Då fick jag se en blekgul häst

By Jean Bolinder

När Jörgen Bundin av en slump stöter på den legendariske skådespelaren Erik Fricks uppstår omedelbart ett samförstånd mellan de två männen. Erik har dragit sig tillbaka efter en framgångsrik karriär i USA och bosatt sig i Sverige och vill nu hitta någon som kan skriva ner hans memoarer. Jörgen Bundin tar på sig uppdraget, men under intervjuerna med Erik Frick i hans familjehem inser Jörgen snart att det är något som inte står riktigt rätt till. Familjens övriga medlemmar bemöter honom med stor misstänksamhet och när en av husets invånare skjuts ihjäl bestämmer sig Jörgen Bundin för att gå till botten med sina misstankar ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726783292

Book preview

6:8

Jöran bundin

1

Detta är en kärleksförklaring!

En kärleksförklaring till en 445 cm lång, 166 cm hög och 1400 kg tung Jaguar E-type 4,2 1.

210 DIN hk under den låga, långa motorhuven. En blekgul vindsnabb sportvagn med svart läderklädsel och försilvrade metalldelar.

Min öppna Jaguar E-type! Min fulländade maskin med acceleration som när en häst sparkar, med bromsar som ritar svarta fåror i asfalten medan farten retarderas, med en toppfart på 200 km/timme.

En läderklädd sittbrunn där man sticker in fötterna långt bortom och framför instrumentbrädan, placerar vänstra foten på golvet, beredd att rycka upp på kopplingspedalen när så erfordras, placerar högra foten uppe på gaspedalen med klacken på den lilla utskjutande tappen, inte som i en vanlig bil med vanliga resurser, på golvet. Och högra handen om den korta växelspakens blanka svarta knopp, beredd att vräka in växel efter växel medan varvräknaren pulserar och farten ökar så att nästan vilken annan bil som helst bara blir till en prick i fjärran!

Detta är en kärleksförklaring till min blekgula, låga Jaguar E-type med registreringsnumret BCT 466, med träratt och läderklädd instrumentbräda och med en försilvrad Jaguar på askkoppens lock.

Hastighetsmätare, varvräknare, Battery, Oil, klocka, Water, Fuel. Och knapparnas rader: Hazard Warning, Map, Interior, Panel dim bright, Wiper slow fast, Washer, Fan slow fast och en knapp utan namn och utan funktion.

Den knappen är Magnus knapp.

Magnus är mycket noga med att sköta sin knapp. Han knäpper på den när vi startar, kontrollerar den då och då medan vi kör, knäpper av den ibland och på den ibland allt efter vad som erfordras och så ser han till att den verkligen är avknäppt när bilen har stannat.

Knappen längst till höger på instrumentbrädan är Magnus knapp men i övrigt är den blekgula bilen som kan prestera 200 km/timme min bil. Min och ingen annans bil. Och det står Fil dr Jöran Bundin Bülows väg 4 230 50 Bjerred på den förgyllda skylten mellan sätena. Vem som helst som går förbi min låga, blekgula Jaguar E-type och tittar ner i sittbrunnen ser att det är min bil. Det står där med svarta bokstäver på guldbotten: JÖRAN BUNDIN.

Jöran Bundin, det är jag det och Magnus är min son, 7 år gammal vid det här laget.

Magnus hade börjat i skolan den här hösten men han hade också blivit opererad för bråck ett par veckor efter skolstarten. Och den här oktoberdagen var han fri från Flädie skola och med mig i bilen, därför att han som rekonvalescent kunde påräkna speciella fördelar.

— Ungen gör mig galen, påstod Marianne, min hustru, när Magnus envisades med att kräla runt i hennes medicinska litteratur och rita till detaljer i innanmätet på de personer som skulle illustrera hur vi alla innerst tar oss ut.

— Jag har inget att göööra, försvarade sig sjukledige Magnus.

