Trollsländan

By Jean Bolinder

Eva Ström besöker sin exmake, författaren Erland Noijbe, på mentalsjukhuset där han ligger inlagd efter att ha drivits till sin gräns av kritikernas utlåtande om hans senaste bok. Under sin tid på sjukhuset har Erland snöat in på historierna om sin farbror Anders Marhedens flygäventyr under det sena 1800-talet och vill nu berätta om allt för Eva. Men vad var det egentligen som hände Anders? Samtidigt plågas Eva av ett stundande val hon måste göra och Erland sjunker allt djupare in i sin sjukdom och existentiella ångest. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726783230

Book preview

:19

Eva ström

1

Adolfsdagen 1981 börjar han berätta om Trollsländan. Solen har klättrat en bit upp på Skånes himmel. Från denna position kan den se ned över ett landskap där sommaren är fullgrönskad och redan lite dammig. Syrenernas majlila är nu brunt knotter. Körsbärsträden har snöat och näktergalen tiger i trädens skuggrandade hemligskrymslen.

Göken har fullbordat sina nidingsdåd i skogens gröna grottor.

Jag är upptagen i den bedrägliga trygghet som jag ofta fylls av i Erlands närhet.

När han är på det humöret.

Han står vid ett av de höga fönstren i sinnessjukhusets dagrum och tittar begrundande ut. Trädgården sluttar ner mot Höje å. En man och en kvinna samtalar i skuggan av ett högt träd. Som vanligt här tänker jag fördomsfulla tankar och undrar vem av de två som är tokig och vem som är på besök. Kanske är de intagna bägge.

Ett grönt ljus fyller rummet som ett stilla vansinne.

— Vill du höra om min Blériotmaskin? frågar han plötsligt. Och om Anders Marheden som skrev brev till mig och påstod att han var hotad till livet?

— Snälla Erland, jag …

— Och om Maratonloppet? Och om Haren och Igelkotten?

— Erland! Du vet att jag inte har tid nu. Jag har ju …

Jag har ju inte tid envisa karl! Jag har över huvud taget inte tid med dig! Jag kan inte ägna hela dagen åt att rota i mig själv och fundera över min barndom och mina fantasier. Jag har ett jobb som kontorist på biblioteket i Bjärred. Jag måste klara mig själv.

Många jag som aldrig kommer över mina läppar. Han hör ändå inte på mig.

Faktiskt skulle jag ju kunna låta bli att hälsa på honom. Men inte ens detta förmår jag. Punktligt varje onsdag och varje fredag kommer jag och tar med en tidning eller lånebok och frågar hur det står till. Och sedan får jag just inte mycket mera sagt. Erland behärskar scenen.

— Jag börjar berätta nu, Eva. Så får du höra mera sedan. Om min Blériotmaskin. Den har en Gnomemotor, vet du det? En hundra hästkrafters Gnomemotor. Vet du vad Olle Dahlbeck säger om Gnomemotorn i sin bok Att flyga, från 1912?

Han reser sig och pustar. Går fram till nattduksbordet och tar upp en bok från nedre hyllan. Står där fet och med vaxade mustascher i motljuset och bläddrar.

— Han säger att den är som en kvinna. Ingen man förstår den och få kunna behärska den.

Jag fnyser, något som han struntar blankt i.

— Vill du höra om min roterande Gnomemotor? Vill du höra om det vedervärdiga Maratonloppet? Då portugisen Lazaro dog av solsting? Dog av hettan?

— Jag har inte tid, säger jag. Jag ska …

— Vill du höra om Trollsländan?

Utan att lyssna på vad jag har att svara fortsätter han:

— Jag ska berätta för dig om Trollsländan, Eva.

Och medan han berättar ökar min nervositet. Min oro för vad han kan dölja bakom sin mask.

Erland noijbe

2

Trollsländan.

Som en trollslända guppade monoplanet på vindarna över vårskogen. Arktiska pustar letade sig genom min skinnklädsel från Arndz & Co. Det isade kring motorglasögonen och jag hade förlorat känseln i nässpetsen. Olja skvätte från den roterande Gnomemotorn som jag låtit montera på Blériotmaskinen.

Blériot själv hade en liten Anzinimotor på ynka 30 hästkrafter när han tog sig över Kanalen och förskräckte engelsmännen till insikt om att de i den moderna flygningens era inte längre lever på en ö. I det fantastiska tjugonde seklet!

