Förnekelsen

By Bo Eneroth

De tidiga tonåren är en prövosam och svår tid för alla. Men har man en nära vän blir det åtminstone lite lättare att hantera vardagen. För mig var denna vän Eskil. Vi var egentligen inte särskilt djupa eller besjälade och den enda gången vi öppnade upp oss för varandra var när döden kom på tal. Om den stora tomheten som väntade efteråt. Under de kommande åren träffades vi bara då och då. Eskil hade blivit svårmodig med tiden; han hade ändrat om sitt liv så att han aldrig kände trivsel. På så sätt blev tanken på döden enklare. Tills den dag han hängde sig i duschslangen.Jag valde inte döden. Jag valde flykten. En flykt som jag behöver hantera resten av mitt liv.Förnekelsen är ett dystert karaktärsporträtt av hur det är att leva med paralyserande dödsångest i vuxen ålder.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788728270127

Book preview

Bo Eneroth

Förnekelsen

SAGA Egmont

Förnekelsen

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 1980, 2022 Bo Eneroth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728270127

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Väntan

I tonårens början hängde jag ännu oftast ihop med en kille som hette Eskil. Vanliga kompisar var vi och gjorde allt man gör i den åldern då tjejer ännu inte kommit in i bilden på riktigt. Vi cyklade ut på grusvägarna runt stan på vårarna, stod och snackade med de andra ungarna på gatan i kvällningen då tystnaden hade rensat upp i kvarteret och vuxna höll sej inomhus. Fortfarande hände det att vi byggde kojor i skogen. Han var en ljuslockig grabb, som alla tanter fann gullig.

Vi var inte djupa och besjälade. Det var nog bara en gång som vi kom nära det som egentligen förenade oss, rädslan för att dö. Vi satt i en skogsglänta med en liten insjö framför ögonen och det var tidig vårsöndag. Små var vi.

— Va tror du händer med en när man dör?

Han tittade på ett torrt grässtrå och nystade det runt fingrarna som om han inte brydde sej om vad munnen yttrat. Jag låtsades att det inte kändes som hans ord kickat upp pungen i maggropen utan lutade mej likgiltigt mot marken, stödde mej på armbågarna och la huvet bakåt så att jag kom att kika upp mot aprilmolnen på blåhimlen.

— Man är slut.

— Ingenting? Man finns inte mer på nåt sätt? Tror du det?

— Mmmm.

Han tänkte efter en liten stund, snodde runt och la sej på mage.

— Tänker du på det ibland?

— Tjaa. Det händer väl. Gör du?

Vi närmade oss sakta och avvaktande den delade känslan, men tog det lugnt för att inte blotta oss i onödan.

— Mmm. Det känns inget vidare. Jag kan inte fatta det.

Han lät nästan gråtfärdig och la till medan fingrarna slet sönder grässtrået:

— Jävla skit! Det får inte vara så! Att aldrig mer finnas till. Aldrig nånsin mer!

Han hade släppt vaksamheten och jag fyllde ivrigt på.

— Nää. Jag kan inte heller fatta det. Ibland vaknar jag tidigt på morronen, vid fyratiden, och blir alldeles tom av rädsla. Vad är det för mening med att finnas till när man ska vara utplånad sen i miljoner år, och sen i miljoner år till, och sen för alltid?

Han tog ett nytt grässtrå och började om med att linda det runt pekfingret.

— Har du snackat med din morsa eller farsa om det?

— En gång frågade jag morsan hur man kunde orka leva hela livet när man vet att man ska vara borta för evigt sen. Men hon sa bara att det där slutar man tänka på när man blir äldre. Och mormor sa att hon hade slutat tänka på det när hon fick barn.

Vi teg ett tag och Eskil sa tyst med blicken mot marken:

— Jag tänker nästan jämt på det.

Sedan teg vi en stund ytterligare tills han plötsligt slängde upp en hand i luften och pekade upphetsat:

— Ser du! Någon slags rovfågel. Tror du den bor här nånstans?

Vi gav oss in bland snåren i riktning mot det träd där fågeln slagit ner, och talade sen inte mer om det.

