Mahjongmorden

By Bertil Mårtensson

En ung man hittas död i ett utlopp av Segeå. På en annan plats blir en polis skjuten till döds i anslutning till ett militärt vapenförråd, och en stor mängd vapen blir stulna. Kriminalkommissarie Jan Erelius blir ombedd att ta sig an fallet om den unge mannens död, och till en början verkar det bara vara en standardutredning. Men när en nära vän till honom blir brutalt mördad ställs utredningen på sin spets, och det är upp till Erelius och journalisten Eva Sander att gå till botten med vem det är som ligger bakom. Hör alla händelser ihop, eller är det bara slumpen att allt händer samtidigt? Ju mer Erelius sätter sig in i fallet desto mer börjar han misstänka det värsta – att detta är bara början ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 8, 2020
• ISBN: 9788726345223

Book preview

Avfällingen

En glimt av ett ansikte räckte: de var här, och han förstod att han måste lämna tåget innan det nådde fram till stationen. Han måste försvinna i natten, spårlöst.

Här ombord kunde de inte göra någonting, inte när alla människor satt och stirrade stelt på varandra, uppmärksamma vittnen, passagerare på kvällens sista och fullmatade pendeltåg Malmö-Lund, skiftarbetare och biobesökare på väg hem. Men senare … Därför kunde han inte lämna tåget via stationen. Tågsättet var långt, utökat med extra vagnar. Han trodde inte de sett var han var ännu. Men de skulle bevaka vilka som gick av vid stationerna genom fönstren. Och han kunde knappast kalla på polis. Han var alldeles för insyltad själv.

Någon lust att fortsätta resan hade han inte. De kunde i så fall bara genomsöka vagnarna, och sedan de hittat honom behövde de bara skugga honom. Förr eller senare måste han ju gå av.

Nu är dörrarna på ett tåg spärrade av säkerhetsskäl när tåget är igång. Någon konkret möjlighet att ta sig ut såg han inte, förrän han – och allt skedde blixtsnabbt – kom att tänka på bakdörren. De hopkopplade vagnarna förbands ju genom dörrar. Men på den sista av vagnarna – den här – vätte dörren längst bak bara utåt. Om han kunde få upp den …

Den här gången hade någon varit slarvig. Dörren var olåst.

Den påverkades inte heller av säkerhetskopplingen. När han tryckte ner det kalla metallhandtaget gick dörren upp, och han stirrade ut i natten. Till vänster passerade sockerbrukets belysta jättefasad i gulgrått tegel som ett enormt fängelse. Under honom slamrade hjulen mot skenskarvarna. Det krängde en smula i sidled. Söderut tornade Kockumskranen upp sig över scenen med sina pärlbandsspotlight. Den syntes i hela regionen, miltals från Malmö. Allting såg ödsligt och bleksiktigt ut i skenet från de gulorange lamporna över rälsen. Han stod där i dörren, en pojke i nyköpta jeans, med en skjorta i indisk bomull som var öppen i halsen samt en jacka som fläktes upp av vinddraget. Sedan hoppade han.

Tåget höll nu knappt tjugo kilometer i timmen, så han överlevde. Han tog mark strax innan stationsområdet började, snubblade på syllarna och tog emot med händerna som revs upp av splint. Snabbt upp igen. Tåget försvann gnisslande med påslagna bromsar. Den öppna dörren baktill såg onaturlig ut, lyste egendomligt i natten.

Allt hade gått fort. De hade väl inte sett honom än? Vart skulle han nu bege sig?

De många parallella spåren låg belysta, och sprang han över dem skulle man lätt kunna se honom. Därför sprang han åt det andra hållet, ner från spåret. Grusmark. Han snavade. När han skulle stödja sig med ena handen, märkte han att den var stel och smärtade. Han hade väl inte brutit något? Han stannade på knä, och kände. Nej, det var nog inte brutet. En vrickning. Han svor dämpat och såg sig omkring. Till vänster en belyst industribyggnad omgiven av öppna lastytor. Till höger mörka inhägnader. Men rakt fram var det som en ljusare reva i mörkret, som en strimma av någon ljusreflex i vatten. Segeå? Nej, den rann inte här. Han sprang ditåt. Marken sluttade nedåt, stenig och blöt. I tid såg han spjälstaketet och hejdade sig.

