Fjärilseffekten

By Jean Bolinder

När professorn i humanteologi Odd Fanér återvänder hem efter en arbetsresa med två kollegor upptäcker han till sin förvåning en insändare i hans namn i tidningen. Men än värre är artikeln där hans egen dotter Sika talar ut om mordet på sin bästa vän Kajsa. Utredningen av mordet på den unga flickan går inte framåt och samtidigt inser Odd att hans egen dotter mycket väl kan vara i fara. En okänd bil på uppfarten väcker hans oro och funderingarna på vem det var som skickade in en svartmålande insändare i hans namn lämnar honom inte i fred. Till sist tvingas han konfrontera det faktum att det finns ett samband mellan båda händelserna ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783162

Book preview

slump.

Kapitel 1

A v diverse tecken att döma var min hemkomst inte direkt väntad. I soffan under reproduktionen av Boschs Höskrindan gymnastiserade min rödhåriga hustru Penny med grannen, som mycket lämpligt är gymnastiklärare. I den andra soffan, den av rött läder, befann sig två för mig okända personer av motsatta kön i grekisk-romersk blottningskamp. Mannen var mager, stripigt svarthårig och hade tätt sittande kaninskitsögon. Han hade fått ner kvinnan, som var blonderad och kortklippt, i parterr. Hennes ena bröst var framme. Just som jag från den ljusa sommaraftonen steg in i vardagsrummets intima mysdunkel, bet eller sög mannen på den lilla, knottrigt mörka bröstvårtan. Det är möjligt att hon gav honom di.

Det föreföll först inte som om jag var riktigt igenkänd. Endast min trogne hund, taxen Argos, eller som han egentligen heter, Luther, gav till känna att han var glad över mitt återvändande. Han slickade min högra lågsko och lade sig sedan på rygg och visade hur fet hans mage var. Ögonen glödde tillgivet och liknade två styrbordslanternor.

– Stör jag kanske? undrade jag försynt.

– Det går ju an att ringa på dörren eller knacka, upplyste kvinnan i soffan medan hon petade in sitt blottade bröst och jobbade sig upp till sittande ställning.

– Och vem fan är du? ville hennes moatjé veta.

Penny som slutat gymnastisera med grannen, Sven-Olov ’Esso’ Antino, bestod presentationen alltmedan hon slätade till sitt något rufsiga hårsvall:

– Det är Odd, min man.

Sedan förtydligade hon:

– Alltså professor Odd Fanér. Han har varit ute och rest. Grekland. Spanien … tror jag. Nog fick jag väl kort från Spanien älskling? En massa nudister eller vad det var.

– Boschs Lustarnas trädgård, förtydligade jag. Att det verkat inspirerande kan man kanske ana sig till.

– Nu ska du inte vara grov Odd, förmanade Penny. Sätt dig ner och känn dig välkommen. Jag ordnade till en lite supé för ett par nya forskare på vår institution. Får jag presentera Mark Sevoy och Mia Elanto. Mark kommer ursprungligen från USA men har varit i Umeå några år och pratar svenska perfekt. Mia har varit gift med en italiensk – var det baron?

– Bartender, rättade Mia och log med stora tänder mot mig.

– Bägge forskar om ungdomskulturer, upplyste Penny.

Jag rös eftersom jag vet vad civilisationssociologerna menar med ungdomskulturer. Det är sådana högkulturella manifestationer som raggare, hippies, punkare och skinheads. Just skön kultur!

– Esso var hygglig nog att ställa upp som värd, fortsatte Penny.

– Du sköna nya värd, sade jag och flinade som en hungrig varg mot Esso som log fåraktigt tillbaka.

– Jag trodde inte att du skulle komma hem redan i kväll, upplyste Penny.

– Det antes mig, men så är också min intuition exceptionell.

– Åh professorn … mumlade den striphårige amerikanen med en viss oro i rösten. Tydligen fruktade han att bli motarbetad av mig på Civilisationssociologiska institutionen.

– Åh nej då, skrattade Penny. Odd är inte på vår institution. Han är teologiprofessor.

– Trolleriprofessor, hörde amerikanen och lade pannan i veck. Trolleriprofessor?!

– Humanistteologi, förtydligade Penny. Gud, människan och hela köret.

Den där kvinnliga vätesuperoxidprodukten (eller vad de nu använder) skrattade högljutt åt detta.

– Teologiprofessor! Trolleriprofessor! Är det inte samma sak det?

