Aktivisterna i Kroklyckan

By Niclas Hallgren and Fredde Granberg

Uppsagd från sitt jobb på bensinmacken är Lasse Bengtsson dömd till ett liv framför motorsporten på teve. Men Lasses fru Eva börjar tröttna på att se sin man långsamt dra med sig deras gemensamma vardag ner i avgrunden. Eva bestämmer sig för att ge allt en sista chans och bjuder in Lasse till en myskväll, hittar en klimatdokumentär som verkar spännande och innan hon vet ordet av har hon satt eld i baken på honom.

Lasse bestämmer sig för att rädda planeten, men blir utmanad av bostadsrättsföreningens äregiriga och pedantiska ordförande, den pensionerade studierektorn Olsson. Mitt i sin goda gärning tvingas Lasse dessutom brottas med en fru som vill förverkliga sig själv och en granne som är besatt av att kväva varje tillstymmelse till klimatarbete.

Under några omvälvande sommarveckor, i ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige, ställs snart allt på sin spets.

“Aktivisterna i Kroklyckan” är en hejdlöst rolig historia om en mans besatthet av att rädda planeten, och om de som gör allt för att stoppa honom. En bok för alla som gillar Fredrik Backman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 18, 2023
• ISBN: 9789180006620

Book preview

AKTIVISTERNA I KROKLYCKAN

Niclas Hallgren

Copyright © Niclas Hallgren & Word Audio Publishing Intl. AB  2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-662-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

DEL I

1

Ett kraftfullt brak följt av en hög smäll fick alla i grannskapet att släppa det de hade för händer och stirra upp mot himlen.

Lasse Bengtsson stod i carporten och räknade högt för sig själv. Ettusen-ett, ettusen-två, ettusen-tre …

Över trettio grader varmt flera dagar i sträck. Bränder och torka. Nationen hade stått handfallen sedan allt drog igång strax innan industrisemestern. Journalisterna jagade, twittermobben krävde lynchning och medan politikerna smet ut från riksdagshuset bakvägen erbjöd Europa öppna famnen. Lånade ut vattenbombplan och brandmän för att bromsa eldarnas framfart. Alla jobbade hårt. Men ingen hade tid att stanna länge. Det brann överallt den här sommaren. Och ju längre solen fick bränna och eldarna brinna, desto fler erosioner och översvämningar skulle regnet ställa till med när det väl behagade komma. Fram till dess var allt bara snustorrt. Bäckarna förvandlades till små dammiga raviner och vattennivåerna i sjöarna sjönk för var dag som gick. Varningar gick ut i media. Nu var vattenmagasinen i flera kommuner faktiskt tömda och nere på noll.

Vattna inte gräsmattan!

Stäng av diskmaskinen!

Och för guds skull: kliv upp ur badkaret, människa!

Lasse rotade bland sakerna som han samlat in från grannarna i bostadsrättsföreningen Kroklyckan. Han ställde ner ytterhöljet från en gammal slalompjäxa i kärlet för plaståtervinning, klev över de ännu osorterade prylarna på carportens golv och ut på garageuppfarten. Drog ner kepsen i pannan och spanade upp mot himlen. Det såg inte ut att bli något regn den här dagen heller. Men vem kunde vara säker, lika bra att röja bort det sista och få över presenningen.

2

Man måste anstränga sig, tycker du inte Bergkvist? Vad är livet om det levs halvdant? Vad är meningen om man saknar mening?

Studierektor Olsson, bostadsrättsföreningen Kroklyckans ordförande, gick mitt i gatan och steget före sin nyinflyttade granne. De hade tagit vägen förbi föreningslokalen, sett efter att kaffebryggaren var avstängd och alla fönster väl tillslutna. Inspektion, hade Olsson kallat det för. En inspektionsrunda för att se till att allt stod rätt till inför den stundande natten. Nu vevade den tunnhårige gamle mannen med armarna för att mana på Bergkvist att öka på stegen.

Vi är inte satta här för att göra ingenting. Att gå och dra, ligga på soffan och vänta som trötta lejonhannar på zoo. Vi har var och en vår plats i detta stora maskineri och vi måste hjälpa varandra att hålla ångan uppe.

Olsson sneglade över sin axel på Bergkvist som småjoggande försökte att komma i kapp.