Nu måste tåget ha stannat. De skulle upptäcka att han var borta, att han lurat dem. Kanske hade de redan gjort det. Han hade inte mycket tid.

Staketets träspjälor skilde honom från ett smalt vattendrag som ledde bort i natten. Här låg det en smula öppet, men längre bort var det övervuxet av träd och ogräs som sköt ut vid sidorna. Ett frestande mörker. Och vatten. En möjlighet att dölja sina spår. Snabb association till barndomens pojkböcker. Han tog sig runt staketet, som endast skyddade kortsidan. Egendomligt nog fanns det en sådan. Vattnet leddes under jord i ett cementrör, som mynnade här under staketets värn. Långsidan skyddades bara av högt ogräs samt en enstaka vit blomma, ett slags vildväxande lilja som han inte såg utan trampade ner. Han slant på det fuktiga gröna och tumlade ner i vattnet, som var kallt, grumligt och grunt. Hans ena ben slog emot en planka som låg där och flöt, osynlig i en skugga. Åter svor han, men det var en svordom som mera lät som en snyftning.

En hund skällde, tydligen inspärrad i någon byggnad. Tänk om de spårade honom med hjälp av det ljudet?

Han försökte springa genom vattnet, men benen bara rörde upp dy från botten. Så kom han, vadande, ut på litet djupare vatten, en halv meter. Snart sköljde det mot hans lår. Jeansen klibbade över benen, blytunga. Hundskall igen.

Utan att märka det passerade han ett litet rör som mynnade ut i den smala åns sida och släppte ut ett avloppsvatten med ett stilla porlande som nästan lät som steg. Han såg det inte, och han hörde det inte på grund av de ljud han själv åstadkom.

Två gånger snubblade han och hejdade sig med händerna som försvann ner i unken dy. Han fick smutsigt vatten i ansiktet och en kallsup som fick honom att kväljas. Men han kämpade sig vidare i hopp om att kunna försvinna i natten, oupptäckt.

När han vände sig om var han inne under träden, dold i mörker. Han hörde ett tyst plaskande där borta och trodde med ens att någon följt honom ut i vattnet. Han var upptäckt. Han skyndade vidare, snyftande och flämtande.

– Tyst hundjävel! Tyst! Tyst!

Följde de honom verkligen? Han stannade och stod spänt lyssnande och hörde nu ingenting. Han hade kommit så långt att droppandet ur avloppsröret försvann i nattens alla vanliga ljud. Det var mörkt där borta, och ingenting rörde sig. Han andades ut, lättad. Det hade inte varit någon där. Bara något slags ljud från vattnet.

Han ville komma upp ur det äckliga vattnet som bara hindrade hans rörelser. Han var trött på att halka mot slippriga stenar, trött på att försöka gå bland sjögräs eller vad det var som snörde sig om skorna. Framför honom låg vägen Malmö-Lomma. Han hörde en bil passera där.

Fortfarande med bultande hjärta men något lugnare fortsatte han. Kall nattluft rev i bröstet.

Vattendraget slutade vid vägen, dvs åter leddes det in i ett cementrör. Röret väntade framför honom som en gapande mun. Men han tänkte inte fortsätta in i det. Han tog tag i vallens gräs och hivade sig upp. Sedan sjönk han utpumpad samman på marken.

Någonting rörde sig vid hans sida. En iskall skräck grep tag i honom, då händer slöt sig om hans hals och klämde åt kraftigt. Han kunde inte skrika. Han var så överraskad att han inte kunde tänka.

Sedan släppte händerna honom. Han drog vilt efter luft. Det snurrade för ögonen.

Det första knivhugget kände han som en vass smärta, det andra också, men knappast det tredje …

Männen som väntat på honom, hopkrupna för att inte synas från vägen, vittjade hans fickor och tömde dom. Sedan släppte de kroppen i ån med ett plask. Den hamnade med ryggen nedåt och gick till botten.

Dom gick. Litet längre ner stod en parkerad bil. Den startade och försvann i natten.

– – – Han vaknade upp, liggande i åns vatten. Utan att säga något, men med ett stönande som han inte själv märkte, kröp han åter uppför slänten. De skulle inte få tag i honom!

