Lyckliga bröder

By Bo Masser

Familjen Eriksson är i chock. Kennet, minstingen, har precis berättat att han och flickvännen Christina väntar barn. Han har nyss fyllt arton år, inte ens hunnit göra lumpen och ska nu försöka hitta ett sätt att bygga en framtid för sig och sin blivande familj. Hur långt räcker kärleken när man inte har någon mat på bordet?"Lyckliga bröder" utspelar sig i ett 1970-talets Västerås under ombyggnad, men där idealet om folkhemmet fortfarande lever kvar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726844771

Book preview

Grunden

Tandemcykeln knorrade och gnisslade då han stannade till vid infarten till bygget. Han blev stående gränsle över ramen och höll händerna kvar på styret.

Sommarvärmen och den gassiga solen till trots hade Henning Grå en urblekt anorak på sig. Sin trogna, slitna axelremsväska bar han också på. Bandet gick från högeraxeln över det väldiga bröstet, men nådde aldrig ner på magen. Den såg ut som en liten handväska i armhålan på honom.

I öppningen på det blå planket kom och for lastbilar. Nästan varje dag de senaste veckorna hade Henning stannat till här. Lyssnat och iakttagit, låtit tankarna drunkna i byggets larm. Sett hur schaktmaskiner med mullrande dieselmotorer arbetade sig ner i marken. Då schaktningen var färdig restes så småningom gjutformar för grunden. Lyftkransvajrar spändes. Sågklingor sjöng vasst i den sköna sommarluften. Hammarslag ekade ut över den omgivande staden. Därinne var arbetslagen i ständig färd med nya arbetsuppgifter.

Henning Grå var inte den som motsatte sig att man byggde nytt och gjorde modernt. Men under sina nitton år som ordförande i Västmanlands Fornminnesförening hade han allt mer bekymrad sett hur stora delar av det svenska kulturarvet gått förlorade. Hus och hela kvarter revs urskiljningslöst. Nya grunder grävdes utan ingående undersökningar. Det var tydligen bara snabba byggen som gick an. För byggherrar räknades framsteg enbart i kronor, och estetiska värderingar saknades helt.

Efter en stund fortsatte Henning Grå sin ensamma färd på tandemcykeln. Han svängde av mot torget. Kvar lämnade han en odör av vitlök och armsvett.

På gator, trottoarer och torg trängdes cyklister med bilar, kommunalblå bussar och fotgängare. Det var unga mammor med sina små, pensionärer och skollovslediga ungdomar, arbetslösa, varubud, lediga skiftarbetare och en och annan parkeringsvakt. Den nyanlända sommaren hälsades med skratt och glada blickar. Alla gick i lätta svala bomullskläder. Emellanåt kunde man se parkeringsvakterna gå med uniformsmössan i handen.

Härom året hade några gator i innerstaden stängts av för biltrafiken. Cyklandet hade rent av blivit lite av ett kännetecken för staden. Många mil med separata cykelbanor hade iordningställts, särskilda kartor över dessa hade upprättats och internationella expertgrupper hade visat sin tydliga uppskattning.

Men inte bara gågator och cykelvägar skapades i den nya tidens anda, också en ny frisk bebyggelse sköt upp. Stadskärnans murkna träruckel fick ge vika för betong och fasadtegel. Några kvarter längs ån fick dock stå kvar, så att var och en kunde förstå att staden faktiskt var mycket gammal.

Om husraderna allt mer liknade varandra så bröt kommersen på Stora Torget av desto mer. En sommardag som denna var torget en glad palett. Ståndens soltak lyste i alla de färger som markisväv kan tänkas ha. Raderna av torghandlare var så täta att nästan ingen sol nådde ner på bord och kärror. Där låg färska grönsaker, blommor och hemvävda plastmattor staplade. Bruna lantägg i kartongtravar, och bredvid kärrorna och under borden fanns stora laggkärl med snabbsaltad gurka. Gröna, knottriga och lockande, simmade de i sin lag bland dillkronor och vinbärsblad.

Detta var sinnebilden av Västerås. Fräsch, modern och framåt. Gurkor och Asea hand i hand. Tryggt kunde man se sjuttiotalet an.

Den glittrande vik av Mälaren som under namnet Västeråsfjärden vilade söder om staden hade hotats av en stinkande giftdöd, men den här sommaren inbjöd den till bad och lek, friskare än på många år. Kommunen hade installerat ett så kallat trestegsreningsverk till avloppet.