Endast ett par dagar hade gått sedan en kirurg hade satt kniven i honom men Magnus trotsade detta faktum lika suveränt som han brukade trotsa alla andra fakta som kunde tänkas tala mot hans rörelse-, tanke- och yttrandefrihet. Magnus for omkring som en magdansös med spasmer och ingen skulle kunna tro att han hade blivit opererad i lilltån ens de senaste tio åren.

— Jag ska ha prov, sade Marianne. Och jag kommer att köra om jag inte får läsa i fred.

— Men jag har inget att göööra, upprepade Magnus och lade med färgpenna till utsmyckningsdetaljer i bokgubbens blottade hjärtsäck.

— Snälla Jöran! sade Marianne. Gör något innan jag blir tokig!

Marianne har på, om inte gamla så dock medelålders, dar beslutat sig för att läsa till sjuksköterska. Och det är besvärligt nog även om man inte har två barn, varav den äldsta är fotbollsstjärna i Bjerreds flicklag och den yngste som sagt nyopererad och hemma från skolan. Som tur är för Marianne, har hon mig att tillgå som hjälp när nöden är som störst.

— Jag hade tänkt skriva på min roman … mumlade jag.

— Har du gått här och hängt hela morgonen utan att skriva kan du nog avstå nu med, påstod hon oförstående. Ta med dig ungen och försvinn någon annanstans!

— Utan att skriva! upprepade jag ilsket. Hur många gånger ska jag behöva säga att …

— Att du minsann jobbar också när du går och slår dank! fyllde hon i. Påpekar du det en gång till begär jag skilsmässa! Jag måste jobba och jag kan inte ha Magnus här! Inte dig heller! Ni går mig på nerverna bägge två! Så adjö så länge!

Jag är en medgörlig typ som låter mig hunsas av min omgivning. Så ock denna gång.

— Vi kunde kanske ta oss en tur med bilen, föreslog jag tveksamt. Det …

— Går den? undrade hon ironiskt.

— Det är klart att den går, sade jag sårad. Varför …

— Sedan jag fick ut arvet efter min faster Elisabet Charlotta och du använde det till att köpa dig en för dyr bil har den stått på verkstad fem gånger och slukat det mesta av det som återstod av mina pengar, påpekade hon. Och nu börjar mina föräldrar tröttna på att försörja både mig och dig. Då …

— Okay, svarade jag vänligt. Jag tar med mig Magnus ett tag då. Vi … sticker ner till Falsterbo. Det är en så vacker höstdag att åka öppet. Och Magnus gillar till skillnad från dig en riktig bil.

Hon svarade inte.

— Jag får väl skriva på min bok i natt, tillade jag lidande men hon svarade inte på det heller.

Jag hjälpte Magnus att ta på sig ordentligt. När vi bägge var skrudade i anoraker med vindtäta huvor och skulle åka, sade min för dagen alldeles ovanligt ilskna hälft:

— Och stannar den där riktiga bilen någonstans efter vägen, kommer jag inte och hämtar er, så mycket du vet det. Jag måste läsa!

— Tack, tack, sade jag. Du är alltför vänlig när jag tar hand om pojken och försummar mitt arbete för …

— Arbete, skrek hon uppbragt. Det där kallar jag inte arbete! Du sitter bara och glor över skrivmaskinen. Vad är det för arbete? På två månader har du inte åstadkommit mer än 23 sidor! Och dom är inte ens bra!

— Hej då mamma, sade Magnus som längtade att komma iväg. Jag har en egen knapp i pappas bil!

— Det är bra, sade hustrun i mildare ton. Sköt om dig nu. Och se efter din tokige far!

Min son och jag sjönk ner i sittbrunnens läderfamn. Jag lade in backen, drog ut choken och vred om startnyckeln. Magnus tryckte på sin knapp och motorn röt med 210 goda hästkrafter.

