Resa till Port Said

By Lina Sjöberg

År 1948 är den unga svenska kvinnan Dagmar på jobbresa som sekreterare i Östafrika. Hon lämnar dock sitt uppdrag och ger sig iväg på egen hand, full av hopp men också av en oroväckande sårbarhet. Under sin kaotiska resa i Afrika skriver Dagmar ärliga och känslosamma brev till sin mamma Sanna hemma i Sverige. 50 år senare, i Ångermanland, är Dagmars mamma Sanna bosatt på ett servicehus. Det är även det äldre paret Johannes och Maria. Maria som precis fått reda på att hon snart ska dö, men inte haft hjärta att berätta det för sin familj. Istället skriver hon hemliga brev till byns präst, där hon ger uttryck för sina många gånger hänsynslösa tankar om livet och sig själv. Dagmar och Maria känner inte varandra men delar en känsla av inre ensamhet och längtan efter att få vara sig själva. Även Sanna och Johannes visar sig vara smärtsamt sammanlänkade. Resa till Port Said är Lina Sjöbergs debutbok och är till stora delar en brevroman om ensamhet, kärlek och längtan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728055137

Book preview

Namanga

Livet händer. Jag kan inte minnas att det någonsin varit behagligt. Nej, det har skavt i mig. Jag har så länge jag kan minnas önskat att det skulle gå över. Men inte går det över.

Kan man förlåta livet för allt man saknar och allt man ändå får? Jag fick Dagmar. Jag klarade inte av det, varken när hon skulle ut eller ville leva. Hon låg på golvet under mig, blöt, blodig och grå, och fanns till. Hon klöv mig itu, sprängde mig. Ändå var det enda jag kunde göra att lyfta upp henne, torka av henne och ta henne till mig. Om och om igen, utom den sista gången. Det är så enkelt: Det hände, men jag stod inte ut. Det hände ändå. Alltsammans. Också allt jag inte vill veta.

Namanga River Hotel 15/7 -48

Kära mamma!

Vi kom hit med infödingsbussen igår, hit till det trevliga pensionatet där Arne tänker lämna mig i gott förvar medan han bestiger Kilimanjaro. Han reser imorgon, söderut, in i Tanganyika. Jag hoppas att du vid det här laget har kommit över någon karta så att du kan se var någonstans jag befinner mig. Här är det lummigt. Ja förresten, lummigt är ett alldeles otillräckligt ord för att beskriva hur riklig grönskan är här vid ekvatorn. Fuktig regnskog omsluter oss på alla sidor och värdinnan berättade vid kvällsmaten igår att elefanter brukar kliva in mellan husen för att smaka på hennes pumpor ibland! Här är mera vilt än tamt, som Arne säger.

Jag antar att du nu undrar varför jag skall stanna på ett pensionat och inte följa Arne åtminstone halvvägs upp på berget, som jag tidigare tänkte. Jo, saken är den att jag inte är riktigt kry. Jag har haft väldiga problem med magen de senaste veckorna. Därtill kommer en ihållande huvudvärk som säkert har med klimatet att göra. Luften har något kvävande i sig fastän det är torrtid och ganska kallt. Huden är klibbig och tankarna klarnar aldrig.

Ytterligare en anledning är att Arne säger att han vill resa ensam. Vi har levt så nära varandra på sistone, man blir hänvisade till varandra på ett särskilt sätt när man befinner sig på andra sidan jordklotet, att jag tror att det kan vara välgörande för oss båda att vara lite var för sig. Arbetet är slutfört, jag har vissa anteckningar att renskriva, men annars återstår nu bara några veckor av vår vistelse här. I mitten på augusti kommer vi tillbaka hem. Nästan säkert. Arne räknar med att stanna någon vecka i Stockholm för att skriva artiklarna som han planerat här nere. Det är knappast någon hemlighet att han helst skulle vilja ha anställning vid någon av de stora tidningarna så han har väl tänkt ta sina artiklar och vandra runt till de olika redaktionerna, använda sig av de kontakter han har. Sedan sätter vi oss på tåget norrut och stiger av i Sjö.

