Tidens vän

By Signe Hasso

"Det lider mot den 14 juni 1989 – dagen jag alltid firar med att tända ett ljus var jag än befinner mig, vad jag än gör – skriver, filmar, spelar teater eller kanske bara piano. Stunden jag ser framemot hela året, trots att det som gjorde den så betydande ligger så långt tillbaka i tiden. En glädjestund i mitt förbryllande liv som ibland verkar vara så långt och ibland så kort."
"Tidens vän" är den tredje och sista delen i Signe Hassos trilogi om sitt liv. Här redogör Hasso för sitt händelserika liv på ett gripande men ofta osentimentalt vis. Hon berättar om saknaden efter Los Angeles och USA, hennes andra hemland, när hon befinner sig i Sverige och vice versa.
Här får anekdoter från det mest glittrande Hollywood trängas med barndomsminnen och de svenska rötterna. Hon beskriver hur sorg, sjukdom och ängslighet drabbar henne i privatlivet under höjden av sin karriär.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2024
• ISBN: 9788728594926

Book preview

Signe Hasso

Tidens vän

SAGA Egmont

Tidens vän

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©1990, 2024 Signe Hasso och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728594926

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Långt bortom horisontens rand –

på djupet utav haven –

jag söker mångt och mycket.

Likt pilträdet vid flodens strand

jag fäller mina tårar –

Låter vattnet rena jaget

från sorg och vredesband

som vill förneka Ljuset

uti Glädjens land.

Långt bortom mänskoorden

här på Jorden

jag söker Vishet –

Den fjärran Vishet

som kan tyda mångt och mycket.

Kanske även vem gestalten är

vars namn jag fått mig anförtrott

och bär

med aktning inför Ödet.

Till Valle

– Nu stannade hjärtat.

– Inte alls, svarade narkosläkaren och såg förvånad på den ännu djupt sovande patienten.

Operationen var avslutad. Allt hade gått sin gilla gång – respiratorn hade fungerat bra och andningen var återigen normal.

Försiktigt vände han patientens huvud mot EKG-skärmen och fortsatte:

– Allt är väl. Hjärtat slår med jämna, lugna slag.

Likgiltigt kom svaret:

– Jaså.

Patienten var jag och dagen min födelsedag 1989. Ett nytt år, ett nytt skede. Ville jag kanske dö? Kanske just då. Den tunna, men dock starka röda tråden – livstråden, som i en rak linje löper genom livets alla andra trådar – hade liksom slingrat sig undan. Jag kunde inte få tag på den – orkade inte leta efter den. Allt saknade betydelse. Inte alls på grund av den hastigt bestämda operationen. När läkaren nämnde dagen, svarade jag:

– Utmärkt. Det är min födelsedag.

– Men då kanske vi inte …

– Jo, det blir bra så. Jag vill opereras just den dagen.

Ville jag låta ödet bestämma? Jag tror det. Man föds – man dör. Man dör – man föds. Kanske samma sak.

På senaste tiden hade livet pendlat mellan de högsta av höjder och de djupaste av dalar. Varför? Jag hann inte med.

Operationsdagen låg jag och tänkte på allt som skett. Jag hade tid på mig. Klockan 13.00 skulle jag ha opererats, men timmarna gick. Skulle man kanske inte hinna idag? Nåja, så blev det ändå inte på min födelsedag.

Men plötsligt kom man och hämtade mig. Jag tittade på klockan och i samma stund slog det mig: det hade inte varit min födelsedag förrän nu. Jag hade ju inte fötts förrän sent på eftermiddagen. Nästan på minuten som jag rullades in i operationssalen blev jag 74 år gammal. Jag log och kände mig lugn. Ödet fick avgöra.

Tiden före min födelsedag hade jag försökt skriva. Det tog emot, men jag hade påbörjat denna min tredje bok om mitt förunderliga liv och leverne med följande sidor:

Det lider mot den 14 juni 1989 – dagen jag alltid firar med att tända ett ljus var jag än befinner mig, vad jag än gör – skriver, filmar, spelar teater eller kanske bara piano. Stunden jag ser fram emot hela året, trots att det som gjorde den så betydande ligger så långt tillbaka i tiden. En glädjestund i mitt förbryllande liv som ibland verkar vara så långt och ibland så kort.

Det är bara den 4 juni idag och jag varken orkar eller vill skriva något före denna min årliga minnesstund. Inte detta år. Tankarna vill inte yppa sig. De tiger, men strider som rasande vildar i själen och hjärtat. De goda med de onda. Tysta strider de. Framkallar då och då ett leende eller tårar som bränner och torkar bort.