Så kom några år då vi bara träffades ibland, oftast av en ren slump. Vi bodde i en medelstor stad där det kan inträffa. Hastigt drog vi då snabbt de senaste händelserna för varandra och morsade och stack. Först när vi gått ut gymnasiet i olika plugg började det bli av att ses lite oftare igen. En höstkväll delade vi en parkbänk i väntan på nioföreställningen av en westernfilm. Stans biogata slutade vid en fågeldamm och vi satt på andra sidan, lät ögonen vandra mellan gångvägens grus och fåglarna på vattnet. Han sa plötsligt:

— Minns du en gång för åratal sen då vi låg i en skogsbacke och pratade om döden?

— Jaså. Det kommer du också ihåg.

— Joo.

— Hur har du det med döden nu då?

Vi gjorde samma försiktiga trevare som då för flera år sen och upptäckte att dödsskräcken fortfarande var gemensam. Ändå verkade nog hans intensivare än min. Jag tänkte visserligen dagligen på döden, den tidlösa förintelsen, och tanken på att vara mindre än ett lusflås i evigheten slog alltid in som en iskall handflata i maggropen. Men jag kunde fortfarande skratta. Jag vågade ännu må bra allt som oftast. För Eskil var varje minut genomsyrad av dödsfruktan. Han kunde aldrig glädjas åt något, och ännu mindre låta sej känna ens ett par sekunders lycka eller välmåga eftersom det alltid påminde om vad han skulle gå miste om när han togs från livet. Om någon bjöd på en praktmiddag, eller när han stod och andades in dofterna från en sommaräng eller skärgårdsvik fick det ofelbart honom att tänka att döden skulle bestjäla honom på allt det. Och han led mångdubbelt. Därför försökte han undvika livets glädjeämnen eftersom de oundvikligen förvandlades till dödens förluster.

— Tjejer då?

— Jag vet inte. Jo då. Jag har väl polat med några från och till. Men det blir samma med det. Om jag börjar må fint så börjar jag genast må dåligt av det. När jag känner hur häftigt jag älskar en tjej kommer jag genast på att vi kommer att förintas, upplösas. Och då blir jag missmodig och sorgsen.

— Sedan då?

— Vadå sedan då? Sedan går allt förstås åt helvete. Jag tror kanske att en del lustiga kvinnor i början blir förtjusta i det där svårmodet. Men ingen orkar med det i längden. Eller så är det jag som inte orkar med att känna kärlek. Och ännu mindre att ta emot den.

När jag stötte på honom några år senare hade han kommit på en tillfällig lösning: att försöka inrätta sitt liv så trist som möjligt. Om han kunde undvika minsta antydan till trivsel var det inte lika bedrövligt att gå miste om livet, och döden blev åtminstone lite mindre svår. Man gjorde inte så stora förluster när det blev dags. Han hade flyttat ut till ett nybyggt förortsområde som ännu var så nytt att isolering och hopplös längtan andades ur husväggarna. Han käkade spartanskt, mestadels smaklös burkmat, och hade möblerat lägenheten slarvigt och ointresserat. En del grejor blev aldrig upppackade utan stod i sina kartonger på vardagsrummets golv. Men även om han på så sätt kunde hålla döden i schack så att den inte slog till i smärtsamma ångestattacker låg den ändå och molade under hans vardag.

Han hängde sej i duschslangen. En dag hade han tagit livet av sej. Han orkade helt enkelt inte leva fyrtio år till i sin skräckslagna väntan på döden. Dödsångesten pinade honom dagligen, sekund för sekund. Tanken på att ha det så i fyrtio år till var outhärdlig. Därför blev självmordet paradoxalt nog den enda lösningen. Döden var det enda som kunde befria honom från dödsångesten.

Varför berättar jag det här? Kanske för att jag blev kvar och prövade en annan lösning: flykten. Medan Eskil gjorde slut på sin rädsla genom att ta kål på sej själv, flydde jag undan min genom att hoppa från besatthet till besatthet. Jag kastade mej in i arbete eller förälskelse, det sexuella eller naturdyrkan, musik eller TV-tittande. Mitt liv blev ett paniskt löpande undan dödskänslan. Även när jag skenbart tog det lugnt. Ständigt gick jag upp i någonting för att det inte skulle finnas plats för tanken på döden i min hjärna. Det var inte något jag styrde med viljan, utan snarare mitt klappande hjärtas egen självsvåldiga flykt undan ångesten.