Längre ner fanns Segeå. Och där fanns det vass och säv där man kunde gömma sig.

Han reste sig långsamt, yr av blodförlust, och började vandringen. Han märkte inte att han lämnade spår efter sig, fläckar av vatten och blod.

Nej, de skulle inte få tag i honom. Och i fickan hade han plånboken med alla sina pengar. Han skulle gömma sig, och sedan skulle han fortsätta. Tog han sig över Segeå och bort till motorvägsinfarten, låg det ett motell där. Där kunde han ta ett rum, sno litet nya kläder. I morgon skulle han kunna vara i Danmark, sedan Tyskland …

En bil till passerade i natten på väg mot Malmö, men människorna i den såg inte den mörka gestalten som stapplade fram vid vägens sida. Själv märkte han inte heller bilens existens, upptagen som han var med sina tankar. Från Tyskland skulle han kunna skriva till någon, varna …, men han var så insyltad nu att han måste komma bort, utomlands. De hade lurat honom från början, men till sist hade han lurat dem. De skulle inte få tag i honom.

Han stannade, medveten om att han stod på en bro. Det var bron över Segeå, som var bred här. Vattnet glänste.

Det slog honom som en god tanke att gå tillbaka. Han vacklade ner mot vattnet. De kunde se honom om han följde vägen, men inte om han simmade bort uppför ån. Och där borta någonstans låg motellet, varmt och lysande. I morgon Danmark, sedan Tyskland …

Kroppen försvann i vattnet och uppslukades för en stund. Sedan flöt den långsamt upp till ytan och vände på sig. En luftsamling höjde jackan över vattenytan som en oformlig klump.

Det började regna. Blodspåren längs vägkanten sköljdes bort innan de hunnit torka. Vattenståndet i ån höjdes en smula. Kroppen flöt sakta under bron, allt längre från den egentliga mordplatsen, där regnet även sköljde bort alla spår av en viss bil.

När Eva Sander tagit ut sin fil kand och upptäckt att inte alla dörrar som av en självklarhet nu stod öppna för henne, sa hon till en bekant som befann sig i samma situation:

– Det är vi som är det nya proletariatet.

Vännen instämde och där stod de utanför Gleerups i Lund som två förorättade aristokrater efter den oblodiga revolutionen.

Hon hade sökt till Lärarhögskolan, för någonting måste man ju ändå göra. Så hade avslaget kommit. Tre betyg i franska med spets hade inte räckt. Hon åkte hem till sina föräldrar och deppade.

En morgon kom ett telefonsamtal från Malmö, som körde upp henne redan klockan tio. Väninnan, som hon delade lägenhet med på Klostergården, hade gett dem numret till hennes hem. Jo, det hade blivit en vakans, ett återbud, och om hon ville komma i fråga skulle hon besvara ett formulär som skulle komma på posten. Hennes ansökan hade också innehållit några oklarheter. Hade hon haft något arbete före studietiden?

Eva Sander höll på att säga nej, för det ansåg hon inte att hon haft. Men så erinrade hon sig en sak, och sade att hon hade arbetat som fotomodell.

Det var verkligen sant. Hennes pojke –71 hade varit fotodåre och sålt en bild till någon tidning i England. Deras förhållande hade varat i sju månader, och därför sade hon att hon arbetat som fotomodell i sju månader.

Papper hade kommit, och hon fyllde i dem och åkte åter ner till Lund och väntade.

Och väntade.

Den här morgonen hade hon förgäves försökt komma fram per telefon för att kunna ställa sin enkla fråga:

– Nå hur blir det?

När det inte gick, tittade hon på klockan. Sen bestämde hon sig för att verkligen ta tjuren vid hornen. Hon slängde på sig en mockakappa och gav sig iväg till Malmö i sin röda VW.

Vid korsningen till Malmövägen anropades hon av en gammal kursare, som var på väg till Lomma för att söka jobb.

– Finns det några jobb där? sa Eva Sander, och erbjöd sig efter ännu en titt på klockan att köra vännen dit, eftersom hon ändå skulle till Malmö.