Frisk försommar kändes också i luften. Ingen annan storstad kunde skryta med så ren luft. Nära nog varje hus från bostad till industri, var ansluten till fjärrvärmekraftverket. I stället för många små skorstenar som spred sot och svavel hade man nu en gemensam hög skorsten som skickade iväg föroreningarna långt utanför kommungränsen.

Parker och anläggningsarbeten vårdades väl. På gågatorna gjordes stora planteringsarrangemang, soffor och papperskorgar ställdes ut. Returvattnet från husen till fjärrvärmekraftverket leddes genom små rör i centrums gatunät. Så nu rådde sommarväglag året om.

Tidigt hade arbetarrörelsen tagit över styret av staden. Från stadsfullmäktiges sal i Rådhuset trädde man vägen an på det gamla borgarsamhällets grund redan på 1910-talet.

Våren 1917 var hungerdemonstrationernas tid. På Fiskartorget samlades stadens arbetare med svultna, men beslutsamma blickar. Upprorstankar om vild klasskampsstrid växte. Men med billigare mjölk och rabatterat fläsk slog man in på en mer lugn och sansad fokhemsfart.

Med Per-Albin Hansson i spetsen byggdes en ny tid i Sverige. Utan strid, men med tron på det godas seger och allas möjligheter till lika chanser.

Vem kan väl missunna sådana ambitioner ett nytt och ljust hem? Ett stort och fräscht Folkets Hus byggdes. I dess ena hörn restes ett ståtligt torn i raka linjer upp mot skyn. Med takterras högst upp.

Arbetarrörelsen styrde i land och stad och i de flestas mening var man nästan framme, med smärre justeringar skulle folkhemmet snart vara färdigt. I Västerås var de socialdemokratiska kommunalpolitikerna säkra på att lyckas tack vare en framsynt planering av staden. Där ingick som sig bör ett stadshus. Under buller och bång restes det i uråldrig marmor invid Svartån. Det kröntes med ett praktfullt torn försett med ett klingande klockspel.

Vid Stora Torget var man just nu i färd med den sista biten i det stora folkhemsbygget. Ett sagolikt Domusvaruhus var i uppförande. Där skulle springbrunn, heltäckningsmattor och handblåsta lampkupoler locka till kooperativa impulsköp.

Visst, sade man i gemen, att mycket ännu återstod.

Men i sanning, vad?

Smällen

– Vad menar du? undrade Signe med en röst som var mer uppbragd än orolig.

– Han sa att tjejen var på smällen.

– Det hörde jag väl, klippte hon av sin äldste sons något tafatta förklaring.

Kanske var det för att själv bättre förstå, som Mats efter en stunds tystnad fortsatte med torr och halvkvävd röst:

– Han har gjort Christina med barn.

– Men Kennet då, du känner väl henne knappt, suckade Signe dovt.

Kennet satt vid matbordet och stirrade ut i luften, med högerhanden slängde han tillbaka en lång hårtest.

Signe hade stått framför hallspegeln och varit i färd med att klä på sig, då den yngre av hennes båda söner, Kennet, hade ropat från köket att han hade gjort en brud på smällen. Gjort en brud på smällen. Med ens hade hon sett sig stelna i spegelns glasyta. Sett hur det trötta och hängiga kring ögonen hade fördjupats, blivit synligt som aldrig förr. De små tecken av åldrande, som hon hade tyckt sig kunna ana, hade i detta nu tagit ett språng och lagt sig som tydliga rynkor och mörker kring hennes ögon.

Utan att ta ett steg hade hon stått i köksdörren, händerna hade fastnat med schaletten över huvudet.

Nu knäppte hon upp de två översta knapparna i den slitna gåtill-jobbet-kappan. Hon tog ett par steg in i köket, och tog stöd mot arbetsbänken invid spisen.

Köket var ljust. Förutom vitt på väggarna och en blekgul lack på de släta skåpluckorna, fanns det en diskret mönstrad tapet kring själva matplatsen. I likhet med alla andra moderna kök vid den här tiden var det långsmalt. Längs den ena väggen stod spisen och diskbänken. En längre arbetsbänk samt ett kylskåp, med både sval och ett rejält tilltaget frysfack, fanns på andra sidan den gång som ledde ner till den fyrkantiga matplatsen. Stora blomsterfyllda fönster bildade kortvägg.

Signe såg från Kennet till de båda andra tysta figurerna vid matbordet. Hennes Sivert satt med ryggen åt det becksvarta fönstret som höll novemberrusket ute. Han hade ännu inte sagt något. Men han hade lagt ifrån sig besticken och bligade på sin son. Sivert Eriksson hade dragit ihop sina buskiga ögonbryn så hårt att vecken i pannan låg i tre djupa fåror.

