Ingivelsen

By Kjell E. Genberg

De tre vännerna Carl, Joe och Arne jobbar på Scanias motormontering i Södertälje och när julafton närmar sig är de i akut behov av pengar. Lönen räcker inte eftersom de tagit ut förskott, men under ett samtal kommer ingivelsen: De ska råna en penningtransport. Planen är idiotsäker och ingen ska behöva bli skadad i transporten som de tänker råna. Men oturen är framme och plötsligt blir de tre vännerna mördare på flykt undan rättvisan och som hela samhället är på jakt efter...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726710915

Book preview

Onsdag 20 december

Klockan 16 hade det redan hunnit bli mörkt ute. Snön som låg över kommunens landområden, sammanlagt 67 136 hektar, fick det mesta att se ljusare ut än det var. Dock inte inne i den del som tidigare haft namnet Södertälje stad. Där lyckades bilavgaser, industrirök och utsläpp från lågsvavlig eldningsolja få nederbörden att likna en grynig gröt.

Människorna frös. Några våndades inför den kommande högtiden. Andra gladdes åt att det snart var jul.

Så gjorde inte minst affärsmännen som med banderoller och skyltningar av olika slag trummat in evenemanget sedan i början av november.

På Saab-Scania slutade den arbetsstyrka som börjat jobba klockan 6.54 samma dags morgon. De tio man som arbetade vid dieselmotormonteringen hade fullgjort plikten att färdigställa 61 motorer. Dagens id var över och för dem återstod att finna meningsfylld sysselsättning fram till 6.54 nästa dag.

Tillsammans med dagskiftsarbetare från andra avdelningar trängdes de i omklädningsrummet. Ett dussin män i vardera av båsen där de hade sina blå skåp. Omklädningsrummet kunde ha varit dekor för Sveriges Magasin i TV. Väggarna var gula, skåpen mörkblå. Det susade lätt från fläktarna. Till varje skåp hörde nämligen en sinnrik ventilationsanordning som gjorde att persedlarna, som hängde där, torkade under förvaringen. Fläktarna förde luften in och ut i skåpen via likaledes blåmålade rörledningar under taket.

Männen hämtade sina tvålar och handdukar. Flera gick till duscharna, andra nöjde sig med att bruka handfaten, i den del av rummet som vette ut mot monteringshallen.

De flesta hade bråttom hem. Efter en hastig tvagning skyndade de ut till busshållplatsen, cykelstället eller bilparkeringen. Trots snöblask och kyla var det många som cyklade till arbetet.

Kvart över fyra på eftermiddagen fanns bara fyra man kvar i omklädningsrummet. En av dem drog ner kepsens öronlappar, hejade och gick ut genom dörren. Innan den stängdes helt bredde ett moln av fabriksbuller ut sig i det gula och blå rummet, men så fort öppningen slöts försvann det, och det återstod ånyo enbart suset av fläktarna.

De tre kvarvarande hade skåpen intill varandra.

Vid det innersta av de tre skåpen stod en yngre man och knöt skorna. Han tittade upp när han hörde klafsande steg. En naken karl kom fram mot honom och han släppte skosnöret för att hålla båda händerna skyddande framför sig.

Stanna där du är! sade han.

Den andre stannade mitt i steget och tog handduken från huvudet för att kunna se bättre.

Vad är det nu då?

Jag har ingen lust att bli alldeles genomsur, förklarade den yngre. Du kan stanna där och torka dig klart innan du kommer närmare. Och hör sen!

Den nakne skrattade. Men han stannade och torkade hår och öron noga innan han steg fram till skåpet och hängde in handduken på kroken. Sedan letade han på översta plåthyllan, hittade en förpackning och började pudra armhålorna med talk.

Jaså, du är rädd för vatten, Joe, svarade han. Han uttalade namnet som det stavades, Jo-eh, och därefter ställde han tillbaka talkpudret. Ingen brådska hem i dag?

