Dofta vildblomma röd

By Herta Wirén

När Elsas mamma dör tvingas hon som sextonåring skaffa sig ett jobb för att kunna försörja sig. Hon får plats som ett biträde i en liten speceriaffär och sin lediga tid tillbringar hon med att läsa och studera, drömmandes om en framtid som verkar allt för avlägsen. Men hennes ansträngningar i butiken lönar sig och när hon får ansvar för en liten fruktaffär inser hon att hon kan klara av vad hon än företar sig och när hon nu vet vad hon vill finns det inget som kan stoppa henne ... Dofta vildblomma röd är en självbiografisk roman och en fristående fortsättning på romanen En bit bröd med Anna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726856255

Book preview

Anne

1

En vinterkall aprilmorron kastade Elsa loss från barndomen, fast besluten att bestämma över sig själv. En tungsint sextonåring i hatt av sorgcrepe och svartfärgad konfirmationsklänning under en tunnsliten blå jacka som spände över bröstet och var för kort i ärmarna. Hon gav sig iväg till ett arbete som hon erbjudits och hon måste erövra det. Ingens varma tankar följde henne. Ingen önskade henne framgång eller oroade sig för hur hon skulle klara sig. Kampen med storasyster var slut. Inte en enda gång hade hon vädjat till far. Han levde innesluten i sin sorg, omgiven av respektfylld vördnad.

Hon hade burit sorgkläder tiden ut, ville hon ha något annat att klä sig i fick hon skaffa det själv, men först måste hon betala hemma för maten, den ena bädden i utdragssoffan, en halv byrålåda, tre hängare under hyllan i garderoben med skokartongen där hon förvarade sina jordiska skatter: ett visitkort med ett hemligt namn, ett sådant som konfirmander gav varandra under lästiden, som man gömde en tid och sen kastade bort (men som hon skulle spara) en tunn diktbok i blått klotband med guldtryck som innehöll Dödens Engel af J. O. Wallin, med förra ägarens namn på försättsbladet, hennes farmor, Maria Sofia Larsson, född år 1840, ett par ljusa getskinnshandskar, oanvända, inlagda i silkepapper, en avskedsgåva av handskmakare Karlsson då han flyttade från huset, de torra resterna av en pressad orkidé, som kom förpackad i fuktig mossa från fars yngre bror, trädgårdsmästaren, på hennes konfirmationsdag. Som tur var hade lingonen just tagit slut så de kunde använda den höga smala glasburken till vas. Den ställdes överst på bokhyllan och nådde precis upp till fotografierna av Fröding och Strindberg.

Besynnerlig blomma tyckte systrarna. Den är dyrbar och förnäm hos oss, men den växer vild i Asien, skrev farbror som var föreståndare för Balderups handelsträdgård. Han hade varit med om att anlägga Stadsparken i Malmö innan han emigrerade till England och arbetade på slott och herresäten och fann en vacker kammarjungfru som han gifte sig med och tog hem till Sverige.

Den långa bruna pappkartongen som de hämtade på Södervärns station var fullkomligt oväntad. En högtidlig uppvaktning med blommor var ett nytt inslag i Larssons enrumslägenhet som gjorde dagen minnesvärd. Så småningom fick de veta att faster Emma skrivit och berättat om Elsas konfirmation. Det var förra året den 27 mars 1915 – året som hon ville glömma.

Hon var redan förbi Föreningsgatan där hon skulle vända. Med ett fastare grepp om tidningspaketet hon bar under armen och med fingertopparna långt indragna i de svarta bomullsvantarna för att få känsel i sina stelfrusna händer gick hon tillbaka och stannade framför två stora fönster och läste skylten ovanför:

ARNFRID

Delikatess & Matvaruaffär

Kaffe The Cacao Konserver Ost Smör

Hon tittade hastigt på delikatesserna i det ena fönstret och matvarorna i det andra. Halvvägs upp för trappan kom hon ihåg att personalen hade ingång från gården. Mörk port, smutsig, smal trappa. Hon stannade framför dörren som var utan skylt, specerilukten visade vägen. En obehagskänsla ville få henne att springa sin väg i panik, men hon tvang sig att knacka på. När dörren öppnades tog hon ofrivilligt ett steg tillbaka. En brunlurvig fyrkantig karl med stort huvud, sa med brummande röst:

– Kom in bara – det är väl fröken Larsson, den nya eleven? När hon nickade presenterade han sig: Nilsson, bokföraren. Det är alldeles för tidigt. Tio minuter före halvåtta räcker bra. Klä om där i garderoben.

