Direktören

By Annette Brandelid

En tonårig pojke hittas död i Hjo Stadspark en tidig och kylig lördagsmorgon i november. Rykten och spekulationer om orsaken blir snabbt många och skiftande.
Medan vardagslivet i den lilla trästaden Hjo pågår, arbetar polisinspektör Helena Groop intensivt tillsammans med sina kollegor på Hjo polisstation med att utreda vad som hände pojken. Var det självorsakat eller kan det finnas en annan förklaring? Samtidigt försöker Helena hantera de starka känslor som en ny bekantskap ger.
Journalisten Sara Blidh bevakar utredningen av den döde pojken. Hennes efterforskningar leder henne till övertygelsen att svaret på varför han dog är mer komplicerat än vad det först verkade.
Direktören är en spännande mysdeckare om mod, målmedvetenhet, saknad och kärlek. Det är en mörk och stark berättelse, men samtidigt vacker i sin beskrivning av den kraft en ung människa kan uppbringa för sin familjs skull.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 19, 2024
• ISBN: 9788727151946

Book preview

Annette Brandelid

Direktören

SAGA Egmont

Direktören

Omslagsfoto: Jonas Anhede Winge & Midjourney

Copyright ©2023, 2024 Annette Brandelid och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727151946

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Del 1 - November

1

Fredag 3 november

Avståndet mellan honom och det stora, höga trädet blev allt kortare. Han såg sig omkring, men där fanns ingen som kunde hindra det som nu var på väg att ske.

Kvällen var sen, vädret kallt och regnigt. Det var inte den tiden på året när människor planlöst promenerade på de ringlande gångvägarna i Hjo stadspark och njöt av den vackra blomsterprakten och Vätterns glittrande vatten. Blommorna var för länge sedan vissnade och vågorna gick höga på sjön i den hårda höstvinden.

Trots att det var svårt att samla tankarna, kom ändå minnen av mamma och pappa för hans inre. Minnen från när han varit liten och de fortfarande bodde tillsammans alla tre. När allt varit bra och innan allt det där hände, det som hans farmor och farfar aldrig ville prata om.

Plötsligt snubblade han till på gräskanten och höll nästan på att ramla. Men han återfann balansen och tog de sista stegen fram till trädet. I skenet från ficklampan fastnade hans blick på den ljusa, ovala skylten som var fäst på stammen. Texten i svarta bokstäver förkunnade att det var en Parklind han just nu stod vid. Tilia vulgaris på latin.

Medan repet rundade den tjocka grenen ovanför hans huvud, tänkte han först på mamma och pappa och sedan på farmor och farfar. Han skulle sakna dem. Om man nu kunde sakna någon efter att man dött. I så fall fanns det en person som han skulle sakna mest av alla, sin fina Sophie. Hon var den enda människa som verkligen förstod honom och som han därför vågat låta komma nära. Nu var han tacksam för att han berättat allt för henne. Hon skulle inte tro på några rykten, utan hon visste vad som hänt och hur allt hängde ihop.

Han hoppades att hans familj skulle finna tröst och kunna gå vidare när de fick veta vad som hänt den senaste tiden. Det som lett fram till att han i denna sena, mörka och kyliga novemberkväll stod vid en Parklind i stadsparken med ett rep om halsen, som med hjälp av chokladen han druckit, skulle släcka hans liv långt i förtid.

Tankarna i hans huvud började nu bli allt grumligare och synen suddigare. Benen kändes svaga och armarna slappa. Snart skulle det vara över. Snart skulle benen inte längre bära honom och repet spänna så hårt om hans hals att det blev omöjligt att andas. Och efter en stund skulle hjärtat sluta att slå.

Den panik han först trott att han skulle känna, infann sig inte. Tvärtom. Istället spred sig en märklig och varm känsla av lugn i hans kropp. Lugn av förvissningen att han uppnått det han jobbat så hårt och målmedvetet för. Och lugn av vetskapen att svaren på de frågor som skulle ställas när han hittades, fanns i hans dator. Polisen behövde bara ta sig in i Rockad, så skulle allt de behövde finnas där. Och beviset på var det kommit ifrån, fanns i lådan.

I en sista ansträngning stoppade han ner handen i den vänstra jackfickan och fiskade upp sin nyckelknippa. Han trädde nyckelringen över det högra långfingret, knöt handen om nyckelknippan och hoppades att budskapet skulle gå fram.

