Jag ser dig

By Niki Loong

Det var jämt de två, den ene existerade inte utan den andre. Från barnsben befann de sig aldrig långt ifrån varandra, underbarnet Anita och den sorgsne Rupert. Så en sen kväll, en helt vanlig kväll sista året i gymnasiet, försvann Anita spårlöst. Trots tvivelaktiga bevis och starka vittnen fälls Rupert för mord. Han är för skakad och svag för att fortsätta kampen och sätts bakom bom och lås. Väl inne i tystnaden, lockas gamla minnen upp, glimtar ur samvaron med Anita. Rupert erinrar sig ledtrådar som Anita strösslat runt sig, ledtrådar om ett kommande försvinnande... Vem kan lösa denna gåta om inte han? Rupert börjar skriva.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726841480

Book preview

M annen drar i finger efter finger, precis så som han alltid gör när han tänker företa sig något viktigt. Han nöjer sig inte förrän han känner det där välbekanta suget i leden och hör det distinkta knäppet.

Vår elev, tredjeringaren Anita Gerbera, försvann spårlöst vid 20-tiden igår. Hon var på hemväg över Blomsterängen när hon plötsligt försvann som i tomma intet. Polisen söker vittnen till händelsen. Såg du något ovanligt eller misstänkt vid den tidpunkten? Var du kanske rent av i närheten av ängen? Kontakta i så fall rektorsexpeditionen snarast. Tillsammans kan vi lösa detta! /Agnar Lindberg, rektor.

Nej. Det är kanske dumt att börja med själva händelsen. Lite väl mycket rivstart över det. Skulle man som läsare vilja ha det så? Ja kanske, om det vore en annan sorts berättelse, men inte nu. Nej, det blir nog bättre att börja från början, smyga sig fram till pudelns kärna. Eller inte. Eller? Radera? Inte radera? Radera. Utan tvekan radera. Han tryckte på knappen innan han hann ångra sig. Arbetet skulle ju aldrig bli klart ifall han hela tiden skulle vela så här fram och tillbaka.

Stormen ven, åskan hävde sig dramatiskt och skrämmande fram och tillbaka över bukten den måndagsnatt när jag kom till världen. Det finns de som säger att det var anledningen till att jag blev som jag blev, att jag blev en sådan som inte borde ha fötts. Andra säger att det blir så med barn födda på måndagar. Ytterligare andra säger att den som kommer till världen under åskväder och dessutom är född i skorpionens tecken är predestinerad att begå hemska och fruktansvärda handlingar. Jag växte upp i en kärleksfull familj. Syskonen var vänliga mot varandra, föräldrarna var rättvisa och lättsamma. De var rara mot alla de mötte. Under de tre-fyra första åren av mitt liv, den tid det sägs att man formas, danades jag omärkligt till att bli likadan.

Författaren, den presumtive, sätter försiktigt ner armbågarna på varsin sida om tangentbordet och knäpper sedan omständligt sina händer. Han blundar och försöker samla sig. Efter ett par minuter rätar han knakande ut pekfingrarna, lutar hakan mot dem och läser vad han skrivit. Nej, det är inte bra, missnöjet sprider sig inom honom likt iskyla. Att börja från början behöver ju inte betyda att han måste börja med sin egen födelse. Vem är intresserad av den? Vem är överhuvud taget intresserad av hans liv? Vad har han att erbjuda en läsare, mer än att ha varit ena hälften, levt sida vid sida med Anita. Underbarnet. Utan henne var han inget. Ingen. Varje minne han hade, innefattade henne. Allt han gjort, allt han upplevt hade hänt tack vare och tillsammans med henne.

För trettioandra gången, eller är kanske rent av den trettiotredje, han har tappat räkningen, markerar han texten och sätter ett finger på Delete för att börja om. Igen. Frustrationen växer. Det är oerhört irriterande att det ska vara så svårt att skriva om något som hänt i ens eget liv. Han sitter inne med all kunskap och kan ändå inte formulera sig. Det hjärnan minns, smeker och leker med i tankarna, det bleknar, förvrids och smulas sönder på sin väg till fingrarna. När minnet, från början mustigt och levande, når det påbörjade dokumentet är bilden förändrad, känslorna urholkade. Allt banaliserat. Har tappat sin kraft.

