Färdvägar

By Jenny Green

Hur mycket är vi villiga att offra för de som står oss närmast? Novellsamlingen Färdvägar består av 10 noveller i gränslandet mellan fantasy och skröna, mellan det kända och det okända. Genom samlingen pulserar naturens närvaro i takt med frågan vad vi är villiga att offra för dem som står oss närmast. Där finns en vattenvarelse på botten av en sjö djupt in i skogen, en farmor med en orubblig styrka och en familj som flyr undan krig och förföljelse. I en novell möter vi fjällkvinnan som tvingas lämna bort sin nyfödda och i en annan träffar vi barnets far som slits mellan sin gamla övertygelse och sin nya.Färdvägar är en samling berättelser om människor som tvingas tänka om eller som vägrar tänka om. Det är lågmäld fantasy om magi och trolldom, men framför allt är det berättelser om att vara människa.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 3, 2022
• ISBN: 9788728307700

Book preview

Jenny Green

Färdvägar

SAGA Egmont

Färdvägar

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 2022 Jenny Green och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728307700

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Färdvägar

Djupt därnere

Elden inom dig

Källan 1: Offret

Källan 2: Övertygelse

Kristallbäraren

Priset man betalar

Sommarro

Liftaren

All hennes livskraft

Epilog

Färdvägar

Djupt därnere

In bland träden, över åsen och förbi myren där ängsullen glimmar i kvällssolen, där ligger sjön. Vid dess kant klamrar sig träden fast runt sten och jord, lutar sig över det svarta vattnet som om de letade efter något. På ena sidan reser sig berget högt över sjön och i skrevorna kilar små envisa tallar ner sina rötter. Hittar en rännil av vatten och överlever.

Det är ingen liten sjö, men heller inte en stor och det är nästan bara skogsvarelserna som tar sig dit. Älgen kan komma dit för att dricka. Hon kommer i skymningen, när dimman stiger och lommens rop går över vattnet. Då sänker hon sin mule mot ytan och krusar den varligt. Ungefär samtidigt lämnar sothönan vassen. Paddlar genom dimman och njuter av kvällens svalka. De ser varandra, dessa skogsvarelser. Känner varandras puls. De känner också det andra, den långsamma rytmen från mitten av sjön. Djupt därnere vilar ett stilla sinne. En mörk varelse nedsjunken i bottenslam. En närvaro som får älgen att dricka försiktigt och sothönan att hålla sig längst med strandkanten.

Sjön är inte liten, men heller inte stor. Den ligger stilla, som om den väntar. Krusas bara av djuren på ytan, av vinden och någon enstaka gång av det stora därunder. Något som flyttar sig och sätter vattnet i rörelse, får näckrosorna att gunga och slam att virvla upp.

Det händer att människor hittar dit. De sätter sig invid sjön och kan ibland ana ett mörker som vandrar under ytan. De tror att det är en skiftning i skuggorna, kanske ett moln eller vinden som går över vattnet. Människorna tror det, men älgen backar försiktigt undan och sothönan försvinner in i vassen, kliver upp i boet dit mörkret inte kommer. Människorna står kvar med sina jackor och vattentäta skor i andningsmaterial. Försöker gå upp i det de har omkring sig. Försöker ta in, bli en del av. Sjön är inte stor men ändå har de aldrig sett något så stort. De längtar efter att få vara med i den här urvärlden med alla sina hemliga platser och okända varelser. På människors sätt viskar de till varandra medan de tar av sig sina material, sin stad och allt damm som följer med den. Likt djurungar står de sedan vid vattenbrynet och krossar spegeln när de kliver i. Plaskar, väcker och skrämmer i sin längtan efter att smälta in och känna skogens andetag. De anar inte djupet under sig och inte heller närvaron som rör sig över botten. De sparkar och skvätter och ropar till varandra att närmare än så här kommer vi inte. Tänker sedan, var och en för sig: och det är ändå inte särskilt nära.

Under dem vaknar varelsen och blinkar långsamt. Vid ytan finns något nytt och främmande som rör om så vattnet kittlar mot den svarta huden, får den att skälva. Kropparna däruppe lyser vita genom vattenmassorna. Varelsen väcker lederna till liv och slam virvlar upp när urtiden glider genom mörkret medan de vid ytan sprattlar som grodyngel. Den mörka kalla stiger genom vattnet, närmar sig främlingarna i ljuset.

Det är inte en stor sjö, men den är djup. Ingen vet hur djup. Varelsen känner dess mörker, sothönan dess ytvatten och människorna vill inte veta. De vill vara som grodyngel, låtsas att de hör till skogen och minnas något de glömt. Varelsen reser sig, bränner sig på det varma vattnet, på solljuset som den inte är gjord för.