Alltså körde hon över Lomma, och när vännen dumpats av någonstans mitt i samhället, framför en stor grillkiosk, fortsatte hon in mot Malmö förbi sensommarstränder, sommarstugor och en skyttebana. Förbi gräsbeväxta fält med några husvagnsburna semesterfamiljer.

Framför henne till höger syntes Kockums kran, till vänster och närmare låg Sydsvenskans hus, en vit tidningsdrake bevakande stadens infart.

När hon såg polisbilen, bromsade hon in, trots att klockan var mycket, och stannade.

Samtidigt stannade en ambulans.

Det var en helt vanlig svensk morgon. Nej, det hade varit en helt vanlig svensk morgon. Med vanliga och besvärliga problem. Tills nu. En overklig känsla grep henne.

För detta kunde inte hända en helt vanlig dag. Eller kunde det?

Här fanns endast några få nyfikna. En kvinna i femtiofemårsåldern, som plockat ogräs vid den yppiga vägkanten, stod där med sin cykel. Eva undrade om hon samlade medicinalväxter, eller om hon bara var excentrisk. Men hennes ögon drogs mot vattnet. Där nere fanns några polismän. Och nu såg hon vad hon misstänkt redan innan hon stannat. Någon hade drunknat eller förolyckats.

De bärgade en livlös kropp.

Hon gick närmre. Innan de lade ett skynke över, fick hon en glimt av den döde. En pojke i jeans. Han kunde inte legat här så länge. Några dar på sin höjd. Kroppen hade verkat stel, men inte i upplösning.

På en sån här plats, nedanför en bro invid en trafikerad infart, kunde man väl inte ligga oupptäckt så länge, knappast mer än en natt.

En av poliserna riktade frågor till en man som pekade ner mot vattnet. Han var en smula flintskallig, i den övre medelåldern, enkelt klädd och troligen var cykeln som låg lutad vid vägen hans. Hon antog att det var han som hittat liket. Bilister ser inte så mycket där de susar fram.

Själv hade hon stannat för att hon såg polisbilen. Den kan man ju inte undgå att se. De har lyckats göra den svart och vit på ett så utmanande sätt att den lika gärna kunde varit brandröd.

Ännu en polisbil anlände. En polisman klev ut och gick ner till de andra.

– Mordroteln är på väg, sa han så att även Eva Sander hörde det.

– Vi måste få honom iväg … snart … obduktion … kan vara en olycka förstås, men …

Han skakade på huvudet.

De avtäckte kroppen och tog fotografier av den där den låg.

Några polismän som inte var direkt upptagna fick syn på de få människor som nu kom framåt och stirrade nyfiket, skräckslaget.

– Det här är ingen föreställning.

– Iväg nu.

Misstänkte de brott, kanske här fanns spår. Det var inte roligt med en folksamling som trampade till den fortfarande blöta marken.

Eva såg sig omkring. De enda som tog bilder var poliserna. Ingen såg ut att vara journalist här. Hon hade tidningshuset där borta. Inom räckhåll. Om de nu var intresserade. Men en nyhet är ju en nyhet. Det slog henne att de kanske betalade en slant för ett tips. Gjorde inte aftontidningarna det?

Hon skulle ändå inte hinna fram till Lärarhögskolans mottagning i tid.

Hon öppnade bildörren och klev in. Hennes ansikte klarnade upp.

– Ja, tänkte hon. Varför inte? Jag gör det.

Rivstart. Foten på pedalen och iväg. Pulsen dunkade.

– Jag är hopplös, tänkte hon. En avdankad fil kand som leker detektiv. Nej, snarare kriminalreporter i så fall. Dumt? Vi får se.

Hon parkerade bilen utanför huset, som plötsligt slog henne som ett övervuxet mellanting mellan en bilfirma och ett smärre lasarett.

Hon sneglade mot tryckpressarna bakom de stora glasfönstren.

Bet samman läpparna.

– Vi får se, som den vise sa. Och får vi inte se, så får vi höra. Det är väl inte århundradets scoop, men i alla fall …

Redaktionen frågade hon efter.

– Någon särskild?

– Tja, någon kriminalreporter.

Man tittade på henne, som om hon gjort nånting.

– Pröva på andra våningen.

– Visst, sa Eva.