Det är förstås inte alla som orkar, inte alla som kan. Men för de allra flesta finns inga ursäkter. Vi måste påtala det för dem, sticka dem med sporren i sidan. Kom igen kompis, det där är inget liv. Det är inte bara dig själv du drar ner i dyngan. Hela samhället vilar på dina axlar, morgondagen, barnen.

Bostadsrättsföreningen Kroklyckan bestod av trettiotvå lägenheter fördelade på sexton parhus om 120 kvadratmeter vardera. Varje lägenhet hade sin egen lilla tomt med gräsmatta fram och bak, liksom en garageuppfart där man med nöd och näppe kunde parkera en mindre bil i golfklassen.

Carporten däremot, var stor och rymlig nog att rymma en familjekombi.

Eftersom gatan var smal, knappt bredare än en ordinär cykelbana, såg styrelsen helst inte att medlemmarnas gäster parkerade sina bilar utmed gatan. För de som hade behov av parkering fanns faktiskt gästparkeringar vid områdets entré. Något som bostadsrättsföreningens självutnämnda poliser noggrant upplyste om på de papperslappar som man stack in under vindrutetorkarna på gästernas bilar. Gästparkeringarna var dock allt som oftast upptagna av de boende familjernas andrabilar. Trots att Kroklyckan låg hyfsat centralt med väl utbyggd kollektivtrafik tyckte flera familjer att de behövde minst två bilar för att få ihop livspusslet.

Olsson stannade till vid gästparkeringen. Han rättade till sina glasögon. Ett par bilar stod snyggt och prydligt i varsina rutor. Han noterade deras registreringsnummer i en liten blå anteckningsbok som han sedan raskt stoppade tillbaka i innerfickan på sin sportjacka. Han tog ett varv runt respektive bil och kikade in genom vindrutorna. Inga synliga föremål, dörrarna låsta. Handbromsen ordentligt uppdragen på den äldre av bilarna.

"Teve är ingen sysselsättning, spel leder ingenvart. Nytta före nöje. Nytta är nöje när allt flyter. När alla gör det de ska. Ordning och reda, säger jag. Ha koll på klockan, visa respekt, följ de regler vi satt upp. De finns där av en anledning. De har vuxit fram under århundraden, årtusenden. Då kan man inte hålla på att ta sig friheter." 

Bergkvist var en observant lyssnare, det hade han redan visat prov på. Han hade tagit till sig alla bostadsrättsföreningens regler utan knorr, hade till och med gått till överdrift när det gällde gräsklippningen. Två gånger i veckan var han uppe i nu. Aldrig senare än klockan sju på kvällen. Sådant uppskattades av föreningens ordförande. Bergkvist hade verkligen ansträngt sig för att vara en god granne. Barnen var väluppfostrade, hälsade alltid när de var ute och lekte, stojade alldeles lagom. De sköt inga bollar i rabatterna och sneddade inte över Olssons gräsmatta när de skulle gå ut i skogen och leka. Hela och rena var de också.

Man kan helt enkelt inte göra precis som man vill, det man känner för i stunden. Varje beslut måste vägas mot de oskrivna reglerna i ett samhälle. Dessa går ofta hand i hand med de skrivna. Men det behöver jag väl inte berätta för dig, Bergkvist. Du och din fru har ju läst på universitetet. 

Olsson böjde sig ner för att ta upp ett kolapapper som någon kastat på gatan. Bergkvist hann före och stoppade ner det i sin byxficka.

Det är egentligen inte en fråga om bildning. Absolut inte. Uppfostran möjligen. De allra flesta vet vad som är rätt och fel. Känner det inom sig, känner det i magen. Kan läsa signalerna, se hur andra gör.

Olsson och Bergkvist stannade till vid familjen Fuentes brevlåda som lutade kraftigt åt vänster. Olsson rundade den, stannade upp och petade på den vingliga anordningen, uppstöttad med kvistar och småsten. Han skakade på huvudet och drog handen över de väderbitna kinderna. Skäggstubben raspade mot handflatan och fingrarna. Små hudflagor föll som fint puder över jackans bröst. Olsson suckade djupt. De fortsatte fram till det låga staketet med den flagnade färgen där barnen gått balansgång tidigare under sommaren. Det svajade till när Olsson lutade sin höft emot det. Även detta skulle behöva stagas upp eller bytas ut.

Det mesta i Fuentes trädgård skulle faktiskt må bra av en översyn, det höll Bergkvist med om.