Sakta gled den låga, blekgula bilen ut mellan grindstolparna. Jag vred på träratten och bilen svängde med bakdelen först uppåt gatan. Så lade jag in ettan och vi rullade ner mot Stop-skylten vid Västkustvägen. Så accelererade vi under avlövade bokar och for längs Öresunds höstgråa vågor mot Malmö.

Framför den långa motorhuven väntade äventyret, det var vi säkra på båda två!

2

Det var en otroligt vacker höstdag. Luften var blå av ett dis som fick alla färger att framstå med en särskild lyskraft. Himlen var ljusblå, molnen lätta och vita och luften frisk och mäktig att andas.

Att åka i en öppen bil är som att promenera eller att cykla. Man känner doften från havet och från fälten. För all del också från Lommas vedervärdiga soptipp men … naturen kommer en närmare än om man sitter innesluten i en plåtburk som en annan sardin.

— Härligt va? sade jag till Magnus.

Han nickade belåtet och knäppte på sin knapp.

Lomma och Malmö passerades. Så närmade vi oss Falsterbonäset och for över ljunghedarna ner till de två tvillingstäderna Skanör och Falsterbo, med medeltida anor.

— Här fiskade man för länge sedan, berättade jag för min förhoppningsfulle son. Massor av fisk. Det här näset var känt långt bort i världen för fiskens skull. Det var en enorm tillgång på fisk.

— Får jag en glass? undrade han.

— Neej! dundrade jag över motorbullret.

Lite senare vandrade vi omkring i strandskogen och hörde höstblåsten brusa i de vindpinade tallarna. Sanden var vit och flydde under våra fötter och eftersom Magnus inte fick anstränga sitt operationssår, försökte jag hela tiden hitta fasta vägar att gå på. Bitvis fick jag bära honom och vid ett av dessa tillfällen lyckades han droppa glass innanför min skjorta.

Havet visade sig plötsligt över en sanddyn och stranden låg under oss, vit och ritande en båge längs vattnets grönblå. Långt ute vid horisonten syntes en ångare på väg till främmande länder. Solen var avskärmad av dis men fick atmosfären att skimra som en blåtonad bergskristall.

Några månader tidigare hade stranden varit full av semesterfirare men nu var den öde så när som på en ryttare som kom ridande långt bort i öster.

Några månader tidigare hade hela familjen Bundin legat här och svettats under en brinnande sol. Magnus och 11-åriga Caroline hade åkt i och ur vattnet som om de suttit fast i fjädrande gummiband och Marianne, min kära men för tillfället ilskna hustru, hade utnyttjat sin korta ledighet från sköterskeskolan till att läsa i förväg för att vara beredd inför sista årets prövningar.

Själv hade jag jobbat med mina häxor. Det är kanske en sak som kräver lite extra förklaring:

Jag är fil doktor i historia. Denna vår disputerade jag på en avhandling om de Tullbergska oroligheterna i Skåne på 1860-talet. Det var en förbaskat bra avhandling som på ett nytt och unikt sätt belyste frälseböndernas situation för lite över hundra år sedan och som över huvud taget kastade ett skarpt ljus över de sociala förhållandena i det u-land som Sverige då ännu var.

Hade det funnits någon rättvisa i världen hade jag blivit docent på den avhandlingen. Och så småningom skulle de ha legat som grund för en utnämning till professor.

Men … världen är inte rättvis, speciellt inte den akademiska världen. Mina bedömares oförstånd, bristande begåvning och nedriga intriger ledde till att jag fick nöja mig med att bli fil doktor utan möjlighet till vidare akademiskt avancemang. Det var speciellt en av professorerna vid historiska institutionen, Sven Eskort, som av någon anledning hade ett horn i sidan till mig. Och motarbetade mig på alla sätt.

