Känner Du Mitt Hjärta?

By Andrea Calo'

Vänskapen och kärleken kan läka alla de sår som vi har samlat på oss. Även de mest smärtsamma. Du kommer att lyckas att övervinna även de där dagarna vilka du kommer att känna dig dö, de där vilka du kommer att känna dig förbannat ensam och skör. För det vet du, det är så som man gör. Man går framåt, trots allt. Och i slutet så spelar det ingen roll vem som du har varit och vem som du kommer att bli. Det som betyder någonting är att gå framåt, och uppleva känslornas söta och bittra smaker, de där som varje dag ger oss den fantastiska resan som människorna kallar "livet". Från späd ålder är Melanies liv tecknat av våld. Hennes existens är totalt ogiltigförklarad vad det gäller att vara kvinna och varje spår av den egna personaliteten. Men som i en vacker saga, vid det här laget övertygad om att ha nått botten, anländer för henne Cindys uppriktiga vänskap åtföljd av den verkliga kärleken till en man, en gammal vän. Och då förändras allt, som genom en förtrollning. Allt återföds och kan ta livet till dess vår, den som aldrig har genomlevts.

• Language: Svenska
• Publisher: Babelcube Inc.
• Release date: Apr 20, 2021
• ISBN: 9781071597477

Book preview

EPILOGO

KÄNNER DU MITT HJÄRTA?

Första upplagan – maj 2014

––––––––

Den här boken är baserad på en sann historia. Personers namn, platser och vissa situationer har ändrats av författaren för att garantera personers integritet. Varje annan överensstämmelse med händelser, platser och personer, levande eller döda, är absolut slumpmässig.

––––––––

Copyright 2014 – Andrea Calò

@ e-mail: Andrea.calo _ [e-mail]

Översättning: Katarina Forsell

På omslaget: Nicoleta Nuca  (med vänlig tillåtelse)

Andrea Calò

KÄNNER DU MITT HJÄRTA?

Roman

Utgiven av LULU

Till min fru Sonia,

mitt livs kärlek.

För alltid.

1.

