Smultronlandet: En uppväxt mellan två kulturer och språk

By Beata Lassila

Under krigsförhållandena fick kvinnorna ta över de arbeten som hade hört till männens domäner. Kvinnorna utan eller med barn såg till att de dagliga behoven på hemmafronten fungerade. År 1906 fick kvinnorna i Finland först i världen sin rösträtt. Hemmafruidealet slog inte genom hos de självständigt arbetande kvinnorna. Min mor och hennes väninnor var mina förebilder.
Jag visste att det gällde att ha en utbildning och skaffa en egen framtida försörjning. På så sätt kunde jag som kvinna känna mig fri. Jag fick tidigt lära mig vad ordet jämställdhet hade för betydelse. I skolan behandlades vi flickor och pojkar lika, men det fanns kvarlevor från äldre tider som tyckte annorlunda.

Min familjehistoria berättar om hur det var att växa upp och gå i skola i ett land med två officiella språk och med två olika kulturella uttryck. Hur vi inhämtade våra grundläggande kunskaper i den finskspråkiga skolan i vilken jag hade valt att gå i stället för den svenskspråkiga.

Skolplanen och kunskapsinhämtningen var lika men det skedde på två skilda språk. Skillnaden fanns i de kulturella och lokala traditionerna där man kände sig hemmastadd. I den finska skolan fick man en finsk identitet, i den svenska skolan en svensk identitet. Hos de välbärgade behärskade de flesta både finska och svenska och valde att använda endera av språken efter behov.

Parallellt med samhällsutvecklingen beskriver jag min egen uppväxt i Finland, från barndomen framtill år 1968 då jag som ung och förälskad väljer att flytta till Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: Arvidsons Alltjänst/Arvidson Förlag
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9789198728590

Beata Lassila

Beata drömde en gång att bli konstnär, men den drömmen landade istället i en universitetsexamen i psykologi, språk, litteratur och konstvetenskap. Hon har sedan arbetat som lärare i språk. Hon har dock fortsatt teckna och måla i såväl olja som akvarell, något som slutligen fick henna att börja även med bildväv efter en kurs på Medborgarskolan och det är Beatas egna bildvävar som pryder omslagen på alla de böcker hon givit ut under senare år. Dessa böcker är biografier där hon berättar om sina egna och andra människors erfarenheter av livet.

Book preview

Tidigare utgivna verk av Beata Lassila

Skilmässobarn

- en berättelse om utsatthet och mobbning

(2019)

Diagnos

- en bildningsresa (2020)

Samlade kärleksdikter (2020)

Till Kirsti, min finska väninna

Oma maa mansikka

Muu maa mustikka*

’Eget land smultronlandet

Annat land blåbärslandet’

* finskt ordspråk; egen översättning

Innehållsförteckning

FÖRORD

Smultronlandet FINLAND

PROLOG

DEL 1 BARNDOMEN 1944-1958

1944 – BOMBNINGARNA AV HELSINGFORS

FARMORS SMULTRONLAND

EFTER KRIGETS SLUT

BRÄNDÖVÄGEN 21

BARNDOPET

FILMSTADEN

UTÖKNING AV FAMILJEN

ETT EGET HEM

1951 – DEN FINSKA SKOLAN I PUOTILA HERRGÅRD

BARNDOMENS JUL

TILLBAKA TILL DEN EFTERLÄNGTADE SKOLAN

ETT BESÖK HOS MIN MORS SLÄKTINGAR I ÖSTERBOTTEN

DET ANDRA SKOLÅRET BÖRJAR

EN FÖRSÄNDELSE FRÅN AMERIKA

ETT OVÄNTAT BESÖK

FLYTTEN TILL JÄRVENPÄÄ VID TUUSULASJÖN

EN NY FOLKSKOLEKLASS I JÄRVENPÄÄ

EN SOMMAR I VÅRT NYA HUS NÄRA JÄRVENPÄÄ

SISTA FINSKA FOLKSKOLEKLASSEN OCH SOMMARLOVET I SVENSKTALANDE ANDERSBÖLE

1955 – DEN FINSKA SAMSKOLAN OCH LYCEUM

BOKSLUKARÅLDERN

DEN MODERNA LÄGENHETEN

MORGONSAMLING I SKOLAN

UNDERVISNINGEN I MELLANSKOLAN

SOMMARLOVET I KIVINOKKA (STENUDDEN)