På andra våningen stötte hon på en kille som väl bara var obetydligt äldre än hon själv.

– Är du journalist? frågade hon.

– Nej, jag är sjöman, hur så?

Han studerade henne.

– Vad står på?

Hon drog efter andan. Han var nog journalist ändå.

– Har ni någon specialist på brott, jag menar mord och sådant?

Han tittade mer eftertänksamt nu. Han såg en smula självsäker ut, hade skjortärmarna upprullade i det luftkonditionerade klimatet. Brunbränd. Blå ögon.

– Nej, sa han. Såvida du inte vill räkna mig som en sådan. Och det ser du inte ut att vilja. Hur så? Har du mördat någon?

– Livet är ett enda stort skämt, eller hur? sa Eva. Hon måste hävda sig på något sätt.

– Jag har just sett polisen fiska upp en död person. Vill ni veta var?

En annan man kom ut nu.

– Vad är det fråga om?

Han betraktade Eva, varken ovänligt eller vänligt.

– Ett mord, sa den förste mannen.

– Det sa jag inte, sade Eva. Jag sa en död person.

– Jo, det är kanske en skillnad, sa den andre. Vi har ju en del att göra. Var hände det här?

Nu var han intresserad. Hon kunde säga det.

– Det var faktiskt här nere i Segeå. Ni borde sitta och titta med kikare genom fönstren härifrån.

– Åh katten … sa den utkomne. Du kolla upp det här va. Jag måste ha mig en fika före telegrammen.

Han försvann nedåt korridoren.

– Ja, det var en pojke med jeans, nog ett par år yngre än du, skulle jag tro, sa Eva Sander. Och de tog upp honom ur vattnet vid bron som går över Segeå där nere. Två polisbilar, en ambulans. Och jag hörde en polis säga att det knappast var fråga om en olyckshändelse.

– Är du säker på att han sa det?

– Givetvis är jag det. Annars skulle jag inte ha sagt det.

– Ett ögonblick, sa han, och försvann in i ett litet rum.

En kvinna, troligen en sekreterare av något slag, svepte förbi. Hon var klassmedveten, det syntes. Själv tillhörde hon någon högt uppsatt redaktör. Eva fick en nedlåtande blick. Klackarna tapprade nedåt. En hissdörr öppnades. Stängdes.

Hennes journalist kom ut, leende nu, ett brett garv.

– Dom blev sura, sa han. Det betyder att du har rätt. Dom tycker inte om att någon får veta nånting, innan deras egna pressreleaser är klara. Du, varför kom du upp här, egentligen? Det är ju just att hjälpa oss, förstås, men …

Eva Sander hade tänkt dra fram sin tanke om belöning för ett tips, nån tusenlapp kanske, eller hundrafemtio kronor. Hon fick ett plötsligt infall, som överraskade henne själv, och hörde sig säga:

– Ja, sanningen ska fram, inte sant? Egentligen så hade jag tänkt söka jobb.

– Här?

Hon nickade och försökte se övertygande ut.

Han tittade på henne.

– Åh fan, sa han.

– Mordroteln var på väg när jag blev ivägkörd, sa Eva Sander.

– Fan, sa han. Och jag som redan har att göra. Jag vet att dom tänker anställa någon ny, men jag kan ju inte anställa dig.

– Jag kan kila ner igen, sa hon. Och bevaka det åt er.

Han blev fundersam.

– Har du inget annat att göra? Ja, om du ville göra det … Jag kunde väl alltid få dom till att ge dig en slant för tipset. Har man tur får kvällstidningarna inte reda på det på några timmar än. Dom kan få in det i andra upplagan, kanske, men dom bryr sig väl ändå inte om vad som händer i Segeå. Vi kommer ju inte ut förrän i morgon bitti, men för oss är det en större lokal grej. Kan du plåta? Nä, Segeå är inte bildmässig. Ta reda på vad du kan och skriv ner det. Var tillbaka före två, för då slutar jag.

Han försvann, och Eva gick undrande in i hissen och åkte ner.

Tja, hon hade inget att förlora.

Hon körde tillbaka till ån. Ambulansen var borta. En polisbil var kvar. Det var nya män här nu. Mordroteln?