När den allra sista av vännerna lämnade vårt hem efter att ha sagt adjö till mig, låste jag dörren. Jag var ensam, och det var inte bara i fysisk bemärkelse. Jag frös, och det blev inte bättre av att jag tog på mig en ulltröja. Mitt hjärta bultade långsamt i bröstkorgen. Ett djupt, dovt bultande och sedan en lång tystnad som gav en föraning om döden, upplöst av det följande försenade slaget. Jag levde. Jag frös, alltså levde jag.  Majsolen hade svept bort de isiga vinterdagarna redan under flera dagar, så varför hade det ingen inverkan på mig? Jag tittade ut genom fönstret. Körsbärsträden var redan vita av blommor som snart skulle bli röda och söta bär. Några av dem hade redan lossnat från sin plats och avlägsnade sig från grenarna för att lägga sig på marken eller på de förbipasserandes axlar, som snö av bomull. De var blommor utan en framtid eller bär utan ett förflutet, precis som jag. Men de här blommorna samlade av döden och burna av en vindpust dödade cementens och asfaltens gråhet, och gav dem liv. Jag däremot skulle bara låta mig ruttna under jorden en dag, orörlig för en evighet och tvingad till att se rötterna från de växande margueriterna. Eller så skulle jag helt enkelt låta mig kremeras och därefter bli satt i en kall urna liknande min mans, för att få se om helvetet verkligen existerar och för att känna hur det är att brinna inombords. Jordbegravd eller kremerad, jag behövde fortfarande bestämma mig om mitt sätt att bli glömd på. Glömd av mina barn, hela världen och mig själv. Säker på att ingenting skulle stanna upp efter min färd mot evigheten. Jag vände mig om för att betrakta urnan, vilket jag ännu inte hade gjort efter iordningställandet. Den var gråfärgad, en mörkgrå som Londonrök, som han tyckte mycket om och som han valde varje gång vi skulle köpa en kostym. Eftersom jag insisterade gick han med på att prova kostymer i andra färger, lite mer livfulla. Men till slut var den valda varan som lades på kassadisken alltid den samma. Jag måste känna mig väl inombords, så länge som jag ska ha den på mig. Och vände sig sedan mot kassörskan och framkallade inte så lite förlägenhet hos henne genom att fråga henne Fröken, vad tycker ni? Så här är mitt val, ännu en gång bestämt av din tafatta om än omärkliga närvaro. Som kassörskan bekräftade jag att den grå klädnaden skulle passa honom. Jag betalade själv denna gången, och stack sedan iväg med den tunga varan hållen mellan mina trötta händer. En urna av färgen grå, Londonrök, hans sista kläder, vilka han aldrig mer skulle ta av sig för en evighet. Jag närmade mig den, och smekte den. Jag lyfte den och mina armar lyckades att väga hans liv. Jag kände den stickande kylan från metallen tjäna sin plats i att  röras av min trötta hand. Den fick mig att uppleva en känsla av värme i bröstet, en värme som tog sig in i hela min kropp, och fick mitt hjärta att bulta snabbare. Jag visste inte om det var mest till besvär eller rent välmående. Jag levde mer, jag levde bättre. Hur som helst, levde jag! När jag tog bort handen dök tomheten som knackade på min dörr återigen upp, handen värmdes upp, armen kyldes ner, hjärtat saktade in. Jag återupptog långsamt mitt lopp mot döden. Men jag visste att det inte skulle upphöra snart, lidandet bestämt av övergivandet skulle inte rabatteras för mig för livet erbjuder aldrig någon säsongsrea. Cirkeln slöt sig själv och cykeln återgick från början. Jag hällde vatten i vattenkokaren och satte igång den. Jag förblev orörlig under någon minut, med ögonen fast hållna på den lysande röda indikatorn i väntan på att den skulle stänga av sig själv. Den dog också på sitt sätt, som allt, som alla, som alltid. Men den kunde återgå till att leva, kunde pånyttfödas av ett tryck utifrån av en livschock. Precis som det hände mig nästan femtio år tidigare. Med de här samma ögonen hade jag sett min vän under de sista ögonblicken av hans liv, mina orörliga ögon som höll fast hans, vidöppna och dessutom orörliga men fortfarande kapabla att glänsa av sig själva, som vattenkokarens indikator, med den olustiga tystnaden som bara skapas när livet lämnar kroppen. Ett liv och rörelse skapat av osorterade tankar, bilder av lycka som kom upp ur ett hav av tårar. Och i den uppmätta mängden som innehöll min lycka fanns han, mannen som kom upp ur vattnet likt en grekisk gud, imponerande i all sin enkelhet, skrämmande i sin ömhet. Och jag som innehade den ransonen festade på min lycklighet tills jag blev mätt, ju mer jag åt desto lättare kände jag mig, och kunde ta en flygtur bara genom att ge mig hän.