Den 5 juni.

Jag vaknar. Blicken söker sig till fönstret och magnoliaträdet utanför. Det finns inte där … Nej, det är sant, jag är ju inte i Los Angeles utan i Sverige.

Visst finns det andra träd utanför fönstret. Massor med träd vars grenar dansar i vinden och vinkar åt mig att följa med – att tala med dem, som jag gör med mitt magnoliaträd hemma i Los Angeles. Jag kan inte – vill inte. Magnoliaträdet har mitt förtroende, det känner mig. Jag saknar dig, vackra träd, trots all fantastisk grönska omkring mig, den fagraste grönska jag sett på länge. Jag saknar dig, du lugna träd med dina vita blomsterkalkar.

Den 6, 7, 8 juni.

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer.

Och än en natt med Herrens frid, till Jorden sänkes ner."

Jag tänker på dig, mormor. På hur du med dessa ord slutade varje kväll och hur du lade till ett tack när Helfrid, Valle och jag hade varit extra besvärliga och bråkiga. Med dig hade jag kunnat tala. Du hade förstått. Förstått vad jag sällan eller aldrig yppat till andra. Du var så fylld av kärlek. En kärlek som allt du målade viskade om. Kära lilla mormor …

Den 9, 10, 11, 12, 13 juni.

Ingenting. Förtigna tankar som ej kan uttryckas i ord. Ute blir det ljusare. Snart inga välsignade nätter med mörker som skyler allt. Är det därför jag älskar mörkret? Kanske.

Den 14 juni.

Äntligen den förlösande dagen som för 55 år sedan blev den mest smärtsamma och så plötsligt den mest kraftgivande och sällsamt sköna dagen i mitt liv.

HAPPY BIRTHDAY MY SON.

Ett vackert rött ljus är tänt. Jag sitter hemma i Sverige och skriver. Tanketalar med dig härifrån. Det tror jag aldrig förr har hänt. Har alltid under alla år just denna dag befunnit mig i USA – mitt andra hemland.

Det är oändligt mycket att tala om. Trösta mig om du kan. Det kan du. Att bara tala med dig så här hjälper. Min sorg är stor. Trösta kanske ändå inte är rätta ordet. Mottag mina tankar – rensa dem – sänd dem så tillbaka, vackra och klara. Besmycka dem med den vishet som hör Evigheten till, så att jag kan placera dem, var och en på sin plats, i mitt hjärtas kamrar där de hör hemma.

Valle har lämnat den här jorden – din Uncle Val – och idag, på din födelsedag, ägde gravsättningen rum.

Den yngste av oss tre syskon har gått först. Mannen som förutom du var den mest betydelsefulla mannen i mitt liv.

Valle – lillebror, som blev storebror. Lillebror som jag domderade mest med när vi blev faderlösa. Valle blev hårdast utsatt för allt det jag tyckte han borde veta. När han så växte upp blev han i stället min storebror som lärde mig så mycket. Som gjorde allt i tysthet. Som aldrig lät solen gå ner över sin vrede. Som var så rikt begåvad och hade en underbar humor. Som sjöng, spelade, målade underbara akvareller, snickrade – gjorde allt. För vilken ingenting var omöjligt. Valle – filosofen, historikern, berättaren med ett nästan övernaturligt minne, som kunde det mesta av vår svenska lyrik utantill. Valle – som framför allt skämde bort de sina så till den milda grad att man nu känner sig bortkommen.

Det blev en vana att säga: Valle, kan du hjälpa mig? Valle, när hände det och det? Vem har skrivit det här – vem detta? Valle … Valle … Valle … HJÄLP!

Hur ofta ropade jag inte över Atlanten: VALLE!

Tyst har jag genom åren ropat på så många – mormor, mamma, pappa, dig – och nu Valle. Genom åren blir de allt fler, och det är ju livets gång. Så mycket förstår jag. Visst känner jag deras kraft, deras energi runt omkring mig – dock kvävs jag av min egen oförmåga att ej låta mig nöjas med det svaret och jag skäms när jag ständigt upprepar frågan:

– Du solens och stjärnornas Konung

som skänker ljuset åt jorden –

Än en gång är Din vilja vorden

när alldeles nyss Du smyckade

himlavalvet i saknadens färger

purpur och svart

och bjöd en själ att taga farväl

Vart fördes den hän?

Med alla svar som gives på jorden

är det kanske förmätet

att dock våga fråga

VART?

