Hikaya

By Henrik Granlid

Vad händer när sagorna dör, och man måste fly det som en gång var hemma? Hikaya var inte äldre än femton när Sandhavet brändes till glas och mörkret vältrade sig över stadens murar, och nu flyr hon. Hon har flytt i två år, förföljd av det mörker och den sagogud som brände Sandhavet, och störtade Khalim i mörker. Nu är hon i länder där sagorna inte är hennes egna, och där människor sällan hjälpt henne.

Utstött, jagad och rädd följer vi hennes resa från vägskälet där hon för första gången väljer sin egen saga, även om hon inte vet det ännu. En resa där hon möter ännu en sagogud, Älvadrottningen, som ger henne ett annat val; hon kan välja att sluta fly, och istället dra svärd mot Ugglekungen, det mörker som jagat henne i två år och är redo att störta världen för att få henne som sin.

Men var det ett misstag, och kan hon fortfarande bli hjälten i sin egen saga?

Hikaya är en bok för de äldre barnen och unga vuxna, med skräck och mörker, sagor och blod i ett äventyr som söker ljuset i en främmande värld.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 14, 2019
• ISBN: 9789178515653

Henrik Granlid

Henrik är en författare som alltid drömt om sagor, äventyr och riddare. På fritiden kastar han sig iväg med rustning och svärd till medeltida läger och slagfält, och till vardags skriver han romaner och sagor som söker sig till världar ännu längre bort. Det är inte det att det inte redan finns sagor här i världen, utan snarare det att det alltid kan finnas fler.

Book preview

landgången.

Kapitel 1: Korpöga

Nu stod hon i en vägkorsning, det låg en liten påse salt till Vägskälsvätten under den slitna skylten och en ensam vind blåste österut. Det blåste nästan bara österut nuförtiden, men varje gång hennes tankar vandrade med vindarna mindes hon bara den dånande, myllrande väggen av mörker som drog fram över Sandhavet och hon tyckte sig alltid kunna höra vingslag. Hon hörde vingslag nu. Hon tog ett steg bakåt och vände sig hastigt om, men allt som fanns att se var den vindpinade heden och bergen som stod tysta och avlägsna vid horisonten. Himlen var tom och grå, inga fåglar, inga ugglor.

Hon vände sig tillbaka mot skylten och vägskälet, Rabensdort stod det på den högra, den vänstras text hade ruttnat bort. Rabensdort lät som en plats med sängar, en by eller en stad eller i alla fall ett litet skjul, hon räknade de små mynten hon hade kvar, både de från öst hon inte längre kunde använda och de hon fått av Tonso och andra, de skulle räcka i alla fall lite till, men nu hade hon inga fler saker att sälja eller byta bort, hon lät bli att tänka på det och stoppade tillbaka pengapåsen i sin luggslitna pilgrimsväska. Hennes skor var nötta men fortfarande utan hål, hennes cottehardie var blekt och lappad med fel färger och knapparna på den var en brokig skara både i storlek och tyg, hennes mantel var fortfarande varm och struthättan hon bytt till sig i Vansgar var bättre än hon vad hade haft de senaste två åren. Hon skulle kunna ta sig till Rabensdort, kunde hon ta sig dit kunde hon vila, i alla fall lite. Hon lämnade ett kopparmynt från Marikhem bredvid saltpåsen, som tack för att hon hade hittat vägen, de hade andra sagor här en hemma, det hon fortfarande kom ihåg från sin mors sagoberättande hade förberett henne i alla fall lite, men det var mycket hon hade behövt lära sig snabbt. Hon hörde vingslagen igen och snodde runt, det fanns ingenting där förutom landsväg och vind. Hon drog mantel lite tätare om sig och skyndade iväg mot Rabensdort.

Hedarna blev till fält som klättrade över kullar runtomkring henne och vägen skar sig genom det gulgröna landskapet. På andra sidan ett backkrön steg rök i tunna slingor, nästan framme nu tänkte hon och tog större steg. Hennes mage slet i henne och hennes ben skrek åt henne att stanna och hon lovade sig själv att snart var det stopp, i alla fall för idag eller kanske flera dagar än hon vågade hoppas. Hon hörde vingslag igen och intalade sig att ingenting var där, inte nu, inte förut, men ändå skyndade hon sig ännu mer och småsprang sista stegen upp på krönet.