Någon gång i framtiden kommer man att inse att en enorm orättvisa begicks när jag stoppades. Då kommer domen att falla hård över dem som nu sitter och triumferar. Liksom Oscar Wilde i efterskott fått rätt mot sina belackare, Strindberg fått rätt mot Wirsén, van Gogh fått rätt mot okunniga konstbedömare, kommer jag att få rätt gentemot de småskurna skurkar som vägrat inse storheten i min avhandling. Tyvärr är det då för sent för att jag ska få någon glädje av upprättelsen. Men mina barn Caroline och Magnus kommer att få uppleva den dagen, hoppas jag. Och då ska de förstå hur illa deras far en gång behandlades, hur oförstådd han var när han framlade vad som måste vara en av de bästa avhandlingar i historia som över huvud taget skrivits i detta kulturfientliga land.

Vad gör man när man avlagt en doktorsexamen och inte får fortsätta vid universitetet? Jag har ingen lärarutbildning och längtar verkligen inte efter att bli lärare heller. Roligare kan en begåvad person ha det än att sitta i en kateder och delge omotiverade ungdomar vett och vetande! Terapi, det är vad det är fråga om! Och dessutom har jag, som sagt, inte gått på lärarhögskola.

Avser inte att göra det heller.

En gång avbröt jag en mycket lovande karriär som journalist för att ägna mig åt forskning. Naturligtvis skulle jag väl kunna gå tillbaka till tidningsbanan, skrivkunnig som jag är långt utöver det vanliga men … en dynamisk människa som jag vill inte gärna vända tillbaka, starta från en position som man lämnat för länge sedan.

Och det är här häxorna kommer in. Jag kom i somras på den lysande idén att kombinera min skrivskicklighet och min historiska beläsenhet genom att skriva en roman i historisk miljö. Jag valde 1600-talet, intoleransen och häxbrändernas fördömda århundrade. Och jag läste in mig i häxeriets historia under den långa varma sommaren. Det jag inte tagit reda på om häxor är föga värt att veta. Jag kan alla gamla häxramsor och vet det mesta om recepten på häxsalvor och häxdroger.

Men från att veta bakgrunden till att skapa en levande berättelse, som kan fängsla de många människorna, är steget långt. Och jag hade vid det här laget våndats länge under skaparmödornas tunga ok.

— Titta där kommer en gubbe och rider! sade Magnus och pekade på ryttaren.

— Mmmm, jag ser det. Ska vi gå ner till stranden?

— Vi kan gå och köpa en glass istället!

— Inte nu! Du fick ju en nyss! Kom nu!

Vi kasade nerför sandslänten och kom slutligen ner på den fasta och jämna remsan vid vattnet. Det blåste friskt och kallt och vågorna dånade och fräste. Vitt skum sköljdes upp över sanden och blev liggande i luftiga girlander som jugendutsmyckning längs en kantlinje.

— Ska vi bada? föreslog Magnus.

— Tok heller! Det är iskallt i vattnet nu. Dessutom har vi inga badkläder med oss. Och så är ju du nyopererad också.

— Rinner vattnet in i mig om jag badar? undrade Magnus intresserat.

— Nej, men du kan få en infection … ditt sår kan bli rött och svullet därför att det kommer bakterier i det.

— Får jag en sats lego till då om jag blir sjuk igen? undrade Magnus som lärt sig att sjukdom och elände brukade leda till gåvor på sängkanten.

— Det blir inget bada av! löste jag med ett raskt hugg den gordiska knuten.

Ryttaren hade närmat sig oss alltmer. Han red på en blekgul häst som den fjärde ryttaren i Uppenbarelseboken, han vars namn var Döden och med vilken Dödsriket följde.

Mannen såg ut som döden också. Lång och mycket mager med ögonen liggande djupt inne i ögonhålornas skugga. Han var klädd i en svart rock och hade vidbrättad hatt. En schal hängde elegant ner över ena axeln. Det var något teatraliskt över honom men han hade också en utstrålning som inte undgick att imponera.

Samtidigt fanns det någonting hos honom som skapade fruktan i mitt inre, det är svårt att förklara det utan att verka melodramatisk men … det var som en dunst av ondska och av farlighet. Jag kände instinktivt att den här mannen borde jag vara rädd för. När hans skugga föll över stranden var det som om livet flydde.

