talas om förut. Men det var någonting med hela grejen som gjorde att han redan från början fick en känsla av att det skulle kunna bli bra. Riktigt bra.

När servitrisen efter en kort stund ställer en kall öl och en nubbe med imma på glaset framför honom, ler Lennart ikapp med Edvard Persson på tavlan. Strax har han också fått en äggakaka med stekt fläsk och rårörda lingon. Han fylls av förvissningen om att han har gjort rätt och mumlar tyst för sig själv när han andäktigt lyfter snapsglaset framför sig.

För Skåne. Tamejfan.

Det spritter av glädje i kroppen. Skåne Akvavit gör förstås sitt till, och det tar inte lång tid innan han har börjat småprata med gästerna vid borden intill. Närmast sitter ett par som visar sig vara infödda i byn.

Ser man på, säger han, då får man väl gratulera – det här är ju en pärla, har jag hört sägas. Det är väl värt en skål, tycker jag nog! För Tunneberga!

Och han kan inte hålla sig från att fortsätta.

Då kanske ni känner till det gamla bankhuset? Han stoppar handen innanför kavajen och plockar fram ett hopvikt papper ur innerfickan, viker upp det och visar dem en bild. Det här?

De nickar direkt.

Ja men, det är väl klart. Det ligger ju alldeles här borta. Mitt emot Ica. Har stått tomt länge, faktiskt. Står bara och förfaller. Ett sådant fint hus. Ett riktigt smycke. En skandal att ingenting görs med det.

Kvinnan snörper på munnen när hon säger det sista, och lägger till: Helt obegripligt.

Stått tomt? Jo, visserligen, säger Lennart och ler triumferande, men inte så länge till.

Paret slutar tugga och samma sak gör flera andra gäster vid borden runt omkring, som har hört honom. Det uppstår ett ögonblicks tystnad, så kort att Lennart själv inte lägger märke till det, men ändå så att alla i lokalen kan höra ljudet av en gaffel som läggs ner på en tallrik exakt i det ögonblicket, metall mot porslin. Efter en halv sekund återupptas sorlet. Lennart ser parets frågande min och sträcker på sig. Han lutar sig omedvetet tillbaka i stolen och fortsätter prata med en ton av tillkännagivande.

Nu ska det bli andra bullar, ska ni se. Här ser ni en entreprenör. Han tittar sig omkring i matsalen och nu märker han att även andra lyssnar. Och inte vilken entreprenör som helst, utan den som ska få liv i den där gamla bankkåken. Det är väl också värt att skåla för?

Öronen växer på gästerna i matsalen. Det börjar tisslas vid varje bord. Bankhuset! Och vem var nu den här mannen, som tydligen skulle ta över? Och vad hade han för slags planer?

Eftersom äggakakan vid det här laget är uppäten kommer den rödkindade servitrisen tillbaka. Och nu får hon också höra den stora nyheten.

Nämen!? Ska ni det? Och vad ska ni …?

En kort sekund får hon för sig att det kanske ska bli ett till värdshus, en konkurrent? Ett snabbt fjärilsfladder av oro i magen lägger sig snabbt när Lennart förklarar. Det ska renoveras, förstås, och sedan göras plats för olika lokala företag.

Kanske en mäklarfirma, varför inte? säger han, och blinkar mot paret vid bordet bredvid. Eller en turistbyrå?

Servitrisen skyndar sig att duka av bordet och försvinner in till köket. Extra rosig på kinderna, nu har hon skvaller. Disken får vänta, hon lämnar brickan på en bänk, småspringer en trappa upp och knackar otåligt på dörren till kontoret.

Kapitel 3

I det trånga utrymmet som används som kontor under snedtaket en trappa upp sitter krögaren själv, Mats Jönsson, och slår ihjäl tiden med en patiens på datorn. Han ska snart fylla fyrtio år och lever ett lugnt liv. Nästan på gränsen till långtråkigt, har han själv tänkt den senaste tiden. Han vet ännu inte att det snart kommer att bli annorlunda, och att han då ska längta tillbaka, just till den här förmiddagen när det enda han hade att tänka på var att dra och släppa spelkorten på bästa möjliga plats.

Mats har varit här på gästgiveriet sedan han bara var tretton år. På den tiden hjälpte han sin mormor och morfar, som drev stället. Men sedan några år tillbaka är det han som sitter vid morfars gamla skrivbord, sköter ruljangsen och har ansvaret. När han hör servitrisens ivriga steg i trappan skyndar han sig att släcka ner patiensen. Hon knackar hårt och sticker in huvudet.

Lyssna här, Mats. Det sitter en gäst där nere som har köpt gamla bankhuset! Det är sant!

Han behärskar sig på en bråkdels sekund, det har han fått lära sig, hur man gör för att inte röra en enda muskel i ansiktet under några ögonblick, för att få betänketid. Han har tränat genom åren, och hon märker ingenting. Ett par sekunder går, sedan finner han sig.

Vad sa du? Bankhuset? Jaså, det säger du … Servitrisens nyheter innebär något helt annat för honom än för henne. Vad är det för …? Kan du … peka ut vem det är?

Han sväljer och reser sig från stolen, tar sin kavaj och följer efter henne nerför trappan. Han får direkt syn på Lennart Stark vid ett fönsterbord, behöver inte få honom utpekad. Han utmärker sig tillräckligt med scarfen och den där frisyren. Mats bestämmer sig snabbt. Han tar ett djupt andetag och går fram, tar på sig ett brett och vänligt leende.

Jag kunde inte låta bli att höra pratet i köket. Stämmer det, ska det hända något i det gamla bankhuset? Det skulle ju vara på tiden i så fall.