Hjärtat både hoppade och sjönk i henne, hon såg Rabensdort, en större by med kraftiga väggar och tunga tak och tunna rökslingor ur skorstenar, men den låg ännu en backe bort, uppkrupen på krönet och omgiven av en skog av fågelskrämmor. Hon hämtade andan i, hennes ben darrade och hon lutade sig framåt och stödde sig mot knäna. Hon tittade mot byn igen, mot armén av fågelskrämmor som stod vakt i lösa ringar runt den. Hon stod stilla och tittade bakåt längs vägen, undrade vart den andra vägen i korsningen hade tagit henne och hon bet sig i läppen och svor lite för sig själv, Dit vägen tar en. muttrade hon och fortsatte mot Rabensdort.

Hon såg inga människor ute bland skrämmorna, ingen som kom eller gick på vägen eller mellan husen vad hon kunde se. Byn hade inga murar, ingen stadsport hon behövde banka på, bara en väg in till ett gräsklätt torg och en stenkantad källa med ett gammalt, håligt träd bredvid sig. På ett hus gungade en enslig skylt med en bild på skuren ost och ett dryckeskrus. Hon drog struthättan lite längre fram över huvudet, gömde sina svarta lockar så bra hon kunde och steg in. Hon hade varit rädd att det skulle vara tomt, att byn skulle varit övergiven som städerna varit hemma, men där fanns folk inne i värdshuset. Det var inte direkt en livad stämning, men den kändes inte dyster, den var sådär unken att man kunde ta på den, att man kunde smaka lugnet efter arbetet på luften. Hon hade stått stilla för länge, hon såg säkert skum ut tänkte hon. Hikaya letade sig fram till ett bord i ett hörn, hon försökte se så naturlig ut som möjligt, det kändes som om alla stirrade på henne bakom hennes rygg, blickarna liksom kröp under kläderna på henne och in genom huden. Hon satte sig med ryggen mot väggen och den krälande känslan av blickar försvann, nu var det hon som tittade på folket istället. De var vanliga, de satt i sina kjortlar och sina cotehardier, vissa bar struthätta nerfälld, ingen var svarthårig och hon höll sin struthätta på.

Ska du ha?

Hikaya ryckte till, hon hade inte sett kvinnan som rösten tillhörde, värdshusjänta eller vad de nu kallades här.

Ska du ha? frågade hon igen.

Mat, rum, dryck. svarade Hikaya och försökte att inte visa sitt ansikte för henne. Hon höll sig till enkla ord, det var lättare så, ingen som omedelbart hörde att hon inte passade in.

Värdshusjäntan började prata priser, frågade om det var kålsoppa eller svampstuvning eller rotmos eller bara ost och lite vin hon ville ha, hur många nätter, med eller utan frukost.

Nånting. svarade Hikaya frustrerat och la upp en liten hög mynt i jäntans hand, alla tittade på henne igen, hon var säker på det, Svampstuvning. En natt. Värdshusjäntan fnös till svar och vände tillbaka mot köket. Hon var nog i Hikayas egen ålder tänkte hon. Hikaya satt tyst och iakttog byborna ytterligare, en man som satt vid ett bord med flera hade ett solkigt bandage över ena ögat, en vid ett annat bord hade grova ärr runt sina ögon, de blev skarpare i lyktskenet. En skål med rykande svampstuvning skramlade ner på bordet framför henne, följt av klånket av ett stop med vatten och dunset av en grov bit bröd.

En natt också, andra våningen, längst ner, ska du ha nå mer? Hikaya skakade på huvudet och värdshusjäntan vände sig om för att gå.

Vänta. sa Hikaya utan att riktigt tänka sig för, jäntan stannade och vände sig med en suck, vad har hänt med deras ögon? Hikaya hörde hur hemskt bruten hennes dialekt var, men jäntan verkade inte reagera.

Vet du inte? Korparna har börjat stjäla ögon. svarade jäntan och hela värdshuset blev tyst runt dem, Hon är ny. sa hon och på några andetag fortsatte folk prata med varandra istället för att stirra och tjuvlyssna. Gå inte ut ensam. sa hon och gick tillbaka till köket med en bricka fylld med krus. Hikaya stirrade ner i svampstuvningen, mjölkig till färgen och tjock med fett och svampar, den rök fortfarande och hon petade i den med sin sked. Varför stal korparna ögon? Hon tog en munfull stuvning, hon ville inte spotta ut den omedelbart och den värmde. En natt intalade hon sig, i alla fall en natt.