Det var tyst i köket, så tyst att det batteridrivna köksurets annars omärkliga tickande kunde höras.

Kennet vred sig något på stolen, han flyttade bara en aning längre fram, men den halvgamla pinnstolen knarrade ändå ljudligt under honom. Han försökte sucka i ett fåfängt hopp om att snart komma ur den här knipan. Han borde inte ha sagt något alls, hållit käften helt enkelt. Löst det här på egen hand. Snackat med Christina och fixat något. Men här hemma skulle han ha varit tyst. Tankarna i hans förvirrade huvud jagade varandra. Försiktigt kikade han över bordet efter sin brors reaktion. Mats borde kunna förstå, tänkte han, men han var långt ifrån säker. Egentligen insåg han att inte heller Mats skulle förstå. Han var inte mycket till storebrorsa.

Kennet hade alltid haft något barnsligt självständigt över sig, i motsats till sin broders mer eftertänksamma hållning. Och nu kände han sig dessutom både äldre och mer erfaren än Mats. Han lutade huvudet tillbaka och blundade. De djupt liggande ögonen var brunare än vanligt, och längst där inne, liksom klarare. Håret, ovårdat och storvågigt, hängde långt ner på de grova axlarna. Kennet hade ärvt morfars kropp, gjuteriarbetarens prövade kroppshydda. Bara under de senaste höstmånaderna hade Kennet fått ännu mer tyngd och vuxit till sig. Hans uppflyttning i A-laget inför nästa säsong började redan ge resultat. Träningspassen var hårdare, mer systematiska och utvecklande. Men hans breda käke tuggade idisslande och rörde sig lika sökande som vanligt.

Tystnaden behövde brytas.

– Skulle inte du gå ner till jobbet, undrade Kennet med vek röst och såg för första gången upp på Signe borta vid spisen.

– Jag hinner nog städa, svarade hon och bytte ben. Inte hade ni väl tänkt att det var meningen?

– Nej, det är klart att vi inte hade.

– Vad i helvete menade ni då, mullrade Sivert till med något så ovanligt i hans mun som en svordom. Du har i alla fall nyss fyllt arton, även om det inte alltid märks. Nog vet du bättre än att behöva hamna i sånt här!

– Ja.

– Ja! Vad är det för ett svar? Är inte ni upplysta nog? I min stilla enfald trodde jag att vi här hemma hade lyckats lära dig ett och annat, även om inte skolan hade klarat av det. För där verkar du inte ha lagt manken till så att det stör. Har inte vi lärt er att ta ansvar?

Kennet sjönk ihop på stolen och körde ner händerna mellan knäna. Han vred bort blicken från sin faders håll.

– Idag vet väl vilken barnrumpa som helst hur man skyddar sig. Men ni hade inte en tanke på konsekvenserna, varken för er själva eller för andra. Just snyggt! Inte menat.

– Vi körde med finska rycket.

– Finska rycket! Vad skulle det vara? Finska rycket, det är ju så dumt att inte ens tandlösa Toivonen inne på valsverket skulle komma på något liknande. Köra utan skydd när det finns både gummin och piller i snart sagt varje chokladautomat i vart eviga gathörn! Om det nu var så förtvivlat påträngande hade hon väl kunnat rycka i dig på annat vis? Hur gammal är den där Christina egentligen?

– Arton.

– Det ser hon inte ut för.

– Hon fyller snart.

– Vet hennes föräldrar om det här? Vad säger dom?

– Vet dom om det! Klart dom gör, dom är väl inte lika dumma heller. Dessutom verkar dom ta det lugnare, fattar vad det handlar om, snäste Kennet och drog i de stretande jeansen.

– Ta det lugnare, undrade Signe med en sorts bittert vemod som hon brukade få då problemen tycktes henne oöverstigliga. Hur ska man kunna ta detta lugnt, Kennet? Du måste förstå vad det innebär. Har …

– Jag är väl för helvete inte helt tiltad, skrek Kennet. Ni behöver inte bry er ett djävla dugg om den här prylen. Jag ska fixa allt.

– Fixa allt, det låter som om du tror att det går lika lätt som att göra ungen. Det är på tiden att du tar dig samman och försöker bli lite vuxen, predikade Sivert. Fast vi har försökt lära er att ta ansvar så verkar det inte ha bitit på dig.