Båda gick vi dödens väg. Fast jag gjorde det genom livet.

Att fylla sin tid

Oräkneliga är de sätt på vilka man kan redogöra för ett stycke människoliv. En väg är att så detaljerat som möjligt försöka få med varje minut under en viss tidsrymd. Det är den demokratiska metoden. Allt får lika mycket plats. Små och stora händelser får samma utrymme. Och därmed drunknar det viktiga. Om det nu inte är så att det viktiga just är att den man skildrar låter sej drunkna i detaljerna för att slippa se det viktiga.

Ett annat sätt bygger på insikten att det inte oupphörligen händer något nytt i en människas liv. Man ger en koncentrerad bild av henne just genom att måla upp de olika typiska situationer hon på nytt och sedan återigen vandrar mellan medan tiden flyter framåt. Ur alla de tusentals händelser som hennes dagar består av kan man vaska fram ett antal urtyper som sedan bara varierar en smula.

Man kan också sätta de olika typiska situationerna i ett närmare förhållande till varandra och visa hur de utgör olika faser i ett förlopp, i en framåtskridande utveckling. I det perspektivet var mitt liv sorgligt enkelt. Torftigt. Fantasilöst. Jag utvecklades inte ens. Mitt liv var ett växelspel mellan två, inte mer än två, olika faser som regelbundet avlöste varandra. Den ena var livets fas. Den andra var dödsskuggans. Den ena innebar att jag släppte taget om tiden och lät livet breda ut sej bäst det ville, den andra betydde att krampaktigt gripa tag i minuterna och försöka pressa in livet i tidens sekundsnabba fack.

Alltid började det med något som kunde tyckas vara en slump. Om det inte varit för att det alltid började så. Kanske skulle man kunna säga att jag var mogen för det just då. Jag vet inte.

Bilen hade slutat fungera igen och jag skulle iväg bort till Gäddviken för att inspektera en skadegörelse och ett inbrott i en motorbåt. Jag var klar runt tio och tog bussen därifrån in mot stan. På Folkungagatan fick jag en ingivelse att kliva av och istället ta en promenad till jobbet. Ingen hade ögonen på hur lång tid det borde tagit.

Det var i mitten av oktober. Ett grått molndis hade täckt himlen hela förmiddan fram till dess. Jag hade i över trettio år inbillat mej att jag var en människa som tyckte om allt slags väder. Den bitande kylan i mörka vinterkvällar som gör hjärnan kristallklar. Höststormarna som slår mot kroppen och framkallar segerrus och kamplust. Stilla sommarmornar före en dag av kravlös hetta. Det ihållande regnet som alltid ger en rätt att få vara inne och läsa. Eller jobba på kontoret.

Jag steg av vid Tjärhovsplan. Utan att jag tänkt på det hade molnluddet upplösts. Konturlösa vaddtussar dröjde fortfarande däruppe och en tunn slöja låg som en rest över himlen, gjorde den mjukt blå istället för höstens vanliga högblåa rymd. På den branta klippväggen som reste sej tvärt upp från planens ena sida växte ett par lövträd med blad i gult och orange. Luften var mild, nästan häpnadsväckande ljummen för att vara i mitten av oktober och jag stannade ett slag för att kränga av mej västen jag hade under jackan och stoppa ner den i väskan.

Och först när jag lyfte ansiktet igen såg jag. Solen lyste upp den svartgrå bergväggen som knogade mot krönet med svarta skuggor i de knaggliga skrevorna, och mitt i dess resning stod de båda träden med gulröda löv som en eld i bergets svärta. Högst upp pekade en tegelröd byggnad mot himlen, och jag stod kvar, muttrade satan vad vackert innan jag sakta gick över planen bort mot Renstiernasgatan.

När jag passerade busshållplatsen kom en skock tonåringar nerrusande i en trappa som förde nerför berget. Jag lämnade dem bakom mej och följde trottoaren i sakta mak mot Katarinavägen. Brådskans nervknutar hade med ens gått upp i rök. En rofylld, avspänd inre värme sjönk genom kroppen med sakta pulsslag. Jag stannade till vid den midjehöga stenmuren som gränsade mot djupet där Stadsgårdskajen tryckte mot vattenytan. Framför mej utbredde sig hela stan utom Söder som jag hade i ryggen. Gamla Stan lät blicken torrskodd löpa mot Norrmalm. Kyrkorna. De fem höghusen i blekblått från himlens blådis. Grand Hotel och Nationalmuseum tungt majestätiska. Framför Skeppsholmen det vita pensionerade segelfartyget, af Chapman. Sedan höstträdens rödgula spräcklighet vid öarnas stränder och på Djurgårn.