Min maskin var starkare och bättre än den som Blériot använt knappa tre år tidigare. Jag hade själv monterat in motorn tillsammans med min mekaniker Marion Ajan, en italienfödd ingenjör som bott i Sverige i tio år och hade svenskt medborgarskap.

Nu var Marion i Nyköping och avvaktade. Förmodligen vräkte han sig på Stadshotellet, lyckliggjorde fala damer och smörjde kråset. Förhoppningsvis fick han också tid över att syssla med min Studebaker EMF 30 som jag för 6.200:— hade köpt i Göteborg. Det var en bra automobil på många sätt men den hade också sina fel. Det skadade inte att han såg över den.

Marion låg i beredskap för att kunna undsätta mig om något skulle hända.

Inte för att jag på allvar trodde att jag befann mig i verklig fara, men situationen var så pass vansklig att en förtänksam karl inte lämnade något åt slumpen. Breven jag fått kunde mycket väl vara en galnings förvirrade epistlar och alls inget att bry sig om. Men hade jag reservationslöst kunnat tro att det var på det viset hade jag aldrig gett mig av på min flykt i monoplanet Trollsländan över de sörmländska vårvinterskogarna. Då hade jag stannat på regementet och avvaktat gott flygväder för kommande rekordförsök.

Granskogen tät och blågrå, tallarna högre och mera rent gröna, fåglarna som lyfte och flaxade över trädkronorna, snöfläckarna i skogsgläntorna och isbrännorna på leråkrarna. Diset som drev över det mjuka landskapets kvinnliga kurvor.

Förmiddag över Södermanland. Den 14 april 1912. En helt vanlig dag förutom min flygning — det var vad jag trodde. Historien har kommit att se annorlunda på den men det visste jag förstås inte då.

För mig var det den dag då jag gett mig in i ett äventyr som balanserade på många okända, kanske också hotande faktorer.

3

En å slingrade svagblänkande i botten på en dalgång. Vid en dunge stod några tunga arbetshästar och hängde med huvudena. De såg ut som massiva cementblock där de vilade halvt kringvärvda av dimma som steg från åns smala fåra och bredare band av glest beväxta sumpbäddar.

Underlöjtnant Erland Noijbe och Trollsländan var enligt tidningarna ute efter att sätta svenskt distansflygningsrekord. Start i Nyköping, landning i Stockholm. Så stod det i tidningarna. Själv visste jag att flygningen skulle misslyckas. Att jag skulle nödlanda på Härvinge gods en bit från den tänkta färdvägen.

Vi flygare brukar alltid följa järnvägarna. Det är bästa och egentligen också enda landmärkena. Nu hade jag ingen sådan ledning och fick försöka ta mig fram ändå. Kyrktorn, vattendrag och större byar fanns inpräntade i mig som årtal i skallen på en abiturient studentexamensmorgonen. Men det är en sak att se namn på en karta, en helt annan att försöka identifiera hållpunkter under en flygfärd.

Det är förbaskat lätt att förväxla kyrktorn när man ser dem ovanifrån. Och istäckta småsjöar ser ut som fält. Den ena ån är den andra lik som daggmaskar i gräset en regnig natt.

Likväl kände jag mig nu övertygad om att jag höll rätt kurs. Metmasken under mig var Härvingeån och kyrkan på sluttningen till höger Härvinge kyrka. Jag följde ådalen och försökte samtidigt bemästra snålvindarna från höger. Min maskin stegrade sig och kastade som en brunstig märr som förirrat sig in på hingstpremiering. Det gällde hela tiden för mig att klara både hävspaken i högra handen och styrstången som sköttes med fötterna.

Jag svängde lätt åt vänster men måste en stund senare korrigera kursen åt höger. I ett biplan är det enkelt att svänga åt vänster men svårt att göra samma sak åt höger, detta på grund av luftströmmarna från propellern. I ett monoplan är det i allmänhet inte speciellt besvärligt att svänga, nota bene om man inte som jag har roterande motor. Då uppstår en gyroskopisk effekt som är mycket svårbemästrad för en som inte är van.

Ett fält med rödbrokiga kor, en dunge med en liten göl mitt i och en tämligen rak väg mellan två gärden. Så en allé och innanför den ett stort herrgårdshus med flyglar. Brunt tak, vitskär rappning. Där bortom en stor park och runt om fält och gärden. Brun mylla, blekgrön säd, vita snösjok.