Jag hällde några teblad i ett glas och smaksatte med några myntablad som jag hade fryst in, för att de skulle hålla sig fräscha och väldoftande. Den fräscha väldoften fyllde mig och förde en ögonblick iväg mig från stanken av ett liv som snart skulle vara helt ruttet. Mitt sönderfall var redan igång sedan timmar, dagar, veckor. Från dess att han insjuknade. Jag vet inte hur länge och fortfarande inte hur länge jag borde ha varit mig själv runt honom som de andra hade velat att jag vore. Sedan vände jag mig hastigt om och letade efter det andra glaset, det som han skulle ha använt, det gräddvita med hans namn i eleganta, kursiva bokstäver av rött. Han älskade mintte, han missbrukade det. Det var hans dagliga drog, han kunde inte klara sig utan den. Jag kommer ihåg en gång när vi hade glömt att bunkra upp. Det var en kylig eftermiddag, trots att våren hade anlänt redan sedan länge. Det regnade. Klockan blev fem på eftermiddagen och när han inte hittade något te hemma blev han åtskilligt arg. Inte på mig, han sa genast att jag inte hade någon skuld i hans dumhet. Han tog rocken, drog på sig skorna och försvann ut genom dörren som någon som flydde från polisen. Jag log, och älskade honom för hans klumpighet, för hans sätt att hålla fast vid oväsentligheter. Han kom tillbaka efter en dryg timme, svärande om de som skötte stormarknaden därför att de hade slut på kollektionen av teblad av det märket som han tyckte om, och att de inte skulle ta in det längre. Han sa alltid att affärerna inte längre var som förr i tiden, att det skulle vara bättre att fylla på hyllorna på stormarknaderna än att lägga pengar på rymdresor. Han blev tvungen att göra på ett annorlunda sätt, från och med den dagen fick han nöja sig med redan färdigt te i filterpåsar och av ett billigare märke. Sedan såg han på mig, han närmade sig mig med ett leende och när han tog mina händer gav han mig en röd ros. Den här har jag inte köpt i affären, jag skulle aldrig ge en sådan ros till kvinnan som jag älskar. Det är den första rosen som har slagit ut i rosträdgården i parken där vi träffades för första gången, kommer du ihåg? Jag har hållit ögonen på den i flera dagar och tänkt på ögonblicket när jag skulle ge den till dig. Teet var bara en förevändning, jag skulle lika gärna ha kunnat undvara det. Men din kärlek skulle jag aldrig kunna klara mig utan. Jag kysste honom och han höll sig stilla såsom han ofta gjorde, och sa att han tyckte om att känna smaken av mina läppar, och att om han hade kysst mig så hade den smaken förstörts. Och då kysste jag honom mer, mer och mer. Den kvällen älskade vi. Det var annorlunda, det var intensivare, djupare och starkare. Den röda rosen betraktade oss från vasen i vilken jag hade satt den, den skyddade oss som en av drottningens livvakter, orörlig och sammansatt, mer levande än någonsin fastän orörlig. Jag kände en annorlunda spänning när han tömde sig i mig, visste att något stort, livsgivande och oförklarligt för mänskligheten hade tagit plats i min kropp i det ögonblicket. Det var inte rädsla, det var inte smärta. Den var frukten av kärlek som lämnade en kropp och anslöt sig till en annan, fångad ur en vandrande själ och tillskriven oss att sköta tills dess mognad var fullbordad. Dess första resa. Livets mirakel hade hänt inom mig, för första gången. Han såg på mig med sina ögon brinnande av kärlek, sökte mina ögon som hade börjat fälla en tår. I den tåren och i mina ögon såg han spegelbilden av vasen med rosen. Han hejdade sig, kysste mig, log mot mig. Han satte sitt pekfinger mot min näsa och sa till mig Hon ska heta Rose. Tycker du om namnet Rose för en flicka? Rose kom nio månader senare, som en gåva fallen från himlen. Hon var så ömtålig, försvarslös och okomplicerad. Hon log alltid mot mig, hon log mot mig med samma ögon som sin pappa.

Min dotter Rose med sin make Mike och mina två barnbarn Claire och Tommy skulle komma hem till mig på middag. Hem till mig. Det förvånade mig hur lätt det är att anpassa sig till saker och ting. I varje fall snurrade jag runt som en clown som hade fått en örfil, jag lyckades inte komma nära någon annan redo för att prata med mig, kalla på mig, påminna mig ännu en gång om hur vacker jag varit för honom. Rose hade lämnat mig några timmar direkt efter ceremonin, hon behövde skynda sig med några ärenden och betala räkningen för begravningen. Jag hade behövt ge uppmärksamhet till resterande släkt och vänner, var och en av dem som med sina ord ville påminna mig om hur min make hade varit viktig för mig och hur jag hade varit det för honom. De pratade, växlande mellan ord och kalla, stela kramar, som inte gav något, som inte gav någon värme, som inte gav någon doft annat än den stickande doften av naftalin som hade skyddat deras kläder fram tills den dagen och tagits ut bara för det här tillfället. Ofta träffas personer bara vid tillfällen som bröllop och begravningar, för många av dem var det verkligen så. Redan samma kväll skulle kläderna hängas tillbaka i sina plastskydd, ånyo beströdda av stinkande naftalinkulor tillsammans med fortfarande hopvikta näsdukar på vilka ingen hade fällt en uppriktig tår. Det jag i omgångar behövde genomgå skakade om mig, utstuderade och skarpa ord kändes för min själ som nålar på skalet av en kastanjekärna, som väntade på att få se en tår fällas från mina ögon, som ett yttersta bevis av min smärta, min sårbarhet. Bara då kunde de känna sig nöjda, jag kunde uppfatta deras egon ropa ut Det var på tiden. Till slut fick jag henne att börja gråta!. Och jag gjorde dem nöjda, i hopp om att även gråta ut min smärta, mitt lidande, den bittra smaken av ensamheten som väntade mig. De fotograferade den där tåren, stal den från mina ögon för att bära den med sig som ett minne, som en trofé vunnen i det mest ansträngande av sammandrabbningar. För sin seger hade de fått mitt nederlag som pris och de beskar mitt liv varje gång som de, efter allt detta, sade till mig Såja, gråt inte. Livet går vidare.