En isande kall vind svepte över hans ansikte. Den förde med sig en doft och känsla av vinter. Den sista tanke och minnesbild som kom för Oliver Torsvids inre, var en snötäckt backe och en pulka i blå plast med ett långt, svart snöre.

2

Lördag 4 november

Mannen, som i folkmun kallades för Storaskjorta, satt på bänken utmed Ica-hallens röda tegelvägg. Allt var som det brukade, vilket han trivdes med. Han ville inte ha en massa konstiga förändringar som ställde hans tillvaro på ända. Han ville sitta på precis den här bänken innan affären öppnade på morgonen och han kunde köpa sig en halvt stärkande morgontår i väntan på att Södra Ica skulle slå upp sina dörrar för dagen. Och det var här han sedan ville sitta i lugn och ro tillsammans med de andra och lösa världsproblem över en burk öl eller en liten flaska vind i seglen.

Men det hände också att han ville få vara lite i fred och idag var en sådan dag. Efter att ha köpt två bananer och en sexpack mellanöl och betalat med kontanta medel till den alltid lika glade och trevlige Jonas, gav han sig av i riktning mot stadsparken. Han ville avnjuta sin frukost i stillhet på verandan till det stora huset bredvid Parkrestaurangen. Verandan var stor och med ett väl tilltaget tak i form av en balkong som skyddade mot höstrusket. Dessutom brukade det så här års inte vara många andra människor som spankulerade runt i parken, så chansen var stor att han inte skulle bli störd.

Storaskjorta drog upp dragkedjan på den slitna jackan och vek upp kragen i nacken. Han passerade korvmojjen vid Prärien och kände hur magen snörpte ihop sig av hunger. Kanske det får bli en Hälta Hälta till lunch idag, tänkte han och kunde redan nu känna den goda smaken av grillad korv, hemgjort potatismos och friterade pommes strips.

Vid bensinmacken såg han den numera pensionerade byggmästare Larsson kliva ur och börja tanka sin vita skåpbil. Mannen var klädd i sin vanliga, blå Fristadsoverall och såg inte det minsta pensionsmässig ut.

Entrén till polisstationen, som låg mitt emot macken, såg stängd och öde ut. Tja, det är ju för all del lördag och de behöver väl också vara lediga. För övrigt händer det inte mycket i den här stan i alla fall, sa Storaskjorta tyst för sig själv medan han vände tvärt höger för att korsa vägen.

En stort, svart Audi som kom från Karlsborgshållet, tvärnitade med skrikande däck. Föraren hängde sig på tutan och hötte med näven.

Godmorgon på dig också, sa Storaskjorta, lyfte på sin slitna mössa och gick vidare.

Väl inne i stadsparken gick han förbi Parkrestaurangen och nådde därefter Societetshuset. Det var en kvarleva från den gamla kurortstiden och användes nuförtiden till museum eller någon slags pyssel för barn. Han visste inte så noga och inte brydde han sig heller. Det enda som var viktigt nu var att det var stängt och tyst. Med en suck av lättnad över att snart få sätta sig, öppna den första ölburken och känna vätskan rinna genom strupen, tog han sikte på verandan. Kanske skulle han också drista sig till att äta de där bananerna, även om han köpt dem mest för syns skull. Och han var ju faktiskt ganska hungrig.

Han tog de fem trappstegen i två stora kliv, slog sig ner på verandagolvet till vänster om den rödbruna, breda dubbeldörren och lutade ryggen mot den gula träpanelen. Ur påsen från Ica-hallen halade han upp sexpacket, rev sönder plasten, fick loss en av burkarna och öppnade den. Han kände sig alltid så väl till mods varje gång han hörde det välbekanta pysande ljudet. När den första klunken landat i magen, lät han blicken svepa ut mot Vättern.

Det går vita gäss på vattnet idag, sa han högt för sig själv och rös till lite av köld.

Sedan vred han huvudet lite till vänster och fick se en människa stå och luta sig mot ett träd en bit bort. Han var lång och smal och klädd i mörka kläder. I det dunkla ljuset var det knappt att han gick att urskilja mot den mörka och tjocka trädstammen. Vad är det för en tjomme som står på det där viset? tänkte han, drack mer av ölen och bröt loss en banan från den lilla klasen.

Efter att ha brutit toppen av fruktens skal, vikt ner det och bitit av en stor bit, vände han åter blicken mot trädet. Den lutande mannen stod kvar och verkade inte ha rört sig. Fast varför står han där och varför står han så konstigt?

Hallå! ropade Storaskjorta. "Vad är du för någon?

