Jössesdotter

By Runa Brar

Att vara människa kan låta vackert men det behöver inte nödvändigtvis vara varken vackert eller dygdigt. Den pälsbevuxna Jössesdotter gömmer sig från människorna tillsammans med sina husdjur på turdan. Det enda hon vill är att befrias från pälsen och bli helt mänsklig. En dag när hon har räddat och tagit hem den halvt ihjälfrusna krokodiljägaren beslutar hon sig. Hon ska återvända till människorna. För att uppnå sin önskan måste hon våga sig ner i avgrunden. För acceptens kan göra ont. Jössesdotter ska hjälpa människorna, och själv komma till insikt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788726879353

Book preview

V id den stora vintermorgonens mjuka mörker, vid de väldiga viddernas lysande snödjup, vid genomskinligheten i det svarta himlavalvets ointagliga kristall, vid jordens inneboende eld svär jag att allt detta är sant. Må floden vara mitt vittne.

Hur jag letade mig fram till källan och fann upprinnelsen sedan jag fått kallelse att hämta hem krokodiljägaren, skall inte beskrivas här. Händelseförloppet skulle te sig osannolikt, till och med opassande för vår tid. Av egen kraft flödade det till en början fram i en uråldrig fåra och drog med sig mycket som man numera inte talar om och – märk väl – inte ens tänker. Som jag inte kan ange någon exakt tidpunkt för det stora hela och inte heller vet vilken sorts tid det bör ha varit fråga om, skulle jag riskera att inte bli tagen på allvar. Det närmaste jag kan komma en angivelse om tid och rum är det gamla fruktbärande trädets närvaro och dess växande invid floden. Där den yttersta änden av den spädaste grenen slutar och luften tar vid, där omsluter havande men bortglömd tid avgörande händelser, möten och möjligheter till nytt liv. Så börjar min berättelse.

Äntligen låg krokodiljägaren i källaren. Jag hade själv grävt fram honom i snön, lyft upp honom på hästen, lett hem honom, släpat in honom i stugan, hasat honom nedför källartrappan och lagt honom tillrätta på skinnfällen framför kaminen, medvetslös och halvt ihjälfrusen. Han hade hängt som en död över hästryggen då vi tog oss nedför berget i den lösa drivsnön och under den långa nattvandringen genom skogen. Jag följde egna spår tillbaka i det täta mörkret. Kölden slog järn om ansiktet och pinade oss i motvind och snöblåst över isen. Det rådde skymning hela dagen så när som på någon enstaka ljusare timme då vi stannade för vindskydd i en övergiven lada och jag kunde binda om hans huvudsår. Luften var styv, raspade i luftrören och framkallade tårar. Över den till synes döde mannen hängande framstupa på hästen hade jag packat tjocka och vackra fårskinn som jag i åratal sparat just för detta tillfälle. Han skulle leva, och han levde när jag drog in honom över tröskeln.

Det gick inte att fly från källaren. Hans egna kläder – bara smutsiga trasor – brände jag upp och sopade noggrant undan alla spår ute och i trappan.

Sedan jag stängt källardörren bakom oss, föll jag på knä som en bedjande. Jag böjde mig över hans sovande ansikte. Jag höll om hans huvud och såg på honom som om jag aldrig kunde få nog. Han var ju inte vid medvetande och därför vågade jag se honom så nära inpå att jag kunde känna hans lukt av jord och flodvatten. Jag var glad för att han inte såg mig. O Krokodiljägare, Du Store Jägare, O Du Konung! Du finns här. Här i närheten av mig finns du och skall leva. Jag väntade inte förgäves. Jag levde inte förgäves i evig vinter. Du sover, men nu kan jag betrakta ditt ansikte, hålla ditt huvud mellan mina händer. O Krokodiljägare, jag väntade, jag sökte dig. Jag har levat här så länge utan att finna dig, jag genomsökte tundrans mörker år efter år, men fann dig inte. Du var min kärleks flod, du var mitt spjut av ljus, mitt träd av liv och du är här hos mig.