Dubbelt nej.

Vadå, dubbelt nej?

Nej, jag är inte rädd för vatten, men man kan nöja sig med att bara använda vaskstället emellanåt. Nej, jag har ingen brådska hem. Själv då? Han sniffade så näsvingarna vibrerade. Skall du hem och förföra tanten med den där doften? Du osar som ett horhus i Barcelona, Arne.

Arne Wennberg svarade inte med detsamma. Han höll på att kränga på sig ett par byxor som en gång varit del av en kritrandig kostym.

Ånej, sade han sedan han lyckats knäppa översta knappen och fått igen dragkedjan. Har man varit gift i nästan tjugo år är man glad varenda gång man slipper förföra kärringen. Dessutom tvivlar jag på att du någonsin varit i Barcelona, Joe.

Det är bara ett talesätt, svarade Joe som inte alls hette så. Egentligen var han döpt till Juhani Valkeakoski, men då han bott i Sverige sedan det år han fyllde fem, kunde ingen höra ursprunget i talet. Att han kallades Joe berodde på att han som liten inte klarat av att uttala Juhani. Han kallade sig själv Joo-ee, och den benämningen blev så småningom det smeknamn som hängde med genom åren. Numera var det knappast någon som kallade honom vid hans rätta namn. Det skulle i så fall vara skatteverket, folkbokföringen och de reklamföretag som köpt hans namn och adress från statens dataregister. Det gick åt helvete i går igen, fortsatte han.

Hur menar du?

Tre kronor, naturligtvis. De förlorade med 6-3 mot tjeckerna i Moskva. Det var visst tolfte förlusten i rad mot Tjeckoslovakien.

Arne plockade fram tre starköl ur skåpet.

Ishockey! fnös han. När man hör på er kan man tro att det är livsviktigt.

Han gick till tvättställen och lade ölburkarna i ett av dem. Sedan vred han på kranen med den blå beteckningen och kallt vatten började strömma ner över PLM-förpackningarna.

Det är väl lika viktigt som ditt förbannade trav! svarade Joe vresigt. Jag tycker då att det är mer spännande att se ett par hårdhänta ishockeylag fightas om pucken än att glo på ett koppel hästar som knatar runt en bana.

Arne flinade brett.

Jag vann trehundra på Solvalla i helgen, sade han med spelad överlägsenhet. Hur mycket vann du på ishockey?

Från duschrummet hördes ett lätt tjut när någon därinne vred över från ljummet till iskallt vatten. Sedan tystnade strilandet efter tio sekunder. Det förblev tyst i ytterligare några sekunder innan en gäll och falsk visselmelodi började eka mellan kakelväggarna.

Jag trodde att vi var sist, sade Joe.

Nej, Calle är också kvar, svarade Arne Wennberg. Varför skulle jag annars lägga så många öl på kylning?

Ett blont, genomvått hårsvall blev synligt i dörren till duschrummet. Mannen under det blonda var i 35-årsåldern. Han gned sig frenetiskt i skrevet med handduken.

Jag hörde allt, ropade han. Namnet är Carl, inte Calle! Hur ofta skall man behöva påpeka det?

Lägg ägg, ropade Arne tillbaka. Om du är så känslig skall du förbanne mig inte ha någon öl.

Okay, kalla mig vad tusan ni vill!

De bara fötterna stämplade våta avtryck på golvet när han gick till skåpet och började klä sig.

Trehundra…, väste han i riktning mot Arne där han stod med stålkammen mellan tänderna och försökte få på sig polotröjan. Får man inte mer på V65 nu for tiden?

Femtio spänn på plats på en högoddsare, svarade Arne och kände på burkplåten med fingrarna. Nu har de blivit någorlunda drickvänliga.

