Fiktionen

By Jean Bolinder

År 1956 uppdagas ett mysterium. En kvinna slänger sig framför en bil, skriker efter hjälp och försvinner därefter in i ett hus. När bilföraren lyckats samla sig tillräckligt för att följa efter kvinnan är det redan för sent. Hon ligger på golvet i en pöl av blod, med en kniv i bröstet. Knappt vid liv berättar hon att hon heter Greta Fincher och ber mannen ringa efter hjälp. Men när polisen anländer är kvinnan spårlöst försvunnen och efter att ha pratat med vittnet upptäcker de något mycket märkligt. Greta Fincher mördades redan 1944 ... "Fiktionen" är en deckare av författaren Jean Bolinder som sträcker sig över flera årtionden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726783254

Book preview

Författaren

Mannen med fåglarna

Septembersolen lyste ner över trädgården när han steg ut från altanen. Det var valdag men han hade ännu inte röstat. Bara styrkt sig med en whisky efter frukosten — han hade behövt det efter gårdagskvällen. Nu mådde han drägligt om man undantar att han hade ont i korsryggen till följd av snedgångna glappande skor.

Han kände sig som en gammal sko själv. Uttänjd, ful och med bristningar i lädret. Ingen har någon glädje av gamla skor i tider då inga luffare längre finns.

Solen stod över grannvillans branta tak. Himlen var fläckad av moln men dessemellan blå som ögonen på ett förvånat barn. Fåglarna hade fått syn på honom och gav till samfällda utbrott av kvitter, de förväntade sig mat.

Det var dvärgpapegojor, undulater, kanariefåglar och andra orientaliska och färggranna burfåglar. De hade två stora burar i trädgården och där for de kring i den konstgjorda urskogen av pinnar, små stegar, träcktäckta bräder och dinglande snören. I bakre delen av burarna rann till och med en konstgjord flod där de kunde dricka och bada. Fågelmannen hade själv skapat alltihop och det hade tagit honom åratal att fundera ut alla detaljer.

Ibland hade han arbetat med kärlek och glädje, ibland med vånda och känsla av att allt arbetet var meningslöst.

Just denna dag hade han läst en artikel i Svenska Dagbladet där man diskuterade frågan om burfåglar. Ar det någon mening att hålla levande varelser fängslade av inget annat skäl än att glädja sig själv?

— Papegojor föds och dör i samma träd i urskogen, brukade fågelmannen säga när han ventilerade saken. De har inget behov av att flytta på sig.

Han hade andra sådana där fraser att komma med också:

— Dom har aldrig varit i Afrika. Så dom vet inget annat av.

Eller:

— Släppte man ut dom skulle dom dö.

Nu gjorde han ren fåglarnas mathoar och strödde sedan ut korn och frön i dem. Dessutom silade han sand över marken och hängde upp kolvar i krokar på de konstgjorda grenarna. Fåglarna som flugit in till skyddade platser i burens inre del iakttog honom hela tiden med svarta knappögon. De tjattrade och förde liv, viftade med vingarna och var mycket upphetsade.

Mannen småpratade hela tiden med dem.

— Fåntrattar, sa han. Vad är ni rädda för? Jag ger er ju mat! Det vill ni väl ha! Varför är ni rädda då?

Och fåglarna darrade nervöst där de satt och fortsatte stirra på honom från sidan medan de vred sina små huvuden hit och dit.

— Det blir en fin dag, sa fågelmannen. En jävla fin dag. Kanske en av de sista fina i år.

Han hade stängt av ingångarna till fågelhuset bakom burarna för han hade tänkt att göra rent där innan den långa vintern kom med snö och kyla. Eller i varje fall dimma och hård vind eftersom han bodde i Skåne.

Han fann en sjuk papegoja i ett utrymme på den vänstra burens kortsida. Först trodde han att hon var död men sedan märkte han att hon fortfarande levde. Han tog henne med in och lade henne i en pappkartong.

Det var en rosenhövdad dvärgpapegoja. Hon blundade och han förstod att hon var mycket illa däran.

Hanen, som han haft länge, satt på en bräda intill och såg på när han tog bort honan.

Fågelmannen undrade om hanen över huvud taget brydde sig om att hans hona var dålig.

Som han brukade när han tänkte på vad fåglarna kunde känna, kom han snart fram till att fåglarna säkert var renons på känslor. Jo, rädsla, hunger och brunst kunde de känna. Och törst. Men annars — annars var de djurvärldens psykopater.