– Nej, så djävla prydlig och ordentlig som Mats, det blir jag aldrig. Förresten får hon skylla sig själv.

– Kennet! Hur kan du säga så?

– Hur jag kan säga så? Du är ju för fan slut, morsan. Hon kunde ha sagt till tidigare och fått ungdjäveln bortplockad innan det var för sent.

– Sansa dig och svär inte mer än nödvändigt, påpekade Sivert torrt.

– Jag säger väl för helvete vad jag vill. Jag måste svära för att såna djävla sågbockar som ni ska fatta något.

Det blev tyst. Mats gjorde en ansats till att säga något, men han drack i stället upp mjölken som han hade kvar.

Signe hade backat något steg och bevakade intensivt vad som tilldrog sig kring matbordets blanka perstorpsskiva. Hon andades lite lugnare nu, men bävade inför allt som detta skulle dra med sig.

– Jag har nästan förstått att det var något som inte stod rätt till, funderade hon högt. Visserligen har ju inte Christina varit med dig hem mer än ett par tre gånger. Och hon verkade så fin, lugn och rar. Fast nu är det snart över tre veckor sedan sist hon var här och du har varit oroligare än vanligt. Lite rastlös har du jämt varit, Kennet, men att det varit något speciellt nu på sistone, har man inte kunnat undgå att märka.

Kennet slängde sitt långa hår bakåt och flackade med blicken mellan diskbänken, köksuret och mormors gamla väggbonad med sitt korsstyngsbudskap. Är kärleken trofast, blir lyckan bofast.

– Vad säger Christina då? undrade Signe vänligt. Hon lade armarna i kors och lutade huvudet en aning åt höger, som hon brukade då hon ville lyssna uppmärksamt.

Vad skulle Kennet svara? Han och Christina hade inte träffats särskilt mycket den sista månaden. Kanske hade hon rätt då hon hade sagt till honom i telefon i går kväll, att det var han som drog sig undan. Men vad väntade hon sig? Att han skulle bli far? Han hade svårt att ta någon skuld på sig. Christina hade dröjt för länge med att berätta om det för honom. Och sedan hade de blivit osams, inte hittat någon väg ut. Först hade han inte alls förstått varför Christina skrikit när han påstod att det var väl bara att ta bort det. Fostret, ungen eller barnämnet eller vad hon ville kalla det. Så började han begripa, eller åtminstone ana vartåt det var på väg. Men han slog snart nog undan tankarna.

– Det har alltså gått så pass långt att det är för sent att göra något åt saken? undrade Sivert behärskat.

– Jo, svarade Kennet på en inandning.

– Och inte har ni planerat något, sa Signe. Och till våren ska du in i lumpen. Det var just en vacker tillställning, som du har ordnat, min lilla krake. Säg till Christina att hon kommer hit någon kväll.

– Vad ska ni säga till henne då? Att hon får flytta in i mitt rum och att jag delar slaf med Mats.

– Nej, men vi kan ju höra lite med henne om hur hon funderar. Kanske pappa och jag kan göra något för er.

– Det blir en uppgift för morgondagen, sammanfattade Sivert och reste sig.

– Ja, jag måste gå ner till mitt gamla Konsumgolv, fortsatte Signe. Du kan väl bjuda hit Christina i morgon, så får vi se hur vi ska lösa det hela. På något sätt måste du ju ta hand om henne.

– Vaddå ta hand om? Hon måste väl för helvete kunna stå på sina egna ben.

– Kennet, det är allvar nu. Men vi får vila på det tills i morgon, konstaterade Sivert och började duka av.

Kennet frustade högljutt och gungade bakåt på stolen. Den slog i väggen med samma kraft som faderns blick träffade sonen. Kennet grinade illa och dolde inte sin avsmak varken inför faderns blick eller de uppseglande framtidsmöjligheterna som värnpliktig pappa.

Utan att säga något mer än ett kort hej vände Signe om och lomade iväg. Lägenhetsdörrens tunga duns ekade hårt i det luftigt öppna trapphuset. Det räckte med aldrig så litet indraget grus, för att hon skulle känna sig besvärad av krasljudet som hon visste ekade in i de övriga lägenheterna. Det tog nästan längre tid att gå de två våningarna ner genom trapphuset, än det tog att promenera från ytterdörren bort till Konsumbutiken. Den låg alldeles om hörnet.

– Jag får ge mig iväg, jag också, förklarade Mats efter en lång tystnad. Han reste sig och gick ut i hallen.

– Vart ska du?

