Högsta rätt

By Jean Bolinder

En hänsynslös och ifrågasatt affärsman faller död ner på scenen mitt under ett tal. Obduktionen visar att dödsorsaken är en hjärnblödning igångsatt av stress, men trots det blåser det upp en storm bland svenska medier och en hatisk stämning piskas upp. Jörgen Bundin, som för tillfället undersöker den svenska affärsmannen, börjar ana oråd och när ytterligare en person blir mördad inser han att tiden är knapp. Snart befinner han sig i en härva av politik, pengar och hämnd på jakt efter en mördare som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 5, 2021
• ISBN: 9788726783353

Book preview

vittne.

Första kapitlet

Anna Caroline och hennes kompis Lena Lind gungade tvilling. Skuggorna kastades mot sandgropens kant, krympte när flickorna kom rutschande nedåt och sparkades av de rytmiskt arbetande benen blixtsnabbt upp i äppelträdet. Där förenade sig de mörka fläckarna med grenar och gröna blad bråkdelen av en sekund innan de två pendlarna åter slog bakåt och sög med skuggorna ned i sanden.

Magnus, ettåringen, lekte naken med en opedagogisk och batteridriven månfarkost i hagen på altanen. Hustru Marianne packade kläder inne i sovrummet. Själv vilade jag i hängmattan under plommonträdet. Den vanligtvis hårt arbetande journalisten Jöran Bundin kopplade nämligen av från allting. Det var den 20 maj och min semester skulle börja nästa dag.

Bin surrade i lövverket ovanför mig, solen silades genom trädkronorna och kastade guldglansiga fläckar på marken, en ljum vind blåste utifrån Öresund och gräsmattan var ljusgrön överallt utom på den öppna fläck där vi brukar spela krocket: där hade barnens eviga rännande mer eller mindre lyckats ta kål på den späda grönskan. En motorcykel smattrade och hostade sig fram längs Västkustvägen och Anna Caroline och Lena övergick till att med gälla barnaröster gräla om en röd plastmugg. Lena lyckades tillskansa sig det åtråvärda föremålet och Anna Caroline jagade henne runt bokbersån.

Himlen var sorglöst ljusblå bortom plommonträdets virrvarr av kvistar och löv och Marianne frågade om jag skulle ha min skepparmössa med i packningen. Månlandaren kravlade sig en bit framåt, stannade, snurrade blixtrande och fräsande sin radarskärm, sänkte ner och lyfte åter upp två astronauter i en plastkupa och satte sedan ny fart framåt, allt beledsagat av ettåringens hörbara glädje och något destruktiva ingripanden.

Nästa morgon skulle hela familjen stuva in sig i den med tiden allt mer nerkörda Nalle Puh — Ford Taunusen som köptes begagnad samma år Marianne och jag gifte oss. Vi ämnade lämna vårt skånska Bjärred och fara till Dalarna innan turistinvasionen satte in. Där var det meningen att vi skulle ha det avstressat och skönt långt borta från Skånes Allehanda och dess redaktion. Under en månads tid fick syföreningar hålla auktioner för välgörande ändamål, affärer öppnas eller skaffa sig nya lokaler och Öresunds badvatten för femtioelfte gången befinnas vara livsfarligt utan att Jöran Bundin infann sig, beredd att skriva små intresseväckande notiser, en vetgirig allmänhet till fromma.

Någon timme senare åt vi middag på altanen. Barnen sändes i säng och Marianne och jag slog oss med kaffe och pipor ned framför TV:n. En lugn kväll, tidigt sänggående och en natts ostörd sömn var vad vi såg fram emot.

TV-programmen utgjorde som vanligt en skön blandning av samhällstillvänt och samhällsfrånvänt. Jag ville se en amerikansk supershow på kanal ett men Marianne röstade på något sätt ned mig och vi engagerade oss i stället i tvåans Vita män i Bianne.