Under de två första medvetslösa dygnen bad jag enträget. Jag bad och tvättade hans sår, jag bad och lindade hans kropp, jag bad om hans liv. Den tredje dagen vaknade han upp och föll så strax i djup, lugn sömn. Då vågade jag lämna rummet. Nyckeln till källarlåset förvarade jag i en liten skinnpåse om halsen, tillsammans med den torkade navelsträngen jag sparat, ringen och guldkedjan som jag sköljt rena från blod i kallkällan på väg hem och en slinga av hans hår virat med tagel från hästen. Jag låste dörren bakom mig. Min ängslan för hans liv var så stark att jag såg hans ansikte för mig i mörkret när jag famlade fram mot trappan. I många år hade jag under mitt ständiga sökande känt oro, men denna ängslan var annorlunda och ny för mig.

Törstande hade jag nått fram till floden. Jag drack, hukande, böjd över vattenspegeln. Vi sköt ut från land, sökte strömfåran, lät vattnets krafter styra. Floden var bred och lugn här, men långt borta hördes redan dånet av fallande vattenmassor.

I trappan tyckte jag att han ropade mitt namn. Han kände till mitt namn! Rösten som var mycket svag, överväldigade mig. Kände han mig alltså? Visste han även om mitt yttre, hade han kanske sett mig? Förvirrad lutade jag mig mot den skrovliga, fuktiga väggen. Trappan var brant och stegen smala. En stor trötthet kom över mig, en liten yrsel som förebådade illamående. Jag fick inte falla nu! Utan mig skulle han inte klara sig. Jag hade varit stark under alla dessa år, skulle jag nu få svindel och göra allt om intet?

En gång till! Han ropade på mig, mitt namn högre den här gången, tydligt som om dörren varit vidöppen. Och så började jag gråta! Ensam på tundran i sju år och så nu – tårar! Jag vände mig om, letade efter nyckeln i den lilla påsen om halsen. I den andra handen höll jag stallyktan med sin ynkliga fladderlåga. Golvet tycktes gunga under mina fötter. Skulle han be mig föra honom tillbaka dit varifrån han kommit? Kanske hade han inte räknat med mig så förvildad? Var jag ändå inte rätt person? Eller värre – inte rätt kvinna?

För att hitta nyckelhålet i halvmörkret måste jag böja mig ner. Det föll mig in att jag skulle titta in genom hålet innan jag stack in nyckeln. Jag höll lyktan högt ifrån mig och stod nästan dubbelvikt. Men jag såg bara floden, ovanifrån, som om jag kommit flygande över den och sakta sänkte mig ned. Den letade sig fram genom den täta regnskogens ångande hetta, vilande, ändå vild. Det var på eftermiddagen sommartid, siestatid, helt stilla. Nu var jag så nära att jag kunde se krokodilerna som låg med nederkäkarna i gyttjan. Det stora flytande vattnet, värmen, de till synes orörliga kropparna, de uråldriga ögonen, de skuggande trädens överhängande grenar där jag dök ner – hade det inte räckt för att känna till honom? Hur floden ringlade sig mjukt under mig, fanns till på djupet från början till slut! Var det inte nog? Krokodiljägaren kände mig, som floden känner sin fåra.

Golvet framför dörren där jag stod framåtböjd luktade källarhåla. Jag föll på knä, höll pannan mot det, bad om floden, om flodens liv. En skalbagge med blåsvarta och skimrande vingar kröp in i ljuskretsen från lyktan bredvid mig och upp på mina händer som jag höll mot bröstet. När jag låste upp dörren kilade den in över tröskeln. Den hade stjärt med en gadd som släpade litet.

Krokodiljägaren låg i samma ställning, orörlig med slutna ögon. Han rörde sig inte heller då jag gick fram till bädden, men då jag lutade mig över honom såg jag att svetten rann över hans panna.

– Ropade ni? viskade jag efter en stund.

Han svarade inte utan tycktes sova och jag torkade hans ansikte.