Härvinge. Det stora sörmländska godset som var mitt mål. Mitt hemliga mål. Härvinge där jag skulle landa av misstag.

Jag hackade med motorn, strök över hustaket med bicykeldäcken och vippade med vingarna.

När jag gick in på andra varvet såg jag med tillfredsställelse att man började komma ut och titta uppåt.

Nu skulle det hända saker som bygdens söner och döttrar skulle prata om i generationer framöver!

4

När jag låg i brant sväng över ladugården fick jag en uppvind som nästan kom maskinen att stegra sig och ställa sig på stjärten. Samtidigt förlorade den fart eftersom luftmotståndet ökades. Risken var mycket stor att alltihop skulle rutscha baklänges i stil med den där matematiska, flaggstångsklättrande snigeln som avverkade tre meter om dagen och gled tillbaka in i sitt slem om natten. Gödselstacken hade då varit det bästa jag kunnat hoppas på, runt den var branta tak och hårdtrampad mark.

Visserligen såg den både mjuk och varm ut där den låg och rök av färsk spillning i den kalla luften men jag längtade inte dit. Och med förtvivlan i hjärtat lutade jag mig framåt och pressade samtidigt automatiskt hävspaken från mig, vilket ledde till att höjdrodren ändrades. Maskinen tycktes ett ögonblick stå stilla och väga i luften, sedan planade den framåt, snuddade ett tegeltäckt ladutak, tuschade med högra vingen vid ett vindhjul avsett att alstra elektricitet och smattrade därpå som salvan från en exekutionspatrull över en hönsgård.

Hönsen rusade åt alla håll, fjädrarna flög och förvirringen var total. Efter detta skulle de betrakta höken som en liten klenvuxen stackare som mest var skrattretande.

Mellan fruktträd och förbi en stor lindallé gled jag med nu avslagen motor innan jag satte ner cykelhjulen på gårdsplanen med en duns som splittrade landningsstället och knäckte träpropellern mitt av.

Världen som dittills gjort god fart under mig upphörde med ens att röra sig. Själv slungades jag framåt, slog mig duktigt och damp i den hårdfrusna marken.

Ett tag måste jag ha varit borta från allting, sedan kom jag mig igen och upptäckte att jag var omgiven av uppjagade människor från herrgården. Det var tjänstefolk, ett par mycket vackra unga damer i chica promenaddräkter, en ung man i studentmössa samt ett medelålders par som jag gissade var ryttmästare von Nattéh med maka.

Ryttmästaren hade dyrbar näsa och såg över huvud taget ut att ha skaffat sig alla de kroppsliga skavanker som ett övergott bord och mycket dryckjom kan föra med sig. Lönnfet skulle han dock aldrig bli. Han andades häftigt efter promenaden på modiga femtio meter från herrgårdsbyggnaden och stödde sig på sin makas arm. Den vackert kupade kalaskulan liknade en barockbyrå och garnerades med den dinglande guldkedjan till ett fickur. En slarvigt iknycklad näsduk vällde fram ur bröstfickan på hans jaktrock som en skumkaskad från en nyöppnad champagneflaska.

Ryttmästarinnan betraktade mig intresserat genom en lornjett. Bakom henne stod en blek man i kaptensuniform och med vaxade mustascher. Han verkade osäker om vad som borde göras som om han i en hast inte kunde erinra sig vad officersinstruktionen hade att säga om dylika situationer.

De liknade klädda kort i en kortlek. Ryttmästaren en voluminös Spader Kung, hans hustru följaktligen Spader Dam, kaptenen en fånig Klöver Knekt. Studenten kunde gälla för Ruter Knekt, den ena flickan en vacker men kall Ruter Dam, hans syster. Andra flickan utan någon som helst tvekan Hjärter Dam.

Bakom dem lankor. Själv givetvis ett Ess hade jag ramlat ur en slarvigt kuperad kortlek …

Jag ansträngde mig att massera känsel i min näsa, försökte stoppa blodflödet från en skråma på högra kinden och funderade samtidigt på vad jag skulle yttra för entréreplik.

Tyvärr kom jag inte på någon alls. Vad ända in i officersreglementet ska man egentligen säga när man kommit farande över folks ladugård, skrämt äggstanning på deras höns och dumpit ner för deras fötter som en syndare vilken av oförklarlig anledning tröttnat på den trevliga synden och nu vill göra bot inför Herran?