Och nu dricker vi upp det som är kvar av vinsten, sade Joe och slet bort rivringen. Skål för dina kusar, Arne. De är visst det enda inom idrotten som funkar nu för tiden. Ingemar Stenmark får inte vinna för att den där Idi Alpin har bestämt att en svensk inte får göra det, Tre Kronor åker på pumpen mot tjeckerna och Brad Dean hoppar av Södertälje basket. Fy faan!

Carl hämtade den sista ölburken ur tvättstället. Sedan han torkat av burken på lite toalettpapper drog han proppen ur handfatet så att vattnet sögs ner i ledningen med ett sörplande ljud.

Skål och tack, sade han. Vi sätter oss, eller hur?

De tre slog sig ner på den låga kakelbänken i korridoren som sträckte sig längs med omklädningsrummet.

Ni bara snackar om er idrott, sade Arne och rapade ut lite maltångor. Men så vitt jag vet går ni aldrig på några matcher. Jag drar i alla fall till Valla så fort jag har en chans. Vad tusan gör ni? Sitter och pimplar pilsner på William Shakespeare?

Händer väl, erkände Joe och ställde ner burken på golvet bredvid sig. Fast jag dricker inte så värst mycket. Har man både bil och båge får man hålla sig undan sånt som ger promille.

Arne skrockade fram ett skratt.

Visst fan! Du är ju raggare, Joe. Har du varit ute och klått några assyrier på sistone?

Ah, du vet mycket väl att jag inte är raggare på det viset. Jag har aldrig varit i parken och vält korvkioskar eller slagit invandrare på käften inne i stan. Jag är alldeles for upptagen med att hitta brudar för att ge mig in på såna dumheter. Och, gossar små, min gamla Buick ger resultat. Nu när det är så kallt ute gillar flickorna att komma in i värmen.

Joe torkade bort lite ölfradga från skäggfjunen på överläppen. Trots sina 24 år hade han dålig skäggväxt. Ingen människa hade någonsin kommenterat saken, men det var ändå hans stora komplex i livet. Det, och att han saknade en krullig hårmatta på bröstet.

Assyrierna som började jaga brudar i samma utsträckning som svenskarna – och övriga folkslag – i Södertälje hade hår- och skäggväxt att skryta ned. Själv hade han sin Buick på vintrarna och sin Harley Davidson på somrarna. Det var ingen dålig kompensation. Åtminstone dög attributen i de flesta lägen.

Blev det nåt? undrade Carl nyfiket.

Det hade inte blivit ett dugg. Han hade raggat upp en tjej nere vid järnvägsstationen och kört henne ända till Hölö. När han försökte kyssa henne utanför hemmets grind fick hon förfärligt bråttom in till väntande föräldrar.

Vad tror du? frågade han och log snett.

Jag var också ute med en brud i går kväll, sade Carl hastigt. En riktig snygging. Vi var och tog en drink och sedan hängde jag med henne hem. Kom inte därifrån förrän vid tresnåret i morse, så det var knappt jag orkade hit i dag.

Arne reste sig och drack ut det sista i burken.

Barnungar! sade han och ruskade bekymrat på huvudet. Det enda ni tänker på är ett nyp. Som om det skulle vara nåt särskilt.

Om jag vore gift skulle jag säkert ha samma åsikt som du, svarade Carl med ett flin. Det kan aldrig vara roligt att behöva göra det med samma fruntimmer kväll ut och kväll in. Omväxling förnöjer. Det är faktiskt sant, Arne!

Skitsnack!

De gick mot dörren.

Vad sägs om att verkligen fira Arnes totovinst i kväll? frågade Joe. Vi kan väl ses på puben och klämma några bärs tillsammans. Det lär väl bli sista gången vi har möjlighet till det före jul.

Varför inte, sade Arne. Vilken pub? Plastkåken nere vid kanalbron?

Den duger väl…

Arne tittade på klockan när de gick ut i fabriksbyggnaden, och vandrade iväg mellan maskinerna under det larmande fläktsystemet för att komma ut i kylan. De skildes åt invid parkeringsplatsen. Arne och Joe hade sina bilar där. Carl saknade fordon, men han hade så pass nära hem att han kunde promenera.

