Livet är långt...

By Jean Bolinder

När Ulrika Norling under påverkan av droger ser sig själv ligga död på ett golv, mördad, dras Jörgen och Marianne Bundin in i ännu en komplicerad situation. Alla avfärdar det Ulrika sett som hallucinationer orsakade av drogerna hon tagit, men Jörgen och Marianne misstänker snart att det finns en annan förklaring till den unga kvinnans fruktansvärda syner. Snart är deras utredning i full gång och bakom drogdimmorna döljer sig en tragisk historia om prostitution, beroende, hämnd och lögner ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726783322

Book preview

dröm

Rickard Lovén:

Första kapitlet

Nå, bättre lycka nästa gång! Livet är långt!

Solen brann i Riddarfjärdens oljiga vatten. Västerbron. Klockan var fem på morgonen.

Det fläktade skönt bakifrån och så länge jag bara höll femtio behövde jag inte dra upp den teddyfodrade vindtygsjackans kapuschong. Framför mig hade jag den väldiga blankröda motorhuven och den försilvrade fågeln med höjda vingar och huvudet böjt mot bröstet.

Jag lutade mig bakåt i det stoppade sätet och försökte slappna av. Det var trots allt en skön och oförstörd morgon. Jag körde min älskade Veteran-Packard och jag var på väg ner till Skåne och Bjärred vid Öresund. Bort for jag från storstaden. Bort från Lise och minnena av vår tid tillsammans. Hur många gånger har jag inte rått mina patienter att åka bort ett tag från bekymmer och grubbel. Åk utomlands eller åk till någon släkting och var där ett par veckor! Gå inte omkring bland saker och miljöer som påminner om det som varit!

Lise! Du har lämnat en lång rad minnen efter dig. När jag går och promenerar på en gata eller åker tunnelbana eller försöker koppla av på en krog finns du där också.

Lise med kastanjebrunt hår som aldrig vill ligga i den frisyr hon själv vill att det ska ligga. Smala, spänstiga Lise, som drog mig ut på långa promenader i en takt som fick mitt hjärta att dunka och mina lungor att flämta. Lise med de klara, intelligenta ögonen och förmågan att se rätt igenom mig …

Jag kan inte föreställa mig dig i någon annans armar. Trots allt jag upplevt med en lång rad kvinnor och trots att jag är 37 år är du på sätt och vis min första kärlek. Och min enda. I varje fall känns det så.

Lise gick ifrån mig på grund av mitt spritmissbruk. Hon är tillräckligt klok för att inse vad det innebär att gifta sig med en halvalkoholiserad läkare som det mesta gått bra för hela livet och som tycker att allt är festligt och säkert ordnar sig. Livet är ju så långt!

De flesta spritmissbrukare dricker för att de är olyckliga. Jag har alltid druckit för att det är kul. Så småningom blev det till en vana som inte gick att bryta. Omärkligt blev det så. Det var Lise som fick mig att se klart på min situation. Men hon fick mig inte att sluta.

Då gick hon ifrån mig. Och jag fortsatte att supa. Motivet till drickandet var dock nu ett annat. Jag fortsatte att dricka därför att jag var olycklig.

Nu var jag på väg till min bror Björn och hans familj för att komma bort från mina minnen och min längtan. Jag hade stängt min psykiatriska mottagning vid Strandvägen för två veckor framåt. Min mottagningssköterska hade oförmodat fått semester. Mina patienter fick klara av sina neuroser själva ett tag. Antagligen skulle somliga av dem komma på att de mådde bättre av att inte springa hos mig men den risken fick jag ta. Förresten var de flesta bortresta från Stockholm. Det brukade alltid vara glest med besök under juli.

Klockan var lite över fem morgonen den 17 juli 1973. Jag var på väg från Stockholm till Bjärred i min mörkröda Packard Super 8, 1940 års model …

Motorns vibrationer kändes mjukt i karosseriet. Hastighetsmätarnålen darrade över femtiosiffran bak sitt glas och den inmonterade bandspelaren lät genom två små högtalare Haydns Sieben Worte des Erlösers strömma ut i den öppna, blå sittbrunnen.

