Hon dog min Frida

By Sofi Piehl

Det är förvånansvärt vilken stor plats ett tomrum tar. Det är oändligt stort och väger ingenting samtidigt som det är för tungt för att bära. Det sprider sig och finns i allting. Överallt. När Sofis dotter Frida dör plötsligt och oväntat 1997 slås Sofis värld i spillror. Sorgen blir henne övermäktig och enda sättet för henne att ta sig igenom de kommande åren är att skriva dagbok tillägnad sin förlorade dotter. Efter hand hittar Sofi och hennes familj ett sätt att hantera sorgen, även om den ständigt är med dem. Hon dog min Frida är en bok om att hantera det ohanterbara och att leva med det ofattbara. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726788839

Book preview

författaren.

Förord

Frida föddes den 2 maj 1979. Hon dog den 31 mars 1997. Det var annandag påsk. Hennes pojkvän vaknade av att hon tog tre konstiga andetag. Frida hade ett medfött hjärtfel, ett underutvecklat kranskärl som ingen någonsin lagt märke till. Hon red, sprang, simmade, dansade, gick i skolan, arbetade och levde lika friskt som alla andra. Att hennes hjärta led av kronisk och, till slut, akut syrebrist förstod varken hon eller vi.

Att förlora en nära anhörig är svårt, att förlora ett barn är helt fel. Jag vet föräldrar som inte orkat fortsätta efter sina barns död, men jag känner också dem som klarat av att gå vidare.

Sorgen går inte över, men det går att lära sig att leva med den. Det går, och det går att hitta sånt som hjälper en att leva. Några finner tröst i naturen, andra i musiken, någon dövar sin egen smärta genom att hjälpa andra som har det svårt i denna värld. Mig hjälpte det att bli buren av hästar.

Stödet från släkt och vänner är förstås mycket viktigt, men det gäller också att hitta sin egen väg ut ur det förtvivlans land man handlöst kastats i.

Allra först, när bara paniken råder, kan det vara en hjälp att ta tag i alla praktiska bestyr. Vi struntade i konventionerna! Gjorde det som kändes rätt och viktigt för just oss, och för den döda som vi älskar. Det gav sorgearbetet kraft.

Vi eldade. Hela första natten en stor brasa som skickade gnistor upp mot en svart himmel.

Vi satte inte in någon dödsannons i tidningen, och vi hade ingen vanlig begravning. Kyrkan var ändå full under den minnesstund vi hade, med ljus och fotografi av Frida, musik från hennes cd-samling och sång av hennes klasskamrater.

Efteråt tog alla som var med sina blommor och gick ut till den plats på kyrkogården där vi, hennes familj, någon timma innan grävt ner hennes urna. Så stod vi i en stor ring, tog varandra i hand och sa alla samtidigt: Far väl Frida.

Men hon är ändå kvar.

Jag sörjer henne varje dag.

Men jag lever ändå.

För att stå ut de första åren skrev jag varje dag i tre år dagbok till min döda dotter.

En liten del av dessa dagboksanteckningar finns med i denna bok. Därtill rymmer den texter om hur det känns. Även en text, som Frida själv skrev strax innan hon dog, är med.

1

Det är förvånansvärt vilken stor plats ett tomrum tar. Det är mycket stort och väger ingenting men känns ändå för tungt att bära. Det bor inuti där det egentligen bara borde rymmas tarmar och andra organ. Det sprider sig och finns i allting. Överallt.

Varje morgon, i hur många år som helst, körde jag mina barn till deras skola. På vägen dit passerar man en kurva i en svag uppförsbacke som vetter mot öster. Vägen svänger och följer skogskanten medan åkerfälten brer ut sig rakt fram under den uppgående solen.

I stort sett varje morgon, oberoende av årstid, sa jag till mina barn just som vi körde in i kurvan.

– Titta barn, vad vacker himlen är.

Varje morgon var den annorlunda; ibland rosenröd, ibland molntung, ibland vintermörk, ibland bara himmelsblå, men alltid som ett vackert skådespel.

Att få vistas under denna himmel kändes som en ynnest. Att få möta den varje morgon kändes som en förmån.

Jag minns det väl därför att det upprepade sig så många gånger och till slut hände det sig att barnen förekom mig och sa: Titta, en sådan vacker himmel.

Men himlen är inte längre vacker, bara obegriplig. Världen har mist sina färger, och även den morgonrödaste soluppgång ser grå ut. Inte ens de starkaste och vassaste solstrålar orkar sticka hål på tomrummet.

Det är så det är.

Vad kan man göra åt det? Ingenting. Ingenting annat än låta tiden gå.

– Hur är det? frågar folk, för det gör folk alltid.

– Sådär, svarar jag, för vad ska man svara.

– Vad gör du? frågar folk som tycker att något mer måste de säga.

– Flyttar tid, svarar jag.

– Vadå? säger folk.

– Mellan morgon och kväll, svarar jag för att uttrycka mig så exakt som det går.

– Hur är det själv? säger jag sedan för det hör