Stan låg likt en vind ram runt vattnet som upptog större delen av synfältet. Mellan Stadsgårdskajen och Skeppsbron manövrerade två Finlandsbåtar nästan orörligt tills fören pekade ut mot inloppet vid Blockhusudden. Det var inte längre min vilja som levde livet. Livet hade istället börjat leva mej.

Lite längre ner på Katarinavägen lutade sej ett medelålders par ut över balustraden för att titta på båtarna och en gubbe stannade till strax bredvid mej. Jag fortsatte ner mot Slussen, gick genom den ekande kakelklädda gångtunneln och kom fram vid Kornhamnstorg. Bakom skvätte vattnet i korta skvalpiga vågor in mot slussen. Jag var på väg tillbaka till jobbet men ville ändå dra ut på det för att hålla kvar känslan av att allt fick ta sin tid.

Vid skyltfönstret till antikvariatet på Kornhamnstorg stannade jag upp, trängde förbi en karl vid dörren och gick in för att rutinmässigt titta efter Sandemoses En sjöman går iland, en av de få av honom jag inte hade, och lät pupillerna hoppa från bokrygg till bokrygg utan någon större förväntan. Istället upptäckte jag Salamas Midsommardansen för tjugofem kronor, mindes inte om jag läst den och kanske till och med hade den redan men beslöt att köpa den ändå. Av en slump tittade jag på försättsbladet och hittade handskrivet: Hannu Salama 18.3 1965. Jag brydde mej i vanliga fall inte särskilt om sådant ryggkrökande som förstaupplagor och författarsignaturer. Nu fick jag ändå för mej att jag skulle ha just den här och visste inte om Salamas egenhändigt nerplitade namn gjorde boken värdefullare fast ägaren till antikvariatet hade missat det.

För säkerhets skull vek jag pärmen så att insidan av bakdelen kom upp där priset var skrivet med tunn blyerts. Med boken i ena handen gick jag upp för halvtrappan till en gubbe som såg ut som ägaren till affären bara på grund av att han satt vid skrivbordet och läste en tidning. Jag höll fram boken och pekade med tummen på siffrorna:

— Tjugofem spänn?

— Jaa. Det står det visst.

Jag plockade fram sedlarna ur byxfickan. Han slog igen boken och granskade bokryggen.

— Jaha ja. Salama.

Han försökte inleda ett samtal och jag hade inte haft något emot det, men oron för att han skulle upptäcka namnteckningen och sedan höja priset gjorde mej nervös. Jag muttrade därför bara:

— Jaa.

Något mer hade jag velat säga, som att han var en av de få nutida författare som det var en del med; svenskarna var ju meningslöst att läsa. Men det lät som skitsnack redan på tankestadiet så jag höll tyst, sa tack och gick ut.

I väskaffärn lite längre fram på Stora Nygatan såldes fortfarande axelremsväskor av samma sort som den jag gick och bar på, och också köpt där. Solen försökte tränga sej in mellan huskropparna men lyckades bara lysa upp husväggarna från taket och ner till andra våningen. Jag svängde in i en smal gränd och stegade upp mot Västerlånggatan för att sedan sakta dra mej in mot city. Utan jäkt stannade jag framför skyltfönstren till de små konstbutikerna som låg utefter gatan, kikade automatiskt in i bokhandeln vid gatans slut och gick sedan över de tunga, massiva stenbroarna under vilka vattnet nervöst och ryckigt forsade fram mot Strömmen.

Ingenting hade egentligen förändrats från morgonen. Jag hade lika mycket som måste göras. Jobbet, ta en sväng runt de privata hyresförmedlarna på jakt efter en ny andrahandslägenhet, hämta Aron på dagis och sedan åka in igen från förorten till tvåan jag lånat på Grevgatan. Sonja som jag skulle ringa till och bekräfta att det var okej att hon kom senare på kvällen, romanen jag köpt och ville läsa, men först måste jag läsa ut Rosa Luxemburgs Jag var, jag är, jag blir.

