Över gränsen

By Tommy Rander

Massakern i Srebrenica 1995 är en av historiens värsta brott mot mänskligheten. Det var också en punkt där konflikten i Bosnien nådde en form av kokpunkt. En svensk man blir mot sin vilja indragen i den blodiga konflikten, där han snart tvingas bevittna grymma handlingar och fruktansvärda brott mot mänskligheten. Inledningsvis rör han bara sig på ytan till kriget i Balkan, men snart sätter den infekterade konflikten klorna i även hans privatliv. Det blir svårt att hålla sig flytande över ytan när mörkret hela tiden försöker dra ner en i djupet. Hans familj visar sig vara hotad och han måste ge sig in med huvudet före i blodbadet för att inte förlora en person han älskar ...

Detta är en spännande thriller som bygger på djupgående research kring händelserna under kriget i Bosnien.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 2, 2020
• ISBN: 9788726562361

Book preview

Nanny

prolog

Monfalcone

Han gick i exil.

Beslutet kom plötsligt men det hade värkt fram under lång tid.

Kodnamn Ivo hade varit hans bästa källa under senare år. De hade träffats i Skopje och haft en tämligen blöt afton i den makedoniska huvudstaden. Dagen därpå borde han ha kört tillbaka norrut. Istället fortsatte han åt söder tills allt land tog slut och havet började: i en grekisk hamn körde han ombord på ett fartyg.

Efter två dygn i Adriatiska havet nådde färjan den bukt där Venedig ligger på ena sidan och Trieste på den andra. När båten lade till i Monfalcone hade han sovit ut.

Terminalen låg bland varv och andra industrier och hade det intrycket fått bestämma hade han fortsatt sin resa. Men han fick ett infall och körde in till centrum. En tid efter ankomsten satt han därför i en trädgård vid ett lågt, ljusblått hus på den lilla gatan San Viale. Han hade stannat för gott.

Allt ligger så nära; i söder havet, i väst den stora slätten och i norr de svalkande alperna, närmare än man vill tro. Österut ligger hela Balkan och har man gott om tid för resan väljer man den vackra kustvägen över Trieste.

Här börjar våren tidigt och sommaren stannar länge. Med tiden hade han börjat avsky kyla och gråväder och i Monfalcone hoppades han slippa det tungsinne som gick i armkrok med hemlandets långa höstar.

Man kan drunkna bland trettiotusen innevånare. Det var kanske en yrkesskada, men han ville inte vara ett känt ansikte för ett fåtal någonstans ute på landet.

Han var ingen ordningsmänniska. Detta personlighetsdrag ändrades inte när han slutade arbeta. Istället blev det värre och något måste därför göras åt saken. Signora Simonetta Cintera fick jobbet som husets praktiska hjärta och gav honom – mot anständig betalning! – ro att försjunka i böcker, tidningar och tankar.

Efterhand gick han upp i vikt. Inte mycket, men helt utan onödigt fett var han inte längre. Han hade aldrig gillat den fysiska träning som hörde till arbetet och därför struntade han nu i den. Han uppfyllde dock ett gammalt löfte till sig själv och köpte inte för små kläder. En slapp rumpa i smala byxor ser för jävligt ut, särskilt när livremmen tvingar överflödigt fett ovanför midjan. Konditionen hölls uppe med dagliga promenader och det fick räcka.

Han kände sig hemma. Monfalcone är en bra plats för en människa som vill göra så lite som möjligt.

del 1

mellan Lucia och jul

Linnégatan

Avenyn är en välkänd gata i Göteborg och därför ofta överbefolkad.

Men Linnégatan är nästan obefläckad av turism och tingeltangel. Gatan är relativt lång och strävar stadigt uppåt i en båge mellan Järntorget och Linnéplatsen.

Husen längs gatan är byggda i sten och vanligen mer än tre våningar höga. Många har en liten gräsplätt på terrassen framför fasaden, en halvmeter högre än gatunivån. Där finns skyltfönster och entréer till restauranger och caféer.