En ström känns mot människans ben när skuggan rör sig alldeles under henne. Sprattlet stillar sig. Skogen håller andan, sothönan hukar och älgen står stilla medan närvaron glider genom vattnet. Utan att någon märker det virvlar bottenslammet upp efter lång tid av stillhet. Så dyker varelsen, kröker ryggen och en människokropp rör vid en kall mörk, en som inte blivit rörd på mycket länge. Människan skriker, rädd nu. Ser sig omkring men hittar bara solblänk i vattnet. Så är den borta, den där kylan som drog längst benet. Varelsen sänker sig åter ner i mörkret dit inte ljuset når. Färglösa växter vajar i en ström när varelsen hittar sin grop.

Människorna tar sig upp på en klippa. Skakar av sig känslan av att något passerade under dem. Skrattar. Ser ut över sjön utan att veta hur djup den är. De ser en sothöna som vilar i vassen, känner igen ett älgspår på den leriga stigen och tror det är allt.

Ytan stillar sig, lagar de hål som gästdjuren just gjort. De huttrar, klär på sig sina material igen. Viskar att det är vackert men de har inte fler ord än så. Kanske anar de världen därunder. Mörkret där en varelse lägger sig till rätta och sluter sina ögon oändligt långsamt.

Elden inom dig

Det är först när du går fram till bardisken som jag börjar tänka att den där trasiga människan med ölen kanske är du. Sättet du vilar armbågarna mot disken på och dina små händer med fläckar av eksem som du klöser över. Det var så redan på den tiden då vi kände varandra. Din torra hud som hela tiden gick sönder och täcktes av sår.

När jag betraktat dig en stund börjar ärret i min hand att bulta och klia trots att det inte gjort sig påmint på många år. Det är då jag vet med säkerhet att det är du och jag vill rusa fram, ta tag i din hand och leta rätt på ärret som jag vet att också du har där. Men sedan lägger jag band på mig. Rätar på ryggen och påminner mig om vem jag är och vad du har blivit. Jag kan din sort. Du har den där trasigheten som ni alla bär på, den som får oss andra att hisna när vi får en skymt avgrundens djup. Fortfarande har du inte lagt märke till mig men det är inte konstigt. Också jag har förändrats och fyllon som du tar ingen notis om omvärlden.

Mitt starkaste minne av dig är från den kvällen innan allt rasade samman. Vi stod på ängen. Solen var på väg ner och vi var nybadade, det var vi hela tiden den sommaren. Din blick glödde och håret hängde i stora tovor som fick dig att likna ett djur. Förutom handeksemet är du dig inte alls lik. Det där hetsiga, brinnande som du hade då är borta. Istället verkar du liksom urgröpt och vag i konturerna. Som om du är på väg bort. Det är inte konstigt att det tog en stund innan jag kände igen dig.

När jag gick förbi utanför såg jag bara en vanlig sliten alkis som hängde över sin öl. Ändå var det något som fick mig att gå in på det här stället, så kanske ekade trots allt minnet av dig djupt inom mig. Det hade varit lättare att känna igen dig om du inte hade haft den där slitna vinterjackan på dig, mitt i juni. Den versionen av dig som jag en gång kände skulle inte ha tagit i ett sådant plagg ens med tång.

När servitören till slut kommer med min mat lyckas han ställa ner tallriken utan att ta blicken från väggteven. Grytan är blek med burkchampinjoner som flyter omkring uppepå. Bestick och servetter får man hämta själv, som på ett gatukök. Min sort inte går till sådana här ställen. Vi har våra egna platser med mycket ljusinsläpp, svala naturmaterial och ångande bröd under linnedukar. Här finns inget bröd och över bordsskivan ligger en klibbig vaxduk. Jag försöker sitta så att kavajen inte ska komma åt något, den är förvånansvärt dyr att tvätta.

Det var precis innan skolavslutningen i nian som du damp ner bredvid mig på bussen. Du bjöd på tuggummi och frågade om jag vågade dyka från klipporna i stenbrottet. Jag trodde inte ens att du visste vem jag var, du som hade så mycket människor omkring dig. De drogs till dig som nattfjärilar mot ljuset och fortfarande förstår jag inte vad det var som fick dig att välja just mig till din närmaste.

Värmen kom och vi tillbringade hela dagar vid stenbrottets klara vatten. Du på din handduk, stilla på samma sätt som du sitter nu, som om en del av dig är på en annan plats. Jag låtsades läsa men egentligen väntade jag hela tiden på att du skulle vända dig mot mig och föreslå något storslaget. Jag var alltid livrädd för vad du skulle hitta på men sade aldrig nej. Tillsammans balanserade vi på broräcket med den brusande älven under oss, tog oss in i ödehus och körde fort längst landsvägarna om natten. Jag visste inte var du hade lärt dig köra eller vem du fick låna bilen av, men kom heller aldrig på tanken att fråga.

När sommaren var som hetast liftade vi hela vägen ner till Stockholm för att du ville sitta under de rosa körsbärsträden. De var så klart överblommade men vi hittade människor som bjöd på saker och tog oss med över stadens alla broar. Till slut hamnade vi i en park omgivna av nattlivets brus och du viskade att bättre än så här blir det inte. Så skrattade du ditt djupa skratt, det som alla föll för, och ovanför oss sträckte sig staden högt mot en himmel som aldrig mörknade.

