Jag måste berätta

By Magda Eggens

"Tåghjulen gnisslar och och suckar. Jag sitter på tåget och lyssnar och blir plötsligt iskall i hela kroppen. Jag vill hålla händerna för öronen för att slippa höra ljudet. Det påminner mig om en annan resa som jag aldrig kommer glömma. Jag blundar och försöker värja mig mot minnena. Jag kämpar emot, men tågets hjul suckar och tjuter och jag minns ..."När Tyskland ockuperar Ungern våren 1944 markerar det början på Magdas mardröm. Hennes familj splittras och skickas iväg till olika koncentrationsläger och livet som hon kände det upphör att existera. I boken "Jag måste berätta" skriver Magda Eggens om sitt liv och sina fruktansvärda upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726340129

Book preview

Till Gislaved

Tåghjulen gnisslar och suckar. Jag sitter på tåget och lyssnar och blir plötsligt iskall i hela kroppen. Jag vill hålla händerna för öronen för att slippa höra ljudet. Det påminner mig om en annan resa som jag aldrig kan glömma. Jag försöker blunda och värjer mig mot minnena. Jag kämpar emot, men tågets hjul suckar och tjuter och jag minns:

Det är i början av maj 1944. Vi sitter i en boskapsvagn. Mina föräldrar och mina två systrar Eva och Judith sitter bredvid mig på golvet. Jag försöker sträcka på benen, men där finns ingen plats. Vi sitter hopträngda minst hundra personer i alla olika åldrar. Mammor försöker tysta sina små skrikande barn, några matar dem med bröstet. De gamla suckar och stönar. Det är olidligt varmt. Solen gassar utanför, himlen är blå därute och våren grönskar. Vi sitter där instuvade i en boskapsvagn. Är detta en mardröm eller…?

Kanske vaknar jag snart i min sköna säng…

Jag tittar på min arm för att se vad klockan är. Jag hade glömt att soldaterna hade tagit också min armbandsklocka ifrån mig när de tog mina guldörhängen och mitt guldhalsband. Någon skriker utanför. Vagnsdörrarna stängs. Det blir alldeles mörkt så när som på en liten ljusstråle som kommer från en fönsterglugg uppe vid taket.

Hjälp, jag kvävs! Jag biter ihop tänderna för att inte skrika. Varför händer detta oss, mig och min familj? Vi har aldrig begått några brott. Jag har inte ens skolkat från skolan en enda gång!! Jag är både törstig och kissnödig. Här finns inget vatten och sina behov får man uträtta på en hink framför alla människor. Vi är inlåsta.

Jag vet hur min pappas ögon ser ut fastän jag inte ser dem i mörkret. Sorgen. Maktlösheten. Förtvivlan för att han inte kunnat skydda sin familj. Mamma sitter där uppgiven, med händerna på sin stora mage för att skydda det väntade barnet. Vart är vi på väg? Hur lång ska resan bli? Ingen vet. Alla gissar. Kanske ett arbetsläger någonstans?

Jag andas djupt. Ser mig omkring. Nej stopp, nu sitter jag på ett riktigt tåg. Jag åker första klass. Tur och retur till Gislaved. Framför mig står en kopp kaffe med en varm kanelbulle.

Jag är ju inbjuden till Gislaveds gymnasium för att tala för eleverna och på kvällen ska jag vara på Gislaveds bibliotek.

Visst har jag oroat mig för den här resan. Det är inte första gången jag reser till Gislaved. Jag har varit där förut:

Vid krigsslutet 1945 befriades vi från nazisternas förintelse- och slavarbetsläger. Jag var sjuk och vägde bara 28 kilo. Vi kom med Röda Korsets vita bussar till sjukvård och konvalescenthem i Skåne. Så, med en omgång nya kläder och 10 kronor på fickan, skickades vi till Gislaved för att börja arbeta på Gummifabriken.

Vi skulle börja ett nytt liv och det var verkligen ett nytt liv. Vi hade ingen familj. Vi kunde ingen svenska. Sex ungerska skolflickor sattes i fabriksarbete. Vi skulle sula gummistövlar.

Sextiotre år senare kommer jag tillbaka till Gislaved inbjuden som föreläsare. Då ville ingen lyssna när jag behövde berätta.

– Glöm det! Gå vidare! sa man.

Nu vill människor lyssna och nu vill jag berätta om mitt liv och om hur ödet förde mig till Gislaved första gången.

Och jag måste berätta…

I Kisvárda

Jag heter egentligen Magdolna, men då jag var liten kallades jag för Magdi och här i Sverige säger alla Magda till mig. Jag är inte född i Sverige utan jag fördes hit efter andra världskrigets slut med de vita bussarna. Att jag överlevde Auschwitz och fem andra koncentrationsläger är ett mirakel och därför brukar jag säga att jag föddes på nytt i Sverige då jag var nitton år.

Det som hände mig, min familj och hundratusentals andra under andra världskriget är historia, men för mig är det också en plågsam verklighet som jag aldrig kan glömma. Allt jag kommer att berätta om i den här boken är mina egna upplevelser. Jag är en av dem som överlevde världshistoriens största industriellt genomförda folkmord. Jag överlevde Förintelsen.

Ibland när jag ligger i min säng brukar jag tänka på min barndom och på hur trygg jag kände mig tillsammans med min familj. Att ondska och död hotade oss och att vi skulle jagas som brottslingar i vårt eget fosterland för att till slut föras till förintelselägret Auschwitz, där nästan hela min släkt utplånades, det kunde vi aldrig ana.

Jag växte upp i nordöstra Ungern i en liten stad som heter Kisvárda. Där bodde jag med min mamma, pappa, min ett år yngre syster Eva och min sex år yngre lillasyster Judith.

Vårt hus låg på en gata som hette Varutca. Det betyder Borggatan och gatan ledde fram till en ruin som låg en bit bort. Dit fick vi inte gå, det var för farligt. Tegelstenarna kunde lossna och falla ner i huvudet på oss, sa mamma. På toppen byggde fåglar sitt bo och inne i ruinen sprang det råttor.

En händelse