Åtta?, frågade han.

Det blir bra, sade Arne.

Okay, åtta, sade Joe. Du kan få åka med mig till brandstationen om du vill.

Nej, jag kan gå.

Du gör som du vill.

Joe hade parkerat sin Buick närmast och satte sig bakom ratten. V8-motorn dundrade igång genast och de väl tilltagna vindrutetorkarna sopade bort snön från glaset.

Hur kommer det sig att du inte har is på rutorna? frågade Arne. Jag måste skrapa jämt.

Bensinvärmare för kupén, svarade den yngre arbetskamraten. En sån borde du skaffa dig.

Han släppte upp kopplingen. Det sprutade snö innan däcken fick fäste och bilen började rulla framåt, ut från parkeringen.

Arne Wennberg suckade lätt och vandrade bort till sin Opel Rekord kombivagn. Låset var givetvis fruset och han tvingades värma nyckeln en god stund över tändarlågan innan den gick att vrida om. Sju minuter senare hade han skrapat alla rutor och kunde åka hemåt.

Han undvek att ta vägen genom stan. I stället körde han ner mot Marenbron. I bilradion berättade den lokale nyhetsuppläsaren att representanter för Vattenfall hade besökt Södertälje under dagen, för att hos kommunen motivera varför man måste dra en 400 kilovolts och en 800 kilovolt kraftledning elva kilometer mellan Kolbotten och Hall.

Arne böjde sig fram för att skruva av radion, men fingrarna var stela. Innan han lyckades få grepp om knappen fick han veta att dragningen över Södertälje var ett led i att sammankoppla kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn, för att på så sätt garantera Stockholm ström vid driftbrott i endera verket.

Stockholm, förstås! fnös han. Det är alltid stockholmarnas väl och ve som går före allt annat.

Sedan var radion tyst. Klockan hade hunnit bli några minuter över halv sex när han parkerade bilen utanför den gamla villan på Bergaholmsvägen. Huset var vitt, hade tegeltak och dörrarna till både boningshuset och uthuset var grönmålade. När han kom in på tomten upptäckte han att han skulle bli tvungen att ta fram snöskoveln igen. Han stannade på trappan framför ytterdörren och sparkade av snö från skorna. Från yttertrappan hade han utsikt över Gränges Wedas byggnad och Gulfmacken på andra sidan Stockholmsvägen, den väg som före omnumreringen haft beteckningen Riks-13.

Huset stod tomt, men på spisen inne i köket puttrade en gryta utan tillsyn. Det luktade gott ur den och han plockade fram en sked ur besticklådan for att smaka. Det behövdes lite mer salt. Som alltid, tänkte han. Gudrun snålade jämt med kryddorna. Hennes mat var näringsrik och smakfattig.

Han gäspade och gick in i sovrummet bakom köket. Där sparkade han av sig skorna och sträckte ut sig på sängen. Betraktade tapeterna. I åtta år hade de pratat om att byta tapeter, men det blev aldrig av. Nedanför kakelugnen i hörnet låg en sträng vit aska och vedkorgen var tom. Arne mumlade fram en svordom. Kvällen innan hade han huggit och burit in. Han skulle bli tvungen att gå ut i den svinkalla vedboden och hugga mer i kväll igen. Och skotta. Han slöt ögonen och försökte låta bli att tänka på eländet.

Men tankarna fortsatte att rulla runt innanför skallbenet. Vantrivseln fläckade vid honom som mässling eller röda hund. Varför hade det egentligen blivit så här? Han visste att det inte var någon originell fråga. Det hände gång på gång att han tog upp den. Aldrig högt, bara inne i kroppen. För det var inte bara hjärnan som reagerade över hur det blivit. Ju längre tiden gick, desto mer kändes det i blod, kött och ben.