Känslokalla. Nästan sadister.

Hade han varit lika liten som de, hade de hackat ihjäl honom.

Sådana var fåglarnas känslor för honom. Han inbillade sig ingenting annat. Nej, han kände sig säker på att fåglarna var rädda för den som var större och mordiska mot den som var mindre.

Egentligen tyckte han inte om sina fåglar. På sin höjd var han glad att det var han som var stor och de som var små.

Han lät fågelhonan ligga och blunda i kartongen intill värmepannan. Sedan tog han sig en liten whisky till.

Därpå gick han och duschade och klädde om. Han skulle rösta och då ville han vara fin och prydlig.

Och dofta gott.

När han framåt lunchtiden kom tillbaka hem och hade röstat, tänkte han först inte på fågelhonan. Han dukade istället fram kall pizza och rödvin och satt och åt samtidigt som han såg på en tennismatch i färgteven.

Egentligen var han lika lite intresserad av tennismatchen som av valet. Han hade sina sympatier men han kunde inte tro att det skulle bli någon katastrof om det inte gick hans väg.

Eftersom det var söndag beslöt han sig för att inte göra mer åt sina fåglar den dagen. Han satte sig istället att läsa en av de böcker han fått av sin granne. Grannen var författare och när de blivit goda vänner hade författaren gett fågelmannen en binge av sina böcker. Kanske var det en vänlighet. Kanske var det ett sätt att skryta. Fågelmannen tog i varje fall emot böckerna — det var mest deckare — och läste i dem när han tyckte att det passade sig.

Den här handlade om demonstrationer och svenskt industriengagemang i Afrika. Ett svenskt företag anklagades för att underbetala sina svarta arbetare och vänsterradikala element i Sverige passade naturligtvis på att demonstrera mot företaget.

Fågelmannen tänkte att antingen hade författaren haft en radikal period när han skrev sin bok och var ute efter att stryka tokvänstern medhårs eller också ville han åt vänstern. Hur verkliga förhållandet än var tyckte fågelmannen att sådana här förvecklingar inte hörde hemma i en deckare.

En deckare borde handla om enkla och handfasta mysterier. Folk borde försvinna gåtfullt eller mördas under förbryllande omständigheter. Sedan skulle alltihop så sakta redas ut till dess att en kristallklar förklaring gavs på de sista sidorna.

Fågelmannen tänkte ta upp saken med författaren nästa gång de språkades vid. Då skulle författaren få något att tänka på. För övrigt var han en fet och ganska trist typ som fågelmannen inte tyckte precis förljuvade tillvaron. Varken genom sin egen person eller genom sina böcker.

I varje fall var den här helt kass. Och fågelmannen menade där han satt och fyllnade till av sin whisky att han skulle kunna åstadkomma något mycket bättre. Han hade läst tillräckligt av Carter Dickson, Dorothy Sayers, Stieg Trenter och Agatha Christie för att veta hur det skulle vara. Och inte skulle det vara som den här författaren trodde inte! Nej, det skulle det definitivt inte vara!

Nej min själ det det skulle!

Fågelmannen funderade på en av bokens figurer. Han intresserade sig lite för honom för han var fräck samtidigt som han var etablerad. Hur hade han varit när han var yngre? Tänkte författare på sånt? Hade de någon helhetsuppfattning om vad de skrev? Eller hittade de bara på?

Sent på eftermiddagen när han redan tröttnat på boken och den svenske tennisspelaren fått stryk i teve, började fågelmannen fundera på hur han skulle ha gjort om han skrivit en deckare. Då skulle mysteriet ha suttit i högsätet. Politik och sådant skulle överhuvud taget inte fått vara med. En deckare är en deckare och inte en politisk pamflett.

Halv sju var han ute hos sina fåglar igen. Och när han kom in tittade han till fågelhonan i pappkartongen.

Hon var försvunnen. Inte död, som han trott att hon skulle vara. Försvunnen. Antingen hon nu plötsligt blivit bra, flugit sin väg mot friheten eller kanske blivit tagen av en listig katt, så var hon försvunnen.

Och som dörren varit stängd begrep han först inte hur hon kunnat avlägsna sig. Han letade genom rummet för att se om hon flugit upp och satt sig någonstans. Men hon stod inte att finna.