Solen höll på att gå ner. Han tillbringade alltid några minuter i trädgården, och följde dess gång under den sista delen av dess färd mot natten. Jag gick sällan ut med honom dessa stunder utan föredrog att stanna hemma i stillhet och betrakta honom med gardinen lite på glänt, så mycket som det behövdes för mig utan att löpa risken att bli upptäckt. Om han hade sett mig hade han säkert välkomnat mig till gå ut med honom, men jag föredrog att med vidöppna ögon observera mitt svartvita vykort, för med honom med tyckte jag att det blev så mycket vackrare. Jag omfamnade hans svarta skepnad som flöt ihop med landskapet, den nya stammen som kommit för att bli en del av mitt liv för att sedan bli ett träd, bli åldrat trä, slutligen aska instängd i en kall urna av grå metall. Men då såg jag bara mitt träd och synen som den lyckosamma platsen där vid fönstret gav mig gjorde honom, för mig, längre och mäktigare än alla andra. Han stod där stilla, orörlig, blicken förlorad i den brinnande röda himlen som ännu inte ville ge upp inför natten som oupphörligen knackade på dess port, som bad den om att få vara med. Så vackert livet är!, vibrerade orden som färdades inom min själ, som följde en osynlig linje skälvningar längs med ryggen som jag inte lyckades följa utan att rysa. Solnedgången som dagens slut är inget annat än början av en ny gryning. Som vi alltid kommer att få se, om vi förtjänar den. Vi hade också bidragit till gryningen, han och jag. Det hände ofta under sommarnätterna, de där heta och tryckande gjorda av tystnad avbruten av det irriterande inandet av myggor, törstiga på blod, törstiga på liv. När vi låg där i sängen, båda klarvakna och med benen isär för att inte svettas, använde vi allt som oftast tiden till att älska. Så en morgon överraskade han mig. När han kom tillbaka från toaletten närmade han sig mig och viskade i mitt öra Melanie, vill du hjälpa till med födseln av ett nytt liv idag? Det kommer att bli en ny upplevelse, som du kommer att uppskatta!. Jag förstod inte vad han ville säga. Jag hade hjälpt Rose att se dagens ljus för ganska många år sedan och jag hade jobbat i åratal som sjuksköterska och bistått vid förlossningar på sjukhuset innan jag flydde från min barndoms hemstad. Varför frågade han mig om jag ville hjälpa till vid en födsel? Jag avböjde inbjudan och svarade att när allt kommer omkring är alla födslar likadana och att jag redan hade upplevt det för många gånger, till leda. Men solen föds varje dag på olika sätt. Molnen på himlen, när de finns, ger olika och aldrig samma återkommande rosa nyanser. Är du säker på att du vill vara utan det här? Det kanske aldrig mer kommer tillbaka, eller hur?. Med de orden försvann även den sista återstoden av sömn och en kort stund senare satt vi på vår bänk i trädgården, den vackraste, den som gav den finaste utsikten över sjön. Vi förblev så lutade mot varandra, insvepta i tystnaden medan livets gåtfullhet födde en ny dag. Myggorna var kvar inne i huset, nattens gudinnor som fruktade den nya dagens ljus, liksom djävulen fruktar Guds ljus. Och den nyföddes första gnyende var en svag solstråle, som ändå var stark nog att ta sig fram till oss, utsätta sig för våra ansikten, och värma våra händer så mycket som den kunde. Jag kysste honom, han stilla för att njuta av smaken av mina läppar ännu en gång. Jag lät bli att fråga honom om vilken smak de hade, jag förstod det av mig själv. Jag förstod att de var speciella för honom, såsom han alltid hade varit för mig. Speciella som sättet han hade fått mig att ta emot den där nya dagen, livets första jämrande. Unik som sättet på vilken det hade återvänt för att bo i samma existens som mig, fylla mitt liv med sin närvaro.