Amerikanen frustade lättad med. Penny log ansträngt och Esso fortsatte att se fåraktig ut. Han har bara två lägen, det dumdryga som markerar att han är gymnastikdirektör eller vad det nu kallas och det fåraktiga som anläggs när folk talar om sådant som går över hans intellektuella horisont, dvs allt som inte handlar om gymnastik och idrott.

Jag beslöt mig för att umgås med min ende egentlige vän, en irländare vid namn Black Bush – på intet sätt släkt med den amerikanske presidenten. Irländaren var redan med på partajet så det var bara att hämta ett glas i köket, slå upp och ta för sig.

Det rev till i maggropen och världen började kännas drägligare.

– Var är Sika? undrade jag.

Penny flackade till med ögonen på ett sätt som vår bekantskap under ett tämligen långt äktenskap har lärt mig betyder fara av något slag.

– Hon är hos mormor.

– Ja, det är kanske lika bra.

Penny var mycket allvarlig.

– Ja, det är det, sade hon enkelt.

– Hon är väl frisk?

– Klart hon är frisk. Det finns inte minsta kroppsliga fel på henne.

– Då så, sade jag.

Men jag kände att jag snuddat vid något som definitivt inte var bra.

Min dotter är mig kärare än något annat. För att dämpa den oro som planterat taggiga blomster i min själ tog jag mig ett nytt glas gyllenbrun gudanektar.

Det hör till livets konstiga artitmetik att första glaset är mycket mera värt än det andra.

Kapitel 2

E n stund senare hade jag fått lite tilltugg till whiskyn. Penny hade med sedvanlig flyhänthet fixat en assiett med sandwichar, räkor, lax och övermogen gorgonzola. Sällskapet hade städat till sig om man undantar Luther som dräglade och tiggde vid smörgåsfatets rand. Jag var i full färd med att berätta om min resa. Man visade eller hycklade intresse runt omkring och som sann humanistteolog tar jag dessa två ting för desamma och lika goda. Saliga äro de som kunna dölja vad de tänker ty de skola besitta de högsta ämbetena.

Hur det sedan går kan man studera på t ex Hieronymus Boschs Yttersta domen där förskrämda kyrkliga och världsliga härskare kravlar upp ur gravarna med mitror och kronor på huvudena medan djävlar som är korsningar mellan råttor, fåglar och insekter, släpar bort de fördömda till evig pina i ett gulflammande helvete.

– Egentligen var det en resa för institutionens räkning, sade jag. Vi skulle knyta kontakter med grekiska forskare och samtidigt uppleva grekisk antik kultur. Det var jag och två av mina docenter, Erik Vlor och Moses Pyhréll. Han heter faktiskt Moses – jisses vad han måtte ha blivit retad i småskolan! Färden var fantastisk. Himlen blå utan moln, Egeiska havet turkost, vinet kådigt och ruinerna så vita i solgasset att man blev bländad.

På kvällarna satt vi och berättade skrönor för varandra om grekiska hjältar. Ikaros tankeflög över himlen, Daidalos byggde sin psykotiska labyrint, Odysseus gungade fram på hexametervågor och Penelope väntade kvinnodygdigt på Ithaca. Vi var förresten där också. Ön består av två stora kritberg med en dalgång emellan. Den ligger på Greklands västkust ute i Joniska havet. Och givetvis högläste vi ur Odysséen om Odysseus hemkomst och förnedring, bågskjutningstävlingen och mordet på friarna och deras frillor.

De två civsociologerna vid Pennys institution (till skillnad mot mig styr hon sin institution med järnhand, så har hon – också till skillnad mot mig – en betydande position på institutionen; hon är sekreterare) föreföll att vara så ointellektuella som bara akademiker mäktar och Esso var tydligen på väg att somna när han i halvdvala uppsnappade något väsentligt:

– Bågskyttetävling?

Jag berättade inte utan viss vällust om hur Odysseus ensam förmådde spänna sin båge och hur han sköt pilen genom skafthålen i tolv yxor. Sedan gjorde han rent hus med inkräktarna, och deras promiskuösa slynor till pigor tvingades att gråtande dra sina döda älskares kroppar ut ur borgen och stapla dem i en hög. Därpå fick de grundligt avlägsna blodfläckarna från stolar och bord med vatten och tvättsvampar och så hängdes flickorna utan förbarmande i skeppståg ovanför porten som duvor och trastar i snarorna vilka en jämmerlig död dem beredde, och de med fötterna sprattlade än någon stund, men ej länge.

