Tid att leva

By Waltraut Pettersson

Det är 1940-tal och andra världskriget rasar. Irene bor i en liten tysk by i östra Pommern, tillsammans med en nazistisk far, en sjuklig mor och många syskon. Vardagen på bondgården där hon lever tillsammans med sin familj är hård och präglas av fattigdom. Irene är bara tio år när kriget bryter ut, och hon måste växa upp i skuggan av nazismens framfart och krigets fasor. Waltraut Petterssons debutroman Tid att leva utkom första gången 1978. Det är den första delen i författarens självbiografiska serie om bonddottern Irene. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726863109

Book preview

nazismen.

I

— Ireeene! var håller du till nu igen? kom med detsamma, du vet väl att du ska passa Hans!

Mors röst låter arg och vass. Irene glider ner från grenen så fort att löven yr omkring henne … och lillebror är inte dum i huvudet och lillebror får gå i skola och lillebror är pojke, och pojkar är finare än flickor … Hon drar honom hårt i armen och daskar till honom.

— Kom nu, vi ska leka i sanden, lipa inte, pojkar får inte lipa, morsgris!

— Det är orättvist, flickan måste få gå i skola! Hur ska det gå för henne sen då? Hon blir ju efter! Hon måste få lära sej, hon är inte dum, hon är bara lite långsam! Jag ska nog hjälpa henne, vi får väl se vem som har rätt! Att ingen talat om det för mej, vi kunde ha övat hela sommaren.

Faster Elsa hukar ner framför ugnsluckan. Det sprakar i elden när hon lägger på mera ved.

Far sitter hopsjunken på kökspallen. Han följer noga sin systers förehavanden med blicken.

— Räcker det inte snart nu? Du lägger på och lägger på.

— Det behövs mycket värme till det här.

— Dom sa att hon får gå om nästa år, det får hon göra vilket som …, hon får väl gå ett år längre i stället.

— Det där kan jag nog, när hon blir större ska ni ha henne som piga, hon behövs här hemma heter det då.

Faster Elsa tar en handfull bönor ur påsen och breder ut dem omsorgsfullt på bakplåten. Det är ljusgråa, bleka orostade kaffebönor. Hon skrattar för sig själv vid hanteringen — ja, ja, den som spar han har.

Hon skjuter in plåten i ugnen. Luckan får stå på glänt och hon sitter kvar och vaktar — man får inte ta några risker.

Då och då öppnar hon försiktigt och skakar på plåten. Köket fylls av kvalm. Far börjar hosta.

— Dom bränns väl inte? Du passar väl ordentligt? Man blir ju alldeles torr i halsen av det här.

Han reser sig stånkande och haltar fram till köksdörren med krökt rygg och handen mot höften — den förbannade ischiasen, att den inte vill släppa den här gången.

— Vi får nog öppna fönstret också ett tag.

— Bara det inte blir korsdrag.

— Nu ska jag ta mej en jäkel, du får en också om du tar ner flaskan åt mej, Marie har ställt upp den på högsta hyllan igen.

Faster Elsa tar den rykande plåten och springer ut på förstubron.

— Man ser ju inget härinne, dom måste vara färdiga nu.

Hon sätter på kitteln — sådärja, det ska bli gott det.

Far fyller ett glas till randen — här får du.

Själv halsar han.

— Det är redan bestämt, hon får börja om nästa år, det är bra om hon slipper gå på vintern, hon är inte så stark.

— Dom kommer att skratta åt henne, och hon är inte dum, ingen i släkten är, och hon brås inte på dom, hon brås på våra.

— Hon är lik sin mormor.

— Henne är det inget fel på.

Faster Elsa tar de nyrostade bönorna och räknar ner dem i kaffekvarnen, hon ska bjuda far också.

— Om jag kunde komma upp på cykeln skulle jag åka till byn.

— Det får du allt låta bli, när du inte kan vara ute och arbeta, vad ska grannarna säga.