Rose gick in i huset genom att använda sin nyckelknippa. Hon var stolt över den där knippan av järn som hon hade velat äga enda sedan hon var barn, då hon gång på gång sade att alla hennes kompisar hade sina egna, att deras föräldrar hade bestämt sig för att ge dem till dem eftersom de litade på dem. Hon förstod sedan inte varför jag var av en helt annan åsikt, för jag delade inte med mig av mina rädslor. Hennes pappa var däremot som alltid tillmötesgående, majoriteten av Roses egenheter hade hon fått av honom. I stunder av vredesmod  hävdade jag ofta irriterat att om Rose en vacker dag skulle ha gått vilse så skulle även en turist på genomresa förstått vems flicka det var och gått tillbaka med henne. Rose var hans kvinnliga kopia. Hon hade samma ögon som honom, hans näsa, hans långa och vita panna, så ljust vitt, nästan blekt, var hennes skinn. De kunde förstå varandra genom oändliga tystnader. Jag kände mig ofta utanför och började att prata för mig själv, som sällskap. När hon fyllde sexton år bestämde vi oss för att göra henne nöjd. Vi gjorde iordning en liten nyckelknippa och slog in den som om det vore en present. Han tog ett ark av det där pappret som han tillverkade själv och med en tunn bläckpenna som han använde till speciella tillfällen skrev han Till min lilla flicka som har blivit en kvinna. Han räckte över det till mig för att jag skulle läsa det, kanske väntande på mitt medgivande men jag visste säkert att även om jag hade sagt att jag inte tyckte att det passade så skulle han inte ha ändrat ens ett enda ord på det där kortet. Jag rörde många gånger vid det där kortet under en period av mitt liv, jag tittade ofta på hans ord tryckta på det med hans egna skrivstil, det lätt antydda svarta bläcket som noggrant täckte ofullkomligheterna på det hemmagjorda underlaget. När Rose öppnade sina presenter och hittade nycklarna grät hon. Hon grät så mycket att jag blev orolig för att vi skulle ha gjort något fel. Vi hade bekräftat vårt förtroende för henne och detta var för Rose en verkligt viktig sak.

***

Hej mamma, vi är här nu!.

Hej Rose, kom! Hej Mike! Hej mina små änglar!.

Mike och mina barnbarn kramade om mig. Rose kysste mig och höll mig hårt och tätt intill sig. Claire var ledsen och liksom Rose lyckades hon inte dölja sina känslor. Tommy hoppade runt som en känguru i huset, för att bli av med all överskottsenergi som han hade samlat på sig. Han ställde till med ett ståhej och i hans närvaro blev varje vrå full av liv.

Claire, älskling! Du behöver inte vara ledsen. Var har du gömt ditt vackra leende?.

Claire har varit med om något jobbigt idag. Förutom sin morfars begravning fick hon svälja förtreten över att bli lämnad av Morgan, hennes pojkvän.

Har Morgan lämnat dig idag?, frågade jag med överdrivet spelad häpnad.

Ja, den där dumma idioten! Han lämnade mig med ett meddelande på telefonen. Han vågade inte ens att prata med mig, att se mig i ansiktet, den där fegisen!.

Åh, jag förstår! Och vad skriver han i det där meddelandet?.

Det står att han lämnar mig. Vad skulle det annars stå?.