Men det kommer inte att ske, viskade Olsson. Skiftarbeten och vilda ungar. I otakt med tiden.

Olsson vände på klacken och kilade snabbt ut i gatan igen.

Vad har då flugit i Lasse i tjugosjuan, frågar jag mig. Lättjan har ägt honom i alla år. Och så denna soliga sommar… Lyssna!

Olsson vände sig om mot Bergkvist, som kämpade för att komma ikapp. Olsson stannade upp och formade handen som en strut runt örat.

Lyssna.

Bergkvist lyssnade.

Det är ett tyst och fint område vi har här, Bergkvist. Men som du hör störs lugnet av ett fasligt oväsen kvällstid.

Olsson tog några smygande steg till, vände sig mot Bergkvist och lade återigen handen om örat, nickade och sökte Bergkvists blick.

På bar gärning, viskade Olsson. Nu överraskar vi honom mitt i hans illdåd.

De smög fram till garageuppfarten och ställde sig bredvid varandra vid tomtgränsen. Olsson nådde nätt och jämnt upp till axeln på Bergkvist. Han knackade bestämt på brevlådan i metall samtidigt som han harklade sig.

Jaså Lasse, det är alltså du som är ute och stökar denna lugna och sköna sommarkväll. Helt okänslig vad gäller grannar och deras kvällsro, märker jag.

Olsson kisade lite för att skärpa synen med förhoppning om att kunna se vad som stod på inne i carporten.

Synen var en av få ålderskrämpor som drabbat honom. Att inte kunna se lika skarpt och klart som när han var yngre irriterade och glasögonen kunde han aldrig vänja sig vid. De spände över näsroten, gled av näsan när han svettades i sommarhettan och immade igen när han kom in i värmen under vinterhalvåret, dessutom var det alltid någon smuts på glaset som tvingade honom in i badrummet eller ut i köket för att tvätta och torka. Han höjde rösten.

Lasse, det är inte alla som är arbetsbefriade och kan sova ut hela dagen imorgon.

Slamret upphörde tvärt.

Jag har med mig vår nya granne, unge herr Bergkvist. Hade tänkt visa upp vårt fina grannskap, men så hamnade vi här. 

Lasses långa krokiga gestalt uppenbarade sig i skuggorna från garaget.

Vad håller du på med där inne egentligen, om man får fråga. Och vid den här tiden på dygnet? 

Jaså det är bara du som kommer förbi, Olsson… Lasse tog av sig kepsen och kammade bak det grånade håret. Han gick Olsson till mötes.

Du förstår väl att detta stök inte kan fortgå. 

Lasse viftade ifrån sig Olssons anklagelser, skakade på huvudet och vände tvärt på uppfarten. Han gick tillbaka in i carporten.

Rent principiellt var Olsson noga med gränsdragningar, men nu stod han med tåspetsarna vid asfaltsskarven och nästan hoppade. Han skulle inte överträda Lasses tomtgräns, även om han i egenskap av bostadsrättsföreningens ordförande med största sannolikhet skulle kunna ha, eller åtminstone kunna ta sig den rätten.

Det är inte första gången jag säger åt dig att ta hand om den här röran. Gör något åt saken, Lasse. Det är så många som har ont av det. Vi behöver inte ta det här vidare.

Olsson kände hur pulsen ökade och noterade hur röstläget gått från ett sammanbitet och irriterat morrande till en upprörd falsett.

Jag kommer behöva ta det här med styrelsen. Och jag menar allvar den här gången.

Han smällde näven i brevlådan, ryckte tag i Bergkvists underarm och stormade nerför gatan i riktning mot sitt hem. 

Alltid denna fullkomliga nonchalans, på gränsen till ignorans.

Plankor och bräder över hela garageuppfarten, en lastpall, en gammal resårmadrass, en barnvagn, ett par slalompjäxor och en rostig pojkcykel, några plastflaskor och dunkar. Och så detta släpande och kasande av grejer mot den hårda och ojämna asfalten. För att inte tala om hammarslagen. En kakafoni av galenskap mitt i idyllen.