Sedan märkte han att fönstret var öppet. Det gav möjligheter för fågeln att flyga ut eller katten att smyga både in och ut. Det senare var nog det mest troliga. Katten hade förkortat lidandet för en sjuk fågel genom att äta upp den.

Kan man över huvud taget tillämpa moraliska regler på djur som katter och fåglar?

Kan man över huvud taget tro att moraliska regler ska gälla för djuret människan?

1956

1

Han hette Jens Bruno Löfgren och kallades Bruno. Han körde en äldre, välhållen Mercedes över västgötaslätten.

Det var en vacker kväll och han var på gott humör. Visslade på Gelsomina och såg fram mot att det skulle vara dans på Stadshotellet i Lidköping, dit han närmast var på väg. Onsdagskväll och dans — det kunde betyda ett litet romantiskt äventyr och sådana hade han inget emot.

Bruno Löfgren var lite över trettio och på väg att göra karriär. Via en reklamfirma och en resebyrå hade han nu hamnat i direktionsstaben för en stor herrekiperingsfabrik och han betraktade denna post som ingenting annat än ännu en på vägen mot VD-stolen i något av landets största företag.

Om han inte gjorde internationell karriär vill säga.

— Glöm sorgerna bort, ditt liv är så kort …

Han visste hur han skulle få flickorna intresserade. När han lade armen hårt om deras rygg och mjukt och musikaliskt gled fram i foxtrot och vals över stadshotellens spruckna parkettgolv, då klappade flickhjärtana snabbare och då var halva förförelsen redan klar …

Solen var på väg ner över slätten och skymningsljuset var suddigt och romantiskt. Vid horisonten stod gårdarna silhuett med lador och mjukt rundade vårdträd och alldeles intill vägen låg husen omgivna av gullregn och syrener.

Det var syrenernas tid och han kände deras doft in genom den öppna sidorutan. Det luktade av mognande säd också, av gräs och av alla de blommor som prunkade i den tidiga junikvällen. Mjuka, vänliga dofter som förhöjde hans goda humör.

För vad var skymningsljuset annat än det nerbländade halvmörkret i ett stadshotell just som sista dansen började och han dansade ut med flickan som skulle ge sin kropp till honom den natten, kände hennes lår mot sina, magens rundning mot sin platta, bysten tätt mot sitt seniga och ganska muskulösa bröst? Och vad var blomdoften annat än lukten av hennes parfym, söt och eggande men inte billig och påträngande, just den rätta parfymen för flickan han skulle dela säng med?

Och vad var vindens ljumma fläktande in genom fönstret annat än hennes varma andedräkt mot hans öra när musiken spelade sweet and soft, och borden redan höll på att dukas av för att man skulle stänga?

I’m in the mood for love …

— Da-da-da-da-da-da, da-da-da-da-da-da-da! I’m in the mood for love …

Och så skulle han gå på ryttarolympiadens invigning den 10 juni — det var fyra dagar dit. Han skulle gå med Maggan, som var en sval och representativ brunett och som säkert skulle bli en nyttig fru Löfgren så småningom. Ingen man kan göra verklig karriär utan en duktig hustru vid sin sida.

Hade de tur skulle de kanske bli fotograferade i Vecko-Journalen. Det var inte bra med för mycket kändisskriverier men en och annan gång och i de rätta sammanhangen passade det sig.

Direktörsassistenten Bruno Löfgren med flickvän Margareta von Poorth i ljusgrön sommarklänning hörde till de intresserade åskådarna vid invigningen …

— Da-da-da-da-da-da, da-da-da-da-da-da-da. I’m in the mood for love!

I backspegeln såg han sitt kanske inte snarfagra men ändå tilltalande ansikte: hans näsa var möjligen lite för lång och lite för platt vid spetsen men det mörka tillbakastrukna håret och den lilla tangorabatten brukade göra intryck. Liksom den tämligen smala och välgymnastiserade kroppen.

Själv tyckte han att han liknade Anthony Steel och han brukade understryka detta genom att säga till flickor som i någon mån kunde leva upp till det, att de såg ut som Anita Ekberg.

Sade de då att han var lik Anthony Steel var motrepliken given:

— Det är kanske därför som det känns så fint att dansa med dig. Det är som om vi hörde ihop!

Säkert väntade någon Anita Ekberg på Lidköpings Stadshotell.