De tog bilder och mätte.

Hon parkerade en bit bort, och gick långsamt närmare.

Resten av människorna hade försvunnit, troligen när ambulansen körde bort liket.

Hon gick litet närmare.

– Har ni hittat något spår? frågade hon till sist, och försökte låta yrkesmässig.

Inget svar. Men så lösgjorde sig en av poliserna, en rödhårig karl, ganska långväxt, och kom emot henne.

– Hur så? sa han. Vem är du?

Hon pekade mot tidningsdraken.

– Vi hörde det begåtts ett mord här, sa hon.

Han suckade.

– Man kan väl inte vänta sig att nåt ska kunna hållas hemligt ett par hundra meter från det huset, sa han. Mord vet jag inte. Det var bara en helt ung pojke. Han kan ju ha halkat i, kanske.

– Man kan väl inte drunkna i Segeå, sa Eva, en aning ironiskt. Det märkte han inte.

– Kanske inte, sa han. Men det händer så mycket tråkigt. Vi skickar ut en kommuniké som vanligt. Någon presskonferens ska vi väl inte ha, inte på det här fallet.

Han gjorde honnör och gick.

Säkert ett högre polisbefäl, eftersom han kunde vara artig och odisciplinerad.

Hon kunde nog inte få veta mer, när allt kom omkring.

På tidningsdraken, i ett ledigt kontorsrum, knattrade hon ut ett förslag till en artikel om det hända. Hon visade den för Sigbjörn, som till sist presenterat sig. Han läste den fortare än någon borde läsa en så allvarlig sak, strök ner den till en tredjedel och ändrade rubriken till Likfynd i Segeå. Underrubriken, Polisen misstänker brott, lät han stå kvar.

Sen satte han en kråka under.

– Så kommer den in i morgon, förklarade han. Annars vete fan. Jo, jag snackade med någon där uppe om dig. Jansson. Gå dit i morgon, ring före så han är där bara. Lycka till.

Nästa dag kom Eva Sander en smula omtumlad ut ur den stora byggnaden. Hon hade en provanställning på tre månader klar.

Hennes artikel hade de tagit in också.

Hon hade läst den på morgonen.

Det var bara på prov, hade Jansson sagt. Hon hade ingen erfarenhet ju. Men hon tycktes ha initiativ, och i det här jobbet kom man precis lika långt som man kunde ta sig själv. Betygsboken hade han inte tittat i, nästan. Någon journalisthögskola hade han inte heller frågat om.

Kunde hon börja i morgon redan?

Eva Sander hade nickat.

– Tack, sa hon högt, när hon satt i sin bil igen. Det var riktat till den pojke i jeans, som hon just nu tyckte dött för hennes skull.

Spelet börjar

– Mitt i sommaren också, tänkte Persson. Kunde dom inte ta semester? Varför ska dom börja dö just nu?

Han torkade svetten ur pannan. Den samlades där som klara daggdroppar. Skjortan klibbade. Han hade kavlat upp ärmarna, men hur långt räckte det?

Det knackade på dörren.

Han gick och öppnade. Utanför stod deras heltidsanställde obducent, dr Urban Westblom, en mörkhårig, grov man i medelåldern med skarp blick när han såg på ett lik, eljest mycket vänlig.

– Jo, sa han, nu har jag gått igenom honom. Det är ju inte jag som ska sätta rubrikerna, det vet jag, men ni har ännu ett mord på halsen. Du ska få det i skrift, men jag tänkte säga det till dig. Lika bra. Dödsorsaken är ett antal knivhugg, det vill säga, som lett till inre förblödning. Alltså måste jag skriva dödsorsaken som inre blödningar, ja. Ett i ryggen, några i bröstet. Inget av dem skulle omedelbart leda till döden i sig självt. Det värsta hade gått in strax under hjärtat.

Persson lyssnade, och torkade sig i pannan.

– Så finns det strypmärken på halsen, fortsatte Westblom. Men han dog inte av det, det kan jag säga.

– Nähä, sa Persson. Han dog ju av blödningar. Hur länge sedan?

– Tja, legat i vattnet inte mer än tio timmar. Jag har skickat en del prover för analys. Vi kan nästan säga på timmen när han dog, då