Vita molnskepp seglade för lätta brisar över en himmel så blå som en Kleinmålning. Liljeholmsbron. Årstavikens vatten till vänster. Våldtagen natur. Betong. Rostiga armeringsjärn. Livsfarlig luft.

Det var när jag satt och funderade på att dra upp kapuschongen om nacken för att undvika draget som jag fick syn på en liftarflicka lite längre fram. Det var en smal, blek tjej i jeans och ljus vindtygsjacka. Hon hade långt brunt hår som fladdrade i luftdraget från passerande bilar. En liten bag stod lutad mot hennes vänstra ben.

Jag växlade ner och lät kärran glida in till vägkanten alldeles bredvid henne. När bilen stod stilla lutade jag mig tvärs över sittbrunnen och öppnade högerdörren. Den är lite knepig av ålder. Man måste knycka till på ett speciellt sätt för att få upp den.

Flickan tog sin bag och satte sig i fåtöljen intill mig.

Det var något konstigt med henne. Hon verkade sömngångaraktig. Jag ångrade genast att jag hade stannat och tagit upp henne.

Andra kapitlet

Hon hade ett hjärtformat vitt ansikte, stora gröna ögon och urholkade kinder. Hon verkade inte frisk varken fysiskt eller psykiskt. Man anade kraniets form innanför draperierna av långt, tämligen glanslöst hår.

På den ljusa vindtygsjackan bar hon ett märke för FNL:s folk. Jeansen hängde sladdriga kring hennes magra ben. Jag funderade på hur hon kunde ta sig ut naken. Antagligen såg hon ut som en plockad kyckling.

Det var som om hon inte såg mig. Inte var medveten om att jag fanns till. Hon höll upp huvudet liksom avvaktande. Inåtvänt. Hon fick mer och mer ett extatiskt uttryck över ansiktet. Lyssnande. Spänt iakttagande något som måste befinna sig inne i henne själv.

— Rickard Lovén, sade jag och sträckte fram handen.

Hon reagerade inte med en min. Inte med en gest. Först sjönk hon bara djupare ner i sitt eget nirvana. Sedan kom hon plötsligt upp igen från djupet. Vände sig till mig och talade. Men det var som om hon talade till någon annan. Någon som var långt borta i tid och rum:

— Innanfönsterna ur … golvet skurat och rena gardiner …

Hon rynkade ihop pannan som om hon försökte minnas:

— Hur var det sedan? Jo … Det är vår igen! Och de ha nu huggit upp isgatan och sälgen blommar nere vid ån … Och … jag får hänga upp vinterrocken …vet du den är så tung — som om den sugit upp … nej det var fel … som om den supit in alla vinterns mödor, ångestens svett och skolans dam …

Jag fick det intrycket att hon spelade teater för mig. Varför hon gjorde det begrep jag inte då. Fattade inte vad som gav henne impulsen men kände genast igen repliken.

Hon gjorde en liten teatergest också med högra handen men var ganska hindrad av att sittbrunnen i bilen är så trång.

Sedan anlade hon ett naturligare tonfall:

— Å den är underbar den musiken. Påsk påminner den mig alltid om. Påsk. Haydns Sieben Worte des Erlösers.

Det var tydligen en bildad flicka. Kanske studerade hon musik. Eller ännu troligare, en teaterelev. Det hör visst till att teaterelever ska vara radikala nu för tiden. Stödja FNL. Spela gruppteater och predika Marx.

— Rickard Lovén, sade jag ännu en gång. Jag brydde mig inte om att sträcka fram handen igen.

— Ulrika Norling.

— Vart ska du? Jag är på väg ner till Skåne.

— Lund, sade hon lakoniskt. Och sedan tillade hon allvarligt: Denna förfärliga stad, där alla människor hata varandra och där man alltid blir ensam.