SPANING EFTER EN MYSTISK MAN

SKIDTUR PÅ ISEN

FINLANDSBÅTEN TILL STOCKHOLM

KORKEASAARI (HÖGHOLMENS DJURPARK) OCH SOMMARKOLONIN

FLYTTEN TILL VIIPURINKATU (VIBORGSGATAN)

DEL 2 UNGDOMSÅREN 1959-1968

1959 – MITT SMULTRONLAND I NORRA KARELEN

KLASSENS DUMMA BLONDIN

KONFIRMATIONEN

DEN FÖRSTA KLASSEN PÅ GYMNASIET

NY BOSTAD I LAUTTASAARI (DRUMSÖ)

MITT FÖRSTA FÖRHÅLLANDE

ETT BESKED OM LUNGOPERATION

FOLKHÖGSKOLAN I FRISTAD NÄRA GÖTEBORG

INTRESSE FÖR KONST OCH MUSIK

SOMMARVISTELSE I VIGGBYHOLM, STOCKHOLM

ÄNNU FLERA FASTIGHETSKÖP

DET SISTA ÅRET PÅ GYMNASIET

1965 – STUDENTEN

EN NY BEKANTSKAP

STUDIER VID HELSINGFORS UNIVERSITET

UNGDOMSKÄRLEK

BESÖK TILLL HELSINGFORS

KANSLIST VID UTRIKESMINISTERIET

EN HUNDVALP

1968 – MIN ENDA SLÄKTING I SVERIGE

FÖRFATTARENS TACK

FÖRORD

Jag växte upp i Helsingfors. Min far kom från den finska delen av Karelen som aldrig blev ockuperad. Min mor kom från Österbotten och hade finlandsvenska rötter. Vintern 1944 försvann deras första hem under det häftiga bombardemanget av Vasagatan i Helsingfors. Hela gatan stod i lågor. Jag föddes samma år.

Det fanns en hel del material såsom fotografier, kort, brev, dagböcker, skolkataloger, skolböcker, övningshäften, betyg, sagor och ungdomsböcker, tidningsartiklar och små minnesföremål som jag hittade i en gammal kappsäck nere under källartrappan i vårt nuvarande hus.

Mina barndomsminnen och det som hände under ungdomen överväldigade mig, fångade upp mig i djupa känslor och allvarsamma funderingar. Minnen blev fler och fler. Jag började sortera, organisera och lämna de mindre väsentliga händelserna bakom mig. Jag arbetade koncentrerat på dagarna. Det blir inget skrivande långt in på nätterna som förr.

Hur var det att växa upp efter kriget, framför allt under 50- och 60- talen? Jag ville gärna dela mina upplevelser med andra som kanske kände igen sig och hade liknande erfarenheter.

Jag skriver under pseudonym. Allt är berättat ur mitt eget perspektiv. Jag får stå ensam för de fel och brister som har tagits upp i boken.

Alunda,

februari 2021

Beata Lassila

Smultronlandet FINLAND

PROLOG

Sverige är mitt blåbärsland. Jag har rotat mig i Sverige. Från den forna östliga halvan, Finland, av det forntida Sverige flyttade jag redan som ung. Året var 1968.