Åh, vad det skall bli gott att se dig igen, kära mamma! Det har hänt när jag tittat mig i spegeln i något av alla de rum vi passerat att jag inte känt igen mig, att ögonen är stora och främmande med meleringar och en färgton jag inte känner igen. Det är otäckt. Det händer ibland när jag låter blicken vandra ned till munnen, till dragen och giporna där, att jag tyckt mig skymta något nytt, en ny min som jag inte känner igen. Jag vet inte om jag tycker om den. Nej, jag tycker väl inte så mycket om den. Och då brukar jag tänka på dig. På dina rynkor som börjat skära sig in i ditt ansikte efter åratal av samma miner, samma ilska, samma sammanbitna käkar. Din hud avspeglar ditt inre. Du ändrar dig inte. Du blir inte en annan människa. Det tröstar mig att tänka så. Du är som en stod, vithamrad och stadig, mamma. Det tröstar mig att veta det när allt annat darrar så fasligt. Luften över horisonten. Syrsornas sång.

Arne reser imorgon. Han får åka med några av engelsmännen här ut till järnvägen och sedan bär det av vidare söderut till Arusha. Där har han stämt träff med några andra bergsbestigare, några av de engelska lärarna vi mötte i Nairobi, på Coryndon museum. Jag tror att jag nämnde något om dem i ett tidigare brev, om hur de intresserade sig för Arne och mig på ett överdrivet storebroderligt vis, som om vi vore mindre vetande. De verkade så säkra på att engelsmännen är mänsklighetens spjutspetsar mot framtiden, de var så angelägna om att få berätta för oss mindre lyckligt lottade varelser vad den skulle komma att handla om – framtiden. Hur Afrikas natur och av politik och industrialisering oförstörda arbetskraft skulle komma England och sedan hela Europa till del. Jag blev rasande och gick en bit bakom de andra, låtsades intressera mig för olika figuriner eftersom jag inte uthärdade deras nedlåtande tonfall. Arne däremot tog inte illa vid sig utan lät sig villigt övertalas till en gemensam bestigning av Afrikas högsta berg. De inbjöd honom till Kilimanjaro som om berget var deras egen salong. Till min stora förtret. Därför är det, som du förstår, inte något stort offer för mig att inte följa med. Jag vill inte veta av de där självbelåtna vita männen och jag finner det förnedrande å Arnes vägnar att han blev så smickrad. Men jag säger ingenting.

Arne lämnar packningen här hos mig. Han låter mig få husera i en stor bungalow, fastän jag mycket väl skulle klara mig med någon av de mindre när han har åkt. Jag är tacksam för att han kostar på sig den lilla omsorgen. Värdinnan snörpte på munnen åt oss när vi kom. Det kan ha att göra med färdmedlet, infödingsbussen, men lika gärna, det börjar jag vänja mig vid nu, Arnes och min förbindelse. Det är som om det syns utanpå hur lösligt förbundna vi i själva verket är. Om jag får bo i en stor bungalow och förvalta Arnes packning ger det ett lite bättre intryck, vilket kan behövas i sällskapet som logerar här, det är nästan bara män, engelsmän så klart och så några belgare på besök inifrån Kongo. Här finns förutom värdinnan och jag bara några enstaka kvinnor. Alla har de ring på fingret. De tittar åt ett annat håll när jag kommer. Du vet hur det är.

Nu ringer värdinnan i sin klocka. Det betyder nog att det är tedags. Jag skriver mera snart.

Dagmar

Tisdag 1/7 -97

Bäste Samuel Berggren

Jag vill börja med att göra klart för Dig att jag inte har för vana att skriva brev av det här slaget. Ja, egentligen skulle jag helst se att Du inte i första hand betraktar dem som brev. Det är inte frågan om ett riktat tilltal här. Jag behöver någon att skriva till och jag har utvalt Dig.

