Natten är en näktergal

By Edward Robert Gummerus

Natten är en näktergal är Edvard Robert Gummerus memoarer och består av målande minnesbilder från Helsingfors. I det första minnet står Edvard som liten pojke och ser ut över stadens röda, spetsiga tak. Ett annat minne är det första mötet med den yngre brodern oktober 1909, och den instinktiva svartsjukan hos den förstfödda över att behöva dela föräldrarnas uppmärksamhet beskrivs med exakt precision. Boken skildrar både en personlig uppväxt och ett Finland som präglas av förändringens vindar under 1900-talets början. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2022
• ISBN: 9788728013298

Book preview

Edward Robert Gummerus

Natten är en näktergal

SAGA Egmont

Natten är en näktergal

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1954, 2022 Edward Robert Gummerus och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728013298

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

ALLEGRO

Till minnet av mina föräldrar:

Herman Gregorius Gummerus

24. XII. 1877-18. VII. 1948.

Alexandrine (San) Gummerus

29. V. 1879—9. VI. 1954.

I. VAD JAG VET…

I den dimmiga begynnelsen finns en bild, som är mitt första minne.

Jag står på en stol och trycker näsan mot rutan. Det är ett fönsterutsprång i tredje eller fjärde våningen i ett grått hörnhus med rött spetsigt tak på Ulrikagatan 3 — tror jag —i en stad, som heter Helsingfors. Snett nedanför, i hörnet av ett stort obebyggt område med bergknallar och ett långt staket, ligger ett grått trähus. Det pyser ut ånga från det ibland och det är där jag är född — eller har avlämnats av örnarna, vilket är min mors första version, innan hon regelrätt avslöjar att jag huserat i hennes mage. jag vet också, när jag minns det, att jag kostat min mor stort besvär — fast jag inte har sammanhanget klart för mig. Som så många unga, levnadsglada kvinnor var min mor inte odelat glad åt att vänta ett barn. Hon skrämdes av förstfödseln — inte utan skäl, som det visade sig — men min morfar tröstade henne och antecknade i sin dagbok: »Kolingen sparkade första gången.»

Mina eller våra fönster vetter mot nordväst och uppåt till höger ser jag ett högt berg med lummiga träd. I det obestämda, inne bakom mig, har jag min pappa, som tar mig på axlarna eller gungar mig, jag har min farmor, alltid klädd i svart och grått och milt förebrående, när jag hoppar på soffan, och så har jag en jungfru, som heter Hildur. Jag tycker mycket om henne, hon sköter mig, jag sitter bredvid henne, och hon berättar att min mamma är i Paris. När min mamma är hemma igen säger jag myndigt och oförblommerat: — Mamma kan fara tillbaka till Paris, jag tycker mera om Hildur.

Jag är född i ett stormigt år, ett ödesdigert år av storstrejk, revolution och krig. Det talas om Port Artur, Jalu och Mandsjuriet, folk är glada att ryssen får stryk och min morfar läser tidningarna och förnöjer sig åt de ovanliga namnen — Liaoteschan eller Tigersvans. Men han är jordbrukare och godsägare, han har studerat på Ultuna och han glömmer inte sina åkrar. I sin svarta vaxduksbok antecknar han: »Ar 1905. En ovanligt torr och varm sommar. Fruntimmersveckan regnade dagligt. Den 9 Juni 1905 gick rågen i ax. Den 17 Juni 1905 begynte rågen blomma. Den 2 Juli begynte höslottern. Den 24 Juli skördades rågen.» Han antecknar om vexelbruk och gödslad träda, han talar om att »en karl gräfver 140 meter gammalt åkerdike om dagen i beting» och »utkör 108 lass kompostgödsel», han noterar: »Klockan % 6 om morgonen ringer det och kl 6 f.m. går folket ut till arbete. Klockan 7 eftm. ringer det in.»

Min morfar, godsegaren Robert Reinhold August Hedenberg på Meldola sätesgård i Pemar socken, är född 1844. Han har gått på kadettkåren i Fredrikshamn, på lyceet i Tavastehus och på Ultuna 1863; han har representerat sin ätt på ståndslantdagen, han är verkställande Iedamot av Hypoteksföreningen i Abo och Björneborgs län och styrelsemedlem i Hushållningssällskapet. Han hör till SHT och har många muntra minnen från sina år i Stockholm på Karl XV:s tid. Ute i ett glatt lag simmar han en vinterkväll över Norrström och en liten anteckning i räkenskapsboken vittnar om att han inte var främmande för livets utgifter: »An — kuckeliku, 10 kronor».