Rummet var svalt och av brasan fanns endast glöden kvar. Jag öppnade den nedre luckan och blåste in för att få fart på elden. Lågorna slog upp, matade av luften från mina lungor. Han fanns hos mig! I glöden och flammorna såg jag det gamla förintas. Allt var nytt, ingenting skulle bli som förut.

Jag bytte hans kläder, svalkade hans febriga hud, klädde honom i fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals. En annan tid hade brutit in. Av glädje dansade jag för krokodiljägaren, jag svängde min tjocka, smidiga bakdel med den vita pälsen på och jag sjöng. Jag sjöng om vårt avsked och grät litet igen. Han sov.

– Jag är så rädd för den stora allmänheten där borta, viskade jag till honom.Varför måste du skicka iväg mig?

Då viskade han: Det är floden. Flodens väg mot havet, det är vägen, Jössesdotter, följ den äntligen.

Han hade inte öppnat sina ögon och såg åter ut att sova.

Redan under det första året ensam på tundran hade jag ställt i ordning källarrummet åt honom. Jag gjorde det innan jag hade några som helst bevis på att han kunde finnas i närheten. Mina aningar om en sådan existens, därtill norr om polcirkeln, saknade all vetenskaplig grund och var inte ens logiska för mig själv, men min olycklighet och mina misslyckanden hjälpte mig att ta aningar på stort allvar. Ur dem växte så småningom – genom koncentration – förnimmelsen av ett kall. En meningsfylld uppgift väntade, men hade ännu inte visat sig. Denna förvissning hjälpte mig att uthärda de yttre förändringar i mitt liv och även i mitt utseende som inträffade under en följd av år innan jag lämnade samhället, med dess för mig alltmer outhärdliga livsmönster och dess innevånare, som jag inte kände och som inte kände mig. Jag flyttade till de ödsliga vidderna i norr, till kyla, ensamhet och isolering med min absoluta kallelse att hämta hem krokodiljägaren.

En lucka i golvet och en brant trappa ledde ner till källarens två rum. I det första – förrummet – bevarade jag potatis, lingon, ägg och ved, samt de gamla skrifter jag kommit över som handlade om krokodiljägaren. De låg i en brandsäker kista under trappan. Mellan detta rum och krokodiljägarens fanns den dörr som gick att låsa. Första rummet var underjordiskt så när som på den smala fönsternivån strax över markytan. Till krokodiljägarens rum ledde ännu en trappa, det låg djupare ned än själva sjöbotten. Man sov där med sådana vattenmängder över sig att sömnen kom att likna ett fossilt tillstånd eller ett insprängt tillstånd liknande en oåtkomlig ädelstens gömd inuti ett berg i en gruvas mörker. Drömmar i ett sådant rum blir ofta genomlysta och klarsynta.

Vid inredningen av rummet tog jag hänsyn till detta och inkräktade inte för mycket, men jag önskade att det inte skulle likna en fängelsehåla. Stenväggarna med det ständigt sipprande vattnet lät jag vara men ställde ut krukor och kar för att samla upp flödet. Då kärlen var fulla tömde jag dem i en liten kopparvärmare på kaminens ena sida, varifrån jag fyllde det stora karet – en mindre bassäng – som jag grävt ut i golvet.

Det hade tagit mig flera år att gräva och utforma, att mura och till sist smycka karet invändigt med vackra stenar och små bitar av färgat glas som slipats av sand och vågor nere vid stranden. Badvattnet släpptes ut genom ett rör som jag låtit mynna ut där hästarna betade på våren. Efter månaders letande fann jag ett lämpligt rör, men det tog mig åter två somrar att fullfölja rörläggningsarbetet. Jag visste att krokodiljägaren inte skulle kunna överleva utan någon form av vattensamling, av öppet vatten även vintertid. Den insikten gav mig styrka och när den lilla bassängen var färdig kände jag mig stolt över resultatet.