Rupert T. Karlsson, måndagsexemplaret född i skorpionens tecken, vill egentligen berätta om något helt annat. Något fruktansvärt, något han bevittnat, en händelse som genom hela hans vuxna liv givit honom mardrömmar och ångest. Fått honom att längta, sakna, gråta, att skrika ut sin frustration. Men han törs inte. Inte än. Rupert tänker att om han börjar skriva om barndomen och sedan arbetar sig framåt, så ska nog händelsen med stort H komma av sig självt och i rätt tid. När han nu sitter och skäms över de patetiska rader han lyckats skriva, börjar han hetsa upp sig över det faktum att hans liv styrs av viljan han när, den att alltid ta hänsyn till andra. Visa hänsyn till dem som själva inte visat hänsyn, visa hänsyn till vad folk ska säga och tro. Den främsta anledningen till att han håller tillbaka verkligheten från dokumentet, försöker linda in sanningen, är kanske av hänsyn till sin familj.

Det är väl själva fan att min historia inte ska kunna få skrivas ner, och det precis så som jag faktiskt såg den den där gången för länge, länge sedan.

Tankarna vandrar, irrar likt höstlöv i virvelvinden. En insikt tar form.

Det är ju jag själv som hindrar mig, det är ju jag som begränsar mig. Jag är feg, helt enkelt feg. Hukar för sanningen. Jag ryggar tillbaka för det uppenbara därför att det uppenbara inte är… helt enkelt inte är möjligt. Det kan på inga villkors vis ha gått till så som det verkade göra. Så som jag såg det. Det strider mot allt, det är omöjligt.

När Rupert inser att det inga begränsningar finns, eller snarare att de som finns beror på hans eget sätt att tänka, ser han allt i ett förklarat sken. Det blir övertydligt som i blinkande neon och han förstår att han därmed äntligen har kommit till den punkt när det får bära eller brista. Vad riskerar han genom att sanningsenligt skriva ned sin historia precis så som han minns den? Sin trovärdighet? Han ler ett snett leende, ännu en av de där grimaserna som inte når upp till de sorgsna ögonen. Det var länge sedan nu som han log med hela ansiktet. Länge sedan han levde, älskade, kände att han fanns. Anita. Inte sedan dagarna med Anita.

Kapitel 1

Han ångrar sig genast. Kapitel 1? Det är ju inte barnbok som ska växa fram här. Definitivt inte en barnbok. Allt annat än en barnbok.

Jag minns den där morgonen med sorg i hjärtat.

Med ett väsande ljud drar han in ett djupt andetag, håller luften inom sig tills det känns som om han ska sprängas.

Nej, vilken töntig början. Klart som fan att jag blev sorgsen. Det förstår väl vem som helst som läser, alltså om jag lyckas skriva så mycket så att det som hände verkligen kommer i dagen, ifall jag lyckas få ur mig något läsbart. Dessutom hände det ju inte en morgon, det hände en kväll, en torsdagskväll. Antingen skriver jag som det är, utan att ändra eller försköna, eller så låter jag bli.

Rupert beslutar sig för att ge det ett försök till, sedan lägger han ner eländet. Kanske är det inte meningen att det ska ut i luften. Har det ens hänt? Ingen verkar ju tro det. Tänk om han i alla dessa år haft fel? Är han tokig, kan det var så enkelt? Nej, det är inte möjligt. Han har ju hennes sjal, den hon gav honom precis innan hon gick över fältet för att smyga sig hem den där eftermiddagen. Han såg ju vad som hände. Han såg ju. Han såg. Allt. Som. Hände.

Utan att egentligen tänka på det, sträcker han ena handen efter glaset med whisky. Han tar en rejäl klunk, känner värmen när drycken rinner nedåt i strupen, svider till vid magmunnen för att därefter sprida en sorts artificiell och torftig trygghetskänsla inom honom. Han såg allt. Eller ingenting.

Cykeln stod lutad mot den gamla knotiga eken. Den ek som tillsammans med hundratals andra planterats för att så småningom bli virke till skepp. Ekar som än idag var fridlysta, tillhörde Kronan, fast knappt ens små ekor gjordes av trä numera. (Ekor… hette de så därför att de tillverkades av ekträ? Jag måste kolla upp det vid tillfälle.) Kedjan hade oturligt nog hoppat av i nedförsbacken. Precis när jag med mod i bröstet, Anitas armar om mig och med hennes förtjusta oooooiiiiihhhh i örat kände mig stor och modig så hände det. Jag lyckades snabbt få stopp på cykeln, ingen skada var skedd, men mitt ego krympte till praktiskt taget ingenting. Så oerhört pinsamt, så löjligt och nesligt.