Varför står du där? Är du inte redig, eller?"

Mannen vid trädet gav inget tecken på att han hört. Han är väl sketfull redan, tänkte Storaskjorta och tog en tugga till av bananen. Fast om han är så jäkla packad, borde han inte kunna stå alls. Då borde han ha ramlat och legat i en hög på marken.

Med en känsla av olust, tittade Storaskjorta med kisande ögon på mannen vid trädet. Nej, här är ta mig fan något som är galet, tänkte han. Jag får nog fasen i mig ta mig en rejäl titt på den här snubben, tänkte han, reste sig och lade ner den halvätna bananen på plastpåsen och ställde ölburken på verandagolvet. Han gick sakta nerför trätrappan, utan att släppa mannen med blicken. Steg för steg närmade han sig det stora trädet. Ju närmare han kom, desto mer insåg han att någonting var fel. I höjd med den lilla dammen, i vars mitt det om somrarna brukade spruta en hög vattenpelare från ett stenröse, vek han av från grusgången och steg upp på gräset.

Hallå, ropade han igen, men väntade sig inget svar.

När Storaskjorta kommit en bit in på gräset, såg han repet. Det löpte runt den tjocka grenen någon meter eller två över grabbens huvud och sedan runt hans hals. För det var ingen man, som han först trott, utan en ung grabb som halvt stod lutad mot trädstammen och halvt hängde i repet.

3

Polisassistent Max Gruus låg i sovrummet i det röda sjuttiotalshuset på Ekorrstigen. Bredvid honom i dubbelsängen sov Eva fortfarande. Försiktigt, för att inte väcka henne, reste han sig och smög tyst ut från rummet och in på toaletten. Efter en lång arbetsvecka på Ica-hallen unnade han henne en lång sovmorgon. Och för en gångs skull var hon ledig hela helgen.

Igår kväll hade de suttit tillsammans och gjort upp planer. Deras lördag skulle börja med en lugn frukost bestående av stekt ägg, bacon, rostat bröd med marmelad och apelsinjuice, kaffe och te. Senare skulle de gå en promenad, om det inte var alltför kallt, och därefter bara mysa inne tillsammans. Kvällens middag var bokad till klockan sex på Hamnrestaurangen.

När han var klar på toaletten och kom ut i hallen, klappade han lite på hunden Åke innan han manade honom att gå och lägga sig igen. Sedan smög han tillbaka till sängen och kröp ner i värmen under täcket bredvid Eva. Hon hade vänt sig om och låg nu med ryggen mot honom. När han lade armen om henne, makade hon sig lite bakåt så att deras kroppar hamnade tätt intill varandra. Här skulle jag kunna ligga hela dagen, tänkte Max.

Medan han låg och lyssnade på Evas lugna andetag, tänkte han tillbaka på deras år tillsammans. Hur trasig Eva varit efter sin makes död och sin sons försvinnande, men hur han hjälpt henne ur krisen och de sedan blivit förälskade i varandra. Därefter hade de levt i ett respektfullt och fint särboförhållande. Visst hade han fortfarande haft sin charm och gladeligen använt den mot andra kvinnor, men utan att någonsin passera några gränser. Även om han visste att det spekulerats och skvallrats om det. Det vill säga ända tills hans nya kollega Helena Groop flyttat till staden och hela hennes uppenbarelse hade ställt hans tillvaro på ända. Plötsligt var det bara hon som fyllde hans tankar och väckte starka känslor inom honom. Och han följde dem, lämnade Eva och inledde ett förhållande med Helena. Men det blev aldrig som han hoppats och till sist tog det slut. Trots allt som hänt, välkomnade Eva honom tillbaka. Åh, vad han skämdes över hur illa han behandlat henne. Att hon ens velat titta åt hans håll igen var ett under. Men nu var han en annan människa. Hans hus var sålt, han hade flyttat in hos Eva och här tänkte han bo tillsammans med henne tills den dag han dog. Aldrig någonsin mer skulle han lämna henne. Max lade munnen mot Evas nacke och kysste henne lätt.

I samma sekund började hans mobiltelefon att surra, där den låg på sängbordet. Jag hoppas verkligen att det inte har hänt något som jag måste rycka ut på, tänkte han medan han sträckte sig efter telefonen. Han tittade snabbt på displayen, konstaterade att klockan visade på tio över åtta och att han inte kände igen numret. Är det en jäkla försäljare slår jag ihjäl fanskapet, tänkte han.

Hallå, det är Max, sa Max med en röst som för uppringaren säkerligen uppfattades som alldeles för hård.