Hon bytte till en gammal svart kjol och det långärmade blå förklädet som knäpptes fram, inköpt marknadsdan på Möllevångstorget i ett stånd för arbetskläder, utan provning. Det vågade hon inte fråga om hon fick, för det fattades tjugofem öre som hon måste springa upp och be far om under middagsrasten och det var med största motvilja han lämnade ifrån sig de fyra kronor hon redan fått.

Förklädet var för trångt upptill och för stort nertill. Hon kände ängsligt med handen om knuten satt på plats. Det var första gången hon hade uppsatt hår. Hon ångrade redan att hon inte tagit de vågiga nålarna, fast de var fem öre dyrare. De här raka kändes som spikar som höll på att lossna. När hon var färdig kom Nilsson emot henne.

– Här har vi yttre lagret. Hon vågade höja blicken och såg att till den brummande rösten hörde ett par små, mycket snälla ögon. Han banade väg och hon följde efter mellan lårar och lådor som trängdes med säckar som pöste av övervikt. På hyllorna stod rader av flaskor och burkar vända mot det sparsamma ljuset från nästan igenslammade fönster. Innerlagret dominerades av ett flera meter långt, stadigt bord. Mitt på bordet stod rättvisans vågskålar och gungade, med en rad svarta vikter framför sig – hon visste inte varför de skrämde henne så hon kände det i maggropen.

– Kan Larsson elda i en vikingugn? Hon ryckte till.

– Nej, det kan jag inte, tillstod hon ängsligt. De kom snart underfund med att hon inte passade här.

– Det är det första en elev får lära sej i handelsyrket. En bokförare måste ha varmt om fötterna om han ska vara klar i huvudet. Följ med in på kontoret. Han gick före utan att se på henne. Framför spisen låg en tidning utbredd på golvet.

– Man gör så här – öser ut askan – kramar ihop lite papper och lägger det i fyrhålet och sen småpinnar ovanpå – och så tänder man så det flammar och sprakar – sen fyller man på kol och koks så håller fyren sej ett bra tag – och nu bär eleven ut askan till soptunnan på gården. Det var den enda gången hon gjorde det. I fortsättningen var där varmt på kontoret när hon kom. Men åskådningslektionen fyllde sitt ändamål. Hennes besinningslösa rädsla för det okända släppte sitt tag. Hon var redan bekant med herr Nilsson.

– Nu kommer den förlovade – det hörs på stegen. Hon har sin fästman i Amerika och är första biträde och det är ingenting att skämta om, sa han med en blinkning.

När det tog i dörrhandtaget lufsade han in på kontoret, slängande med sina långa armar, med handflatorna bakåt.

– Ödman, sa första biträdet med en stel nick som verkade direkt avkylande och försvann in i garderoben utan att invänta Elsas svar. Omklädd skred hon genom lagret ut i butiken och låste upp dörren på minuten halvåtta till tecken på att kommersen kunde börja. Hennes hår var svart och blankt som tjära och låg slätt intill ansiktet som var orörligt som en fågelnäbb.

Eleven som inte visste hur hon skulle bete sig stod i dörröppningen och väntade på instruktioner. Ibland tog hon ett steg in i butiken, ibland ett steg in på lagret för att inte stå i vägen för fröken Ödman som expedierade en kund utan att yttra ett onödigt ord. Elsa kände sig som förlamad av den kyliga atmosfären och undrade om hon hade sin talförmåga kvar.

Då anlände fröken Asp, tog Elsa i hand och hälsade välkommen. Hon var ljus och rund med margaretaflätor och sa med beklagande röst att hon var en kvart försenad för spårvagnen hade gått ifrån henne. Hon stoppade genast en godbit i munnen och höll en annan i beredskap att föras in vid tomgång. Med sina knubbiga händer satte hon allt omkring sig i rörelse och Elsa började känna att hon levde.

– Om Larsson kommer med här, så ska vi börja väga upp socker. I nästa ögonblick stod de vid bordet framför rättvisans vågskålar och fröken Asp slog upp en bunt halvkilopåsar så de öppnade sig med ett vinande ljud, lät dem falla ovanpå varandra med öppna gap, och visade hur fort det gick att fylla alla på en gång.