Resten av golvet täckte jag omsorgsfullt med brädlappar och plankor jag hittat under mina strövtåg utmed stränderna. Jag tillverkade också en sorts mattor genom att fläta tygremsor ur gamla kläder tillsammans med hundhår och tagel, för värmens skull. Fårskinn hade jag gott om och jag kunde bädda rikligt. Renskinn för inomhusbruk använde jag bara för att vid mycket svår kyla täcka fönstren på insidan. I bädden lade jag också madrasser jag sytt och stoppat med sommarhö. Jag hade ett fint linne som jag fått av mormor. Det var slitet men långt och jag sydde ett kuddöverdrag och broderade det under den vinter som föregick den då han kom till mig, den högtids vinter då han kom hem. Förberedelserna i källarrummet skingrade min oro och mina tvivel och fyllde mig med glädje då jag lyckades väl. Med förvåning tänkte jag någon gång tillbaka på min tid i samhället. Vem hade jag varit? Men jag kom inte på något svar.

Då rummet stod färdigt lade jag i skrin och askar ner mina käraste saker, ägodelarna jag burit med mig, stenarna, vrakdelarna och skärvorna av allt det sönderslagna, spegelbitarna från förr. Jag ville att krokodiljägaren skulle se skallarna och skeletten, släktingarnas amuletter och förfädernas arv, de avlagda ormskinnen och de torkade insekterna, som liknade smycken med sina oljiga svarta ben, sina blanka stela vingpar och sina trettio millioner år gamla ögon som överraskats i ögonblicket av någon kosmisk katastrof och bevarats i sin förvåning. Krokodiljägaren skulle få skåda i de dödas skålar, leta bland rosorna och skalen, skinnen och kedjorna. Av allt jag samlat kunde man lägga olika mönster och försöka att tyda dem utan att förtröttas. Vintern kunde bli lång för honom i källarrummet under min frånvaro. Om det nu skulle räcka att jag var borta en enda vinter – det kunde bli flera. Att ett avsked förestod hade jag aningar om – mer än så. Jag visste det på samma sätt som jag vetat om hans ankomst, med den stora skillnaden att vissheten nu var förknippad med sorg och olust. Än kunde han inte tala med mig, men samma dag han åter talade, skulle hans tal innebära en bekräftelse på mina farhågor.

Han hade feber och frossbrytningar, jag värmde honom i min päls. Jag höll honom så tätt intill mig att det skulle ha skrämt honom om han inte varit medvetslös och sjuk och blundande.

På natten steg fullmånen upp över jordens modermjuka hölje av snö, över de obebodda skogarna, de spårlösa vidderna och de människotomma bergen i fjärran. Solen syntes aldrig till, dagen kom bara svagt och smög hastigt undan för den mäktiga kölden. Isarna ylade under den svarta rymdens blanka sköld, träden vek sina tyngda kronor mot jorden och föll för vindens vassa egg.

Men vindstilla nätter föll mera snö och bäddade in allt i ljudlös, jungfrulig ro. Vi vilade mot ett oändligt mjukt bröst av sagolik frid utan hjärtslag.

Och han låg stilla i mig och väntade, i det genomskinliga tillståndet av tid, insprängd i ädelstenens ljus djupt inne i urberget, mörkt i en grotta i jorden.

Medan jag väntade lagade jag fisknät och knöt nya. Jag knöt flest nät under den mörkaste tiden och en stund varje dag arbetade jag med ett nät som jag var särskilt noga med. Varenda maska måste hålla i tid och evighet, det måste vara så fint avvägt att solljus silades igenom medan morgondagg och dimma fångades upp, så mjukt att man kunde linda sin nyfödde i det och så starkt att inga drakar kunde slå sig ut.

H an visade tecken på att vakna vid vintersolståndet, då en snöstorm som varade tre dagar och tre nätter lagt under sig hela landet mellan den obebodda skogen och bergen i fjärran. Vinden blåste med osedvanlig styrka från nordväst och vräkte in mer snö över gården än jag sett under mina sju år på tundran. Alla spår av liv sopades undan. Stigar jag ridit, skottat och trampat upp fanns inte längre. Av ladugården syntes endast takåsen. Då stormen lagt sig och det åter var stilla lyste månen över absolut renhet, absolut snö. Allt var övertäckt, allt var i vila. Vithetens gud var sträng och rättvis. Mörkret varade natt och dag, men själva marken lyste.