Vi fick reda på att Bianne är en liten stat i Östafrika och att landet regeras av presidenten Lobutti. Denne mörkhyade gentleman intervjuades i sitt magnifika presidentpalats och man behövde inte mycket skarpsinne för att komma underfund med, att vad Biannes mr. president än var, så inte var han vänsterradikal. Han varnade för den kommunistiska smittan, som enligt vad han fruktade skulle åstadkomma världens snara undergång om ingenting gjordes. Därpå yttrade han sig i synnerligen varma ordalag om USA, som sades stödja hans land på ett lika generöst som osjälviskt sätt. Reportern antydde att stödet egentligen gällde den sittande regeringen, något som med hetta förnekades av statsöverhuvudet.

Presidentens palats kontrasterades därefter med de hyddor som folket bodde i, hans enorma parkanläggningar med springbrunnar, välklippta häckar och snörräta gångar varvades med bilder av det ytterst primitiva jordbruket och hans bilsamling med bl. a. två Rolls Royce förevisades samtidigt som det påpekades att landet nästan helt saknade vägar.

— Måste vi se det här? sade jag till Marianne. Det är precis samma gamla visa som de drog i Lamcoreportaget för ett par år sedan. Jag orkar inte med de där TV-radikalerna i kväll!

— Nej, du är då inte speciellt radikal av dig, anmärkte min hustru och lät sur. Det är bara nyttigt för dig att se, att allt här i världen inte består av syföreningar och kommunalstämmor.

— Skulle du vara radikal du då? Som röstade på Centern? Det var verkligen en intressant ideologisk manifestation, gruffade jag. Centerextremist — finns det över huvud taget något sådant?

En intervju med oppositionsledaren Leo Felis, av sina anhängare kallad Lejonet, vidtog. Lejonet var en liten tjock herre med stort huvud, kraftig näsa och nästan ingen hals. De djupt liggande ögonen såg mörka och fanatiska ut och han hade ett intensivt, nästan hetsigt sätt. Fria val skulle, hävdade han, ögonblickligen föra honom till makten. Och kom han väl dit, skulle de utländska företag som nu med regeringens samtycke utsög landet, förstatligas. That would be the first thing I would do the very first day … yes, on the morning of the very first day.

På frågan om vari utsugningen bestod svarade Felis att det rörde sig om dels exploatering av landets naturtillgångar av vissa malmer och dels utnyttjande av de infödda som fick arbeta för vad han betecknade som rena svältlönerna.

Reportern hade nu, av den belåtna minen att döma, kommit dit han ville. Kameran zoomade in sig på en stor anläggning med vita, raka väggar och skylten Senferverken uppe på det platta taket.

— De svenska Senferverken har på mycket kort tid arbetat sig fram till att bli en av världens ledande tillverkare av färg-TV-apparater, berättade reportern. Denna expansion har börjat efter det att fabriken flyttades från Solna ner till Bianne. Vi ser här företagets jätteanläggning. I denna fabrik arbetar ett hundratal svenskar och 4500 infödda arbetare.

Bilder från arbetsplatserna liksom från de anställdas hem visades. Tjänstemän och arbetare intervjuades. Jämförelser mellan gruppernas löner, levnadsstandard och bostäder gjordes och det framgick att medan de vita svenska tjänstemännen levde i luftkonditionerade, tämligen komfortabla villor, bodde de infödda i baracker, visserligen bättre än de hyddor som visats inledningsvis, men dock mycket anspråkslösa vad gällde komfort och utrustning.

— Fy fasen vad det här programmet är vinklat, muttrade jag för att provocera Marianne. Du ser ju själv att de infödda fått det bättre tack vare det här företaget.

Till min förvåning nickade hon.

— Jag håller med om att det inte är så objektivt som man skulle önska, sade hon, men klart är ju i alla fall att det råder orättvisa skillnader.

— Orättvisa skillnader, mumlade jag, tycker du kanske att vi skall flytta ut från villan och bosätta oss i Carolines lekhus i trädgården bara för att folk på andra sidan jordklotet har det som de har?