Robert Hedenberg är en man som älskar sin jord och sin skog, original och karl för sin hatt — en patron, som blir illa åtgángen ż tidningarna, när hans statare gåri strejk och han karskt svarar att than ej önskar försoning med drängar». De ville ha förkortad arbetsdag från 13 till 10 timmar, de kommer till honom ż østräjkdeputatioØ, men han ber dem gå ż drängstugan och läsa vad han skrivit: »De medborgerliga förhållandena förbättras icke det ringaste i det civiliserade samhället och höjas icke häller bland dess djupaste led på sådant sätt, som i sagda skrivelse är nämndt, utan, enligt min isigt, därigenom att hvar och en, högre och lägre fullgör sina skyldigheter, på hvilket fält hans arbete än må vara förlagdt, varade det än från vaggan till grafven!»

Det är kanske från honom jag har min smak för jord och mark — och från gångna generationer jordbrukande sockenpräster i inlandet.

I ett brev till min farmor daterat den 6 oktober 1905 från Cirkusgatan 1 i Helsingfors — mina föräldrars första bostad skriver min far: »Mamma har väl fått mitt telegram med underrättelsen att jag fått en pojke. Det var ganska oväntat att det skedde så snart. Tisdag afton kändes ännu ingenting särskildt. San (min mar) bäddade själf soffan åt sin pappa, som samma dag öfverraskat oss med ett besök. Om natten kl. 2 började värken. Jag ringde upp till sjukhuset och "akte därpå genast med San dit. Hela natten och morgonen värkte det ganska duktigt, på e.m. tillstötte en stark hufvudvärk, som dock gaf med sig med antipyrin. Men värkarna voro dock ännu icke tillräckligt starka och ihållande. Natten kom utan något afgörande. Under nattens lopp fick San då och då sofva, fastän det på morgon sidan värkte ganska kapitalt. Jag tillbragte natten i en länstol bredvid. Föregående dagen hade jag tagit lof från skolan, om torsdagen gaf jag 3 skoltimmar, krabade (skolkade) sedan från 1 skoltimme och 3 privata. på f.m. kl. 1 tiden började den svåra värken och fortsatte till kl. ½6, då San fick morfin, som medförde någon lindring. Kl. ¹ /2 7 började den egentliga framåtpressande värken. San pinades förskräckligt och för mig var det just ej häller behagligt. Men doktorn sade att det gick ovanligt fort och bra. Kl. ¹ /2 10 såg det ut att vara färdigt. Men då var det också slut med krafterna och under en timme gick det ej ett steg framåt. Till slut grep doktorn till tången, hvilket han i det längsta velat undvika att göra. Han ville låta naturen verka. Men han kunde icke beräkna, att San efter 44 timmars oafbruten kamp var alldeles förbi. Operationen gick utmärkt bra, Kalle Boije, min klasskamrat, skötte om eterbedöfningen. Jag såg på hela tiden och hjälpte till då jag fick och kunde. Det var lättare så. Kl. %¢ före 11 kom barnet till världen, gaf genast hals af alla krafter. Pojken väger 3 kilo 400 gram, 100 gram öfver normalvikt. Hvem han liknar är ännu svårt att säga. Han har långt svart hår och stora ögon och, efter hvad man nu kan se — tyvärr också ganska stor mun, om den ej jämkar sig med tiden. Han är icke alls lika röd och ful som de flesta andra småttingar, utan ganska hvit och nätt…»

Det måste vara 1907 eller 1908, som jag står i fönstret och ser ut över trakten kring Ulrikagatan i Helsingfors. Jag är knubbig och trind, jag har en kolt med skärp och min syssling Maria Indrenius spetskantade byxor, jag har långt hår, som faller över axlarna. Jag går vid min mors hand uppe på Observatorieberget — där jag skulle uppträda som midsommartalare för flaggan en gång på 30-talet — och hon visar mig Stigells skulptur av de Skeppsbrutna, som fått symbolisera så många öden. Min pappa promenerar med mig i Brunnsparken och improviserar sagor om råttan, som bor i de stora ihåliga träden; jag åker med min mor i droska.