Träd kantar gatans båda sidor som under den varma tiden av året är en grön oas med många uteserveringar. Människor strosar till och från Slottsskogen, den stora park som börjar vid gatans södra ände. Vill man ta en längre promenad finns Botaniska Trädgården eller Änggårdsbergen strax bortom.

På vintern är allt tvärtom; gatan blir en kylig vindtunnel utan nåd. Så var det denna eftermiddag. Närheten till salt vatten gick inte att ta miste på, det blåste elakt och narigt och många lockades därför in på ett av de ställen som gör Linnégatan typisk för den massiva cafékulturen i Göteborg.

Lucia hade passerat. Det var åtta dagar kvar till den stora dagen. Trots vädret var mycket folk i rörelse denna råbarkade afton. Det julhandlades. Och det bars granar från någon av de platser längs gatan där man säljer sådana.

Det prutades också, för så ska det vara när man handlar gran. Plastgranar finns men det är inte samma sak. En riktig grovbarrig topp fyller ett helt hus med lukt från skogen och en aning av det fria livet högt uppe i stora träd. Det vet alla som över huvud taget förstår sig på julgranar.

Man kan nästan höra replikerna. Hon säger att vi ska väl ändå ha en kort och vacker gran i år och han säger att den var väl bra ifjol. Nä, den var krokig säger äldsta barnet medan det yngsta fnissar åt alltihop och hellre tänker på sådant som brukar ligga under granen.

Mannen vrider på massor av träd och rynkar på ögonbrynen och barnen tycker det är pinsamt med prutandet. Men kvinnan småler för detta upprepas varje år. Hon vet också att han kommer att köpa en topp även om den är krokig. Så är det bara.

På det café som ligger tvärs emot Posten råder en stilla ro. Gästerna är få och lågmälda och musiken i bakgrunden håller sig där.

Längst bak i lokalen sitter familjen som nyss köpte en krokig men grovbarrig gran. De talar om resan till mormor som äntligen ska bli av denna julhelg.

Vid ett bord strax intill sitter två yngre kvinnor. Båda röker och pratar om killar.

Vid en disk till vänster innanför entrén står en rundhyllt man i 40-årsåldem och gör cáfe late till en lång och ståtlig herre som dessutom ska ha ett mandelberg.

– Som vanligt, säger den rundhyllte.

– Som vanligt, svarar den långe, som uppenbart är stamgäst En halvkänd författare sitter ensam vid ett bord, röker pipa och ser tankfull ut. Vid ett annat sitter två män som uppenbart har en intensiv diskussion om något. De ser varandra djupt i ögonen medan de talar, ivrigt och gestikulerande. Det ser inte alls hotfullt ut. Bara allvarligt, i meningen mycket seriöst. Båda är osvenskt mörka och skulle kallas svartskallar av folk som använder sådana uttryck.

Nu pinglar dörrklockan och en gäst kliver in som ser ut att ha rymt från ett vykort av Jenny Nyström. Mannen har grått skägg och lika grått hår under en röd toppluva. Han är lång och kraftigt byggd.

– Tomten, tänker den rundhyllte bakom sin disk, och säger samtidigt 37 kronor jämt till sin stamgäst. Tomten har lagt en hundralapp på disken.

– Cappucino, säger han. När han fått sin bricka med kopp och växel sätter han sig vid ett fönsterbord nära serveringsdisken.

Han vecklar upp en kvällstidning och börjar läsa.

Familjen med granen klär på sig alla pinaler. En av de unga kvinnorna tänder en ny cigarett.

Familjen ger sig ut i blåsten. Dörrklockan pinglar. En av de två mörka herrarna reser sig upp, går runt ett litet hörn, uppför en halvtrappa och in på toaletten. Tomten har hunnit dricka sin cappucino. Han vecklar ihop tidningen, reser sig och går upp för samma halvtrappa. Han lyfter på luren till den telefonautomat som finns precis utanför toaletten.