Orden är mycket viktiga, älsklingen min! Av de orden kan man förstå om han är rädd, om han behöver lite tid, om det fortfarande finns hopp eller om det verkligen är slut för alltid, svarade jag med stoltheten hos en kvinna som hade haft en liknande erfarenhet.

Irriterad stack Claire ned handen i fickan och tog upp telefonen. Hon tryckte på tangenterna med en imponerande hastighet av rörelser som såg slumpartade ut för mig men som för henne hade en exakt avsikt. Sedan tog hon fram meddelandet och läste det för mig.

"Så, det står såhär: Jag ber dig att förlåta mig men jag tror inte att det kan fungera mellan oss. Jag har tyckt om dig väldigt mycket och du har tyckt om mig väldigt mycket, det vet jag. Men nu är det slut. Jag har fattat ett annat beslut, jag vet att du kommer att förstå mig och även att acceptera det här, för min svaghet och för min feghet. Sök inte upp mig mer, jag kommer inte söka upp dig. Lycka till i livet, Claire, adjö. Det här är allt".

Hon stängde ihop telefonen igen och lade den åter i sin ficka medan hon med ett finger torkade bort en blygsam tår som kom fram ur det ena av hennes underbara blå ögon.

Det är en mogen pojke, Claire. Hans ord är uppriktiga och därför smärtsamma att höra, särskilt när hjärtat aldrig skulle vilja höra dem uttalas av den som man älskar.

Mogen eller omogen, det spelar inte längre någon roll för mig. Han är i min ålder, mormor, och när man är femton år får man vara lite omogen!, kastade hon ur sig. Jag lät henne få det ur sig, det var det bästa att göra just då.

Om de är omogna ska de inte gå runt med husnycklarna i fickan, sa jag och gav ett lätt leende medan jag vände blicken mot Rose, Har jag rätt, min flicka?.

Ma... mamma!.

Jag har redan haft husnycklarna i fickan länge, mormor, svarade Claire och visade dem stolt för mig, med ett lätt flin. Jag log mot henne, Claire hade bytt humör. Rose sänkte blicken mot golvet, mållös och med missnöje.

Jag vill också ha husnycklarna, jag vill också ha dem! Mamma, pappa, när ska ni ge dem till mig? Jag vill leka med dem!, skrek den lille Tommy som under tiden hade kommit fram till oss, road av den lilla scenen som utspelades rakt framför hans ögon med improviserade skådespelare som var och en fyllde livets skeenden.

Vem vet hur barnet såg på oss där nerifrån med den fleråriga blicken vänd uppåt. De här konstiga vuxna som pratade om konstiga saker istället för att lugnt och snällt leka med sina marionettdockor. Han frågade sig kanske var vi hade lagt alla våra marionettdockor, våra leksaker. Kanske han skulle ha velat se dem, tagit dem för att leka med oss. Och han skulle ha gjort dem rörliga med sin fantasi, han skulle ha gett dem liv, former och färger såsom bara ett barn kan göra. För det är allt en lek, själva livet är en lek. Och varje gång är leken annorlunda även om marionettdockorna är de samma, därför att ingen ännu bättre än ett barn kan välja alla möjliga sätt för att göra dem verkliga och ge dem form i sitt medvetande. Så varför aldrig leka, varför alltid befinna sig i en verklighet fylld av rädsla, oro och problem? Han bad om nycklarna därför att han ville komma in i vår värld, men vi hade redan genomgått fasen av sorglöshet, vi hade med framgång konfronterat den gällande erövring, gällande trötthet. Och jag, till skillnad mot de andra, hade även redan provat den bittra smaken av övergivenhet, till och med två gånger. De andra, de yngre, var vid de föregående stationerna och därifrån upplevde de landskapet, om det så var vackert eller fult, i väntan på att tåget skulle föra dem vidare någon annanstans, utan att veta vartåt. De kunde se framåt i sökandet efter ett mål. Men även bakåt, mot utgångspunkten där hela deras värld hade haft sin början, i röken av minnen förskönade av tidens gång. På deras resor hade de sällskap av andra passagerare, några ledsna, några lyckliga, friska och sjuka. Precis som dem. Kloner av ett samhälle som vill få alla