Att döda Cassie

By Torbjörn Stålmarck

Det är sommar och resten av familjen ska tillbringa tre veckor på landstället. Äntligen ska han få njuta av den så efterlängtade ensamheten och få uppleva staden så som han alltid velat göra. Men det börjar dåligt. Knappt har familjen hunnit resa innan han råkar ut för en båtolycka, och därefter blir misshandlad av ett gäng ungdomar. Ömklig och förnedrad väntar han tills mörkret har lagt sig, för att kunna ta sig hem obemärkt. Följande dag vaknar han upp på soffan, och han påminns snart om att han inte är ensam i lägenheten. I sängen ligger nämligen en livlös kropp. Huset måste bevakas och ingen får under några omständigheter ta sig in. Läget är under kontroll. Tills han ser henne promenera längs gatan ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839562

Book preview

www.sagaegmont.com

I

Tåget drog i gång i ett eftereko av skrällande högtalare och smällande vagnsdörrar, och jag gick tillbaka från perrongen genom en tårögd hop av löjligt viftande människor. Tre sommarveckor skulle jag vara ensam i stan. Det kändes nästan oanständigt. Men det var inget tvivel om att jag höll huvudet högre än alla de andra som trängdes omkring mig med alltför tunga väskor till andra tåg.

De eviga stugsittarna fanns där också som ett tapetmönster i vänthallens bruna tristess. De förvandlades från föremål för mitt oanalyserade förakt till vismän med oändlig erfarenhet ristad i alkoholpåverkade blickar. Men erfarenhet bara från en del av livet, de mörkaste skrubbarna och vrårna. Själv var jag försedd med instrument för jorddoft, glittrande vatten, ljumma vindar med leenden, renhet.

Tog upp ett paket cigarretter och bad en av gubbarna om eld. Han såg på mig som om jag stört honom. Kisade på mig i springor mellan halvt igensvullna ögonlock. Tog en av de framsträckta cigarretterna och stoppade den i fickan. Sedan vände han sig från mig och harklade sig bullrande. När jag kom utanför de tunga järndörrarna tog jag fram gaständaren och såg genom röken strömmen av människor hasta i väg över solmjuk asfalt bort till de vita och svarta båtarna och den banala drömfloden där bortom.

Den tanken föresvävade mig ett ögonblick att jag skulle följa med. Stå på däck akteröver och skratta åt måsarna, skrika åt människorna, naken falla på knä vid relingen och tillbedja solen. Eller varför inte tära en iskall Carlsberg i första klass röksalong och slå på stort med en fyllig cigarr. Klappa osnutna ungar på huvudet och sakna mina egna. Fundera lättjefullt på återfärdens middag med aalborgsk krydda.

Men i stället gick jag in mot stan och följde sedan kanalen. Den gick åt inget håll eller åt båda, en slinga bara av sundet, en vänlig snara kring stan. En låtsasflod genom den välansade parken med allt flera broar som snart skulle göra den till en tunnel.

Trafiken rusade bullrande fram och tillbaka över asfalten på min vänstra sida. Till höger låg kanalen stilla och irrationell, marmorerad av skimrande oljestråk.

Jag stannade och hängde mot räcket just där parken tog vid. Och det var skönt att ingen väntade på mig, att jag kunde stå där en stund alldeles i onödan. Vi brukade ofta gå där förbi, men vi stannade aldrig.

Några duvor sprang oroligt omkring på stenkanten och kastade blickar fyllda av vanvett mot en sothöna som vänt upp och ned på sig för att hitta något ätbart i ävjan. Det är väl för mycket sagt att en sothöna gör svallvågor när den dyker, men det blir i alla fall en rörelse. Och vattnet leker inte bara med solen. En vit rund sak flyter undan med sin trål slakt hängande efter. Vi såg ofta sådana där vita ringar, men vi talade aldrig om dem. Vi visste att de fanns där, och kanske var det därför vi aldrig stannade.

Jag hade fått för mig att de var dagens synliga tecken på kvällens energiska möten i parken. Inte bara för hemlösa, utan för alla dem som ännu hade goda njurar och starka lår och kände eggelse av dagg. Ju mer jag såg på allt som flöt förstod jag att jag haft fel. Det var i stället havet som med västlig vind sköljde in en del av stadens avlopp i kanalen. Varje natt och varje dag spyr röret ut tiotusentals sådana ringar. En del av dem fiskas upp längs kanalens stränder av barn som slänger ut dem på gatan, när de inte vill låta sig blåsas upp till ballonger.