Den rundhyllte har gått till köket som ligger några meter bakom serveringsdisken. Han byter kassettband och Bruce Springsteen får vika för julmusik.

Jul, jul, strålande jul, sjunger en gosskör. Det brinner levande ljus på borden. Över huvud taget är caféet hemtrevligt.

De två unga kvinnorna pratar på.

Precis innan toalettdörren öppnas lägger Tomten på luren. Eller om det nu var tvärtom. Sedan går han ner för halvtrappan och ut i den vindpinade kvällen. Dörrklockan pinglar. Han går till hållplatsen Olivedalsgatan. Snart är han på väg till Centralstation, den plats som de flesta spårvagnar i Göteborg passerar någon gång på sina färder. Egentligen heter stället Drottningtorget. När vagnen är framme har det gått tio minuter sedan Tomten lämnade cafét. Därinne kliver nu den andre av de två mörklagda männen uppför trappan till toaletten. Han knackar försiktigt på dörren:

– Jovan?

Inget svar. Han frågar en gång till. Lite högre. Men nu ser han att dörren inte är låst. Han öppnar och blir orolig eftersom Jovan sitter framåtlutad på golvet och ser ut att ha somnat. Hakan vilar mot bröstet. När hans bekant tar i honom glider kroppen åt sidan. Då ser han att bröstkorg och buk tycks ha exploderat och golvet blir snabbt blodigt.

Larmet går via den rundhyllte bakom disken. Det tar några minuter innan den första polisen stiger in och de order som redan har givits på telefon understryks än en gång:

– Ingen lämnar lokalen.

En andra polis står vakt vid dörren och avvisar bryskt några gäster som försöker komma in:

– Här e stängt. Har vatt en olycka. Kom tebaks i morrn.

Medan man väntar på mer avancerade poliser serveras gratis kaffe och de två kvinnorna är mycket tysta. Dock röker de som förut.

Jovans bekant trycker i ett hörn och är den förste som kommissarie Claesson talar med när han beskådat toaletten och sett till att teknikerna kallats till arbete.

– Ditt namn? är Claessons första fråga.

Drottningtorget

Snart skulle det vara över.

Att koppla honom till den han nyss hade avrättat, skulle inte bli lätt. Det här var inte mord inom familjen. Bara egna misstag kunde fälla honom och han fumlade inte. Det var dessutom osannolikt att polisen i längden skulle prioritera utredning av mord på skitstövlar.

Landet hade med tiden fått ett polisväsende där kavalleri på gatuplanet blandades med byråkrati på tankeplanet. Inget av det var till nytta för seriöst polisarbete. Mannen som liknade Tomten kände till sådana saker eftersom han var yrkesman.

När han gick ut genom cafédörren strök han med en snabb rörelse av sig peruk och mössa. Hållplatsen låg ett kvarter bort. Han låtsades läsa tidtabellen, böjde sig lite framåt och ryckte bort skägget. Det var halvmörkt och övriga som väntade vid hållplatsen var upptagna med sitt.

Väl framme blandade han sig med Centralstationens resandeström. På en toalett spolade han ned skägget som bestod av tre delar som fästs ihop med vanligt papperslim. Han tog vara på resårbandet som hållit det på plats runt öronen. Sådant kan ge stopp i avloppet och det är aldrig bra. Från toaletten vandrade han till en förvaringsbox, tog ut en bag och gick till bussterminalen. På en ny toa byttes överrock mot en skinnjacka och han bylsade ihop peruk, mössa, handskar och vapnet, slog om resårbanden och stoppade alltihop i bagen. Han ringde ett kort samtal. På expressbussen till Malmö satte han sig nära mittdörren. Det var nio minuter till avgång.

Claesson var småväxt, hade en liten mustasch och rödlätt, krulligt hår. Han hade