Si kommer en annan tid, en scenförändring. Vi flyttar till mina morföräldrars egendom, Meldola, på östra stranden av den breda gula Pemarviken i sydvästra Finland. Det är en stor egendom med vida fält och djupa skogar, och ändå är det bara en utgård till min morfars fädernegods, det gamla vackra Wiksberg på andra sidan viken. Wiksberg är ett allodialsäteri, som en gång omfattat stora delar av Pemar — eller Paimio — socken. Det har tillhört ministerstatssekreteraren, greve Henrik Robert Rehbinder och hans maka, född Hedenberg. Sedan har det gått i arv till deras fosterson, Ludvid Hedenberg, som var född i Stockholm (av okänd eller förtigen mor, för övrigt), och hans hustru Louise Jägerhorn af Storby — den sista av sin ätt. Min morfars far, expeditionssekreterare vid statssekretariatet i Petersburg, var kavaljer och spelare och tyckte om att röra sig i galanta kretsar; tillsammans med sin såte vän och broder, marskalken Gustaf Mannerheims farbror, reste han i egen vagn med egna hästar till Paris — och gjorde av med en del av sin jord på spel och »horisontalen.

Det är 1908, jag är två år och här får jag min första — och på länge enda — intensiva kontakt med nordisk natur. Jag springer barfota, jag är med på höbärgningen och i den långa gråstenslagården med de många korna och den varma mustiga lukten. Min far tycker att »Edi har work oerhört, äter som en hel karl, talar redan helt begripligt. Det är otroligt huru mycket han utvecklat sig…»

Jag lär mig finska i en handvändning, jag pratar den bredaste åbodialekt. Redan lockas jag av höjd och avstånd; jag klättrar upp pi vindmotorns länga järnstege och när de ropar att jag skall komma ner svarar jag trotsigt: »En mä vaan tule» — int’ kommer jag. Någon gång traskar jag på vägen i ett stort sällskap, jag tycker att jag sjunger och gnolar så vackert och blir smärtsamt ledsen, när de säger att jag skall vara tyst. En annan gäng råkar jag ut för mitt första olycksfall, jag snavar och faller mot en plogbill eller någonting annat som blanker vid ladugårdsväggen och får ett sår i pannan, så att blodet rinner.

Meldola manbyggnad är ett fyrkantigt, ännu omålat tvåvåningshus, som min morfar har ritat själv — i så suveränt förakt för byggmästare att han glömt att rita in en trappa. Det luktar gott av färskt virke. Min morfar är död sedan 1906, och min mor berättar för mig hur han låg slagrörd i sin säng och lekte häst med sitt tills vidare enda barnbarn. Men i länstolen i salen sitter min vithåriga, feta, hjärtegoda mormor, »patronessan» — ärkebiskop Bergenheims äldsta dotter; hon stickar eller hon reder upp och nystar snören. Mina morbröder, Edvard och Olof Hedenberg, sköter jordbruket med hjälp av inspektorn. Han kallas »spekku», han heter Moisio, han är en bred sävlig finne med byxorna i leriga stövlar. Han bor i en låg, röd 1700-talsbyggning. I mitt minne är en intressant lukt — alla lukter är intressanta då - och en behaglig susning av primusköket; i dörrarna tassar min mormors trotjänarinna, gamla Kajsa — vars ordlösa trohetsblick skulle röra mig i hjärtat många år senare, då hon var en liten, grå, krokig gumma, som korn fram och neg för mig.

En av de somrarna är jag i Hangö, där min mormors far, ärkebiskopen, byggde några av de första villorna åt sig och sina barn — på 70-talet, då man ännu seglade med skuta från Abo. Det är bara en flyktig stämning jag minns; sol- och havslukten i den stora familjevillan, sand, runda strandklippor, min mors kusiner och hennes master, Sophie von Julin. Det är min gudmor, Brita Granfelt, det är egendomligt isolerade detaljer om en ABC-bok och tuppen, som värper ägg.

En dunkel kväll — det är för resten den 27 maj 1909 —står jag i den trånga vindstrappan på Meldola gård med min morbror Olle och ser genom ett lågt fönster det svartröda skenet av en stor brand borta över viken. Det är S:t Jakobs kapell som brinner — den urgamla »sju socknars kyrka», som namnet säger en av de äldsta i Finland (vare sig den är instiftad åt aposteln eller åt det populära medeltidshelgonet i Compostella); med minnen av släkterna Horn och Jägerhorn, dock ej af Spurila, utan af Storby.