Lennart ser upp och nickar. Han förstår direkt att det är krögaren själv som står framför honom. Som gammal fifflare känner Lennart intuitivt oron i luften. Han anar att det är något Mats försöker dölja, och bestämmer sig för att lägga det på minnet.

Jag kanske ska presentera mig? Lennart Stark, fastighetsentreprenör.

Det tar bara någon minut innan de har anlagt en kollegial ton. De kan komma att få mycket med varandra att göra, tänker båda två. Och därför bjuder de till, visar sin ömsesidiga respekt i den klassiska oss entreprenörer emellan-dansen. Mats berättar om gästgiveriet och om sin morfar och mormor som har drivit det sedan 50-talet. Lennart smickrar allt det pittoreska och pratar om Kullahalvöns genuina kvaliteter och utvecklingsmöjligheter.

Men var bor du då? Vi har lediga rum, så här på försäsongen, om det skulle passa?

Det sista slinker ur Mats innan han har hunnit tänka efter. Vore det verkligen lämpligt? Tankarna snurrar. Han är visserligen bekymrad men känner ändå någonstans att det kanske vore lika bra. Få mesta möjliga kontroll. Eller tänker han fel?

Medan Lennart funderar över boendet ursäktar sig Mats och drar sig undan. Inte upp till sitt kontor, utan ut på bakgården, för säkerhets skull. Han tar fram mobiltelefonen och slår ett nummer. Vandrar runt på gården medan signalerna går fram och ställer sig till slut i skuggan under ett träd.

Ja, ursäkta, hej. Jag stör inte? … Det är så att … vi har en gäst här, han sitter i matsalen nu. Han har tydligen köpt bankhuset … Ja, det verkar så … Ingen aning. En entreprenör, säger han själv. Ska bygga om det helt och hållet, verkar det som. Jag blev osäker … Tror du att vi behöver …? Inte? … Ja, jo, det har du nog rätt i. Ingen fara egentligen. Okej. Men nu vet du i alla fall … Hette? Stark, tror jag. Jo, det hette han. Stockholmare.

Mats avslutar samtalet och känner sig genast lugnare, nästan helt lugn. När han passerar genom matsalen på väg upp till kontoret nappar han åt sig en linneservett. Han tar trappan i fyra steg, kliver in på kontoret och kränger av sig kavajen. Så sjunker han ner i skrivbordsstolen igen och baddar pannan med servetten.

Ylva Ullman klickar bort samtalet och ser ut över buskarna som hon står och tuktar. Där ser man, tänker hon, det var oväntat. Men man förstod väl att det skulle ske något, förr eller senare. Den unge Mats där borta på gästgiveriet har hon nog i alla fall lyckats lugnat ner, tänker hon. Han är en ängslig själ, har alltid varit. Men när hon sätter sig på huk igen för att fortsätta med buskarna har hon svårt att koncentrera sig. Mats vet inte allt. Han var inte med från början, tänker hon, det var hans morfar som skötte saker och ting då. Och hon undrar om det har någon betydelse nu.

Hon reser sig och ser bort mot det gamla bankhusets spetsiga tak som tittar fram bakom stora träd. Gården runt bankhuset gränsar till kyrkans tomt och kyrkogården. Hon låter blicken löpa från bankhusets fasad hela vägen till buskarna vid församlingshuset där hon står. Det är exakt åttiotvå meter, det vet hon så väl. En vag känsla av olust sveper över henne och hon ryser till mitt i försommarvärmen. Så tar hon upp sekatören ur fickan igen och tvingar sig att fortsätta. Hon försöker ignorera att händerna darrar, men koncentrationen är borta. Plötsligt klipper hon sig i fingret.

Helvete.

Några droppar blod landar på gruset mellan sandalerna. Hon släpper sekatören och klämmer hårt om fingret.

Kapitel 4

Ylva Ullman är det närmaste Tunneberga kan komma en kändis. Man skulle kunna säga doldis, eftersom inte många utanför byn känner igen henne till utseendet. Det är när hon öppnar munnen som folk stannar upp: Den rösten! Hennes kloka lugna stämma har strömmat ur radioapparaterna i många år, mest i program om tro och livsåskådning, men också om psykologi, kriser, etik och moral. Säg det hon inte är kapabel att prata om, tycker redaktörerna på Sveriges Radio, och bokar gärna in henne. Att ha henne med i ett radioprogram ger en kvalitetsstämpel om man vill göra anspråk på något slags djup. Och när det inträffar en katastrof i samhället är hon ett givet val av gäst i studion.

Ibland har hon fått lyssnare att sätta kaffet i vrångstrupen när hon har sagt en klar och tydlig sanning. Men oftare har hon tröstat. Två gånger har hon blivit övertalad att vara sommarpratare och båda gångerna har hon fått stora ovationer efteråt. Hon pratar gärna om obekväma saker, dilemman och samvetsfrågor, när den inre moralen sätts på prov. Lyssnarna får sig till livs innerligt allvar, livets och själens näring och vikten av att följa sitt hjärta.

Nu går hon hastigt över grusplanen till sin bostad i Klockaregården för att plåstra om sitt finger. Hon kastar en blick på klockan och inser att det ändå snart är dags att sätta sig i bilen.

En eftermiddag varannan vecka gör hon samma sak, åker de sex milen till Sveriges Radio för att vara med i ett livsåskådningsprogram i P1. Den här gången kramar hon ratten lite hårdare än vanligt när hon svänger ut på landsvägen. Hon försöker skaka av sig samtalet med Mats för att återfå balansen innan hon ska sätta sig framför en mikrofon och prata inför många tusen människor