För min inre syn såg jag den där lystna USA-importen och hans sugna Mia möta döden ute i vår trapphall. Pennys gymnastiksadist kunde gott gå samma öde till mötes. Jag har aldrig tålt gymnastiklärare sedan vi i realskolan i Flen hade en fänrik i reserven och med guldmärke från GCI på bröstfickan, som hånflinande tvingade oss till övningar så helvetiska att de kunde passa i högerdelen av vilken Boschtriptyk som helst.

– Usch så grymt, tyckte Penny och avsåg det jag skildrat högt.

– De var inte bättre då än nu, sköt Mia med höhåret in. Om man tänker på det vidriga mordet …

– Det är verkligen intressant att höra dig berätta Odd, avbröt Penny och gav Mia en blick som skrek Tyst på dig! lång väg.

Jag tittade uppfordrande på Mia men hon knep ihop sin övre läppstiftssmetiga rundmuskel om hästgaddarna.

– Var var ni mera någonstans? undrade Penny.

– Det borde du veta, sade jag och gav en bit gorgonzola åt Luther som tyckte det luktade skit och blev mycket lycklig över denna generösa vänlighet från min sida. Om inte annat har du väl fått vykort?

– Det vet du ju hur lång tid sådana tar på sig, menade Penny. Vi får säkert de flesta långt efter det att du kommit hem. Vad var det där Boschkortet för något?

Jag höll en föreläsning om hur Bosch skildrar den medeltida uppfattningen om synd och straff i en tredelad målning som vi upplevt på Museo del Prado i Madrid.

– Till vänster ser man paradiset med Adam och Eva. I mitten på den stora bilden – så särskilt stor är den förresten inte – försiggår alla de erotiska lekarna i den jordiska lustgården. Nakna människor äter röda frukter som är symboler för könsakten och paren har oblyg sexualakrobatik för sig. Sedan på bilden till höger ses hur de syndiga straffas evinnerligen i helvetet. Liderliga kvinnor tvingas älska med padd- och ödleliknande djävlar, syndare äts upp av ett fågelhövdat odjur som sedan skiter ner dem i en brunn full av träck och spyor. Andra är fångade i musikinstrument, har flöjter instoppade i ändtarmen eller tvingas åka skridsko ner i en iskall vak.

– Skridsko? vaknade Esso till.

Ingen brydde sig om honom.

– Låter läskigt, utlät sig Mia. Varför ska man straffas för sex? Har Gud försett oss med könsorgan vill han väl att vi ska använda dem också!

Hon skrattade vulgärt åt detta och hennes amerikanske älskare skrattade ansträngt med. Jag såg dem för mig i helvetet, hon med ett flädermusvidunder bitande i bröstet och han uppvaktad av en kättjefull sugga i nunnedok.

– Medeltidens människor betraktade det sexuella med misstro, upplyste jag. Akten var till för att reproducera släktet, inget annat. Sexuell njutning ledde till helvetet. Det finns visserligen en forskare, som menar att Bosch tillhörde en kättarsekt, adamitema, som påstås ha haft sexuella riter för sig, men den teorin håller inte.

– Jag tror i alla fall, muttrade Mia med den korkades envishet, att den där Bosch gillade sex. Vad vet du om det bara för att du varit i det där muséet och tittat?

– Odd håller på och skriver enbok om medeltida tänkande, upplyste Penny. Så han vet nog vad han pratar om.

Det blev tyst. Jag utnyttjade tystnaden till att peka på reproduktionen av Höskrindan på väggen över den nu utslagne Esso.

– Titta på den där, uppmanade jag. Jag såg den också på Prado. Höet är världens frestelser, pengar t ex. Alla följer hölasset, vanliga människor såväl som kungar och påvar. Och se hur människorna slåss om höet och river åt sig så mycket de kan! Nunnorna där nere har fått tag i hö och stoppar det i påsar. Och överst på hölasset är ett par liderliga kärlekspar – lutan är symbol för det manliga könsorganet.

– Tjosan då! tyckte Mia och tittade med nyvaket musikintresse närmare på lutan.

– Ängeln på lasset är den ende som ser mot himlen och Jesus. Kärleksparen lyssnar mera på Djävulen som spelar flöjt med sin långa näsa. Och ingen ser vilka som egentligen drar lasset. Titta där! Det är djävlarna – halvt djuriska figurer – som för hela skrindan iväg mot helvetet. Detta är den sanna bilden av hur människorna på medeltiden såg på tillvaron. Och den kan gälla än.

Mia Elanto hade blivit tyst och aningen blek. Hon riktade ett par ganska vackra bruna ögon mot mig och frågade:

– Tror du på Gud, professorn?