Du är fantastisk, sa hon och slog armarna runt mig. Om du inte haft så snabba reflexer, så hade vi nog slagit ihjäl oss.

Ja, jo, det var ju sant förstås. Men ändå…

Jag hoppas cykeln går att laga.

Jag nickade.

Jadå, det är snabbt åtgärdat. Lätt som en plätt, jag har verktyg hemma. Inga problem.

Jag måste skynda mig nu, om jag springer över ängen så hinner jag.

Jag ska följa dig, så du kommer hem säkert.

Larva dig inte, det är ju bara dit jag ska.

Jag följer dig alltid ända hem till dörren. Varför skulle jag sluta med det just idag?

Jag ska ju bara dit. Vad kan hända?

Hon pekade mot huset. Utebelysningen var redan tänd och det såg hemtrevligt ut i fönstren, allt syntes tydligt. I köket stod hennes mamma vid spisen, i vardagsrummet satt fadern framför TV:n med en whiskypinne i handen, Lillebror satt i sitt rum och spelade dataspel. Det ser ut som en adventskalender, tänkte jag.

Vänta här tills du ser att jag kommit in. Det kommer nog att snöa i natt, känner du att det doftar snö Ruppe?

Nej.

Se vilken fantastisk fullmåne. En sådan här kväll borde man ligga på ett tak och kika på stjärnhimlen.

Vi hade gjort det många gånger och jag tror vi älskade det lika mycket båda två. Vi kunde inte få nog av den där svindlande känslan av att se alla stjärnor, peka ut stjärnbilder och räkna stjärnfall.

Jag får ett sug inom mig, jag vill dit ut. Känner inte du så Ruppe? Är du inte nyfiken på vad som finns där ute i det stora okända?

Jo.

Anita log mot mig.

Här, ta min sjal så du inte fryser. Jag kan få tillbaka den i morgon. Om jag är kvar här då.

Hon knöt sjalen om min hals och kysste mig på kinden, därefter rusade hon iväg över ängen. Solen hade just gått ner, ängen badade i månsken.

Vi ses i framtiden Ruppe. Älskar dig!

Vad då om du är kvar här? Vart ska du?

Hon hörde mig inte, hon var redan mitt på ängen.

Vad menar du med att vi ses i framtiden?

Jag minns att jag vrålade för full hals men att ändå inget ljud kom över mina läppar.

Anita, vad betyder det?

Med en kritikers granskande ögon läser han nu igenom vad han skrivit. Överraskande nog känner han sig ganska nöjd. Bra, riktigt bra, över förväntan. Exakt så här var det. Då. Precis innan det hemska hände. När han läst ytterligare en gång börjar adrenalinet rinna till och hjärtat slår fortare, hårdare. Vissa minnen känns rent fysiskt, kroppen glömmer inte. Yrseln kommer smygandes, han blundar och lutar sig mot ryggstödet, låter tankarna färdas fritt genom tid och rum. Hennes doft omsluter honom. Hennes blonda hår fladdrar i vinden när hon tar av sig sjalen.

Nu får det räcka för idag, beslutar han. Det är ingen brådska att få det färdigt. Dokumentet sparar han i sin mapp för Räkningar. Där ligger annat han vill ha ifred. Innan han reser sig loggar han ut från datorn. Ingen har honom veterligen någonsin försökt komma in i den, ändå känns det viktigt med försiktighet. Onödigt, kan tyckas, han lever ju ensam. Den lilla externa hårddisken har han alltid i fickan. Som en ytterligare försiktighetsåtgärd ligger den där i mörkret och ruvar på hans minnen. Bland det käraste han har. Minnen, tillsammans med sjalen och kärleksbreven, är allt han har kvar.