Jag beslöt mig för att inte låtsas om hennes dumheter. Istället tog jag fasta på det begripliga i hennes konversation.

— Så lustigt, sade jag. Jag ska till Bjärred som ligger alldeles utanför Lund. En mil ungefär. Vid havet. Öresund.

— Jag känner till Bjärred bra, sade hon. Jag har varit där en hel del. Hos bekanta. En familj som heter Bundins. Bor vid Bülows väg.

Livet är faktiskt fullt av egendomliga sammanträffanden. Man råkar ut för dem stup i ett.

— Jöran och Marianne Bundin hör till mina vänner, upplyste jag. Jag känner dem genom min bror som bor i Bjärred.

— Vad sade du att du heter? frågade hon och såg med nyvaket intresse på mig.

— Rickard Lovén, presenterade jag mig för tredje gången.

— Lovén, mumlade hon. Då heter din bror Björn Lovén. Honom har jag träffat många gånger hos Bundins. Han bor i ett jättehus nere vid havet och han har gift sig till det. Hans fru, Birgitta, är änka efter den som köpte huset. Han är direktör för … en möbelfabrik är det väl? Rik. Har ärvt alltihop. Va?

Det var en ganska konstig beskrivning av min brors data, tyckte jag. Lite förargad lät jag bilen rulla ut på vägen igen. Medan jag accelererade genom ettan och tvåan, sade jag:

— Vi är egentligen halvbröder … För övrigt ligger det en störthjälm och en halsduk bakom ditt säte. Det är bäst att du tar på dem sedan när vi får upp farten. Det drar bakifrån.

Hon plockade lydigt fram grejorna och lade dem i knäet.

— Jag har faktiskt bott hos Jöran Bundins syster den senaste tiden, sade hon. Eva Johansson på Wollmar Yxkullsgatan 3. Uppe på Söder.

Hon gjorde en liten konstpaus och tillade sedan:

— Jag har vilat upp mig. Jag har varit nerknarkad.

— Flicka lilla, tänkte jag. Tror du att det kommer som en överraskning för mig att du är knarkare? Eller möjligen har varit? Jag har sett alltför många av din sort för att inte ta miste.

— Jag är helt avvänjd nu, fortsatte hon. Jag har inte använt knark sedan i höstas. Kommer aldrig att börja igen.

Hon funderade lite. Sedan kramade hennes magra fingrar om störthjälmens kant så att de vitnade.

— Åtminstone hoppas jag att jag aldrig kommer att börja igen!

— Söder kan väl i alla fall inte vara rätta miljön om man vill undvika knark, sade jag. Mariatorget är ju känt som ett av de värsta knarklangningsställena i hela landet.

— Jag har ingen kontakt med dem på Mariatorget. Därifrån har jag inget att vara rädd för. Men i Lund känner jag många knarkare. Och hajar …

— Och dit är du alltså på väg, tänkte jag. Som malen dras till ljuset. Fastän vingen är svedd.

— Marianne Bundin och jag är från samma socken, berättade hon vidare. Det är därför vi känner varandra. Men Marianne är sju år äldre än jag. Hon har varit lite grand som en mamma för mig ibland. Det är delvis hennes förtjänst att jag blivit fri från knarket.

Solen stack i ögonen i en kurva. Luften var fortfarande rå. En grönaktig slöja dröjde över landskapet. Ett bilvrak låg omkullvräkt på ett fält och en död igelkott uppvaktades av skator som flög sin väg när Packardens höga förkromade kylare kom för nära.

Plötsligt tog Ulrika tag om min överarm. En liten mager skeletthand som kunde ta tag hårt.

— Jag är så rädd för Lund, sade hon. Jag kommer att dö där.

Tredje kapitlet

Jag hade lämnat min mottagning och mina patienter bakom mig för att få chans att reda upp mina egna problem. Nu slängdes jag brutalt tillbaka i min förbaskade läkarroll. Det var definitivt mot min vilja. Å andra sidan drev både min yrkesnyfikenhet och min allmänna medmänsklighet mig att försöka lösa gåtan Ulrika. Kanske ge henne ett råd.