Det vore bättre med barkbåtar. De kan bara användas till båtar och har aldrig varit något annat. Har bara omslutit stammar med strömmande sav. Men det är ont om barrträd här i stan.

Parken är ett ymnighetshorn av lindar, kastanjer, bokar och buskar med ljusgröna väldiga gräsflak under. Det är saftigt och frodigt och fortsätter av bara farten halvvägs ut över kanalen, som ni vet.

Jag såg bort mot skjulet nere vid strandkanten, en nyspikad brygga, en handfull gula roddbåtar att hyra. Vi hade aldrig hyrt någon. Jag brukade föreslå ibland att vi skulle göra det, men det blev aldrig av. Vi gick i stället på stranden som alla andra och såg ut över kanalen. Såg på roddbåtarna. Kanske på en ensam roddare som med rivande taktfasta årtag försökte hinna avspeja så lång strandremsa som möjligt. Kikade försiktigt under lugg in bland bänkar och buskage. Det var uppenbart att det fanns plats för flera i båten. Och hyran var densamma. En flicka med jumper till knäna hyrde också en båt och fumlade med årorna. Men gänget i andra båtar flabbade bara och skickade en spejare i land till den brunbrända, som låg på gräset och visade trosorna.

Jag tror att det tar en timme, kanske en och en halv att ro runt innerstan. Ja, säkert en och en halv, för det tar åtminstone tre kvart att ta sig runt med turistbåten, och den har ju motor och allt. Turistbåten har vi åkt med några gånger. Det gör man, och den brukar vara fullsatt med alla möjliga slags människor. Så man är inte ensam där ute på vattnet, eller ens två eller en familj. Det måste nog ta minst en och en halv timme med roddbåt, om man inte skall fara i väg som om det gällde en tävling. Kanske två timmar om man tar det riktigt lugnt och känner efter hur skönt det är att glida fram på vattnet. Stryka tätt förbi stranden i passager med hängpil, som drar mjuka fingrar över håret.

En ung flicka kom fram till mig och ställde sig bredvid och struntade i vattnet. Hon frågade om mustaschen kliade. Besvärar den er, frågade jag. Men hon sa bara att det visste hon inte än. Och så bad hon om en tändsticka, men när jag gav henne eld påpekade hon för mig att det inte ens går att peta tänderna med en gaständare. Så jag gav henne en cigarrett också, och så försvann hon. Det var väl mustaschen som retade henne i alla fall. Tycker ni att en välansad fyllig mustasch på en knappt medelålders man är något att reta sig över?

Hon hade skor av plastimiterat krokodilskinn och med klackar så höga att vaderna nästan slog knut. Passar det verkligen för promenad i parken? Jag såg henne försvinna in bland träden och kände mig upprörd. Men det var väl det där med mustaschen. Vad hade hon med den att göra egentligen?

En gammal kvinna stod litet längre bort och kastade ut mat till fåglarna. Det borde vara onödigt så här på sommaren. Men jag tror inte hon tänkte mycket på om det var sommar eller vinter. Hon stod där med sitt livs sista uppsättning kläder. Svarta skor där varje liktorn byggt sin kupol, och ett mörkgrått hölje av tyg som inte avslöjade vad som var klänning och kappa. Det gick lika bra på sommaren som på vintern.

Hon hade en hel barnvagn full med brödsmulor och fröpåsar till duvorna och gråsparvarna, lassvis med brödkanter åt änderna och sothönsen och ekorrarna. Det är därför det finns så mycket änder i kanalen. Men här finns inga boplatser, för mellan stenkanterna är det ingen skyddande vass, ingen växtlighet alls. Bara stillastående vatten mellan välkrattade gräsmattor.

Hon kom bort till mig, och jag såg att det nog var en människa. Och så fortsatte hon att kasta ut bröd till änderna, men hon sa ingenting. Inte förrän jag skulle gå, och då sa hon att hon tyckte kvinnor rökte alldeles för mycket nu för tiden. Då förstod jag att det var en människa alldeles säkert.

Jag såg på klockan och tyckte egentligen att det var löjligt att jag gjorde det. Jag hade ingen som väntade och det var inte arbetsdag förrän dagen efter. Det var kanske för att jag ville markera mitt uppbrott med brådska, här gällde det minuter. Vi gör ofta så. Men jag tänkte nog också på att om jag nu gick bort till skjulet och hyrde en båt av gubben i luckan, och om jag sedan med lugna årtag rodde runt hela stan, så skulle jag vara tillbaka vid halvåttatiden. Jag var inte alls hungrig, för vi hade ätit alldeles innan vi gick till tåget. Det skulle bli precis lagom med en ordentlig roddtur före kvällskaffet. Kanske en droppe konjak.