— Det skiter jag i, dom säger en massa ändå.

Han sörplar i sig det svarta kaffet.

— Det här var gott det, starkt och gott, det kommer att göra susen.

— Jag har hört att té på björkblad ska hjälpa, ska du inte försöka?

— Jag har prövat, det smakar fan, men inte hjälpte det inte.

— En del tror på havreté.

— Jag tror inte på nåt, det är bara att vänta tills jäkelskapet gått över — hm.

Faster Elsa tar fram en limpa ur brödskrinet och skär tunna skivor.

— Jag har lovat att ta med åt Marie till mellanmål, brödet torkar så fort om hon tar det med sej och smöret smälter med en gång.

— Om jag skulle försöka ta mej dit och se hur långt dom har hunnit, så kan jag ta med det.

— Får jag följa med, får jag?

Irene har suttit på trappan, nu blir det liv i henne. Far ska ut på fälten igen, hon måste få följa med, måste få vara med honom.

— Du får passa lillebror, säger faster Elsa strängt, hon breder varsin limpskiva åt dem med sirap på.

— Här får ni, så ni klarar er.

Gå du med dina kor bara, barnen får vara med mej, jag har inte så brått idag.

Far reser sig mödosamt från kökspallen.

— Jag klarar det nog, bara en kommer igång så.

— Du får väl ta käpp.

— Aldrig i livet, inte kan en ta käpp till att gå på fälten, som en annan herreman som går och inspekterar … nej, du, det får gå ändå.

Far går haltande över gårdsplanen med ena handen mot höften, han stönar vid varje steg.

— Det går nog, det får lov att gå, det får vara bra nu, jag har inte tid längre med det här.

Han tar stigen till ängarna med barnen traskande efter sig. Hans hinner med idag, far går inte så fort. De går förbi linfältet som redan skiftar i gult. De förut så vackra blå blommorna har nu blivit till små hårda knoppar och varje knopp känns som en liten snärt när man snuddar med handen medan man går. På andra sidan stigen står ärtriset tätt. Ärtorna är inte riktigt mogna ännu, men de är goda att äta, smakar nästan som sockerärtor. Det är täta snår, bra gömslen för rapphöns och ungharar.

Fåran är djup och bred och lång. Den blir smalare ju längre bort man ser. Borta vid backkrönet där himlen möter marken ser hon fars rygg böjd över plogen, hästarnas avlånga kroppar och deras tjocka bakar. Plogens skrapande ljud när den skär genom den fuktiga jorden och hovarnas klamp när de smäller mot någon sten hörs allt mera avlägset. Fältet är oändligt, potatisblasten runt omkring henne växer och blir till en hel skog, varje stjälk blir till ett stort träd och mellan träden skymtar vita ansikten, hucklen guppar upp och ner. Plogen drar fram över fältet och skär upp fåra efter fåra, träden faller och skogen krymper. De gråa säckarna vid åkerrenen är stora och runda, den ännu tomma skrindan står längre ner vid vägen.

I sänkan går korna och betar och fåren syns bara som vita prickar. Trasiga moln jagar över himlen, delar sig i farten, klumpar ihop sig, åker om varann. Det har blivit höst.

Irene hjälper till att ta upp potatisen från en alldeles egen fåra. Det går trögt, hon fryser om händerna. Den våta lerjorden fastnar på säckförklädet i stora klumpar, det släpar och trasslar kring benen när hon kryper framåt och korgen med potatisarna är tung att lyfta. För första gången får hon vara med och ta upp potatis, precis som de vuxna.