Nog måste väl någon högre makt ha placerat mig i hennes väg? Inte kunde väl bara en blind slump sammanföra denna flicka som verkligen var i behov av stöd med en psykiatriker som eventuellt skulle kunna ge detta stöd?

— Berätta om dig själv, sade jag.

Hon tvekade inte. Narkomaner älskar att berätta om sig själva. Antingen det nu är på det viset att missbruket leder till självupptagenhet eller att självfixeringen är en förutsättning för missbruket …

— Min barndomssocken heter Åsbo, sade hon. Ligger i södra Östergötland. Per Daniel Amadeus Atterboms barndomsbygd. Han har skrivit om den i sina dikter.

— Min far är präst i Åsbo, sade hon vidare.

Det blev en lång paus sedan. Det var som om hon lagt ut de första replikerna på försök. Velat smaka på berättelsen. Känna efter om den var värd att serveras.

— Jag har alltid tyckt mer om fiktion än om verklighet, sade hon sedan plötsligt. När jag var liten satt jag tyst för mig själv och hittade på långa historier. Om hur det skulle bli och så … det gör jag förresten än. Det är mitt sätt att utforska verkligheten … att hitta på. Prova vad det kan bli. Mamma har alltid sagt att jag borde bli författare.

En långtradarchaufför tyckte att vi körde för sakta och tutade utdraget. Sedan ramlade han förbi med en massa ton och med en enorm släpvagn som aldrig tycktes ta slut.

— Jag kom till Lund för fyra år sedan. Snäll och oförstörd. Prästens begåvade och söta dotter med studentmössa på nacken och med den ljusnande framtid i blick. Herre jävlar, du tror mig kanske inte men jag var oskuld och bad aftonbön varje kväll.

Svordomen passade illa i hennes mun. Hon hade tagit till den för att låta karsk. Hon spelade lite, visade upp sig. Det fanns något teatraliskt, affekterat som jag stöttes bort av.

— Berätta mer om dig själv, manade jag på.

— Om de döda talar man icke.

— Du är inte död. Du sitter här och är högst levande. Nu ska du inte göra dig till.

Hon vände sina konstiga gröna ögon mot mig. De var genomskinliga som glas och lyste av en underlig glans.

— I Lund började jag läsa konsthistoria. AB-2 kallas kursen. Ett slags modernare, mer samhällstillvänd konsthistoria med konstsociologi och konstpsykologi inbakat. Jag hade ett par docenter som hette Krude och Mellbom. Och professorn hette Wilhelm Heyst. En stor saftig gubbe med grått helskägg och långt vitt hår. Han var radikal och han gick med i demonstrationer och var väldigt populär bland studenterna. Men jag gillade honom inte. Han var taskig mot mig när jag tenterade för honom. Körde mig på …

Hon hade suttit och pratat liksom för sig själv. Nu vände hon sig mot mig igen:

— Har du hört talas om La mariée mis à nu par ses célibatairès mêmes?

Jag skakade på huvudet.

— Det hade inte jag heller. Det är en tavla av Marcel Duchamp. Bruden förevisad naken för sina ungkarlar t. o. m. En spräckt glasskiva som han har samlat damm och grejat på. Heyst påstod att det är det viktigaste konstverket i hela den moderna konsthistorien. Han sade att han inte kunde godkänna någon som inte hade hört talas om den. Så jag sprack.

— Jag är ganska konstintresserad, sade jag, men jag har aldrig hört talas om den där tavlan. Är den snygg?

— Har inte en aning. Jag lade av att läsa sedan. Den där gubben Heyst gav mig avsmak för studier. Den skulle låtsas vara radikal och sedan bodde han i ett sådant där högreståndshus i Lund och hade en massa dyra tavlor på väggarna. Det är inte att leva som man lär.

— Försökte han förföra dig?

— Inte!