Då trodde jag att ingenting kunde komma emellan oss, men sedan hittade du Britta. Hon var gammal och bodde i huset närmast skogen och hennes trädgård var en bortglömd djungel i vårt annars så välskötta kvarter. Varje dag vaggade hon iväg till affären med sin rutiga hatt och sin trötta lilla hund i släptåg. Så fort du såg henne följde du efter och skrek elakheter som hon aldrig besvarade, men jag kunde se hur hennes läppar pressades samman och hur hon kämpade sig fram så snabbt som möjligt med rullatorn.

Jag förstod aldrig vad som väckte din ilska mot henne. Först tänkte jag att hunden kanske hade skrämt dig men det verkade otroligt. Sedan funderade jag på om hon hade retat upp dig på något sätt, kanske råkat avslöja någon av dina egenheter som du ville hålla för dig själv. Hursomhelst hade du valt henne till din fiende och kanske borde jag förstått att det skulle sluta illa.

Du sade att du hittat formeln av en slump, att den var gammal och kunde få hemska saker att hända. Du sade det med den där blicken som fick mig att tro på vadsomhelst, men egentligen spelade det ingen roll om det var sant eller inte. Den där sommaren befann vi oss i ett tillstånd då vi själva formade världen och reglerna som höll den samman.

Ramsan bestod av ord utan betydelse, men när du läste upp den gjorde du det med ett allvar som skrämde. Redan samma kväll ställde vi oss på ängen, höll varandras händer och försökte lära oss de främmande orden utantill. Först kändes det som en lek men allt eftersom sommarnatten sänkte sig över oss försvann det lättsamma och orden växte, fick puls och liv. Din ilska gentemot Britta växte och tog sig in i mig likt en klängväxt. Snart var ramsan så laddad med illvilja att varje stavelse brändes i munnen.

Efteråt tog du fram kniven, det var jag inte beredd på. Utan att blinka snittade du dig i handen och skickade över den till mig. Natten var mulen, jag huttrade och ville gå hem men du fräste att jag inte kunde backa nu, så jag blundade och tryckte bladet så hårt jag vågade mot handflatan. När jag öppnade ögonen igen rann blodet och vi tog varandras händer och pressade såren mot varandra tills det ömmade. Så naglade du fast mig med blicken och för första gången såg jag något där som jag inte tyckte om. När vi släppte taget rusade jag därifrån. Jag hade förväntat mig att du skulle ropa efter mig, men det gjorde du inte.

Jag vill gärna ursäkta oss, säga att vi var unga och att det bara var på låtsas. Jag vill säga att ingen av oss egentligen ville att något hemskt skulle hända den stackars kvinnan, men det är inte sant. Ingenting vi gjorde den sommaren var på låtsas och om vi inte hade menat något illa hade den där förbannelsen inte fungerat, det är jag säker på.

Det var en kväll tre dagar senare som vi fick syn på det flammande skenet från Brittas hus. Svart rök vällde ut genom fönstren, lade sig över sommarkvällens alla dofter och stack i ögonen medan elden växte sig större.

Insikten av vad vi hade gjort landade i mig och tyngde så att jag fick ta stöd mot ett träd för att inte falla omkull. Skulden slet i mig och gjorde mig illamående, men när jag mötte din blick såg jag att du fylldes av något helt annat än skuld, något triumferande som jag inte förstod och helst vill glömma.

Vi sprang mot branden och hukade bakom ladan medan grannarna samlades. Inifrån huset hördes gälla skall och jag bad intensivt till Gud att dörren skulle flyga upp och Britta skulle stappla ut med sin lilla hund i famnen, men hon kom inte och snart tystnaden skallen. Elden dånade, något föll med ett brak därinne och någonstans ifrån närmare sig sirenerna.

Det var sängrökning. Brandteknikerna var övertygade, men det kvittade vad de sade. Du och jag visste ju hur det egentligen låg till.

Vi fortsatte att träffas även efter eldsvådan men det blev aldrig mer detsamma. Om nätterna låg jag vaken och lyssnade till hunden som aldrig slutade skälla medan skulden rev i mig. Någon gång försökte jag prata med dig om det som hänt men du verkade nästan ha glömt alltihop och viftade bort det som en historia du tröttnat på.

Det är många år sedan nu och jag är inte längre vidskeplig. Jag tror inte på kristaller, spådomar, förbannelser eller på Gud, men när jag minns kvällen på ängen och den där ramsan som fyllde oss, då blir jag trots allt osäker.

Du står kvar vid bardisken, nu tillsammans med en man av samma sort som du. Han lägger armen om dig och du skrattar utan att dölja tandgluggarna. Det är ett hest alkisskratt men den där särskilda klangen finns kvar och när jag ser på mannen förstår jag att det fortfarande får människor på fall.

Jag lägger en servett över