Alla är med. Närmast sitter faster Elsa. Hon har vitt huckle. Sen Anna, hon har blommigt, mor har grått och moster Erna har rött. Otto springer fram och tillbaka mellan fårorna och tömmer korgarna. Han får gå långt tillbaka för att tömma Irenes korg. Hon är inte längre jämsides, hinner inte med de andra. Hon hör ändå moster Ernas vassa röst, och faster Elsas. De har redan börjat gräla. De grälar alltid när potatisen ska tas upp. Moster Erna tycker om att gräla, det är nog bara därför hon kommer har far sagt, fast han sagt till henne att hon ska hålla sig borta. Faster Elsa blir också efter. Hon lutar sig då och då över Irenes fåra och plockar upp åt henne. Irene hör hur hon snyftar. Far stannar hästarna när han är varvet runt igen.

— Hur går det här nu då?

— Hon behöver hjälp, det begriper vem som helst att inte flickan kan hålla takten när hon där framme jagar iväg som en vilde.

— Strunt i det.

— Hon kom bara för att jävlas.

— Man kan ju inte vara osams jämt.

— Vi har redan grälat.

— Vi skiter i henne och nu ska vi ha rast.

Alla går upp samtidigt, skakar av sig jorden från sina förkläden och gnider händerna mot det grova tyget. De har blivit stela i ryggen och sträcker på sig och rätar ut sig. Med tröga steg går de fram mot skrindan, träskorna är våta och tunga av tjock lera. Matsäckskorgen står på skrindan och bredvid står den emaljerade kaffepannan inlindad i mors tröja. Hans har suttit på skrindan hela tiden och lekt med potatisar. Alla slår sig ner på tomma potatissäckar i lä för skrindan och mor delar ut smörgåsarna. Irene sätter sig bredvid far. Moster Erna sitter längst bort. Hon är tyst nu, hon bara tuggar. Alla tuggar, stora limpskivor med isterflott och den hårdrökta prickekorven, och sörplar i sig det grådaskiga, mjölkblandade kaffet.

— Kaffet är ljummet.

— Det får duga.

Högt upp flyger vildgässen, snabbare än molnen, rörliga trekanter tecknar sig mot skyn. Luften är fylld av deras hesa läten.

Far ställer ifrån sig koppen och tänder pipan. Lukten av piprök blandas med lukten av fuktig jord och multnande potatisblast. Snart är potatisen upptagen. Det blir kallare och kvällarna blir mörka. Korna får beta av årsklövern som har kommit upp på stubbåkrarna, innan fälten ska brytas upp för nästa års säd. På rågångarna och i skogskanten mognar björnbären och de skygga grävlingarna vågar sig fram ur sina gryt för att smaka på de söta bären och för att jaga de brunrandiga åkermössen. Snart åker faster Elsa för sista gången till kyrkogården för att lägga på granris och göra i ordning graven för vintern innan hon far tillbaka till stan.

När potatisen är såld och barnen har fått nya kängor och varma underkläder får flickorna en egen slant var, för att de hjälpt till med skörden. De har hjälpt till hos moster Erna också för att hon har hjälpt dem först. Där fanns det dubbelt så stora potatisåkrar och dubbelt så långa fåror, och dubbelt så många som hjälpte till, och moster Erna lagade massvis med mat och bredde massvis med vita limpskivor och de fick hålla på ända tills det var så mörkt att man inte kunde se skillnad på potatis och jordklumpar. Och sen fick de gå hem i beckmörkret, förbi talldungen och diket med den porlande bäcken och barnen blev spökrädda och sprang tillbaka och moster Erna följde dem med en lykta och det blev långa dansande skuggor och de höll varann hårt i handen och sprang sista biten uppför backen.

Det luktar gott i köket. Mor kokar äpplemos och marmelad och pumpasallad. Vinterfrukten måste tas in och allt i trädgården ska tas tillvara. Höstastrarna står inne i förstugan. Mor har tagit upp dem med rötterna för att inte frosten ska ta dem. De ska stå till Allhelgonadagen och läggas på gravarna och Irene tycker det luktar kyrkogård i förstugan.

Gässen är nu stora och fullfjädrade och det är bestämt när de ska slaktas. De är tunga och oviga efter att ha plockat i sig säd hela hösten och deras stjärtar