Liksom på alla andra svenska stadshotell …

Just i solnedgången passerade bilen ett par hus som låg inbäddade i grönska. Vid det bortre, där syrenerna hängde ut över det gröna nätstaketet, väntade en chock på Bruno.

Ett gällt kvinnoskrik hördes ur grönskan till höger om vägen. I nästa ögonblick rusade en kvinna i vit klänning tvärs över körbanan, så tätt framför bilen att han måste tvärbromsa.

Kvinnan vinkade åt honom och ropade:

— Hjälp mig! Han dödar mig.

Sedan försvann hon in i den syrengarnerade trädgården vid huset till vänster om vägen.

Bruno vred av tändningen och stoppade nyckeln i fickan. Sedan sprang han efter in i grönskan.

Syrendoften slog emot honom så starkt att den nästan kändes bedövande. Han skulle aldrig ha bjudit upp en flicka som hade hällt på sig så mycket parfym, det var säkert.

En danskväll hade han tagit den starka lukten som en varningssignal. Inget för dig Bruno!

Men det var några timmar kvar till dess dansen skulle börja. Därför aktade han inte på varningssignalen utan störtade sig huvudstupa in i det okända.

2

Trädgården var vildvuxen på gränsen till urskog och det gula tegelhuset såg obebott och förfallet ut. Takpannor saknades, fuktfläckar bredde ut sig i ytterväggarna och färgen på fönsterbågar och dörrar flagnade.

Bruno klev omkring i grönskan runt huset och försökte komma underfund med vart kvinnan tagit vägen. Han kunde inte se henne någonstans.

Längst bort i trädgården fanns en liten grind ut mot slätten. Den var stängd och gick inte att öppna så han antog att kvinnan inte hade försvunnit ut där. I trädgården var hon inte, inte heller i ett par halvt igenstörtade växthus i dess ena ände.

At andra hållet avskiljdes trädgården med en häck från granntomten. Det föreföll omöjligt att forcera häcken utan att lämna spår efter sig. Annars verkade det intilliggande huset bebott, det stod trädgårdsmöbler på den klippta gräsmattan och det hängde gardiner för fönstren.

Huset i trädgården han befann sig i såg så tillbommat och folktomt ut att han först inte hade brytt sig så mycket om det. Nu måste han ju tro att kvinnan ändå var där eftersom hon inte hade kunnat ge sig iväg åt något annat håll och han började rycka i dörrar och känna på fönster.

Allt var tillbommat och omöjligt att öppna.

Det var inte ens så att några fönster var trasiga. En ruta var spräckt men gav ingen möjlighet att öppna fönstret eller ens pressa in ett lillfinger.

Doften av växtlighet och blomning omkring honom var bedövande. Han tyckte att den hörde ihop med händelserna — det var som om han hade kommit från verklighetens nyktra landsväg in i sagans drömda trädgård.

Nu var Bruno Löfgren emellertid en man som tyckte om ordning och reda och som alltid ville ha reda på spelreglerna innan han gav sig in i något. Han kunde därför inte acceptera att han nu oförskyllt och huvudstupa hade hamnat i något som stred mot logikens lagar.

En kvinna hade sprungit över vägen framför hans bil och hon hade gett sig in i denna trädgård. Hon hade ingen möjlighet att lämna trädgården utan att han skulle märka det. Inte heller hade hon någon chans att gömma sig i grönskan eller ta sig in i huset.

Ändå var hon försvunnen.

Bruno trodde inte att hon hade gått upp i rök. Visserligen hände det att han läste science fiction-berättelser ibland men han trodde ändå inte att kvinnan gått in i en annan tidsdimension eller hämtats av ett flygande tefat.

Inte heller tvivlade han på sina egna sinnen. När det gällde sig själv var han tvärsäker. Han tog inte miste, såg inte i syne, lät sig inte duperas.

Han var ganska bra på att genomskåda trollkarlar och hade förstört föreställningarna för ett par sådana genom att högt kommentera deras manipulationer.

Ärligt talat, skulle han själv ha sagt, blir man inte medlem av en VD-stab om man inte vet vad man gör och litar på sig själv.

Bruno Löfgren visste alltså att han sett en kvinna springa över vägen, han visste att hon vinkat åt honom och ropat: — Hjälp mig! Han dödar mig.

Han hade sett kvinnan försvinna in på denna tomt och sedan upphörde