O Henry, det är ju inte döden jag sörjer. Valle hade sådana plågor att jag bad att det skulle gå ännu fortare än det gjorde. Men genom denna främling, som plötsligt står där och utan förvarning, utan förbarmande, slår till med sin lie, blir livet så oändligt mycket fattigare. En sak kan dock denna främling inte beröva oss – MINNESBILDERNA, som aldrig bleknar utan blir allt tydligare för varje dag.

När jag nu i ord får uttrycka saknaden, känner jag rikedomen. I min Minnesbrunn kommer det som varit att lysa klart och starkt. Tiden blir min vän. Inte så att den läker såren. Den formar ärr, men vackra ärr – levande minnen som ej begränsas av någon tid.

Det levande minnet blir Tidens vän, och det är då Minnena viska och sjunga, som Karlfeldt skriver. Sakta sjunger de en sång för var och en som bär på dem.

Så äntligen, Henry, förlöses den stumma sorgen jag känt i tankeord till dig, och jag lämnar resten åt min vän Tiden, ett steg i taget.

De ljusa minnesbilderna kring Valle tonar sakta fram och jag tänker på första gången han besökte oss i Los Angeles. Året var 1947.

Just då bodde vi vid havet i Santa Monica efter att ha sålt det stora huset i Hollywood. Vi hade sålt det med rubb och stubb. Bara packat våra kläder, ett fåtal andra ägodelar och börjat leta efter en ny lämplig bostad, men det blev svårare än vi trott.

Så kom vi ner till stranden i Santa Monica och fick syn på det gamla hotellet med vad som såg ut att vara ett fyrkantigt torn i två våningar högst uppe på taket. Eftersom du gick i internatskola och bara var hemma över helgdagarna och på loven, var det viktigt att hitta en plats där du kunde ha så trevligt som möjligt. Du älskade att simma, i synnerhet i havet. Inte hade vi tänkt oss att bo på hotell, men detta såg så inbjudande ut att vi ögonblickligen parkerade, gick in och frågade om det fanns några rum att hyra, helst per månad.

– Nej, det finns det inte, blev svaret. Det är efterkrigstider … ont om våningar. Vi har ingenting.

– Men tornet då?

– Vilket torn?

– Högst uppe på taket …

– Jaså, ni menar nionde och tionde våningen. Det är ingenting … Tionde våningen används mest som skräpkammare och på nionde våningen är det visserligen två små rum med ett litet badrum, men där är det inte ens någon av hotellets personal som vill bo. Det ser förfärligt ut.

– Men utsikten måste vara underbar. Kan vi inte få beundra den i alla fall?

– Var så goda.

Så åkte vi först upp till tionde våningen och tog oss en titt på detta enorma rum med fönster på båda långsidorna. På kortsidan mot havet fanns det ytterligare två fönster med en dörr emellan som ledde till en liten balkong. Utsikten var fantastisk, men smutsigt och eländigt var det. Vi gick ner till nionde våningen och såg de två små rummen och badrummet. Ännu smutsigare. Här hade ingen bott på åratal, det syntes, men efter tio minuter hade jag klart för mig hur det hela skulle se ut – målas, möbleras och så vidare.

Så bekvämt det skulle bli. Hiss till båda våningarna. Hotellbetjäning om vi så önskade. Swimmingpool plus hela oceanen och ändå helt privat. Garderoben på tionde våningens andra kortsida kunde nog göras om till ett litet kök. Vad skulle det kosta att hyra tornet? Vi for ner till receptionen igen.

– Nå, var utsikten fin?

– Underbar … men jag förstår ju att ni inte kan ha någon boende där som det ser ut. Vad skulle ni ta i hyra om jag själv försökte mig på att rusta upp det?

– Ni menar … ni betalar alla omkostnader?

– Ja, nånstans måste vi ju bo.

Mannen nämnde en löjligt liten summa per månad, men blev i alla fall förvånad när jag skrev ut en check täckande första och sista månadens hyra som bruket var.

Dumt nog blev det aldrig tal om något hyreskontrakt. Om jag insisterat på det hade vi nog bott kvar tills hotellet, åratal senare, såldes och blev omgjort till rehabiliteringscentrum för alkohol- och drogskadade. Som det blev fick vi bara behålla vårt torn i två år. När hotellet såg vad jag lyckats göra med det, bestämde man sig för att hyra ut det till en privat klubb för massor av pengar.