När Hikaya vaknade bar allt hon mindes av drömmen mörka moln på horisonten och ett avlägset sus som av vingar. Kallsvettig satte hon sig upp i sängen, linnelakanen var sträva och halmen under dem knastrade.

Helvete, muttrade hon och lade armarna om sina knän, bara hon kunde sluta skaka. Blekt månljus målade kalla fönsterrutor över trägolvet och foten på sängen, som skurna ur bäckmörkret runtomkring dem. En svart skugga syntes i ljuset och hon tittade mot fönstret.

Isblå ögon stirrade tillbaka mot henne från andra sidan glaset, det var nästan som att de lyste och korpen de hörde till satt orörlig.

Försiktigt gled Hikaya ur sängen, hon släppte inte fågeln med blicken medan hon klädde på sig, den blinkade inte. Med långsamma rörelser sträckte hon in en hand under huvudkudden, korpen bara fortsatte titta på henne, nästan nyfiket. Hikayas hand trevade sig genom öppningen på hennes väska och fingrarna slöt sig om ett mjuknött trähandtag med mässingsbeslag.

Så lugnt hon bara kunde drog hon ut dolken under kudden, hon kände sitt hjärta dåna som tusen trummor i bröstet och korpen satt stilla. Det triangulära bladet och den skarpa stickspetsen var mörka, dämpade i natten, inget glittrande blankpolerat stål som sken i månljuset när hon sakta rörde sig runt sängen.

När hon kom närmare fönstret lade korpen huvudet på sned, men blinkade fortfarande inte och gjorde ingen ansats att fly. Bara några armlängder bort nu, dolken skulle slå igenom rutan och skära upp en triangel av blod i den svarta fjäderskruden. Hikaya höll andan och började räkna sina dånande hjärtslag medan hon kom allt närmare.

Du har vackra ögon. sa korpen och Hikaya stannade till, sen var den borta. Hon såg de mörka vingarna försvinna, tre hjärtslag tog det, hon räknade utan att direkt tänka på det. Rösten hade varit riktig, en kvinnoröst, inte en kvittrande solskensröst men ändå en kvinnas.

Nästa dag virade Hikaya det lilla bröd som bjöds till frukost i en tygbit, hon gav några kopparmynt för en bit ost och gav sig av. På väg ut genom byn, medan hon passerade genom skogen av fågelskrämmor, mötte hon en gammal dam som bar på en korg full med äpplen, var de nu hade äppellunden kunde hon för sitt liv inte föreställa sig.

Ut å resa ska du? Alldeles ensam? Tänk på korparna! gumman med äppelkorgen viftade med sina knotiga armar och välte en drös med äpplen.

Jag är inte rädd för några korpar. svarade Hikaya och hjälpte gumman plocka upp den fallna frukten från gräset.

Men det borde du va! sa gumman och la upp en ansträngd näve med äpplen på bordet, De kommer från skogen mellan här och Fälsborg och hackar ut ögonen på dig!

Men det kan väl soldaterna i borgen ta hand om? Hikaya plockade upp det sista av äpplena och lade det på korgen, hennes hätta föll bak när hon reste sig upp och mörka lockar hann smyga fram innan hon fångade den. Gumman med äpplena spärrade upp ögonen och flämtade vasst och hest.

Korp! Du är en korp. sa hon förskräckt och darrade så att äpplena rasade ur korgen igen. Du är en korp! Otyg! Otyg! gumman började skrika.

Vad pratar du om, jag är ingen korp, jag är en människa precis som dig! skyndade sig Hikaya att svara, hennes brytning blev tydligare när hon blev pressad.

Otyg! Otyg är vad du är! Hjälp! Hjälp! Försvinn! Gumman skrek så hennes kinder dallrade och hon började kasta äpplena hårt efter henne. Från byn hördes uppspelta röster och ett tumult av rusande fötter, Hikaya värjde sig bäst hon kunde från äpplena och började springa. De flesta av gummans kastade äpplen missade med flera meter, men några träffade och träffade hårt, ett smällde till under ögat på henne alldeles i början och ett annat tog henne hårt i nacken. Hennes hätta var nere och hennes mörka hår kastade bakom henne medan hon sprang ned för backen som ledde ut ur byn och skogen av fågelskrämmor.