Eh, hallå? frågade en mansröst försiktigt.

Vem är det jag talar med?

Det här är Gösta Torsvid.

Torsvid? Gösta Torsvid? tänkte Max och letade febrilt i minnet över ett ansikte att koppla ihop namnet med. Till slut klack det till. Det är den gamle läkaren. Han som efter att han gått i pension sadlade om och blev pastor i pingstförsamlingen.

Max krånglade sig ur sängen, gick ut ur sovrummet och stängde dörren bakom sig trots att han visste att Eva redan väckts av samtalet. Hej, Gösta. Vad kan jag göra för dig?

Förlåt för att jag ringer och stör så här tidigt på en lördag. Men det är Ingeborg. Hon är så orolig och det är för övrigt jag också. Och eftersom jag hade kvar ditt mobilnummer sedan inbrotten i somras, bestämde vi att jag hellre skulle ringa dig än det där allmänna numret till polisen. Där hade de säkert inte tagit vår oro på allvar.

Hans fru, tänkte Max. Ingeborg är hans fru. Också någon form av läkare, om jag inte minns fel. Självklart, Gösta, ska ni ringa direkt till mig. Ni är alltid välkomna att ringa, det vet du. Vad är ni oroliga för?

För Oliver. Han har inte sovit i sin säng i natt.

Hur gammal är Oliver?

Femton. Han är vårt barnbarn och bor hos oss.

Visst, ja, så var det, mindes Max. Pojken hade flyttat från Skövde för ett par år sedan och in hos sin farmor och farfar.

Bakom honom öppnades dörren och Eva kom ut i hallen med morgonrocken svept runt kroppen. Det betyder att hon har gett upp möjligheterna till en lång sovmorgon, tänkte Max. Han tittade ursäktande på henne, harklade sig och fokuserade på samtalet.

Med bekymrad min stod Eva kvar bredvid honom och lyssnade.

Är det olikt Oliver att vara borta över natt? Jag menar, utan att meddela sig?

Absolut, han skulle aldrig stanna borta på det viset.

"När hörde ni av honom senast?

Igår morse, vi åt frukost tillsammans precis som vi brukar. Sedan gick Oliver till skolan och jag gick ut på min vanliga morgonpromenad.

Och ni såg inte till honom igår kväll?

Nej, vi åkte innan han kommit hem från skolan och kom inte hem förrän sent, så vi gick och lade oss på en gång. Det var först nu på morgonen som vi insåg att han inte var hemma. Han brukar alltid komma ner och äta frukost exakt klockan halv åtta om lördagarna. Men idag kom han inte, då gick jag till hans rum och såg att sängen var orörd.

Max vägde informationen han just fått. Var detta något att oroa sig över? Var det något som krävde hans och polisens omedelbara uppmärksamhet? Om ja, skulle alla planer om hans och Evas lugna helg gå om intet. Det skulle varken bli någon frukost med ägg och bacon, promenad eller middag på restaurang. Han suckade tyst och skakade på huvudet. Vad stod han och tänkte på egentligen? Självklart var detta något att ta på allra största allvar. En ung grabb saknades och vad vore han för polis om han inte genast agerade? Okej, då gör vi så här. Jag kommer över till er på en gång, ska bara hoppa i kläderna så är jag där på stört.

Du vet var vi bor? frågade Gösta.

Max stannade mitt i steget och funderade. Visste han var läkarparet och deras barnbarn bodde? Det var väl någonstans på söder? Vid strandpromenaden, väl?

Nästan, parallellgatan. Adressen är Kosackvägen 27. Vårt hus ligger intill gång- och cykelvägen som går mellan Kosackvägen och Jönköpingsvägen.

Medan Max gjorde tappra försök att klä på sig polisuniformen, sprang Åke upphetsat runt hans ben, viftade på svansen och skällde. Han hade hört på husses tonläge att det var något på gång, någonting spännande och som han skulle få vara med på.

Det är väl bäst att han får följa med dig, sa Eva medan hon puffade till kuddarna och lade rätt dem vid sängens huvudända.

Självklart, det finns inte på kartan att jag lämnar honom så att han missar allt det roliga, sa Max och ruskade om hundens huvud med båda händerna. Vad säger du, Åke? Ska vi ut och åka polisbil?

Den store schäfern viftade glatt på svansen och gav till ett upphetsat skall.

Hur roligt det nu är att någon är försvunnen, konstaterade Eva och började skaka rätt täcket i påslakanet.