Deras fötter förresten … Kort består ju av två överdelar som om de höll på att spegla sig ständigt. I den situation jag befann mig var jag inte riktigt säker på vad som var upp och ner, verklighet eller spegling. Men jag märkte att Spaderkungen talade först:

— Ett sådant oväsen! sa han. Värsta oljudet sedan Gustav II Adolfs häst släppte väder vid Lützen.

— Men Martin då! bannade Spader Dam och lät chockerad. Ett sådant språk! Den stackars mannen kan ju inte rå för att han störtat med sitt aeroplan.

Vad hon inte kunde veta var att jag faktiskt kunde rå för det. Jag gav henne ett ursäktande leende. Näsan började kännas igen, något som jag var mycket tacksam för.

Till skillnad från den grisögt gloende Spader Kung såg Hjärter och Ruter Damer på mig med medkännande ögon. Den förra var mörk, hade djupa färger, kupade bruna ögon och en liten putig mun. Den senare var rödhårig med alabastervitt ansikte och stora drömska gröna ögon.

Lilla Ruterdamen verkade inte riktigt närvarande. Kanske var hon inte med i den här given.

Dock — hade jag slagit ihjäl mig hade hon passat bra som ängel. Och hade jag bara fått garantier att alla änglarna skulle likna henne hade jag inte haft så mycket emot att dö. De regelbundna dragen, de egendomliga ögonen, den till synes mjuka munnen och kindernas vithet bildade tillsammans det vackraste ansikte jag sett.

— Mona Lisa, sa jag plötsligt till henne. Nu vet jag vart Mona Lisa som man stulit från Louvren tagit vägen. Det är ni som är Mona Lisa.

Hon svarade inte. Det gjorde Hjärter Dam i hennes ställe:

— Och ni är underlöjtnant Noijbe. Aviatören. Som det stått om i Nya Dagligt Allehanda.

Jag nickade bekräftande. Hon hade så rätt.

Det att hon känt igen mig var mycket viktigt. Det var en god hjälp för mig när det gällde att genomföra min plan.

Min hemliga plan som ingen av dem fick ana existerade.

5

Detta att man placerat mig och sorterat mig i den sociala hierarkien — underlöjtnant, aviatör, omnämnd i Nya Dagligt Allehanda — gjorde att man också accepterade mig. Självaste Spaderkungen borstade av mig och frun ville veta om jag skadat mig i fallet. Den unge mannen i studentmössan beklagade flygmaskinens tillstånd men fick veta att det just inte var värre än det brukade vara efter en landning.

— Min mekaniker kommer och lagar så fort han får bud, upplyste jag.

Presentationsceremoni vidtog. Ryttmästare Martin Oscar von Nattéh, hans maka Rebecka Dorothy. Döttrarna Marit — det var Hjärter Dam — och Doris, följaktligen Ruter Dam. Den unge mannen i studentmössa var sonen Rolf, jur stud i Uppsala, medlem av Södermanland-Närkes nation. Den träige klöverknekten hette — det fick jag först så småningom reda på — Adolfus Kåre Sigurd Efraim Lazarus! Han kallades efter initialerna Aksel eller Axel. Axel — denne redan i vaggan av oförståndiga föräldrar så illa förorättade stackare — var förlovad med Marit.

Det gladde mig att det inte var den undersköna Doris som skulle bli hans maka. Bara tanken på att Adolfus Kåre Sigurd Efraim Lazarus skulle vrida upp sina vaxade Klöver Knekt-mustascher och kyssa henne var vidrig för att inte rent ut säga omoralisk.

— Vi ämnade just sätta oss ner vid lunchbordet, berättade ryttmästaren och försökte se ut som en svältande vilken just blivit fråntagen sin grynsoppa. Skulle det kanske passa herr underlöjtnanten att hedra oss med sin närvaro?

Jag hedrade dem ju redan objuden med min närvaro så det var bara att tacka och ta emot denna vänliga inbjudan. Jag gjorde så, beklagade min klädsel och marscherade med de övriga in i corps de logiet.

Sedan jag snyggat upp mig så gott det efter omständigheterna var möjligt, slog jag mig ner vid bordet och lät mig väl smaka av bräss, njure, stekta ägg och likaledes stekt potatis.

Och på nådig uppmaning av ryttmästaren berättade jag