Han visste, alla visste, att han blivit en stadgad karl med hus, barn och hustru. Han borde vara nöjd. Om man var betrodd med allt detta hade man skaffat sig en social position. Men om man spaltade upp det…? Huset: jo, han stod som ägare på papperet, men den dag han misskötte amorteringar och räntor kunde banken säga upp lånet och då satt han där med rumpan i råttfällan. Barn: det kan vilken luffare som helst göra, mer märkvärdigt är det inte. Hustru: det får den luffare som gör barn, eller åtminstone tar på sig ansvaret för den unge som tillverkats.

Ibland när han låg och funderade på livets turer längtade han hem. Hem – det var Borlänge, där han föddes i Hitlers år 1936. När han lekte i och omkring gårdsplanens vattenpussar eller i logens soldamm, drog Tredje Rikets arméer omkring för att lära andra folk vem som hade det rätta ljuset. När han började skolan hade ljuset i Berlin redan börjat tyna. Innan han i andra klass sjöng Den blomstertid nu kommer och vandrade till kyrkan tillsammans med kamraterna var den tyska lyktan släckt. Men det visste han knappt något om.

Så var det för det mesta. Det som hände i världen angick honom inte. Det som hände honom angick inte heller världen.

Far hade tänkt att han också skulle bli bonde. Småbonde. Bli ännu en av de sturska jordbrukare som odlade Dalarnas mylla och protesterade mot nypåfund och påbud. En sådan som skötte sig själv och sket i andra, tills de andra inkräktade på bestämmanderätten. Då kom taggarna ut hos Dalarnas småbönder. En av Arnes förfäder hade marscherat till Stockholm anno 1743 under Stora Daldansen. Fast han hade inte bott i närheten av Borlänge. Han kom från Hedemora och där var de ännu sturskare.

Far hade inte varit stursk nog. Det kom nya lagar, nya tider. Småbönder var inte lönsamma och fick följaktligen inga lån när de behövde låna. Lantbruksnämnden förordade i stället lån till grannbonden, som hade större areal att odla och mer skog att förvalta. Han köpte upp gården och familjen Wennberg flyttade in till Borlänge stad. Far började arbeta på en liten mekanisk verkstad, samma verkstad som år l950 upplät en plats åt Arne. Som lärling, eftersom det blev billigare för fabrikören.

1958 rycktes han med av den allmänna industriella värvningsvågen. Verkstaden blev för trång, men provinsialismen satt i ryggmärgen. Man flyttar bara inte, då är man en hoppjerka. Därför dröjde det fram till mars 1959 innan han packade väskorna och reste till Södertälje för att börja arbeta på Saab-Scanias karosseriverkstad.

Samma månad träffade han Gudrun Hallkvist, sjukvårdsbiträde. Samma månad blev hon med barn. De gifte sig i augusti och Kent föddes i mellandagarna. I augusti slutade Gudrun inom sjukvården och blev hemmafru. Hon var ingen hoppjerka. Ända sedan dess höll hon fast vid att vara hemmafru.

Han lyfte ögonlocken och såg bort mot bruna byrån mellan fönstret med pelargoniorna och väggen mot köket. Där stod bröllopsförstoringen i en krusidullram av mässingsimitation, framför ett bakstycke av luddig, grå kartong. Stödet av samma sorts papp höll på att ge vika, så bröllopskortet lutade oroväckande mycket bakåt. Det skulle snart falla.

Det var signifikativt. Fotots stöd började ge vika. Äktenskapets stöd var lika bräckligt. Fast där fanns det två – Kent och Ann-Christine, som föddes 1963. Hon var 15 nu och aldrig hemma. Kent hade redan flyttat, bodde i synd med en tös i Stockholm. Ack, ja, tiderna förändrades. l959 kunde man inte gärna leva i synd.