Om inte Olsson var uppmärksam skulle smittan snart sprida sig till nykomlingarna. Var det något han kände till så var det hur sådana som Fuentes, Phung och Abdullah, chilenaren, vietnamesen och muslimen betedde sig när de fick lösa tömmar. Studierektor Olsson räknade familjerna på sina fingrar medan han stegade förbi deras brevlådor. Varför måste hela världen bosätta sig just här hos honom? Kunde han inte få ha någon liten frizon kvar? Goda grannar, elvakaffe och en hissad blågul fana på högtidsdagarna. En plats att njuta av livets höst, var det för mycket begärt?

Det tycktes stört omöjligt att få styrsel på den här skutan. Bostadsrättsföreningen Kroklyckan var på väg rakt in i katastrofen.

Lasse och Eva hade aldrig ställt upp för grannskapet. Aldrig brytt sig om någon eller något. Inte heller kunde han påminna sig en enda gång då han sett Lasse ute i trädgården. Aldrig rensat rabatter, aldrig klippt gräset. Eva hade gjort något halvhjärtat försök någon gång. Halva gräsmattan ena dagen, resten några dagar senare. Ojämnt och i otakt. Lite tafatt, så där. Lite tankspritt. Så som kvinnor jobbar. Lasse å sin sida, honom såg man inte mycket av. När han inte jobbade på macken verkade han mest sitta inomhus och glo på sin teveapparat. Efter att dottern flyttat hemifrån hade han knappt synts till alls. Inte förrän nu, med allt bråte. Varför hade föreningen låtit dem hållas?

Olsson höll hårt om Bergkvists arm och ökade på de sista stegen fram till garageuppfarten. Han släppte greppet, sa adjö och klev över gränsen till sitt. Han stod kvar och följde sin granne med blicken när denne skyndade hemåt.

Det kunde nog bli något av Bergkvist också. En parhäst, som han haft i Svensson tidigare. Och Larsson. Och Hjorth. Olsson låste upp ytterdörren, hängde av sig jackan i hallen och gick raka vägen in i badrummet. Det vore fint med någon som ställde sig bakom de viktiga besluten, tänkte han medan han borstade tänderna. Han slog upp toalettlocket och pressade ur sig några droppar innan han snabbt stegade genom den mörka hallen och in i sovrummet. Han lade huvudet på kudden, glasögonen på nattduksbordet och drog täcket över ansiktet i ett försök att stänga ute världen, men den var redan inne i hans skalle. Fylld med små bränder och explosioner, och över allt det där mähät Lasse Bengtsson, svalt leende med tom och världsfrånvänd blick.

3

Eva svepte morgonrocken om sig och gick ut i köket som var lika fint och välstädat som hon lämnat det kvällen innan. Hon slog upp köksfönstret på vid gavel.

Varit uppe länge, ropade hon ut mot garageuppfarten och Lasse samtidigt som hon plockade ett gulnande blad från pelargonen på fönsterbrädan.

Har du ätit frukost?

Hon slängde pelargonbladet i soporna under diskbänken, gick ut i tvättstugan och öppnade dörren till carporten.

Har du redan ätit frukost?

Lasses långa gestalt stod dubbelvikt över lastpallen och sorterade olika stora brädbitar. T-shirten kasade upp på hans rygg och blottade kärlekshandtagen när han böjde sig framåt.

Har du hämtat tidningen?

Inget svar.

Hon sökte igenom tidningshögen på bänken innanför dörren. Ingen tidning på hatthyllan, inte i pappersåtervinningen heller. Hon klev i sina badtofflor och knöt morgonrockens skärp hårdare om midjan innan hon öppnade dörren och tassade ut mellan lådorna i carporten.

Hade du hämtat tidningen?, frågade hon igen, den här gången med höjd röst. Hon ställde sig nära för att få Lasses uppmärksamhet.

Flytta på dig. Ser du inte att jag jobbar här.

Har du hämtat tidningen?

Vad då?

Tidningen.

Vilken tidning?

För guds skull människa, har du hämtat morgontidningen?

Om hon bortsåg från bråten som Lasse börjat samla på sig ute i carporten var det ändå ett privilegium att få bo så här, med fåglarna kvittrande i buskarna.

Husen var små och låg par om par utmed en cirkelformad gata där all trafik flöt i en motsols rörelse. Husen hade länge varit nostalgiskt faluröda med vita knutar, men med avflyttningar och inflyttningar hade nya idéer smugit sig in i den slutna lilla bostadsrättsföreningen och nu fanns hus i alla regnbågens färger. I de angränsande radhusområdena höll man sig dock fortfarande strikt till husens originalfärger: gult med vita knutar och himmelsblått med vita knutar.