Ja, alltså. Jag menar …

Eva svarade med sprucken röst. Lugn, jag förstår precis vad du menar. Jag hoppas att pojken hittas snart och att han är välbehållen.

Max gick mot henne och lade sina armar om hennes midja. Om det var någon som visste hur det kändes att ens son försvann och sedan inte hittades välbehållen, var det Eva. Oroa dig inte, det finns säkert en naturlig förklaring till alltihop. Grabben är säkert helt okej. Det kommer att gå fint det här. Fast varför bäddar du? Lägg dig igen istället, du behöver inte kliva upp bara för att jag måste iväg.

Äsch, nu är jag ändå vaken och det blir inte samma sak utan dig. Dessutom har jag massor att göra idag, och så är jag hungrig.

Jaså, vad har du för massor som måste göras just idag? Vi hade ju planerat att ta det lugnt och mest göra ingenting?

Eva lade huvudet lite på sned och log varmt mot honom. Det är mycket som måste funderas över och planeras, så att dagen blir oförglömlig. Jag ska nog ringa Ylva och höra om hon har tid att komma över och hjälpa mig. Hon är bra på sådant. För jag vill att det ska bli den allra bästa dagen i våra liv. Du ska aldrig behöva ångra dig, sa hon och kysste honom på munnen.

4

Storaskjortas första tanke var att springa fram till grabben, slita loss repet från hans hals och lägga honom på marken så att han kunde få luft och andas igen. Ta ett stadigt tag om pojkens axlar, skaka hans kropp och klappa honom hårt på kinderna. Vad som helst, bara han gav ett litet livstecken ifrån sig.

Men han förstod att det inte var någon idé. Den unge mannens hjärta pumpade inte längre runt blodet i hans ådror och hans lungor tog inte in någon luft.

Under sina år som kraftigt nedgången i alkoholens förföriska och djupa träsk hade han sett mycket och hemskt elände. Människor som gått från att vara väl fungerande, arbetande och skattebetalande till att förlora allt. Jobb, familj, hem och inte minst anseende och respekt. Han själv tillhörde den gruppen. Storaskjorta hade inte alltid kallats så och hade inte alltid setts ner på av sina medmänniskor. Det fanns en tid när han bar sitt riktiga namn och blev bemött med värdighet i den höga ställning han hade i samhället. Ända tills allt kraschade och hela hans liv skrämmande snabbt försvann. Den som aldrig varit där själv eller sett det hända, skulle inte tro att det var möjligt. Men Storaskjorta kunde intyga att det var i allra högsta grad möjligt.

Men trots allt elände hade han aldrig någonsin stött på en död människa på det sätt han nu gjort. Än mindre varit den som upptäckt kroppen och blivit stående inför faktum att agera korrekt. Hur nu ett korrekt agerande i en sådan här situation såg ut?

Förvirrad och nära på hyperventilerande irrade han runt trädet i ren panik. Vad skulle han göra? Vem var grabben? Han kände inte igen honom. Å andra sidan vågade han inte gå så nära att han kunde få en fullständig bild av ansiktet, eftersom huvudet hängde tungt och slappt ner mot ena axeln.

Finns det ingen som kan hjälpa mig? tänkte han och sprang runt huset till parkeringen på andra sidan. Men inga bilar stod där, utan den var tom. Ingen människa syntes heller till, hur mycket han än i ren förtvivlan såg sig omkring. Om det varit en dag i juli, hade här kryllat av Hjo-bor blandat med semesterglada turister som kunnat hjälpa honom.

Med en känsla av panik slog han händerna för ansiktet och vred sig från sida till sida i ett desperat försök att finna på råd. Så plötsligt, slog det honom. Polisstationen, den låg bara några hundra meter bort. Med nyvunnen kraft och beslutsamhet sprang han för allt han var värd i riktning mot stationen. Att han för bara en stund sedan gått förbi den och konstaterat att den var stängd, eftersom det var lördag, hade han just nu inte en tanke på.

5

På väg till polisstationen ringde Max till Helena. Polisinspektören och tillika stationschefen var ledig och på helgresa till Stockholm för att hälsa på sina föräldrar tillsammans med dottern.

Ha det nu så himla skönt där uppe, hade han sagt när de skilts åt vid lunchtid i går. Och du kan ta det helt lugnt, här kommer inget särskilt att hända. Alla brottslingar har gått i ide.

Jaja, vi får väl se hur det blir med den saken, hade Helena Groop svarat. Du har haft fel förr … Och du måste ringa om det händer något allvarligt.