Jag nickade.

– Det gör jag. Var så säker på att han finns.

Hon log hastigt:

– Det måste du förstås. Du är ju präst.

Jag skakade på huvudet:

– Har varit visserligen men jag avsattes för länge sedan. Jag måste inte tro. Det måste ingen. Men jag tror – eller vet snarare.

– Och helvetet – tror du på det?

– Mer eller mindre. Men inte som man gjorde på medeltiden. Inte så grymt.

Hon teg en lång stund och sade sedan:

– Ja, somliga borde få komma till helvetet. Mördare. Sådana som mördar unga oskyldiga människor som inget ont gjort.

Det drog egendomligt kallt genom rummet och Penny fick brått att fösa iväg gästerna.

– Odd har rest långt. Han behöver vila.

Något hade hänt medan jag varit borta men jag skulle inte få reda på det den kvällen. Som det inte lönade sig att fråga, svepte jag whiskyn, reste mig upp, gäspade demonstrativt och höll med min trettio år yngre hustru om att det kunde vara dags att spela slutpsalmen för denna gången.

Friarna dröp av och man och hustru kröp i säng. Försök gjordes att spänna bågen och sända pil genom skafthålet, men bågen var som den brukat senaste åren, slapp och oförmögen att skjuta pilar.

Med en känsla av att allt var åt helvete somnade jag och drömde giftgröna drömmar om att Sika mördats av ett gäddhövdat monster, till dess morgonljuset väckte mig till en ny dag.

Kapitel 3

E n brännande varm juni hade fått våra bambubuskar att bli gula som japaner i gamla Bigglesböcker. Penny hade struntat i trädgården. Gräsmattan, sådan den nu en gång varit, var förvandlad till urskog för kaniner, med vitgula eller violettskiftande frövippor. Rosorna såg ut som hopkramade fusklappar efter någon storskrivning i naturens skola och en delegation icke inbjudna mörkögda vallmokardinaler prunkade så gott det gick med halva hattar intill altanväggen.

När jag for utomlands söndagen den 7 juni 1992 var Skåne redan våldtaget och belägrat av hettan. Ockupationen hade sedan, efter vad Penny upplyste, fortsatt så gott som oavbrutet. Det var ensartat i större delen av Sverige och skogsbränder rasade lite varstans. Största olyckan var dock enligt hustrun att potatisen hade vägrat växa hos den byträdgårdsmästare hon anlitade. Knölarna hade visserligen varit små och mjälla som den allra första nypotatisen, men så få att de nu tagit slut.

Penny var i full färd med jag vet inte vad allt för nervösa aktiviteter i huset, då jag vaknade. Mot vanligheten var hon på dämpat humör trots semester och övermåttan soligt väder. Det låg hemligheter och hot i luften som om hon i lönndom beställt tid hos vår doktor för att kolla mitt blodtryck och mina levervärden mot min vilja och nu väntade sig det bråk som alltid följde på en sådan förrädisk handling.

– Vill du ha frukost på altanen?

Det var ett så pass generöst erbjudande att jag började oroa mig. Var det något extra obehagligt på gång?

Tveksam som en råtta till en doftande ostbit på vippande metallplatta, tackade jag ja till erbjudandet.

Jag stack ut nosen på altanen och vädrade men ingen stålfjäder utlöstes. Hungern förjagade så alla betänkligheter.

– Du ska få posten, meddelade så den övermåttan tjänstvilliga Penny.

Det var något olycksbådande, hotfullt eller farligt med hennes röst. Om jag frågade skulle hon bara förneka.

Ändå sade jag:

– Jag drömde otäckt om Sika i natt. Allt är väl väl med henne?

Penny tvekade någon sekund och sade sedan:

– Sika är frisk och välbehållen. Hon kommer hem i dag. Är ivrig att få träffa dig.

Välbehållen! Som om hon varit med om en trafikolycka. Det gnagde i mellangärdet på mig.

– Hon är väl inte med barn, kastade jag fram och tappade samtidigt en bit mörkt fullkornsbröd på den osopade altanen. Den trogne Luther som dräglat på mina knän i blind tro på en nådig högre makt, fann nu att tron verkligen var saliggörande och att den som tror han skall vederfaras under från ovan. Biten försvann i hans inre snabbare än en GB-glass skulle smälta i Helvetet.

– Barn! fräste Penny. Det var det löjligaste. Vad tror du om din dotter?

– Hon är väl din dotter också, svarade jag och försökte se oskyldig ut.