Bara den gråa stapeln blir kvar, och från den har jag senare hört begravningsklockan ringa sprött och ödmjukt över den ensliga lilla kyrkogården, där min mödernesläkts döda vilar i den fina sanden. Den ligger på sätesgårdens mark, samlad inom sin mossiga bogårdsmur kring Henrik Robert Rehbinders och hans makas mausoleum med koppartaket och stjärnan — Murgraven, som den kallas. Den har den vackra inskriften: »Känslan reste denna grift för att dess sköte bevara stoftet av vänner vilka i livet ömt älskade varandra». Här har efterkommande och anförvanter fri grifterätt. Här sänkte jag, en varm sommardag 1948, min far i graven, efter hans långa tunga mödor; här ligger min morfar, min mormor och min morbror. Under de viskande lönnarna har jag i dessa junidagar även lagt min mor till vila i hennes fädernejord — jag som är och måste vara en främling för de bofasta. Requiescant in pace.

Från dessa stilla, dunkla barndomsår bortom tiden, bär jag länge minnet av åkerlador och mörka skogsbryn, av en ensam kråkas flykt över öppna gärden; jag kommer ihåg den djupa skogen kring en blank kvarndamm och strövtåg över tuviga sanka ängar med en långbent småkusin, som heter von Wendt, har bössa och skall jaga fågel med den vackra collien Boy. Det är avlägset, overkligt som en saga; det förblir en saga, även när jag återser det i verkligheten — ty minnets stämningar återfinner man aldrig i tiden. Vällingklockans ringning på Meldola gård, snölukten en tövädersdag på Ulrikagatan, granskogen och kråkans ensligt förtroliga kraxande står länge för mig som någonting underbart — mycket underbarare än mörkblå himmel och vajande palmer. Det är ingen helhet, det är ingen tanke, det är bara den enskilda, konkreta detaljen. Och när jag nu jämför det med dessa år slår det mig att där är en stor skillnad; allt var för sig på den tiden, människor och ting, allt var individuellt och för sig själv — det var privat och enskilt.

Y oktober 1909 har jag fått en liten bror; jag går fram och petar på honom med en blandning av förvåning och missnöje — med den försföddes instinktiva avundsjuka och en fullständig okänslighet för att han är min bror, som heter Olle, ett »dua av samma kött och blod som jag själv. Så jagisk är jag redan, förmodligen genom natur och arvsynd.

Men min första barndom sjunker tillbaka, i minnet och i tiden. Vi reser ut till Europa och världen. Det är i januari 1911 och midvinterisen skramlar och dundrar mot gamla Bores skrov. Av Stockholm minns jag ingenting, jag minns bara att jag vaknar till medvetande under ett rött sidentäcke på ett hotellrum i Berlin. Grand Hotel Excelsior, gegenrïier dam Anhalter Bahnhof, 3 Minuten vom Potsdamer Bahnhof Hotellet är alldeles nytt, med det europeiska 10—talets för alltid förlorade ljusa glättighet. Jag ser det långa sotiga glastaket över stationshallen, jag har en förnimmelse av tågvisslingar, storstadsbuller, vimmel och rörelse — och jag känner den spännande lackerade lukten av någon tysk bleckleksak, som min mor köpt åt mig. »Edi är i sjunde himmeln över ala automobiler», skriver min far.

För första gången känner jag en natt den monotona eggande takten av skensträngars avstånd, stenkolets krutlukt, de nakna ljuden och ljusen på nattliga stationer — det mörka dånet av väldiga broar och främmande gryningars tjusning. Är det arvet från min farfar, den slatne och svårmodige järnvägsbyggaren — ingeniören med »utmärkelse» från Polyteknikum i Zürich, sektionschefen på Riihimäki—St. Petersburg — »hungerbanan» — byggaren av Vasklotjärnvägen. Minns han genom mig Edinburghexpressen, som brusar genom The Midlands, kommer ban ihåg de långa arbetstågen på linjen Tamboff—Saratoff — eller är det Union Pacific på väg över prärien mot Denver (på general Grants tid, när han är i Amerika)? Jag vet det inte, jag vet bara att jag alltid älskat skenornas avstånd — och att jag har tre järnvägsingeniörer i min släkt.

Det måste ha varit mycket snä den vintern, för att Lombardiets slätter Jigger i ett gråvitt dunkel — där jag står på knä vid kupéfönstret för att verka yngre än jag är, så att min far skall slippa betala biljett. Han skriver om det i ett brev: »Ganska besvärlig var resan till Nizza. Vi ansågo oss icke ha råd att bestå oss sovkupé, Lyckligtvis fingo vi dock en hel 2:dra klass kupé, så att barnen fingo sova. Det gick bra till Milano, men där måste vi byta om tåg och sedan åter vid franska gränsen mitt i natten. Fram kornmo vi klockan %2 på natten alldeles uttröttade… Ännu i Genua låg det snö på marken, men här är det full sommar.»