Magnus kände tydligen inte något av den där fruktan som genomfor mig för han pekade glatt på mannen och sade:

— Det är ju Tarzan!

— Tyst, väste jag. Nu tittar vi på vattnet. Har du …

— Men ser du inte att det är Tarzan, envisades gossen. Känner du inte igen han. Han jagade bovarna som hade tagit Cheeta för att sälja henne till en zoologisk trädgård och han gömde sig i lastrummet och bevakade att inget hemskt hände Cheeta och när sedan …

— Magnus, sade jag uppfordrande. Nu slutar du med de där dumheterna!

Mannen med de djupt liggande ögonen hade hållit in sin häst. Det var en ädel häst med smäckra muskler och nervösa näsborrar. Mannen lutade sig i en elegant vinkel över dess manke och såg ner på oss.

— Varför ber ni barnet hålla tyst? undrade han. Han har ju rätt. Jag är ju Tarzan!

3

Jag måste erkänna att hans ord fick mig att känna mig förvirrad. Inte nog med att Magnus fick absurda ideer, nu visade det sig att gubben också var djupt absurd. Tarzan! Vad tusan menade han med det?

— Du fick tag på Cheeta och tog henne med tillbaka till djungeln, meddelade Magnus upp till mannen på den blekgula hästen. Ni flög i ett flygplan och sedan hoppade ni i fallskärm. Ni hade var sin fallskärm som ni hoppade i. Cheeta hamnade rakt i famnen på Jane. Och hon tappade soppan som ni skulle ha till middag.

— Det stämmer, nickade han. Du är en uppmärksam liten pojke du. Vad heter du?

— Jag heter Magnus, sade Magnus. Och jag har blivit opererad i magen. Och då fick jag en legolåda och en racerbil som kan rusa med motorn och gå framåt och bakåt och svänga …

— Där ser man, sade han vänligt men under den där vänligheten förnam jag ondskan och farligheten som en klangbotten, där ser man. När man är liten kan det vara riktigt trevligt att vara sjuk om man inte är för sjuk. När man blir gammal, har världen inte så många möjligheter i beredskap för en.

Magnus är i likhet med Carl Michael Bellman en herre av föga djupsinnighet och han tyckte i detta läge att det kunde vara dags att komma fram till väsentligheter.

— Min pappa har köpt sig en Jaguar E-type, sade han. Den går jättefort. I tusen kilometer … och ännu fortare. Jaa, nästan i femtio om man gasar mycket.

— Det var en märklig bil, sade mannen och det ryckte lite i hans mungipor av återhållen munterhet. Vill du sitta framför mig i sadeln och rida? Så kan du säga att du ridit med Tarzan. Det är inte många pojkar som gjort det!

— Det är klart jag vill, svarade Magnus. Fast jag vill hellre hoppa i fallskärm.

— Det skulle vi ha gjort om du inte hade varit nyopererad, svarade mannen mycket allvarligt. Men … doktorn gillar inte att nyopererade personer håller på att hoppa i fallskärm.

— Varför? ville Magnus veta.

— Därför! sade mannen och böjde sig ner och nappade till sig pojken. Magnus försvann upp i sadeln som om det hade varit en hiss han satt sig i och mannen satte sporrarna i hästens sidor.

— Vi ses vid den där märkliga bilen, förklarade han och försvann längs stranden med min son framför sig.

Hans snabba manöver hade fullständigt överrumplat mig. Vad ville han? Tänkte han rida iväg med min son och sedan begära en lösensumma? Eller … var han galen? Kallade sig Tarzan! Det gör väl ingen normal person heller!

Ganska uppjagad och oroad började jag klättra över sanddynerna för att snabbast möjligt ta mig tillbaka till bilen. Men någonstans i mitt inre fanns också den förvissningen att även om det kanske var en ond människa