Det drog kallt från fönstret trots att han hade försökt att täta det med gummilist. Inte en gång utan flera. Så var det med hela huset. Otätt och skevt. Fast bra läge, sade mäklaren. Ett bra läge gör att huset stiger i värde, sade mäklaren. Det är riktigt, sade svärfar och skrev på borgensförbindelsen. Detta hände 1964 och han betalade fortfarande på sitt hem. Räntorna var mindre nu, men i gengäld hade amorteringarna ökat. Och huset steg faktiskt i värde. Efter den senaste upptaxeringen hade skatten klivit upp med en tredjedel.

1964. Det året förflyttades han från karosserna till gjuteriet. Året efter gick han en kurs som företaget anordnade för anställda. Efter den hamnade han på monteringen. 13 år. Ett snitt på mer än 50 motorer per dag. Inte alla dagar – han hade ju lagstadgad semester och lediga helger. Men det blev ändå en helvetes massa motorer.

Han fortsatte stirra på fotografiet. Det hade gulnat lite. Bara lite, för på den tiden trodde man ännu på kvalité för kvaliténs egen skull. Gudrun hade krona och en vid, vit klänning som dolde magens rundning. Själv var han uppsträckt i mörk kostym, hade nejlika i knapphålet, långtbortstirrande blick och ett par djupa veck vid mungiporna. Han mindes att det berodde på att fotografen drog en vits samtidigt som han knäppte. Det var svårt att hålla sig för skratt då. Därav vecken. Det har blivit allt lättare med tiden, tänkte han och reste sig från sängen.

Han jämförde sitt nuvarande ansikte med det som syntes på bröllopsfotot. Än är jag inte lastgammal, för tusan, sade han trotsigt till väggspegeln. Lite fler rynkor under ögonen och aningen grått i håret vid tinningarna, men mer är det inte.

Fast han visste med sig att det var mer. När kortet togs hade han haft alla egna tänder kvar. Nu satt det en plastprotes i underkäken. Den såg ut som de gamla tänderna, medan de fortfarande var hela, men det var plast. En reservdel. Tanken på att kanske mer skulle behöva bytas ut innan han skrotades för gott, skrämde honom lite.

Men inte ser jag ut för att fylla 44 nästa gång, sade han till spegeln.

Står du här och pratar för dig själv?

Arne vände sig häftigt om. Han hade inte hört Gudrun komma in. Hon stod i dörren till köket och höll på att ta av sig kappan, den gamla, bruna som brukade dyka upp som samtalsämne då och då. Bakom henne på golvet stod ett par plastkassar från butiken.

Det var inget, svarade han. Har du varit och handlat?

Blev så illa tvungen. Du kom ju aldrig hem från jobbet någon gång. Man vet ju aldrig när det gäller dig.

Jag blev försenad. Det var ett par av killarna på skiftet som absolut skulle sitta och prata en stund, förklarade han sig. Det luktar gott, det där som står på spisen.

Gudrun svarade inte. Hon lyfte upp kassarna på köksbordet och började plocka in varor i kylskåp och skafferi. Sedan hon vikt plastkassarna och lagt in dem under diskbänken snörde hon på sig förklädet och började röra om i grytan.

Var är Ann-Christine? frågade Arne.

Hon kommer inte hem i natt, svarade Gudrun. Hon skall ligga över hos en skolkamrat.

Hon är visst aldrig hemma nu för tiden.

I så fall vet jag vem av oss hon brås på, svarade Gudrun. Och det är inte på mig.

Han gav henne en kort blick. Den lilla antydan till underbett, som hon hade, gjorde att hon såg övertygande ut. Han hade inget behov av att övertygas så han gick in i sovrummet och hämtade vedkorgen.

Så fort jag säger något smiter du, klagade hon.

Ropa på mig när det är dags att äta, svarade Arne och slängde igen dörren efter sig.

Kylan bet i öronen när han stod i vedboden och högg med en yxa som skulle må bra av att slipas. Det var knappt att han såg vedträna. Batteriet i den röda, fyrkantiga ficklampan som hängde på väggspiken, behövde bytas.

Han arbetade sig svettig. På