Mitt på köksbordet ligger morgonens lapp och glöder av hat. Var och vannan dag i ett par veckor nu, har någon lagt ett hatbrev i hans brevlåda. Brevskrivaren önskar livet ur honom och beskriver oerhört detaljerat och med knivskarp och vidrig precision hur hans nära förestående död ska gå till. Rupert tar, efter att ha fotograferat av de första sju ihopvikta A4-arken, dem till polisen för att upprätta en anmälan. Han får då känslan av att man mycket motvilligt tar emot både hatbrev och anmälan.

Det är sånt man får räkna med, särskilt när man just släppts fri efter avtjänat straff.

Men jag är ju oskyldig…

Så säger alla Rupert, så säger alla.

Jag vill ändå anmäla, jag vill att ni tar fingeravtryck på lapparna. Jag vill att ni går till botten med detta.

Han skjuter lapparna mot polismannen.

För min skull.

För din skull?

Ja, jag tycker jag förtjänar det. Med tanke på att jag blev oskyldigt dömd och allt.

Jösses.

Polismannen hånler när han rafsar åt sig lapparna.

Det är till att ha krav.

Olaga hot, mordhot och trakasserier, allt sådant är brottsligt och det är din förbannade plikt att se till att detta utreds. Även om hotet riktats mot en skitstövel som jag, tillägger Rupert och rösten nästan brister.

Med telefonen fotograferar han polismannen som nu står med lapparna i händerna.

Så, det här är den tredje bilden i min dokumentation om polisarbetet rörande detta ärende. Det ser ju inte direkt bra eller professionellt ut att du står och kletar ner lapparna med dina fingeravtryck.

Jag stod som fastnaglad vid marken, kände mig svimfärdig och hade nog bleknat märkbart. Med båda händerna höll jag hårt i cykelstyret, de värkte som av kramp. Över fältet hängde något stort, mörkt och skräckinjagande. Ett åskmoln? En ballong? Eller ett UFO? Kunde det verkligen vara möjligt? Vad gjorde det här? Och just nu när Anita skulle snedda över fältet? När hon för en gångs skull gick hem ensam, utan mig. Jag hann knappt tänka tanken förrän jag såg hur något sänkte sig från skyn, något som likt en gigantisk pincett greppade tag i Anita och drog henne in i… i… ja in i vad? Molnet? Farkosten? Nästan genast åkte det stora mörka iväg. Jag rusade ner på ängen, skrek för full hals. Skrek och grät.

Anita, Anita!!!

I något som väl närmast kan liknas vid chock sprang jag kors och tvärs över ängen, men ingenstans stod hon att finna. Hon hade försvunnit från Jordens yta. Up, up and away. Så brukade Anita sjunga emellanåt när hon dansande viftat med armarna uppåt skyn. Up, up and away. Var det vad hon gjort nu? Tagit sig upp och bort?

Rupert skakar nu av rädsla och chock. Han kan fortfarande, efter alla år som gått sedan händelsen, minnas allt. Dofterna från köksträdgården, stanken från hunden som rullat sig i diket bortåt vägen, doften av nybakat bröd från köket, en munvattnande doft som liksom vällde ut över nejden när Anitas mamma öppnade dörren.

Vad står på Rupert?

Jag hade svårt att svara. Stammande, gråtande och skakande berättade jag att Anita försvunnit. Att någon hade tagit henne. Någon som kom från skyn.

Återigen läser han igenom vad han skrivit. Någon som kom från skyn. Ja, det lät ju troligt. Förmodligen skulle han inte heller ha trott på det, om någon annan berättat. Sådant händer ju bara inte. Det troliga är väl, precis som han fått höra genom åren, att han har skapat dessa minnen för att skydda sig själv, alienera sig från det där hemska han gjorde. Nej, det här går inte. Raskt, innan han kommer att ångra tilltaget, markerar han allt och trycker på Delete. Nästan genast ändrar han sig. Naturligtvis gör han det. Muspekaren flyttar sig med ryckiga rörelser till Redigera och han tar tillbaka raderingen. Vad är det som säger att han måste skriva allt utifrån hur det enligt jordiska erfarenheter och kunskap borde vara, och vad säger att allt måste skrivas i kronologisk ordning? Man kan ju enkelt redigera efteråt, flytta styckena så att de kommer i rätt ordning. Om det nu är så viktigt att de gör det. Varför dessutom hela tiden läsa vad han skrivit? Det kan han ju göra sedan, när han anser att han skrivit klart. Nu sinkar det