År 1966 blev jag förälskad i en stilig Uppsalastudent. Vi förlovade oss. Han ville bosätta sig i Finland. Jag hade ett lovande arbete som kanslist vid utrikesministeriet i Helsingfors och fick ta studieledigt för några språklektioner vid Helsingfors universitet mittemot vårt ministerium över Senatstorget. Min svenske fästman var i början entusiastisk och svärmade för Finland. Han ville stanna i Helsingfors, men han kunde inte. Finska blev för svårt för honom. Han tappade intresset för att lära sig finska. Jag däremot behärskade svenskan rätt så bra och flyttade mina studier från Helsingfors universitet över till Uppsala universitet. Vi bestämde oss för att stanna i Sverige. Jag blev berättigad till svenska studiemedel.

Vi gifte oss och fick två söner som per automatik blev svenska medborgare. Sönerna lärde sig aldrig riktig finska. De kände sig som svenskar. För dem fanns det mormor, morfar, tre morbröder och kusiner i Helsingfors som kunde tala svenska med dem. På så sätt skulle alla förstå varandra.

Jag skriver om mitt liv mellan två kulturer och språk i två skilda böcker. I den första boken berättar jag om min barndom och ungdom i Finland och i den andra boken ämnar jag berätta om mitt vuxna liv i Sverige. Största delen av mitt liv, över 50 år, har jag levt i Sverige, den mindre delen, över 20 år i Finland. Mina tidiga rötter och min släkt har jag kvar i Finland, dit jag stundom intensivt längtar efter att få återvända. Sverige är mina söners land och här skall jag stanna.

DEL 1

BARNDOMEN 1944-1958

1944 –

BOMBNINGARNA AV HELSINGFORS

Min mor har senare berättat för mig om bombningarna av Helsingfors då jag låg i hennes mage. Det var kallt i februari 1944. Rysk radio hade varnat på finska att de skulle flyga över och fälla bomber över staden Helsingfors. De uppmanade i radio att folk skulle söka skydd skyndsamt, omedelbart! Det var en tidig morgon. Min mor och hennes svägerska tyckte att de skulle stanna kvar och sova ut först, såsom det unga paret mittemot i korridoren gjorde. Sirenerna började tjuta våldsamt, alarmera och väcka folk i hela staden. Folk sprang ut, de flesta i panik. Min sedan sex månader gravida mor och hennes svägerska med den lille sonen, min kusin, i åkpåsen sprang i sista sekunden ut genom porten. De sökte skydd i det närmaste skyddsrummet. De blev stoppade av vakterna för att där låg redan många döda. De sprang genom ett eldhav på Vasagatan och lyckades längre bort komma fram till ett skyddsrum som fortfarande tog emot folk. De såg bakom sig hur hela deras gata låg i lågor. Deras flervåningshus hade rasat ner i ett bombnedslag. Nästan alla, grannar och vänner som hade stannat kvar i huset, hade dött eller spårlöst försvunnit. Allt var borta, inte ens några förkolnade fotografier kunde mamma hitta. Det låg någon ihålig gryta i askan och några sönderslagna porslinskärvor från mammas och pappas bröllopsdag.

Kvinnornas respektive makar låg någonstans på fronten. Min far hade blivit kommenderad till Karelska näset. Han arbetade som sjukvårdare på ett fältsjukhus och tog emot lemlästade och sårade tillsammans med de andra vårdarna. Min far nämnde aldrig kriget. Långt senare i livet, då jag hade hunnit bli 40, berättade min far för mig att han hade svårt att sova för att han skulle identifiera liken och samla ihop huvudena och övriga kroppsdelar från liken som skulle skickas i kistor till Helsingfors. Min mor visste ingenting om pappa. Det som hon kunde berätta för de andra var att det pågick en stor rysk offensiv på Näset och att far hade varit stationerad där.