Jag tillbringade all min tid i källaren hos krokodiljägaren. Jag arbetade med fisknäten, högg ved, värmde vatten och bakade bröd medan jag vårdade och vakade över honom.

Hans huvud vilade i mitt knä när han första gången öppnade ögonen. Mitt hjärta började att slå mycket fort, men jag tänkte ingenting. Jag satt bara stilla. Jag försökte inte vända bort mitt ansikte. Jag kunde inte fly – hans huvud låg ju i mitt knä – och jag gömde inte ens undan mina händer som jag brukade och lade dem inte av blygsel som ett skydd över mina ögon. Kanske hade jag förändrats genom hans närvaro, även om han varit medvetslös och sjuk och blundande.

Jag mötte hans blick.

Kanske var det så även för de levande som för millioner år sedan stoppades i flykten av en kosmisk katastrof. Kanske var det så att överraskas. De som bevarats med öppet stirrande blick hade kanske varit med om samma sak. Det är de drabbades vittnesbörd i stenen jag talar om och de andras, som i tidernas begynnelse just skulle tända i spisen när lavan kom och tog dem med aningslöst utsträckta armar. Inte hann de känna, tänka. De trodde att de levde, men fick öppnade ögon och såg plötsligt från havsbotten upp genom vattendjupen mot världarnas försvinnande ingenting.

Jag mötte hans blick, han som var mitt spjut av ljus och hans blick sprängdes in i mitt mörker.

– Det är ju du, Jössesdotter, sa han.

Bara det.

Ansiktsuttrycket avslöjade ingen förvåning över mitt utseende eller över min päls. Sedan han låtit blicken vila på mig en ganska lång stund – jag kunde inte få nog – lät han den vandra runt källarrummet. Fanns där inte ett leende? Kanske misstog jag mig, han var ju mycket trött. Jag ville förklara allt för honom, jag ville berätta hela mitt liv, allt som hänt, hur det kommit sig och hur det stod till. Och alla mina frågor!

Men jag fick inte trötta honom. Ringarna under hans ögon, de infallna kinderna – än var han inte stark.

– Berätta! viskade han.

O Krokodiljägare, O Konung! Det är jag, din tjänarinna, som avlägger bekännelsen om mitt liv. Jag tar emot dig med stor glädje i min vita päls med min smidiga otymplighet och min vithet, min mjukhet och min tyngd, min värme och min styrka. Allt är till för dig. Först ber jag dig om din förlåtelse. Förlåt mig, Du Krokodiljägare, du Konung, Du Spjut av Ljus, Du som kommer med flodens kraft och följer din flodfåra utan svek, även då vattnet söker sig ner i djupen.

Redan då jag såg dig vid floden borde jag ha kastat mig i och följt dig, men min rädsla var större än min kärlek. Utan dig torkar floden, vattnet sipprar ut och dunstar bort och det fruktbärande trädet dör. Förbliv därför hos mig, Du Hövding av Krokodilerna, bliv hos din tjänarinna! Var min flod, vila i min bädd, rinn i min fåra, flyt sakta genom mina länder! Konung, fall in mot mina djup, häv dig upp mot mitt hjärta, fyll mig till brädden, låt min frukt växa. Gör dig bred mellan mina låga stränder, hög och vild där mina klippor bjuder dig motstånd, svämma över mina sådda fält. Spegla min kärlek, vattna mina djur, tag mig så med mot havet!

Lyssna till min bikt, O Krokodiljägare.

Jag föddes skär och naken till människa och växte upp hos kärleksfulla föräldrar. Vid späd ålder lade min mor märke till att min kropp och även mitt lilla ansikte täcktes av ett tätt, mycket ljust fjun – förebådande ett öde som ingen kunde ana. Min barndom förflöt dock utan större bekymmer och jag var oskuldsfull som alla andra barn och hade som de ett gott och mänskligt hjärta.