OTYG! hörde hon kärringen ropa efter henne och det dröjde länge innan Hikaya slutade springa.

När hon äntligen stannade brann luften som hon andades och hennes ben sved och värkte, hela hennes väsen skakade och hon föll ihop i en hög snarare än satte sig vid vägkanten. Hon kunde fortfarande se byn, mycket mindre nu och en väldigt lång backe bort, både ner och upp. Hon flämtade till sig några lungfullar med syre och skrek tillbaka så gott hon kunde.

Kärringjävel!

Det nådde nog inte så långt.

Hon smetade bort äppelkladd från sin mantel och från sitt ansikte, där hon blivit träffad under ögat bultade och sved det något fruktansvärt och hon fick väta en kant av manteln för att kunna torka av den klibbiga äppelsaften.

Satans jävla kärringjävel. muttrade hon och började plocka ihop sitt hår för att stoppa allt under hättan igen, hon kunde inte fatta att hon inte klippt det för länge sen. Varenda gång någon såg håret så frågade de varifrån hon kom eller sa att hon förde otur med sig eller något annat idiotiskt, i alla fall här, kanske hon skulle stannat i hamnen eller på skeppet, där ingen frågade henne om hennes hår, där hon inte var ovälkommen. Men när hon skulle dra upp hättan och dölja håret igen låg nånting i den, hon drog runt den stora, röda luvan och fiskade obekvämt i den tills hon fick upp äpplet som klippt till henne i nacken. Hon röt med allt hon hade och slungade äpplet åt helvete och försökte sen ösa äppelslask ur hättan innan hon drog på sig den igen, sen tittade hon dit hon kastat äpplet.

Fan. suckade hon och kämpade sig upp på fötter och hämtade äpplet som nu var stött och mosigt på två sidor, men det var fortfarande mat och hon hade en bit kvar att gå. Från backen hon stod på kunde hon se skogen gumman pratat om, och någonstans bortom den tyckte hon sig kunna ana krönet av ett vakttorn, vad hon nu skulle med en borg och soldater till, de skulle väl tro att hon var en tjuv som vanligt. Sen var det någonting med den där skogen, den där korparna kom ifrån och som stod mellan henne och borgen, den var mörk, mörkare än andra skogar hon sett eller vandrat genom. Och hon kunde inte alla sagorna som fanns här, men det var antingen vidare mot skogen eller tillbaka till byn där kärringtantan säkert berättat för alla om hur hon blivit anfallen av en korp förklädd till människa.

Med allt annat än glada steg började Hikaya gå mot skogen, den var bara två backar bort och det var fortfarande tidigt på dagen, hade hon tur skulle hon kunna vara igenom den innan det blev mörkt och hade hon ännu mera tur skulle hon inte bli sedd av några fåglar. Hikaya tänkte på korpen som hade talat till henne kände sig där och då ganska säker på att hon numera hatade allt som hade med fåglar att göra.

Fan. sa hon och började gå mot skogen.

Skogen var betydligt mörkare när man kom närmare. Hon hade hoppats att det bara var skuggorna som spelade ett spratt, att solen stod lågt på himlen och att det bara såg ut som om natten gömde sig under grenarna, men det var verkligen som om natten låg och kurade mellan stammarna på riktigt. Det var som om skogen morrade att den var ett vilddjur med blottade tänder medan hon bara fortsatte framåt Vägen ledde in mellan två ekar, gamla och knotiga, de vred sig mot varandra och flätade samman sina kronor till ett väldig portvalv, kraftiga, uråldriga. Men på marken under ekarna låg svarta löv och när Hikaya kom närmare såg hon de svarta löven här och där uppe i den gemensamma trädkronan, det växte vit svamp ur stammen på en av ekarna och barken satt lös på den andra. Någonting fick henne att rysa när hon passerade under träden. Ingen vind suckade mellan bladen, inga grenar knarrade och inga djur tjattrade eller rasslade i växtligheten, allting var bara ... tyst. Hennes lädersulor klickade svagt mot den gamla stenvägen, nerfallna löv och genomsprängda grästuvor dämpade stegen ibland så det blev tomrum i det rytmiska. Den där krypande känslan från när någon tittar på en kom krälande över hennes rygg och nacke och hela hennes kropp ilade, det spratt i benen och hon ville springa men lät bli. Långsamt vände hon och såg sig om, solen nådde dåligt här inne och skuggspel lekte fritt mellan trädstammarna, en skugga rörde på sig bredvid henne och Hikaya ryggade.