På tre veckor gjorde jag det till ett litet paradis. Har jag bestämt mig för att göra någonting slutar jag inte förrän det är färdigt och jag vill gärna ha en så kallad deadline, ett datum när allt ska vara klart. Den här gången hade jag bjudit in ett trettiotal vänner på cocktail. Ett femtiotal kom och beundrade båda våningarna i tornet, som hade målats om, mattbelagts och möblerats i varma ljusgrå och gula toner med glada inslag av rött och grönt lite varstans. Alla lyckönskade oss och undrade hur vi hade fått tag på ett sådant paradis när det var så ont om bostäder.

Synd att jag inte har några bilder kvar därifrån. Många togs, men jag vet inte var de finns. Jag minns att en av dem som kom från Sverige för att intervjua mig var den berömda Bang, som uttryckte sin förtjusning över både läget och interiören.

En annan journalist som besökte mig var den välkända Fanny Munsterhjelm Rocke. Hon kom med sin man Sten och vi blev alla tre vänner för livet. Hon inledde den artikel hon skrev om mig för Filmjournalen med följande rader:

Som prinsessan i tornet bor Signe Hasso i de två översta våningarna av Hotel Chase vid Stilla havet i Santa Monica. Hon har den mest imponerande utsikt över oceanens mäktiga horisontlinje och strax nedanför hennes fönster löper den fina sandplagen så långt ögat kan nå.

Att de två åren i tornet satte en stark prägel på mitt liv är då sant.

Det var alltså till stranden i Santa Monica Valle kom när han besökte oss. Han skulle stanna en längre tid och för sin firmas räkning studera de amerikanska varuhusen, deras marknadsföring och PR-idéer. Han gjorde ett så djupt intryck att det stora varuhuset May Company i Los Angeles ville behålla honom för gott. Visst var det lockande. Förmånligt skulle det också bli, men nej, att lämna Sverige kunde han inte tänka sig. Tyckte det räckte med att en i familjen representerade hemlandet i USA.

Jag är så glad att Valle kom just då och fick se mig glad, lugn och harmonisk. De senaste åren hade det gått bra för mig. Jag hade mycket att göra och hade äntligen kravlat mig upp till en fin position i Hollywood. Höll just på att filma Dubbelliv med Ronald Colman. Regissören var den berömde George Cukor, som efter den filmen blev en av mina allra käraste vänner. Shelley Winters medverkade också, och det var med den filmen hon fick sitt stora genombrott. Hon var fullkomligt okänd dessförinnan.

När Colman hade sina scener med Shelley Winters var jag naturligtvis ledig, och det passade utmärkt. Valle och jag fick tid att vara tillsammans – lära känna varandra igen. Vi hade ju inte setts på sju år.

En dag fick jag ett erbjudande från Seattle i staten Washington. Seattle har ovanligt många svenskättlingar – kanske beror det på att där finns samma sorts industrier som hemma i Sverige – skogs- och stålindustrier bland andra. Nu undrade Svenska Klubben i Seattle om jag ville komma dit och läsa lite grann på en stor fest som skulle äga rum i Wasaparken. 5 000 människor väntades närvara.

Visst ville jag det, bara jag fick ta två snygga kavaljerer med mig.

– Javisst, det går utmärkt. Hur många rum ska vi reservera? – Två räcker tack. En av dem vill nog ha eget rum.

– Jaha … vi förstår.

Men det gjorde de nog inte. På den tiden var det ju strängt förbjudet att sambo med någon, om man inte var gift. Vi önskades dock varmt välkomna.

Jag minns hur glad du blev, Henry, över att få följa med. Det var ju veckoslut, så det skulle gå bra. Tog resan lite längre tid, gjorde det heller ingenting. Inte bara jag utan även skolan insåg hur viktigt det var för dig att få lära känna din Uncle Val ordentligt. Du, som alla andra barn, behövde verkligen en man i huset.

Vi bilade till Seattle så att Valle, och även vi som aldrig varit i de trakterna förut, fick se en bit av USA.

Vi kom i god tid före festen och hann fara till hotellet och klä oss fina innan vi begav oss till Wasaparken. Där blev det lite svårt att komma fram till podiet bland alla människor. Man började ropa:

– Hej Signe! Välkommen. Är den unge mannen din son?

– Ja, det är Henry.

– Vem är den andra då?

– Det är en hemlighet. Talar om det när jag kommer upp på podiet.