Jag minns att både barn och vuxna tyckte om att röra vid mig med fingertopparna. De strök medhårs över mina fjun och fick då ett drömmande uttryck i sina ögon som jag älskade att se. Den lätta beklädnaden av tunt hår på huden övergick i min ungdom i en tydligare och tätare hårighet, främst på armar och ben men även på andra delar av kroppen. Övergången skedde i puberteten och förskräckte min omgivning. Närstående och bekanta uttryckte sina tvivel på att jag någonsin skulle få en man. Jag började därmed betrakta mig själv ingående. De en gång så fina hårstråna var nu tämligen tjocka, litet lockiga och glänste i en guldbrun lyster, vilket ansågs särskilt missklädsamt på en ung flicka. Modet föreskrev – som alltid – blanka kvinnor med hårlös hud. På den tiden skulle kvinnor helst vara näpna – hur jag ryser när jag tänker tillbaka!

Jag blev grubblande och inåtvänd. Budskapet från omgivningen gick ut på att hårväxten stod i samband med män och deras betydelse för min framtid. Så mycket kunde ett barn lyssna sig till och förstå. Jag önskade utan tvekan att få en man och i det fördolda – sådant ansågs inte anständigt i våra kretsar – längtade jag redan efter en mans, helst flera mäns, intensiva närhet och kärlek. Vad jag till min fasa kunde konstatera var att ju mer jag längtade, ju mer jag fantiserade, ju mer jag drömde om kärlek, desto kraftigare blev hårväxten, desto mer framträdde min förfärliga hårighet över hela kroppen. Jag blev verkligen mer luden för varje dag och för varje dag växte också betydelsen av framtida män och deras kärlek – en kärlek som omgivningen redan intygat att jag aldrig skulle få. Aldrig skulle män smeka mina mjuka, guldbruna hår på armar och ben! Aldrig skulle någon i trånad vilja sluta min lockiga kropp i sin famn! Jag grät bittert och betraktade mig förfärat. Så frisk och stark jag såg ut! Så jag glänste! Med skam tvingades jag visa hela världen att jag längtade. Det var som att bära sin mörkaste hemlighet som ett lysande, iögonenfallande lurv utanpå. Jag tyckte att folk som såg mig ryggade tillbaka. Män jag drömde om såg mig överhuvudtaget inte.

Jag blev skygg och ville inte visa mig för någon och aldrig någonsin kunde jag visa mig utan kläder. Men så blev jag iallafall gift – vilket man ju blir – och dessutom vid ganska unga år. Jag hade då lärt mig att tukta hårväxten med olika kemiska medel men också med rakblad och knivar. Omgivningen drog en lättnadens suck över att någon ville ha mig. Men det var ju inte alls gift jag ville vara! Efter giftermålet längtade jag bara ännu mer efter kärlek och efter den man – helst de män – som på ett demonstrativt, åtminstone mer uttrycksfullt sätt skulle sträcka ut armarna mot mig och utropa något stort och härligt eller som kunde sluka mig med hull och hår på ett starkare, djupare, nästan dödligt sätt. För att om möjligt kunna behaga dem och få dem att genomtränga mig med flödande, betvingande manlig trolldom, var jag tvungen att hålla hårväxten under kontroll och att dölja den så gott det gick.

Åt detta ägnade jag mig i många år. Jag lärde egentligen aldrig känna den man jag var gift med eftersom jag var så upptagen med att dölja stora delar av mig själv för honom och för världen i övrigt. Kanske skulle jag ha tyckt mycket om honom om det inte varit för hårväxten, som alltid hotade att helt ta överhanden. Det gjorde den också till sist, men först efter skilsmässan då jag under en period gav vika, slappnade av och lät pälsen växa.

Jag höll mig undan ett helt år, drog mig in i pälsen och gömde mig för folk. För första gången i mitt vuxna liv kände jag mig som ett med mig själv – jag var sann. Det fanns en stor lättnad i detta. Sann, men ensam! Rädd för att bli upptäckt i fullt ut päls höll jag till i skogen där jag fått låna ett litet torp. Jag levde tillsammans med några husdjur. Vi hade en stark gemenskap, vi sov