Åt den kommentaren hade Max fnyst och sedan skrattande vinkat ut henne från stationen. Ibland tar hon sitt uppdrag alldeles för allvarligt, hade han tänkt. Även en stationschef måste få vara lite ledig ibland. Och skulle inte han klara av lite normalt fyllebråk och annat stök som möjligen kunde inträffa även på en helg i november? Dessutom fanns Jessica tillgänglig att hjälpa till om det nu händelsevis skulle behövas.

Men nu fanns facit. Någonting allvarligt hade hänt i den lilla, sömniga trästaden som intagit sin vanliga, djupa vinterdvala. Och det var av ett slag som hans chef behövde få veta. Åtminstone hoppades han att hon skulle se det så och inte tycka att han störde henne i onödan. Fast det var i och för sig ingenting han brukade bekymra sig över. Hon hade lämnat över ansvaret till honom över helgen och det var hans bedömning som gällde.

Herr och fru Torsvid var oroliga över sitt barnbarn. Och efter att ha spenderat en stund i deras hus, pratat med dem och tittat på Olivers rum, var det ingen tvekan om att deras oro var befogad. Pojken var försvunnen.

Med ökande puls väntade han medan signalerna en efter en gick fram. Efter den fjärde hörde han Helenas röst i andra änden.

Jaså, minsann. Du hade fel, vad har hänt? frågade hon och Max kunde ana en viss triumf i hennes röst.

Vet inte exakt än, men en femtonåring har anmälts försvunnen av sin farmor och farfar. Han heter Oliver Torsvid. Jag är på väg till stationen nu, har precis kommit till änden av strandpromenaden, och min magkänsla säger att detta inte är ett vanligt försvinnande. Jag tror alltså inte att han har ledsnat på gamlingarnas tjat och rymt hemifrån.

Är de med dig i bilen?

Max saktade ner när han kom fram till torget för att inte råka krocka om någon kom från vänster. "Eh, vilka menar du?

Farföräldrarna förstås, vilka andra tror du att jag menar? Kungen och Drottningen?

Nej, de är kvar hemma hos sig. Farföräldrarna alltså, inte kungaparet, förtydligade Max. Jag sa åt dem att höra av sig direkt om det kom något livstecken från grabben. Åke är däremot med mig i bilen, han sitter i bagaget. Vi åker nerför Hamnbacken nu och så snart vi är framme drar jag igång sökandet.

Ett nöjt gläfs hördes i bilen när hunden uppfattade att husse pratade om honom.

Jag antar att paret redan har gjort de vanliga kontrollerna? Försökt ringa honom, sökt var hans telefon befinner sig, ringt kompisar och allt det där? frågade Helena.

Svar i tur och ordning, sa Max. "Ja, utan att få svar.

Ja, utan resultat. Och nej, för han har inga."

Hm, hans telefon kanske är avstängd. Du menar att det inte finns en enda kompis att ringa och fråga?

Inte en själ. Grabben har aldrig haft några kompisar i skolan.

Har du ringt Jessica?

Japp, hon är på ingång, sa Max, blinkade vänster och saktade in för att svänga in på Fredsgatan där polisstationen låg på vänster sida.

En man stod framför stationens entré och bankade hårt och ihärdigt med båda knytnävarna på dörren. Och även om inte Max kunde höra exakt vad, var det uppenbart att mannen också vrålade någonting. Förmodligen att han ville bli insläppt. Det var i alla fall Max kvalificerade gissning. Men, vad i helvete! utropade han.

Vad? frågade Helena. Vad är det som händer?

Storaskjorta håller på att banka sönder dörren till stationen. Du, jag måste lägga på! Jag hör av mig sen, sa Max och tryckte snabbt bort samtalet.

6

Sara Blidh vek ihop gårdagens Hjo-kuriren och lade den åt sidan. Hennes artikel om cykelolyckan som nästan inträffat ett par dagar tidigare var verkligen lysande. Fullkomligt briljant. Det var en konst att lyfta en mindre incident, där en personbil fått tvärbromsa för en halvdöv pensionär som cyklat rakt ut på ett övergångsställe utan att se sig för, till en stor händelse som väl förtjänade både en helsida i tidningen och huvudrubriken på förstasidan.

Hon tittade ut genom köksfönstret och såg på den igenmulna himlen och trädens grenar som böjde sig i vinden. Jag får nog ta den tjocka jackan, tänkte hon. Och vantar. Kanske en mössa