Du är kanske van vid att bli utvald. Du kan inte ha arbetat särskilt många år, Din släta panna och Dina ohöljt vänliga ögon säger mig det, ändå förefaller det mig inte alls otroligt att Du redan flera gånger tidigare blivit utvald såsom jag nu utväljer Dig. Du är ett härbärge. Se det så. Du måste inte göra något särskilt med mina epistlar, inte ens lyfta fram dem inför Vår Herre, om det nu är det Du tror att jag vill, nej, Du skall bara känna till brevens innehåll. Du skall veta. Bara så, inget mer, ingen tröst, ingen själavård, lägg genast alla sådana föresatser åt sidan. Det behövs inte för min del. Du skall vara ett käril i vilket jag gjuter valda delar av mitt liv, de delar jag behöver få på avstånd och skärskåda.

Så vem är då jag som skriver till Dig? Jag hade från början tänkt vara anonym, men jag har förstått att det vore ohållbart. Byn är så liten, vi kommer att ses i kyrkan varje söndag och jag skulle bli onödigt återhållen i mina brev om jag kände mig nödgad att kamouflera mig och min man. Lika bra att allt står svart på vitt redan från början. Jag behöver väl inte särskilt be Dig om diskretion? Anledningen till att jag utvalt just Dig, Samuel Berggren, är för att jag för allt i världen inte vill att det jag nu skriver skall läsas av min man eller mina barn efter min död. Jag behöver viss frihet för att kunna göra mitt bokslut. Ett eget utrymme, så att säga.

Jag är Maria Mattisson. Du har hälsat på mig och min make, Johannes Mattisson, flera söndagar i rad och det lär bli fler gånger. Kanske har Du ännu inte lärt Dig foga samman namn och ansikte, så att Du när Du läser detta ser mig framför Dig. Det gör ingenting. Kanske är det en fördel, men förr eller senare kommer Du att känna till både mig och mitt ansikte. Röj då inte med en förlängd blick eller ett förtroligt tonfall att vi har något gemensamt, Du och jag. Det är viktigt för mig att Johannes inte vet något om dessa epistlar. De skall vara min ensak.

I ungdomen skrev jag dagbok, jag kallade den vid namn och höll den kär. I den skrev jag om arbete som utförts, om små förälskelser jag haft. Jag nedpräntade tankar om Gud som jag tänkt under något möte eller samtal jag haft med min väninna Margareta på väg hem någonstans ifrån. Jag skrev utan omsvep och vägen från mitt inre och ut på papperet var rak och bred. Jag var fullständigt tillgänglig för mig själv. Det fanns ingen som helst skillnad mellan vad jag tänkte och hur jag handlade. Det fanns inga skevheter, inga dolda skrymslen, inga motsatser. Jag måste ha varit mycket ung. Eller var det helt enkelt före kärlekens intåg? Är det den tvåsamma kärleken som skymmer oss för oss själva, gör oss krokiga och tvehågsna?

Det är så länge sen. Jag blir generad när jag försöker läsa den där flickans ord, det känns alldeles förbjudet och privat. Just det där att det inte går att skilja orden på papperet från flickan som skrev dem gör orden synnerligen nakna. Och det hon skrev var inte tänkt att läsas av någon främmande.

Det bekymrar mig att jag har blivit mig själv så främmande att jag inte kan vara den flickans förtrogna. Om inte ens jag, vad har då hänt med mig?

Det är därför jag har bestämt mig för att börja skriva igen. Jag har tänkt söka mig in till den där flickan som i det fördolda under årens lopp måste ha mognat till en vuxen, ja till och med gammal, kvinna. Jag tror att de tankar hon nu tänker befinner sig som i ett annat rum i förhållande till hennes kropp, hennes talade ord, hennes handlingar. Jag tänkte att om jag skriver så kanske jag kan öppna dörren in till det där rummet där de alldeles hänsynslöst egna tankarna tänks. Tankarna innanför kärleken.