Kvinnorna min havande mor och hennes svägerska fick bosätta sig mitt i vintern under februari månad i ett ruggigt kallt rum med papp på väggarna utan fönsterglas. De frös förskräckligt med spritkök som enda värmekälla. De var unga. Lillpojken hade överlevt men hade fått glassplitter över hela kroppen. Hur de kunde klara sig blev för mig en gåta. Mor höll tyst om saken. Under kriget hade hon fått arbeta som skomakare och tillverka fältkängor. Det var svårt att få tag på mat. Hon fick köa otaliga timmar på Salutorget, dit fiskarna från skärgården anlände i sina båtar och hade med sig strömmingslådor. Mamma blev överlycklig om hon lyckades skaffa fram några ben med lite kött på. Då kunde de koka soppa av benresterna. Mamma och hennes svägerska hade kvar några slantar och ransoneringskuponger. Om man hade små barn eller var havande fick man köpa mjölk och i bästa fall också några gram smör. Potatis och kålrötter lyckades de ibland att få ta på, men inga andra grönsaker eller frukt. Kvinnorna kände till svarta börsen, men de hade aldrig tillräckligt med pengar att handla något från svarta börsen. Dessutom var det förstås olagligt.

Min mor som förstföderska skulle föda. Det rådde kaos på lasarettet. Alla sprang. Till slut kom en barnmorska för att hjälpa mor. Mamma hade svårt att krysta. Barnmorskan blev otålig och nervös. Hon skrek. Hon hade inte tid att vänta. De drog ut mig med en tång. De klämde mitt huvud. Skallen sköts in på den vänstra sidan vilket gjorde förfärligt ont då jag lades att sova på den onda vänstra sidan och jag skrek. Den var öm länge. Jag blev sned i kroppen och huvudet blev hängande åt höger. Mor fick barnsängsfeber och skulle inte överleva. På den tiden fanns ju ingen antibiotika. Den höga febern gjorde att hennes mjölk surnade, och brösten började vätska och ömma. Hon kunde inte amma mig. Det måste ha varit en annan kvinnas mjölk som räddade mitt liv. Doktorn kom fram och frågade om min far och var han uppehöll sig. Han var på fronten och var försvunnen. De frågade också om de fick skicka mig till Sverige som krigsbarn för det fanns möjligheter till en transport. Min mor yrade, kunde inte svara. De skulle vänta ett tag. Febern gick ner, och min mor svarade nej. Doktorn berättade att det var tur att hon klarade sig. Hon var ung, bara 24 år. De flesta kvinnorna gick inte att rädda. Barnsängsfebern var på den tiden en ytterst farlig sjukdom för kvinnorna. Det hade skett ett under.

FARMORS SMULTRONLAND

Efter att jag fötts bodde mamma ensam i det söderblåsta rummet med provisoriskt reparerade fanerväggar och utan fönsterglas. Det var en tidig majmånad, och det drog kallt. Jag som nyfödd hostade och fick hög feber, hade en besvärlig mjölkskorv över hela kroppen, på ansiktet, på kinderna, i armvecken, på benen och över bålen. Det kliade fasligt, och jag rev sönder mig. Jag skrek vilt då mina händer hade blivit stoppade i tygpåsar. Mamma berättade för mig att hon hade lyckats få tag på något slags svart salva av tjära. Den hade hjälpt. Eksemen gav sig och försvann sakta. Jag fortsatte att hosta. Mamma ville lämna Helsingfors och den råa luften från havet och flytta till det lummiga inlandet, till min farmor i Liperi nära staden Joensuu, som låg i den finska icke-ockuperade delen av norra Karelen.

Farmor var en liten svartklädd kvinna med mittbena och mörkbrun hårknut i nacken och med skarpt iakttagande intelligenta ögon. Hon var mycket yngre än sin man, min farfar. Han hade dött vid 90 års ålder, före vinterkriget 1939. Min farmor hade fött nio barn. fem av dem strax före och vid sekelskiftet och resten i början på 1900-talet. Min far var hennes näst yngste barn.

