Ingen väg tillbaka

By Magda Eggens

Jag såg på vattnet och de stora fåglarna. Sakta började jag fatta att vi var fria, men någon glädje kunde jag inte känna. Jag kände mig bestraffad och dömd till livet utan mor, far och Judith. Vi hade varit dödsdömda av nazisterna. Vi hade överlevt. Och solen lyste som om ingenting hade hänt i Auschwitz. Vem märkte att allting hade förändrats? Hur skulle jag kunna leva? I "Ingen väg tillbaka" fortsätter förintelseöverlevaren Magda Eggens sin berättelse om ankomsten till Sverige 1945. Berättelsen om den nyvunna friheten, tryggheten och den hett brinnande önskan att finna ett nytt sammanhang, att möta kärleken. För det fanns ingen väg tillbaka ..."Ingen väg tillbaka" är en fristående uppföljare till "...Vad mina ögon sett". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726340112

Book preview

land

Förord

Vi hade svårt att förstå vad våra ögon såg när de vita bussarna 1945 förde koncentrationslägrens offer till Sverige. Ändå hade vi vetat att miljoner judar, zigenare och politiska motståndsmän förts till lägren. Båtar med judar från Norge hade snuddat vid våra kuster. Danska judar hade riskerat livet för att i små, ranka båtar räddas undan nazisterna över Öresund. Barn och vuxna, som räddats till Sverige, hade berättat om anhöriga, som pinats eller svultit ihjäl i koncentrationslägren…

Inte desto mindre stod vi handfallna, förtvivlade, fyllda av skam vid mötet med koncentrationslägrens offer. Det dröjde innan vi gavs tillfälle att berätta för dem hur glada vi var över deras räddning, säga att vi varit okunniga och inte menat illa med vår tystnad under kriget. Många av de räddade avled utan att ha fått höra detta. Somliga orkade le som tack för all vänligheten, andra var bara apatiska. De dog utan att uppfatta att de äntligen mötts av kärlek.

Har vi lärt oss något av de dåtida erfarenheterna? Idag pågår på nytt folkmord i Europa. Vi behöver påminnas om nazisternas illdåd. I boken… vad mina ögon har sett skildrar Magda Eggens sin barndom i Ungern, färden till koncentrationslägret, dess förnedring och fasor.

Jag känner stor tacksamhet när Magda nu återkommer med en skildring av sina erfarenheter. I den här boken berättar hon om ankomsten till Sverige och sina trevande försök att finna vägen till ett nytt liv. Den vägen är inte alldeles enkel att hitta.

Vi svenskar hade tagit emot koncentrationslägrens offer med alla deras minnen och oläkta sår i själen. Det hade vi gjort med uppriktig glädje. Men vad gjorde vi sedan? Vi gjorde som vi alltid gjort. Sverige behövde arbetskraft, nykomlingarna behövde inkomster. Enkelt löste vi det praktiska problemet. Myndigheterna var nöjda, likaså de flesta hjälporganisationer. Magda hamnade tillsammans med fem andra ensamma flickor i Gislaved. Där placerades de i ett kalt rum fyllt av sängar. Efter en tid nåddes hon av ett brev från Raoul Wallenbergs Hjälpkommitté i Stockholm. I brevet lyckönskades hon på byråkratspråk till sin räddning och till att vi alla stod på tröskeln till en ny värld. Mig tycks brevet bära prägel av vår oförmåga till inlevelse. Men Magda och de andra grät och läste brevet om och om igen. Någon hade skrivit till dem! De var inte alldeles ensamma.

Som så ofta var det vardagslivets anspråkslösa människor som bättre än de högt uppsatta i samhället förstod vad flickorna behövde. Så de bjöds in på kaffe. De togs om hand på julafton, fick lära känna folkets vanor och glädjeämnen. På så vis började flickornas trevande vandring in i det svenska samhället.

Magda Eggens bok lär oss mycket om det förgångna men väl så mycket om vad som krävs i nuet och framtiden. Det gör hon genom att mjukt och stilla berätta om såväl det outhärdliga, som om livets vackraste ögonblick.

Ingrid Segerstedt-Wiberg

Sex unga flickor sitter på sina sängar som frusna fåglar från fjärran land. De har med tvång förts bort från sina varma, trygga hem. De skildes från mor, far och syskon. De kommer från samma land men från olika platser. Sjuka och uppgivna räddades de hit till frihetens land. Ska de våga bygga sig ett bo – eller är det här bara en mellanlandning?

Jag är en av dem, min syster Eva en annan. Vi är alla utan familj, utan vänner…

Det är lördag eftermiddag. Ensamheten sköljer över mig. Det känns värre idag än på vardagarna.

Ibland händer det att jag går vilse i mörkret, där ondskans vilda djur lurpassar på mig. Då kan jag inte värja mig för minnena:

Auschwitz C-lager. Vi ligger på sidan med uppdragna ben sammanpackade i rader på den kalla, fuktiga jorden. Bara slitna klädtrasor skyler våra kroppar. Våra egna kläder har vi fått lämna ifrån oss. Skräcken och rädslan för att bli slagna eller dödade håller oss tysta. Då känner jag hur någon håller på att snubbla över mig. Jag håller handen för munnen för att inte skrika till.

– Jag ska gå till köket, till mamma, mumlar hon.

Jag känner henne. Hon är från vår grannby. – Min Gud, hon har förlorat förståndet!

– Du får inte gå ut, viskar jag. Men hon är redan försvunnen, som en skugga i mörkret. Jag gömmer mitt blankrakade huvud i min syster Evas knäveck. Det här händer inte oss! Jag får inte tänka!

Hon kom aldrig tillbaka.

Högljudda flickröster väcker mig ur mina tankar och för mig tillbaka till verkligheten, till vårt lilla rum med de vita tapeterna. Det är så litet att de tre våningssängarna som står i mitten tar upp nästan all plats.

På fönsterbrädan bakom de ljusa, genomskinliga gardinerna ligger påsar med bröd och andra matvaror huller om buller. Vi har varken kök eller kylskåp.

På de nakna väggarna finns ingenting som vi kan vila ögonen på. Vi har ingenting med oss hemifrån, inte ens ett fotografi. Det enda vi har är minnen.

Här finns det en vit kakelugn. Varje gång jag ser den tänker jag på mormors vackra kakelugn på landet i Vassmegyer. Fast den var mörkröd. På vintern var den skön att luta sig mot. Den värmde så gott. I den här kakelugnen får vi inte elda, men när jag ser den får jag ändå ett slags hemkänsla.

Vi har ett tvättrum. Ovanför handfatet finns en oval spegel och en hylla för de sex tandborstglasen. Där kan det bli trångt på morgnarna eller då vi efter arbetet vill tvätta våra få klädesplagg.

Vår lägenhet ligger i en villa, som kallas Disponentvillan och som ägs av gummifabriken, som vi arbetar i.

Villan ligger i en stor trädgård som sträcker sig ner till ån Nissan, där pilträdens grenar böjer sig över vattnet. När jag vill vara för mig själv går jag ner till ån. Från vårt fönster ser