Det kan behöva sägas redan nu att jag misstänker att tiden börjar bli knapp. Det finns en värk i min mage som stiger och sjunker men som aldrig fullständigt försvinner. Jag har kontrollerat det flera gånger, genomgått hypokondrins alla stadier och blivit avvisad av läkare efter läkare. Nu har jag hamnat i ett läge av hemlig men uppgiven förvissning. Jag tror att jag vet vad det är, att döden närmar sig nu, att Gud förstockar läkarnas sinnen så att det som ruvar i min mage skall få ligga ifred tills det blir obotligt. Den vetskapen har lagt sig som ett plagg närmast huden. Vetskapen är en slöja mot omvärlden och jag är så trött, det är som om jag drabbats av förlamning. Jag orkar inte föra slöjan åt sidan så att jag kan möta Johannes ögon eller sträcka mig efter hans hand när jag ser att han söker mig. Kanske vill jag inte. Vill inte vara utan det hölje som livets slut beskärmar mig med. Det är som ett eget rum härinne, en tystnad som jag inte vill lämna.

Maria

Värmen stiger från gräset och stenarna. Sjön ligger stilla och en eftersläntrande storspov låter höra sitt rop så svagt som om det vore ett minne som ropar, som om ekot ristat sig kvar mellan bergen och skogarna, över sjön. Kanske är det bara ett eko, för spovarna borde ha dragit till fjälls så här års. Johannes rätar på ryggen med sprinklern i handen och spanar mellan tallarna utåt sjön. Där är det igen, storspovsljudet. Knappt urskiljbart, som en inbillning, men han måste tro sina öron eftersom det låter så märkligt, så annorlunda. Det är ingen vanlig storspov, det där. Dess ljud är kluvet itu. Först det darrande förväntansfulla som börjar långsamt och trevande och stiger i ton och tempo. Så tystnad. Några sekunder, kanske bara någon enda, ändå tillräckligt för att förväntan skall luta honom framåt tills han håller på att tippa. Bristningsgränsen. Han håller andan, den växer i halsen på honom, vill ut, men han släpper den inte förrän storspoven åter låter höra sin röst. Så brister äntligen de dirrande ljusa tonerna ut i kvällsluften, pumpas fram, extatiska och skirlätta som själva försommarnatten. Han andas ut och börjar håva in slangen medan han hämtar hem blicken från sjön.

Tallarna i slänten skimrar röda i kvällssolen. Huset och tallarna speglar varandra. Rött och rött. Trä och trä. Raka, funktionella linjer, snabbaste vägen mellan rot och krona och bästa lösningen på ett liv. Inga krumbukter men heller inte utan skönhet. Tallarna silar solljuset från sydväst, släpper fram just så pass mycket ljus till sjön där nere att den glimmar återhållet oljigt. Rasande vackert. Tallarna i slänten är hans förtrogna, rediga och lojala till sin karaktär. Inte utan skönhet.

Det mesta av björkbeståndet har han rensat bort redan i slystadiet, men nere i sänkan invid landet och på vägen upp mot förstubron har han lämnat några som under åren vuxit sig stora och överdådigt sköna. Högtidligt vaggar de sina plymer och låtsas inte om stammarnas skira vithet som har svarta förhårdnader i sin lena yta. Björkarna blir allt vackrare ju längre åren går. De förgrenar sig, komplicerar sig, bulnar ut och drar in. Man vet aldrig på förhand hur en björk kommer att växa. Ur björkarna tappar han saven som han sockrar och jäser till vin om vårarna. Vino del savo – Sjö 1997.

Solen har försvunnit bakom Selsberget, men ljuset är fortfarande överallt. Slangen hänger nu i symmetriska öglor på sin plats, han har dragit duken över blomkålen och stängt växthuset. Himlen är hög och svagt rosa. Han tar en tur förbi rabatten för att titta på rosorna. Marias rosor. De är röda som inga andra han sett. Det är för att hon talar med dem. Hon vill inte kännas vid det när han skämtar med henne om det, men han brukar höra henne viska åt dem. Han hör aldrig vad, men att. Och han har sett henne smeka knopparna