Eva fällde upp brevlådans plåtlock och skakade av tvestjärtarna från tidningen.

Eva var van vid att se de mest häpnadsväckande färgvalen i sitt arbete på förskolan och hon uppskattade verkligen barnens kreativitet. Ibland fantiserade hon om hur det skulle vara att leva och bo i ungarnas färgsprakande fantasivärld.

För Eva var det självklart att varje familj måste få bestämma över sitt liv och sin bostad. Hon och Lasse hade valt praktiskt och enkelt framför avancerat och pråligt. Fuentes med den lutande brevlådan, torkvindan på framsidan och stenplattorna som inte verkade veta åt vilket håll de var på väg hade även de valt att sätta en personlig prägel på sitt hem. I ett försök att närma sig det nya landets traditioner hade de dessutom monterat en liten väggfast flaggstång på huspanelen.

Familjen Fuentes försökte så hårt.

Inte tu tal om en chilensk fana där inte. Blått och gult skulle det vara. Men alldeles för lågt hängande. Gästerna fick ducka varje gång de kom på besök. Retade förstås gallfeber på kvarterets stilpoliser.

Sverige är ett fritt land, ville hon vråla till poliskonstapel Olsson och hans gelikar, var och en får göra som den vill.

För sådana som Olsson fanns bara ett sätt. Hans eget. Och det retade gallfeber på Eva. Kunde inte människor få göra som de själva ville?

Eva dukade fram smör, ost och prickig korv och bredde ut tidningen över köksbordet. Nyheterna på internet kunde aldrig ge samma upplevelse, samma överblick. Lasse slamrade fortfarande där ute i carporten. Hon brydde sig inte ens om att fråga om han ville ha frukost.

Förr kunde hon och Lasse slåss om att kliva upp först bara för att få servera den andra frukost, men nu satt hon allt som oftast för sig själv vid bordet. När inte Eva var uppe och dukade fram kunde det kvitta, verkade han tycka. Hon åt två smörgåsar och bläddrade sakta igenom den sommartunna tidningen, läste vartenda ord på familjesidorna.

Det var fler som dog nu i sommarhettan.

Hon räknade korsen och duvorna. En socialdemokratisk ros och en fotboll. Familjer som tackade för allt. Skickade med ett bibelord. Hade de verkligen läst de där orden innan de satte dem i tidningen? Var det verkligen den dödas favoritcitat?

Eva kunde se hur begravningsbyråns säljare gnuggade händerna när efterlevande bläddrade igenom pärmarna med stenar och utsmyckningar, pluspaket och extraerbjudanden.

En enkel kista borde räcka, men vem vill skicka iväg sin älskade mamma i en skokartong? Mamma ska ha det skönt på sin sista resa, mjukt bolster och quiltat täcke med överlakansflik.

Några timmar i kyrkan. Sedan ugnen, pappkartongen, minneslunden.

Det var så hon ville ha det.

En hemlig plats på en anonym kyrkogård, så att barnen skulle kunna fortsätta att vara fria, kunna flytta dit de ville. Inte ska lilla mamma ligga till last. Inte nu, sedan hon gått bort. Hon hade det bra på andra sidan, ovan molnen, innanför pärleporten, skuttande fram längs gator av guld.

Och så auktionsfirman, Frälsningsarmén och tippen. Dragkampen om det lilla arv som fanns kvar. Tallrikarna och faten, linnedukarna och de gamla skåpen. De få men välorganiserade fotoalbumen som snabbt delades upp i små brottstycken för att helt glömmas bort innan nästa generation tog vid, kastade och slängde.

That’s it.

The end.

Maj.

Vackert namn. Maj Lundqvist.

Eva stannade till vid minnesrunan.

Ovanlig resa ändå.

Läst latin och naturvetenskap. Och farmaceutiska institutet. Högt utbildad redan innan 1950-talet tog sin början.

Skrev dikter och sånger. Uppträdde på nyårsrevyer. Var omtyckt och älskad. Nittiofem år.

Eva räknade fram och tillbaka på sina fingrar för att få grepp om den tid som återstod till hon själv skulle fylla nittiofem. Hon hade skrivit en diktsamling i gymnasiet. Den hade fått högsta betyg av svenskläraren, men refuserats av alla förlag hon hade skickat