Ingenting hade förändrats till det yttre. Men det störde mej nu inte längre att ge upp inför verkligheten och låta var sak få ta sin tid istället för att försöka pressa in varje göromål på så kort tid som möjligt för att bli kvitt det. Och sedan bara stå inför en ny samling uppgifter som måste klaras av.

När jag kom upp på kontoret fanns samma soliga stillhet i rummen som vilat mellan husen ute på stan. Jag satte mej vid skrivbordet, vred in ett formulär i valsen och sjönk sen bakåt i stolen med blicken fäst vid den breda ljusstrålen på väggen mittemot. Himlen var fortfarande täckt av en osynlig slöja som mildrade det höstblåa. Jag böjde mej framåt och skrev klart innan det blev dags för en paus igen. En av tjejerna stack in huvudet.

— Du kan lika gärna komma med och äta. Du gör ju ändå ingenting.

— Va! Är klockan halv tolv redan? Jäklar. Jag som hade tänkt göra klart det här före lunch.

— Äh. Kom nu. Det kan väl vänta.

Jag följde henne ner till matsalen, plockade åt mej smör och bröd och en lättöl, och valde sen mellan pyttipanna med ägg och stekt makrill. Det var egentligen inget val. Att det var skrock misstänkte jag, det där att makrillen livnärde sej på sjömanslik, men nog smakade den så. Vid kassan betalade jag med en lunchkupong, tog min bricka och satte mej vid samma bord som några andra från min avdelning.

— Har du varit ute på förmiddan?

— Ner till Gäddviken.

— Nån stulen plastbåt som låg och skräpade?

— Nää. Inbrott i en motorbåt. De hade stulit verktyg, en kompass och lite annat. En transistorradio också påstår ägaren. Fan vet. Har han så gott om transistorradior så att han kan lämna en sådan där dyr historia nere i båten så här på höstkanten? Jag kan ge mej helvete på att han har den hemma och tänker ordna till lite stålar åt sej nu.

— Det går aldrig att bevisa.

Jag ryckte på axlarna.

— Nä visst. Det är inget att göra åt.

Jag hämtade en fika efter käket och satt kvar och slösnackade med några andra arbetsovilliga. Det fanns arbete jag borde jobbat undan för att inte bli stressad på eftermiddan, men en kvart hit eller dit gjorde ingen större skillnad just då.

Vid fyratiden, eller strax före, stack jag från jobbet och hann med pendeltåget elva över utan att behöva springa. Jag brydde mej inte om att kämpa fram till perrongens ytterkant bara för att få en sittplats i första vagnen och sedan kunna kliva av alldeles vid stationsbyggnaden vid framkomsten. Istället gick jag bort till trappräcket där mittvagnarna brukade stanna och lutade mej mot det tills det klingade till och lyste MÄRSTA på skylten under perrongtaket. Efter en halv minut dök det gråblå tåget fram vid Riddarholmen och jag tog några steg framåt utan att hamna i den hårda och snåla trängseln. Tåget suckade in på stationen, bromsade och stannade. Jag lät rusningen svepa förbi, steg in bland de sista och fick en sittplats på ytterkanten av en tremanssoffa.

Det var fortfarande rätt milt ute när jag klev av, trots att inte samma anhopning av kåkar som inne i stan fanns att ge ett ljummare klimat med sin utstrålning. Jag gick ut genom spärren och ner under stationshuset till gångtunneln som mynnade ut i en uppförsbacke med en smal asfalterad gångväg löpande ravinlikt upp mot gatan. Vid pressbyråkiosken stod en gubbe och köpte en av kvällstidningarna. Jag korsade vägen och kom in på det lilla torget, kikade i förbigående genom dörrfönstret på Konsumbutiken efter hur mycket klockan var. Det var där jag hade brukat handla bröd och mjölk den tiden jag bodde ihop med Anita och vi annars veckohandlade på OBS.