Hon teg, antingen det nu berodde på att hon fann min replik dräpande eller dum. Programmet hade gått över i en studiointervju.

Utfrågad — eller kanske skulle man snarare säga anklagad — var Senferverkens vice verkställande direktör, Bruno Löfgren. Det visade sig vara en grovt byggd man med mörkt bakåtstruket hår, lång och vid spetsen ganska platt näsa och en liten tangorabatt som fick honom att se ut som en enklare flickjägare från något av våra stadshotell med dans för mogen ungdom.

Reportern frågade med ett snett leende om direktör Löfgren trodde att det fanns något samband mellan fabrikens snabba expansion och de låga löner som betalades till arbetarna.

— Nej det anser jag inte, svarade Bruno Löfgren och strök sig nervöst med fingrarna genom håret. Vi tillverkar visserligen våra apparater till ett mycket konkurrensmässigt pris, men att vi kan göra det beror inte på någon underbetalning av våra arbetare utan på att vår konstruktion bygger på ett patent — en svensk uppfinning f.ö. — som revolutionerat TV-apparaterna. Att vi placerat fabriken i Afrika anser jag vara ett exempel på praktisk U-hjälp.

— Ni menar alltså att det inte råder någon standardskillnad mellan de vita tjänstemännen och de färgade arbetarna? insköt reportern snabbt.

— Visst gör det det, men det råder alltid skillnad mellan utbildad och icke utbildad arbetskraft vad gäller löner. Så har vi det i Sverige med och i alla tider har …

— Men nog är väl skillnaden större här än på den svenska arbetsmarknaden, avbröt reportern. Se bara på bostäderna …

— Er jämförelse är alldeles oriktig, svarade Bruno Löfgren och fortsatte att kamma håret med högra handens fingrar. Alldeles felaktig. Vad som skall jämföras är hur de här negrerna hade det förut och hur de har det nu. De har fått det kolossalt mycket bättre tack vare Senferverken. Arbetstillfällen för 4500 stycken, bättre bostäder, bättre mat.

— Men, insköt reportern, och såg ut som en orm beredd att hugga, vi har intervjuat vad ni kallar de här negrerna och de verkar inte att tycka att de har fått det bättre, tvärt om säger de att …

— Så är det alltid, sade Bruno Löfgren, gör man något för folk vill de bara att man skall göra mer. Tacksamhet vet de inte vad det är.

— Ni menar alltså att era färgade arbetare borde vara tacksamma mot er, sade reportern.

— Ja, det gör jag, svarade Bruno Löfgren fast och såg rakt in i kameran.

Tydligen ansåg reportern detta yttrande vara så graverande att det blev mest verkningsfullt att låta Bruno Löfgren få sista ordet. Den vice verkställande tonades bort allt medan han kammade sitt hår med fingrarna och lätt fåraktigt stirrade in i kameran. Paus inträdde i väntan på nästa program.

— Jaha, sade Marianne, det här blir säkert en ny Lamcogrej fast ännu värre. Jag skulle inte vilja vara i den mannens kläder. En sån klumpeduns! De här negrerna va!

— Ja, det var inte speciellt diplomatiskt, höll jag med. Men hur som helst med den saken. För min del kommer jag inte att bry mig det bittersta om den här affären.

Sällan har någon sagt något som haft mindre med sanningen att göra.

Andra kapitlet

Telefonen ringde en halvtimme senare. Ytterst motvilligt förpassade jag mig in till den. Telefonsamtal innebär nästan alltid besvärligheter för en journalist. Men nu skulle jag ha semester, och jag räknade därför med att det skulle gälla något trevligare än en hastig utryckning till en eldsvåda eller bilkrock.

Det var redaktionssekreterare Larsson som ringde. När jag hörde hans grötiga röst var jag starkt betänkt att lägga på luren. Dumt nog lät jag bli.

— Såg du det här programmet Vita män i Bianne? inledde han.