Min farfar härstammade från en större bondgård. Som gårdens yngre son fick min farfar lämna hemmanet till sin äldre bror. Sådana var lagarna då. Han fick hitta sin egen försörjning som dräng i en närliggande by. Efter min farfars död hade farmors äldre söner byggt en ny timmerstuga åt sin mor. En rejäl bastu stod på gården redan från början. Bastun var stabilt byggd av timmerstockar och blev en välsignelse för traktens kvinnor som skulle föda.

Min farmor kunde folkmedicin och hade en egen örtagård. Hon var bygdens barnmorska och sjukvårdare. Från fronten hördes det dagligen kanonskott. Det hände att någon sårad soldat smög sig bakom hennes husknutar eller hade lämnats kvar lemlästad liggande framför hennes dörr. För min farmor kvittade det om mannen var soldat eller desertör, finsk eller rysk. Hon stillade blod, tvättade, smörjde med sin egentillverkade salva, lindade om såren och stöttade benbrott. Hon gjorde egna kryckor och stavar av det som hon hade hittat i skogen.

Farmor hjälpte mig som spädbarn att bli rak i ryggen. Hon lirkade, lekte och gymnastiserade med mig och masserade mig med sina egna medikament och salvor, vände om mig och mitt huvud för korta stunder över till den ömma vänstra sidan av mitt huvud. Mamma höll i öronen då jag skrek hjärtskärande. Farmor hade bestämt sig för att jag skulle bära huvudet rakt. Det skulle få ta sin tid. Försiktigt men säkert. Hostan försvann med farmors egna hemgjorda drycker. Jag blev inte sned eller kutig i ryggen.

Folk tyckte att min farmor, som hade blivit änka tidigt, var en av de klokaste gummorna i byn. Hon ställde upp då folk behövde henne. Hon var barhuvad och enkelt klädd, allvarsam och fåordig, en religiös lutheran med en svart bibel i handen då hon traskade i väg mot kyrkan för söndagens gudstjänst. Hon var liten och senig. Samtidigt strålade hon ut viljestyrka och kraft. Hon ägde sin spinnrock och den lilla vävstolen, för garn och tyglappar som hon kunde byta och sälja. Hon hade sin lilla örtagård. Hon hade den stora murade stenugnen för att värma upp hela stugan, och samtidigt kunde hon laga mat som korngröt till morgon och middag, en gryta av karelsk stek om det fanns kött och morötter att tillgå, baka ett par brödformade runda fisktuppar, karelska piroger och sura saftiga finska hålkakor av rågbröd. Hon fiskade mujka (siklöja), abborre och gädda i de små sjöarna i närheten. Jag minns att det fanns mycket fisk i de kristallklara vattnen. Hon plockade bär och svamp i skogarna. På de gröna kullarna kring farmors stuga växte de saftigaste röda smultron jag någonsin hade sett och ätit i mitt liv. Farmor levde sunt och blev över 90 år, också hon lik sin man.

Mor fick höra om vapenstilleståndet i slutet av sommarn. Det blev tyst. Inga fler kanonskott hördes längre från fronten. Pappa dök upp. Han var nästan oskadad. Han hade träffats av granatsplitter och förlorat hörseln på ena örat. Hans skada låg längre ner i själen. Han var så förändrad att mamma hade svårt att känna igen honom. Han var knäpptyst och berättade ingenting om kriget. Mamma fick aldrig veta vad som egentligen hade hänt med honom på fronten. Pappa gick undan och teg. Han var själsligt förändrad. Han hade blivit hårdnackad och känslokall, hetsade inte upp sig vad som än hände. På så sätt var han en trygghet för oss alla i familjen. Han kramade aldrig oss barn eller lyfte upp oss till sin famn eller lekte med oss.

Pappa hade fått ett halvtidsjobb som assistent på universitetsbiblioteket i Helsingfors. Han hade fått avbryta sina universitetsstudier då kriget började, ta värvning som 27- åring. Före kriget hade han tänkt att studera medicin. Efter