Hon var halvfem och jag tänkte att jävlar nu har barnprogrammet börjat och ett satans liv blir det om jag försöker slita honom därifrån. Men samtidigt kände jag att en stunds väntan egentligen inte spelade någon roll. Jag gick förbi posten och kollade automatiskt ostdisken inne i fiskaffärn. Där fanns bara en kund, en tjej som frågande pekade på paprikorna i skyltfönstret. Huslängan som sträckte sej utmed torgets bakre långsida var genombruten av ett valv och på andra sidan började vägen upp mot Arons dagis. En stillsam gata som skulle ha varit en bakgata om den inte legat här ute där alla gator i själva verket var bakgator.

Jag drog lite på stegen uppför den sluttande trottoaren. En misstänksam katt smet in i buskarna utanför ett av de låga hyreshusen och på den smala parkeringsplatsen utanför daghemmets platta byggnad stod två ensamma bilar på varsin sida om ingången. Jag tryckte ner handtaget till den nätklädda grinden och gav den tillräckligt med fart när jag passerat så att den skulle slå igen av sej själv. En snorig liten unge satt ensam i en sandlåda framför gungställningen.

Det var ett bra dagis. Aron gillade det och tjejerna som jobbade där var vettiga. Jag ryckte upp en av glasdörrarna och gick in. Trots vetskapen att det var meningslöst tittade jag ändå för säkerhets skull in på koltavdelningen för att konstatera att där var tomt. TV’n stod inne i de stora ungarnas lekhall. Jag ställde läderstövlarna just innanför dörren och gick i strumplästen genom korridoren förbi köket och in i den vänstra av de två stora avdelningarna.

Han satt andäktigt framför TV’n i en halvcirkel av ungar i blandad ålder. Det ljusa håret var fortfarande babymjukt och nästan genomskinligt trots att han var över två år redan. Han såg tankfull ut ett par sekunder när jag smög runt ungarna och stoppade upp ansiktet rakt framför honom. Sedan skrattade han till med ett högt demonstrativt utrop:

— Min pappa!

Han tittade sej runt för att se om alla fattat och tog om det hela en gång till:

— Min pappa!

Men när jag gjorde en ansats att lyfta upp honom sa han snabbt och bestämt med ett tonfall som inte räknade med några invändningar:

— Titta TV!

Jag såg bort mot kvinnorna som hade hand om barnen och ryckte uppgivet på axlarna. De satt på ett av de låga borden, en från varje avdelning var kvar vid femtiden. Jag sa:

— Det är väl bäst att man inte stör då.

De log. Jag gick bort dit, satte mej hos dem, och vände mej till kvinnan som var kvar från Arons avdelning.

— Hur har han ätit idag?

— Bra. Vi var på restaurang inne i stan. De åt korv och potatismos. En del hamnade väl på golvet men det mesta fick de i sej.

— Det var som tusan. Var ni inne med alla ungarna från kolt?

— Vi var inte så många idag. Det är flera som har mässlingen.

— Var var ni nånstans?

— På Hamlet. Vi tog pendeltåget in vid tio och var tillbaka igen halvett. Det kan ju bli lite stökigt men just där är personalen rätt förstående. På en del ställen är det knappt att vi får komma in.

— Jag har faktiskt inte vågat gå ut än och äta med bara Aron. Ännu mindre då med en hel drös tvååringar.

— De sköter sej fint. Fast det blir ju lite slaskigt ibland.

Det var en ganska lång, smal tjej med lugg och hästsvans. Hon hade något beslutsamt över sej och kunde låta en smula hård, talade snabbt och bestämt, ungefär som Aron. En del föräldrar hade respekt för henne trots att hon var så ung. Jag uppskattade henne för hon var lätt att tala med.

Efter fem minuter tröttnade Aron. Jag tror inte att han fattade handlingen utan mest betraktade TV’n som en bildmaskin som det bara var att gå ifrån när man blivit mättad. Jag reste mej hastigt och grep tag i hans arm innan det kom för honom att han skulle bli jagad, lyfte så upp honom och tryckte huvet mot min kind. För en stund lät han mig göra det, men spjärnade sedan emot och ville ner. Jag sa halvhögt i hans öra:

— Vi ska gå nu.

— Gå själv!

Jag gav mej, släppte ner honom och han satte iväg med häpnadsväckande fart genom korridoren. Jag kände mej trött, åldrad och kom tungt gående efter. När jag kom fram hade han krupit upp i soffan bredvid hyllan för ytterkläder och lagt sej platt på dynan.

— Vi måste byta blöja först.

— Nej!

— Vi måste byta så att du