– Jobbet.

– I kväll? Du har ju varit ledig idag.

– Fackmöte, svarade han sin far som om det var den naturligaste sak i världen.

– Se då till att du inte gör några dumheter, du också.

Men det hade han redan gjort.

Omkörningen

Mats var orsaken till ett extra fackföreningsmöte där också avdelningsombudsmannen skulle medverka. På grund av frågans art, som det hade stått i möteskallelsen.

Nu satt han i varuhusets personalkafeteria och såg den ena arbetskamraten efter den andra bänka sig under ett förväntansfullt sorl. Själv pratade han inte och hörde heller inte vad som sades runt omkring honom. Helst av allt skulle han velat försvinna. Och i sitt oroliga inre försökte han ge sig själv svaret på varför det hade blivit ett sånt herrans liv för en så förhållandevis liten fråga; öppet på julafton eller inte.

Under militärtjänsten och långt dessförinnan hade Mats längtat efter att få börja arbeta. Inget skollovsextra eller uppehållsjobb i väntan på lumpen. Nej, arbeta på riktigt, möta världen, bli vuxen. Stå för sig själv, fri och oberoende. Stark som bara livet självt kan vara. Han ville storma in i livet. Obehärskat hungrigt. Men så var det det här med öppet på julafton. Missnöjet över det har alltid pyrt bland de handelsanställda, fast det sällan leder till några större diskussioner. Den här hösten ville det sig emellertid annorlunda på Domusvaruhuset i Västerås.

En stridsgnista hade tänts hos Mats, men det var inte frågan som sådan som var upphovet till hans brinnande energi. Utan motståndet till att göra något fackligt som Mats hade stött på hos Sven, kallad Mjölkstalin på varuhuset. Ivrigt uppbackad av sin arbetskamrat, Bengt, hade Mats hävdat att det visst gick att uträtta saker i facket. Men inga argument bet på Mjölkstalin. Visst kunde Mats hålla med honom om att ungdomsförbundet, SSU, var slut. Där fanns knappt några aktiva medlemmar längre. Men med fackföreningarna var det annorlunda, där fanns massorna. Alla som arbetade var med.

Så en dag då munhuggningen såg ut att ebba ut mellan de båda kontrahenterna, hade Bengt funnit tiden mogen att blåsa nytt liv i stridstupparna. Han hade sugit på sin karamell några dagar för att kunna kasta in den vid rätt tillfälle.

– Nja, hade han sagt en dag vid fikabordet. Vi kan väl pröva med en namnlista som vi lämnar till klubbstyrelsen. Då får vi se vad dom går för. Om vi slipper arbeta på julafton i år eller inte. Dom får svart på vitt att dom har oss bakom ryggen när dom kliver upp till Egon Back och grabbarna.

Sven, den stålhårde stalinisten, skrev muttrande under protestlistan då Mats kom med den, men vägrade sedan befatta sig med det revisionistiska reformivrandet. Fast han skakade i sin själ över den iver och kraft som namninsamlarna utvecklade. De skulle rent av kunna lyckas.

Klockan var redan några minuter över utsatt tid, och snart skulle mötet börja. Mats bävade inför det hela. Bara han inte behövde säga något, det skulle han inte klara, inte ett ord skulle han få över sina läppar. De var alldeles torra.

Fortfarande kom en och annan mötesdeltagare med andan i halsen. Snart var nästan hälften av borden besatta. Belysningen var mer dämpad än om dagarna och ljuset präglades av en grön ton från Wasabarens neonskylt som kastade in sitt sken från Stadshotellets vägg.

Med ryggen åt fönsterraden hade Rolf Lundin parkerat sig, han såg redan ut att sova. Han hade varit eldsjälen i det gamla varuhuset, en man som blivit kooperativ veteran i tungarbetade källargångar, otidsenliga halvtrappor och prång. Han hade som ende klubbstyrelsemedlem motsatt sig nybygget, det skulle bli allt för lyxigt.

– Inte behöver min arbetarkärring där hemma ett trevånings parkeringshus eller en pälsavdelning med springbrunn. Det har inget med kooperationen att skaffa, hade Roffe hävdat på ett styrelsemöte och menat att klubben borde reservera sig mot de vidlyftigaste planerna.

Tyvärr togs han inte helt på allvar i varuhuset, när han eldfängt och yvigt gick på för sin sak. Temperamentsfullt kunde han brusa upp och när det kom till kritan försvarade han gamla konsumentkooperationen in i döden med en envishet som trotsade