Så var vi äntligen uppe på scenen och musiken stämde upp. Programmet började. Efter en stund var det min tur. Först fick jag berätta lite om Hollywood, som man alltid blir ombedd att göra. När det var överstökat, började jag mitt lilla program med att läsa valda stycken ur en av mina favoritböcker – Bertil Malmbergs Åke och hans värld. Sedan blev det våra stora diktares tur: Bo Bergman, Hjalmar Gullberg, Erik Lindorm och flera andra. Fröding fick kanske dominera eftersom jag visste att han är lika älskad av svenskamerikaner som han är hemma i Sverige. Jag läste det mesta innantill.

Efter en timme blev det en kort paus och då trängde sig en äldre dam fram till podiet och sa med tårar i ögonen:

– Tack för Fröding … Tänk, jag kan alla de där dikterna du läste utantill.

– Det var fantastiskt … Förlåt att jag inte hunnit lära mig dom. Jag skulle naturligtvis …

– Nej, så menade jag inte. Jag kan ju inte läsa och betona så där fint som du kan. Törs aldrig deklamera dom. Bara går där och upprepar dom tyst för mig själv och njuter. Du ska väl läsa mer?

– Javisst.

Musiken stämde upp och snart var det min tur igen. Jag valde en kort dikt och fortsatte sedan:

– Innan jag läser något mer, ska jag be att få presentera en väldigt trevlig man som är med Henry och mig i Seattle idag … min bror Valle, som kommer att stanna ett tag i Amerika innan han far hem igen. Får jag be honom stiga fram och hälsa på er?

– Javisst … Valle …. Valle! Man började applådera.

Valle kom fram, bockade och började dra sig tillbaka just som någon ropade:

– Säg nånting Valle!

– Det gör han säkert gärna, avbröt jag. Och om ni ber honom kanske han sjunger en bit för er. Han har en väldigt fin sångröst, spelar gitarr och kan hundratals sånger. Han …

Valle nöp mig i armen.

– … han sjunger lika bra som Harry Brandelius och … Valle nöp mig i armen igen och viskade: – Sluta, Signe!

– … och är van att uppträda. På hans firma är det han som skriver alla revyer och en gång fick han ett erbjudande från Radiotjänst i Stockholm, men kunde inte för arbetets skull … Dess …

Nu nöp Valle till så att det gjorde lite ont.

– … dessutom skriver han egna sånger och kan en massa dikter utantill. Gitarren har han inte med sig, men någon av musikerna lånar honom säkert en. Be honom sjunga så gör han det nog.

– Valle … Valle … Sjung! började man ropa allt högre.

– Du är inte riktigt klok, viskade Valle, femtusen människor …

– Det gör väl detsamma om det är en eller en miljon, viskade jag tillbaka. Du har ju en tränad röst och jag överdriver inte.

– Var så god … här är en gitarr om den duger. En av musikerna hade kommit fram.

Ja, så kom det sig att Valle sjöng i Wasaparken för de församlade svenskamerikanerna, som jublade. Han sjöng allt de bad om, Taube, Dan Andersson, folkvisor, ballader, de senaste svenska schlagerna, och höll på en bra stund innan publiken lät honom sluta.

Vem som blev familjens stjärna i Seattle är det ingen tvekan om.

Ja du, Henry, det blev en fin resa för oss alla tre. En resa som ligger djupt bevarad i minnet tillsammans med alla andra roliga stunder hemma i Santa Monica.

Valle jobbade för fullt, men tog ledigt lite då och då när han kunde. Under inspelningen av Dubbelliv följde han med till ateljén ett par gånger och fick lära känna Cukor, Colman och alla andra.

En gång när han var där hände något lustigt.

I scenen som skulle tas var jag alldeles ensam. Det var ingen svår scen, men jag vet inte vad som kom åt mig. Det gick inte bra och blev inte alls som Cukor ville ha det. Till slut sa han till Valle:

– Vad är det med din syster? Hon som annars fattar allt fort som vinden. Hur ska jag få henne att göra scenen som jag vet att hon kan?

– Jag tror jag vet, sa Valle.

– Då får du ta över. Kanske hon förstår dig bättre än mig.

– Jag ska försöka.

Till mig sa han på svenska med mjuk röst och ett leende:

– Vad in i helvete tar du dig till? Varför sitter du där och åbäkar dig? Du vet mycket väl hur han vill ha det … såna där scener är din specialitet och …

– Det är det inte alls …

– Jodå, försök inte. Nu gör du scenen och inget mer snack om den saken, annars klipper jag till dig. (Det sa vi alltid när vi var barn och nästan slog ihjäl varandra.) Nu säger jag Kamera …

– Jag är kissnödig, måste …

– Det är du inte alls. Försök inte. Kamera … Kameran går …