Det gick mycket lättare att ro än jag hade föreställt mig. Årorna var visserligen litet för långa och slog gärna ihop, men jag lärde mig snabbt att parera. Och båten flöt lätt som ett skal.

Jag rodde över till andra sidan och följde sedan den stranden rakt in i den stora parken. Ibland slog vänsteråran emot den snedställda kantstenen, och jag tittade mig generat omkring i förhoppning om att inte många följde min oskickliga övning. Men de satt på bänkarna eller flanerade som jag själv brukade göra och tyckte att jag hörde till kanalen. Just då hade jag velat gå där, stanna till och titta ut på mig och känna hur jag blev avundsjuk på mig själv.

Årorna doppade fint i vattnet. Lade ett pärlband av droppar till nästa tag. Jag kände ett oändligt avstånd till den andra stranden, till människorna jag agerade för, dem som jag la ut en jämn vacker serie årtag för. Jag nästan avundades dem åsynen av mig.

Men alldeles innan jag kom fram till det ställe där kanalen gör en skarp krök åt höger såg jag turistbåten komma i kapp mig. Det var svårt att manövrera just där. Jag var i vägen och jag skulle inte hinna undan. Fastän det var alldeles onödigt gav den en tjutande varningssignal. Jag förstod mycket väl att den skulle behöva allt tänkbart svängrum, men kom jag för nära stranden kunde jag riskera att kastas upp av vågsvallet och stjälpa mot den flacka stenkanten.

Jag spände vaderna och grinade illa, när årorna med en våldsam smärta slog samman över högra tummen. Kanske skulle jag hinna runt kröken och komma bort från turistbåtens grannskap. Jag rodde som en galning och såg hypnotiserad på mannen med den vita kaptensmössan och på människomyllret bakom honom. Jag krökte ryggen och arbetade frenetiskt för att komma bort, komma undan. Just här rymde inte kanalen både mig och detta gloende kollektiv. Jag slog vilt med årorna och rev upp massor av vatten i orena tag. Och den andra båten kom bara närmare. Nu såg jag också guiden stå där bredvid kaptenen med en mikrofon tryckt tätt till munnen. Jag hörde högtalarljuden skorra runt omkring mig. Ett smärtsamt eko som skallade mot mig från alla håll. Det studsade mot stenarna och tog med sig strandmänniskornas hånfulla skratt tillbaka. Jag förstod att guiden talade om mig, berättade för alla att man tyvärr måste sänka en ovan roddare som borde hålla sig borta från farleden. Jag hörde ingenting annat än skrällande plåtljud, men naturligtvis var det mig han talade om. Och om man inte rammade mig och lät mig gå till botten återstod nu, det förstod jag, bara att ta hänsyn till att jag fanns, slå full back och bli liggande utan styrfart i kanalens svåraste passage. Det var om möjligt ännu värre.

Svetten rann nedför pannen och klibbade på ryggen. Jag var torr i halsen så den snördes ihop och jag höll på att kräkas. Ett fast grepp med fötterna mot durklapparna och sedan ro, i förtvivlan. Inte se på båten, som bara kom närmare med tusen ögon och sin spruckna stämma. Jag vred huvudet så långt åt vänster jag kunde. Såg åran plaska löjligt i vattnet, kände den slå mot stenarna och väntade att när som helst gå på grund. Då skulle jag dö. Lugnt låta mig ramla över bord och drunkna söndersargad till oigenkännlighet av turistbåtens propeller.

Vi låg jämsides mitt i kröken, och när jag fullkomligt utmattad släppte årorna och dolde ansiktet i händerna märkte jag att roddbåten med god fart följde med i vågsvallet från den större farkosten.

Då hörde jag guiden tala om den holländska möllan som skulle visa sig i passagerarnas nya blickfält efter den skarpa svängen. Och när jag såg upp igen hade vi kommit runt och turistbåten försvann. Det fanns inte heller någon kvar på stranden vid den delen av kanalen. Ingen i båten hade sett på mig. De såg bara bort mot den svarttjärade möllan, och guiden gav den historiska bakgrunden. Jag drog av mig kavajen, och det svalkade skönt.

En kanotist passerade från andra hållet. Kajaken sköt tyst och snabbt genom vattnet. Paddeln gick upp och ned, upp och ned med snärtiga pådriv av muskulösa och vältränade armar. Pojken i sittbrunnen såg rakt fram och var en bildstod försjunken i sig själv. Han