Du har vackra ögon. sa korpen med de isblå ögonen, den satt på en kvist i en buske vid sidan av vägen och Hikaya hade inte hört den komma eller sett den när hon gått förbi.

Du har vackra ögon. sa den igen och hoppade från sin kvist till en annan, närmare. Hikaya tog ett steg bakåt för att springa men trampade på fållen till sin cottehardie och föll, hon hatade klänningar.

Du har vackert hår. sa korpen och Hikaya snodde runt och klöste sig upp på fötter och sprang innan hon hunnit ställa sig ordentligt. Hon såg sig inte för, hon brydde sig inte, hon sket fullständigt i om hon var på vägen eller inte, hon bara sprang. Runt henne anade hon fler korpar, fler par ögonfärger fåglar inte borde ha och hon fortsatte rusa. Framåt, framåt, framåt, hennes hjärta dånade som åska och som rusande sandstormar. Kvistar slog i hennes ansikte och rev i hennes kläder och hon kände någonting slå hårt mot hennes smalben och så föll hon.

Handlöst.

Länge.

När hon landade krossade hon en buske, kvistar och löv rasade omkring henne och hon tumlade runt och runt tills hon slutligen slog i någonting hårt och stort, det kändes som ett träd övervuxet av mossa, det lilla man nu hinner känna när man tumlar in i nånting sådant.

Du har vackra ögon.

Vackra ögon.

Mina ögon.

Fina ögon.

En kör av röster kraxade runt henne, ingen len och mörk kvinnoröst, det var såhär hon tänkt sig att korpar som pratade skulle låta, det var såhär de låtit i hennes huvud när hon var barn och lyssnade på sagor. Fågelklor landade på henne, tunga kroppar på smala fötter, flera kroppar på flera fötter.

Ge mig ögon.

Fina ögon.

Ge mig ögon.

Hon ruskade på sig, mådde illa efter smällen, någonting kändes trasigt och fåglarna bara landade igen så fort hon låg stilla. De fortsatte mala på med sina kraxande, raspande, hesa röster och näbbar började dra och rycka i hennes kläder och hennes hår, en nöp hennes finger och drog i hennes hand. Hon ruskade på sig igen, ryckte till sig handen och försökte stå upp med föll ihop och fåglarna landade på och runt henne igen. En satt framför hennes ansikte.

Fina ögon, ge mig ögon. hon blundade så hårt hon bara kunde.

Nog! dånade en röst och alla fåglarna tystnade.

Kapitel 2: Bränd

Korparna skingrade sig, korpklor skuttade undan, vingar flaxade, men inte en fågel skriade eller skrek eller pratade. Mellan två träd stod en hukad skepnad, draperad i sjok av mossa, fjädrar och matta tyger.

Ser ni inte att hon är märkt, mumlade skepnaden i en mörk kvinnoröst, vågar ni ta en konungs byte? Den böjda kvinnan rörde sig framåt, hennes svarta, lockiga hår hängde i stripor, intrasslade kvistar och löv och fågelrester svajade när hon gick.

Vem är du? Hikaya kravlade bakåt, hon kunde inte se kvinnans ansikte.

Nej.

Hon stannade, bunden av den mörka rösten och kvinnan höjde en hand, mjölkvit, och pekade på henne.

Vem är du? Vem är du?

Vad menar du?! Hikaya försökte slita sig, försökte röra kroppen.

Vem ... är ... du? frågade kvinnan igen och kom närmare, fortfarande med en hand höjd mot Hikaya.

Jag, jag är jag. hon kunde inte ens röra ett finger.

Vem?! dånade kvinnans röst och korparna började skria.

Hikaya! skrek hon, Jag är Hikaya! och allt blev tyst igen.

Andetag. Hikaya kände någonting släppa och hon fortsatte kravla bakåt, upp mot trädet hon slagit i när hon stannat förut.

Du vet inte.