Jag funderade över om det kunde innebära några nackdelar att medge sig ha sett programmet. För att tills vidare hålla alla vägar öppna svarade jag:

— Mmm, lite halvt om halvt …

— Bra! sade han entusiastiskt. Du skall nämligen sätta igång med den historien och då är det bra att du är insatt.

— Jag skall så fasiken, jag skall ha semester och inga vilda hästar i Småland, eller vad det nu heter, kan få mig att sätta igång med den där förbenade historien.

— Hör här, semestern får vänta. Du skall åka iväg nu i natt. Jag har ordnat biljett.

— Du är inte klok. Skall jag åka till Afrika nu i natt. Det var det dummaste. Hör nu här, Marianne har …

— Inte Afrika. Stockholm. Ditt tåg går från Lund 23.51. Jag har ordnat sovvagn. Första klass. Kom inte och säg att jag inte gör allt för dig. Du har bara …

— Hör nu här, sade jag en gång till, jag skall ha semester, Marianne har redan packat, vi skall …

— Det var bra att hon har packat. Du får semester sedan. Ta nu ditt bagage och åk in till Lund. Du kommer till Stockholm ungefär halv åtta i morgon bitti. Sedan skall du knalla upp till Senferverkens starke man Axel Senfer, han har kontor i Gamla stan, uppe vid Stortorget och där gör du en djävulusisk intervju med gubben och ringer ned den till oss, det gäller att koppla på snabbt och du har ju bott i Stockholm, så du känner väl till alla lokaliteter där.

— Bott! Känner väl till alla lokaliteter! Har du fått solsting? Jag flyttade från Stockholm för bortåt tio år sedan och jag har inte satt min fot i den där gigantiska knarkarkvarten sedan dess. Dom har förresten hunnit riva och bygga om hela skiten ett par gånger om under tiden.

— Inte Senferhuset i varje fall. Det är från 1600-talet. Fint skall det vara när det gäller Axel Senfer. Nej, nu får du sno på så du inte missar tåget. Lycka till!

Telefonen sade klick och teg därpå. Själv förhöll jag mig också tyst. Det fanns just inte mycket att säga.

— Jaså, sade min tappra hustru bakom mig, det blir ingen semester. Det begrep jag hela tiden. Jag bara väntade på att något skulle dyka upp.

Upprörd i mitt innersta stoppade jag i en halvpackad väska ner de prylar som jag räknade med skulle behövas. (Det skulle snart visa sig att jag fått med mer av sololjor, eaudecologner, läppstift, trosor och leksaker än jag vanligtvis har bruk för, men däremot bl. a. glömt ta med mig en endaste penna.) Jag tog taxi in till Lund, rusade genom den obemannade biljettspärren, löpte genom den underjordiska passagen och kom anfådd upp på plattformen. Där väntade unge Palmgren från redaktionen på mig och han stack diverse papper i mina händer. Bl. a. ingick tågbiljetter. Jag förbannade honom och hans avkomma intill tredje och fjärde led och bordade ögonblicket därefter tåg 218 som kom inrullande från Malmö. Vagn 62, plats nr 7. översäng. Kupén var i varje fall tom. Alltid något.

Medan jag klädde av mig, tvättade ansiktet och borstade tänderna masade sig tåget från Lund till Eslöv. Väl framme där greps det av utmattning efter sin prestation och blev stående i evigheter, allt medan jag klättrade upp i överslafen, lade mig tillrätta, upptäckte att en kudde var för litet, tog kudden från undersängen också och försökte somna.

Att sova visade sig emellertid allra först vara en svår prestation. Det hade hänt lite för många och lite för oväntade saker för att det riktiga lugnet skulle infinna sig. Jag tände sänglampan som satt för högt upp och lyste för klent för att vara till någon verklig nytta och i dess sparsamma sken bläddrade jag förstrött i Lamco i Liberia av Torsten Gårdlund. Larsson hade sänt med den, om för att göra sig kvick eller ej vet jag inte. Av förordet inhämtade jag att Lamcoreportaget i TV hösten 1966 enligt vad professorn menade byggde på otillräckliga insikter och att boken var avsedd tillgodose ett upplysningsbehov och var tillkommen på eget initiativ.