Penny vände på klacken och försvann harmset in i huset. Strax följde ett Gene Krupa-solo på kökskastruller. Hon slog inte sönder porslin, så riktigt arg var hon inte.

De där experterna på civilisationssociologi borde undersöka varför kvinnan långt efter utträdet från den intima till den offentliga sfären fortfarande använder köksutensilier när de vill uttrycka sin ilska. Jag har träffat tillräckligt många av Pennys skyddslingar för att veta att kvinnan i det gamla hemska manssamhället var förvisad till intimsfären, det vill framför allt säga köket, men att hon sedan via ungdomskulturerna kom ut i den offentliga sfären. På ren svenska innebär det att kulturskapare som raggare och liknande tog med sina tjejer ut i bilarna, drog över dem på motorhuven och lät dem putsa krom. Typiskt kvinnliga sysslor alltså men utförda i den offentliga sfären. So what?

Nu har åtminstone trettio år gått sedan raggarnas jämlikhetsinsats men när Penny blir arg går hon ut i köket och trummar på kastruller! Varför studerar inte dessa vansinniga civilisationssociologer detta fenomen?

Inte var det gårdagskvällens hångelparty som tryckte henne i varje fall, något sådant skulle inte någonsin trycka henne. Hon ansåg sig ha all frihet i världen i förhållande till mig och ångrade aldrig någonsin sina frekventa brott mot äktenskapskontraktets många paragrafer. Hon hoppade över skacklarna lika ofta som en höjdhoppare över ribban och precis som samme höjdhoppare blev hon irriterad enbart om försöken misslyckades.

– En sådan träbock, hade hon utlåtit sig om en ung man som vi träffat på en badstrand i Halland och som visade Sika större intresse än modern. Dock hade hon numera lärt sig att det finns unga män som anser henne för gammal fast hon bara är 35 och mänskligt att döma bör ha mycket att ge i Amors tjänst ännu.

Jag överdriver förstås – hon är inte någon slampa. I varje fall inte någon dålig slampa.

I varje fall inte någon riktigt dålig slampa.

Kapitel 4

P enny är inte långsint. Hon var snart tillbaka på altanen och bevakade mig som var jag en sällsynt djurhona som mot vanan parat sig i fångenskap och nu förväntades föda något sensationellt.

Hon kretsade oroligt kring min person där jag njöt frukostägget och smörgåsarna gjorda med grovt, tyskt fullkornsbröd och rester från gårdagskvällens orgie. Till detta serverades all post som anlänt under tre veckor. Ett tag föreställde jag mig att det dova hot som jag anade i hustruns sätt hade med posten att göra. Hon hade enligt order öppnat alla kuvert och visste förhoppningsvis vad där stod.

Låg det kanske och tickade en tidsinställd bomb bland breven? Hade någon kommit på att jag i yngre och potentare dagar blivit far till hennes barn och krävdes jag nu på underhåll för en tjugo-trettio år? Eller var jag stämd inför domstol därför att jag ärekränkt någon ömhudad egotrippad gudstjänare i en av mina humanistteologiska artiklar? Hade jag kört för fort mot någon automatisk kamera i Lund och var fotograferad och hotad med körkortsindragning? Eller var det skattmasen som ville ha revision av handelsbolagets ut- och ingifter??? Eller var det ett av de ganska vanliga anonyma hatbreven som beskyllde mig för liderliga utsvävningar och annat som jag gärna varit med om, ifall jag haft kompetensen. Som en giftig liten orm kunde det förgörande brevet lura bland de andra oskyldigare.

Det var åtskilligt i posten som jag måste be min sekreterare besvara och så hade förstås en länge väntad bok äntligen uppenbarat sig på Universitetsbiblioteket och varit tillgänglig för mig där till och med föregående vecka. Min sekreterare skulle få beställa den på nytt. Man ville ha min medverkan i ett radioprogram som gått för ett par dagar sedan och så skulle jag äntligen få författa en essä till en kulturtidskrift jag gillar – deadline gick denna den sista junidagen.

En klasskamrat hade gått ur tiden och en vän hade skrivit och upplyst mig om detta. Nå karlen var ju 63 år gammal och vad kan man annat vänta sig vid den åldern? Ingen skulle t ex bli det minsta förvånad om jag lade näsan i vädret helt plötsligt, det var jag övertygad om.

Solen steg bortifrån Lunds Domkyrka till ovan slätten och öste ner brandpilar över byn Borgered vid Öresunds strand. Bortom strandängarna vid vår häck