Men i Nizza blir jag sjuk. Kanske är det för att jag suttit i drag på tåget, men jag får för första gången den svåra örvärk, som plågar mig en tid framåt. Ute blommar Rivierans nästan teatraliska vår, Medelhavet är mörkblått och sköljer i makliga dyningar mot den vita kiselstensstranden; Nizza förbereder sig på karnevalen. Men uppe på Grand Hôtel des Palmiers, i ett oansenligt rum mot en bakgata, ligger jag och gråter och kastar med huvudet på min pinobädd. Det brinner ett ljus på nattduksbordet, min mor (och jag är henne evigt tacksam för det) behandlar mig med en huskur: hon värmer glycerin i en sked på ljuset och droppar det i mitt öra, så hett jag tål det. Alltid den sotiga skeden, den svidande hettan i örat, värken som spränger i mitt huvud. Bredvid mig sitter Agda Nordqvist från Pargas, min mors trogna hushållsfröken eller biträde, som är knuten till släkttraditionen genom flera generationer — därför att redan hennes morbror var betjänt hos min mormors far, ärkebiskopen. Hon läser och läser för att förströ mig ur »Nils Holgersson» — min första bok. Akka från Kebnekajse och gåsapågen blandas så besynnerligt samman med febern, den heta sängen, det skumma rummet — det knallblâa och soltriumferande i utsiktsfliken i fönstret.

Jag blir feberfri och får kravla mig upp till slut. Jag går ut med min mor, vi viker om hörnet och kommer ut på Promenade des Anglais — och jag blir nästan bländad. Det intensiva, hårda i ljus och färger, den breda ändlösa strandpromenaden, Municipalkasinots blänkande kupolbyggnad ute på piren — frasandet av palmer, dyningar som plaskar och den stora sidenbläa golfen med bergsarmar, som förtonar i diset.

Det blir karneval. »San hade förtjusande roligt i Nizza, deltog bl.a. i blomsterfesten. Hon hade egen vagn i tåget, barnen och Agda voro med och deltaga i kriget», skriver min far senare. Men jag minns det själv. Den mjuka hyrvagnen, som vi åker i, fot för fot, den ändlösa kortegen, som drar förbi i motsatt riktning, ż ett kaos av färger, blommor, dofter, serpentiner och confetti — som länge gömde sig i klädvecken. Hästarna kråmar sig, i blänkande landåer och charabanger sitter sällskap av värld och sällskap av halvvärld, damer, parfymerade å la tréfde incarnat, rned vita armbågshandskar, knäppkängor och enorma plymagerade hattar, där nålarna sticker ut som sprät. Vad det ropas och skrattas och skämtas, vad det kastas violbuketter och blyga, öppna eller djärva blickart Vem är hon, som kommer åkande i förnämt ekipage med galonerad kusk och betjänt på bocken? Nonchalant lutad mat blåa sammetskuddar, med en ros att kasta i den lilla behandskade handen och glittrande, högmodiga ögon bakom floret? Är hon en stor demimondän, är hon en dam av hög värld — en duchesse från »Le cotë de Guermantes», beundrad av en viss Marcel Proust och kanske hälsad med ett artigt hattsvep av greve Boni de Castellane i Bois de Boulogne?

Jag vet det inte, tänker inte på sådant; jag är bara en liten gosse, som kastar blommor av bara farten och tycker det är vådligt roligt. Men i detta lilla jag, som girigt insuger det glittrande skådespelet, ligger redan många aningar gömda. Att det är fånget ż tiden, att det snart — ack så snart! — skall förgå och bli ett vemodsminne. Att hon — den sköna kvinnan på lanďåns sammetskuddar i karnevalståget i Nizza — vare sig hon skänker sina nätter åt furstar eller åt en societetsälskare på stat —- skall älska slut; att hon är en av Europas kvinnor, vilkas kärlek skall dö vid Marne eller Verdun, vid Dvina eller Isonzo.

Men här kommer kung Karneval själv, uppvaktad av groteska gummigubbar, drakar, vidunder och skönheter i ett gungande, yrande, böljande jubel av fest. Konfettiregnet virvlar i solen, folk