Lamcobråket hade — det mindes jag — varit ganska intensivt och det hade också uppstått het debatt om Gårdlunds bok. Skulle nu Vita män i Bianne orsaka lika mycket rabalder eller var folk trötta på den sortens diskussioner?

Tyvärr kom jag inte mycket längre än till första kapitlet innan sömnen kom emellan mig och Gårdlunds försvar av Lamco. Jag sov mig oroligt genom Småland och Östergötland och vaknade i sörmländsk grågrön gryning. Ljusomflutna sjöar, grått dis och stillavilande lövträd.

Snart tog morgonljuset och infarten till Stockholm vid. Naturen började visa upp trista spår av storstadens närhet: sönderskurna rullstensåsar, rostiga bilvrak och höghus som cancerknutor i en alltmer tätbebyggd natur. Därpå genom mörka tunnlar in till huvudstadens hjärta.

Solen sken varmt över hus och fjärdar och några rader av August Blanche föll mig i minnet:

Där har vi stolta huvudstaden

Se vad han blänker hela raden

Allt är ej guld som glimmar där

Brist på kredit och pengar är …

Tåget stannade på spår 12 och jag kånkade min väska genom de katakombiska gångarna upp till den stora hallen med marmorgolv och ut i solskenet på Vasagatan. Klockan i Klara kyrka slog tre slag. Kvart i åtta.

Så här tidigt en vårmorgon med svala, nästan lite kyliga vindpuffar och genomskinligt ljus kändes storstadens förgiftade luft skön och frisk. Det blixtrade till i en taxis svarta lack, en sportbil accelererade med ett jämnt men ettrigt stigande motorljud förbi en gröngul folkvagn. En snabbt försvinnande luktförnimmelse av nybakade franska drog förbi med en gammal kvinna och hennes vita brödpåse, en söt flicka i slutet av tonåren sög till sig mina blickar med sitt blonda hår, sin smala kropp och sin mycket följsamma kortkorta.

Larsson hade ordnat med hotellrum åt mig men jag föredrog att logera hos min syster Eva och hennes man. Det är inte ofta man träffar släkten och dessutom hatar jag att bo på hotell. Det blev alltså taxi upp till Wollmar Yxkullsgatan 3 på Söder. Där höll syrenerna — som detta år verkligen fått vänta länge på sydlig vind — på att slå ut och där kvittrade småfåglarna och huset mitt emot min systers var övertäckt med murgröna. På en skylt med två emblem stod det: S:ta Maria Scoutkår. Anslutet till Svenska Scoutförbundet.

Grubblande över om det inte borde ha stått ansluten istället gick jag in i trappuppgången. Den hade gula väggar, grå trappsteg och schackrutade avsatser. Räcket var av trä och hade svarvade bruna stolpar. På en liten inre gård stod en järngryta med röda petunior.

Marianne hade ringt Eva och hon var alltså förberedd på sin brors ankomst. Jag undfägnades med skinka, ägg och starkt kaffe, allt medan jag lamenterade över den orättvisa värld som tvingat mig att uppge min semester och besöka den jäkligaste av städer.

Nu inträffade emellertid det första positiva i hela affären. Det visade sig nämligen att Eva var god vän med en frånskild dam som hette Agneta Kallerström och som var sekreterare på Axel Senfers kontor.

— Vilken tur, sade jag, kan du presentera mig för den där människan tror du?

— Så klart, jag kan. Men nu är hon på kontoret. Det öppnar klockan åtta. Vad vill du ha reda på?

— Ja, en del om Senfer förstås. Och personerna kring honom. Det är alltid bra att ha bakgrund till en intervju.

— Den bakgrunden kan nog jag ge dig. Agneta har berättat en