Sen stod Elsa framför bordet på inre lagret, dag efter dag, omväxlande med spring ner i källaren efter sill, såpa och fotogen och gjorde turer ut i kolboden på gården där hon mätte upp kol och koks i tiolitersspannar och ibland halva hektoliter med en tung skovel.

Varje ledig stund slog hon upp påsar med ett ryck, fyllde dem med socker, salt eller mjöl, en skuffa för ett halvt kilo, två skuffor för ett helt, sen vägde hon av, la till eller tog ifrån tills vågens skålar stod lika högt, vek alla påsarna på raken tre gånger, böjde snibbarna inåt den fjärde och bar med värkande rygg famnen full av påsar ut i butiken och lavade dem prydligt i facken ovanför bingarna.

Påfyllning av de övre hyllorna var en sak som Ödman bara anförtrodde sig själv. Och gärna när chefen var på sitt oroliga humör och sprang omkring och snokade och utan att direkt anmärka på något visade sitt allmänna ogillande med sin flackande blick. Då fann Asp alltid något att polera och Ödman skrek:

– Larsonnnn – hämta stegen och ställ den vid den andra reolen. Själv stod hon stel och väntade. Så klev hon upp med en min som om hon skulle gå till väders och sa i avmätt ton till om vilka burkar och paket som skulle bäras ut och in från lagret. Burkarna ordnades på millimetern efter ett noga avpassat mönster och paketen ställdes i samma vinkel. Det tog sin rundliga tid, men ordningen på hyllorna visade klassen på huvudaffären. I filialen i förorten gick det betydligt enklare till. En förmån för kunderna, det fick eleven erfara när hon skickades dit att vikariera.

Innanför disken var ett sandat trägolv som sopades varje kväll sen butiken stängts. Fröken Asp förde ihop dagens spill med en kvast, föste ut det på lagret till eleven som hade att sortera pappersavfallet och ta upp soporna med en skyffel. Sen hämtade hon en skuffa sand ur säcken bakom källardörren, räckte den till Asp som långsamt, med tre tag, kastade ut sanden som om hon följde en ritual och väntade att eleven stod kvar för att lägga tillbaka skuffan.

Elsa hade hellre klarat hela sopningen själv, det hade känts mindre förödmjukande. Hon anade att det var ett led i utbildningen att forma eleven till ett undergivet redskap. Ödmans högtidliga meddelande en kväll, när dagen var slut, väl utnyttjad, tjänade samma syfte.

– Larsson får börja vid disken i morron bitti och får stämpla in i kassa D. Asp såg ut som en kyrkängel med sina uppblåsta skära kinder och troskyldiga blick. Hon hade aldrig sett att Larsson expedierade på egen hand under Ödmans lediga timmar! Och Elsa deltog i komedien. Hämtade som förut upp två liter potatis och fem öre ättika på medhavd ölflaska från källaren, tog emot betalning och gav växelpengar tillbaka utan inblandning.

I sin illasittande blå klänningsrock, som hon mödosamt tvättade över söndagen i en snål klick ransonerad såpa och en nypa soda, men där fläckarna efter härsken sillake, stenkol och fett dröjde sig kvar och med den konstlöst uppsatta hårknuten ständigt på glid, hotande att dra nålarna med sig i fallet, var unga fröken Larsson inte särskilt fager att se på vid första ögonkastet. I stunder av klarsyn såg hon det andra såg, men det bekymrade henne inte och hon glömde det strax för den bild av sig själv, som hon målat upp och höll framför sig med hjälp av de ledtrådar som hon bar inom sig och som skulle föra henne dit hon ville. Tidpunkten var förborgad, men en gång skulle den hon verkligen var träda fram.

Under väntetiden förflyttade hon sig allt oftare i hemlighet till gröna ängar och friska källor, medan hennes händer arbetade mekaniskt med att väga på grammet, snåla på papper och snören, behändigt packa in varor och slå in paket. Men om ropet Larssonnnn skallade vaknade hon upp som om hon sovit och drömt och var tillbaka hos Arnfrids, redo att lyda order.

Ingen la märke till när eleven en dag slopade fröken framför Ödman och Asp. Själv vande hon sig vid att chefen kom tassande och stod bakom hennes rygg och tog stickprov på hennes vägning och med ögonmått mätte pappersbiten hon slog in oststycket i. Fattades det tio kronor i kassan tog hon det lugnt tills kassaapparaten genomsökts och sedeln hittats bakom kassalådan.

Allt det där hände bara på ytan. Det nådde inte in till henne längre. Hon kände sin styrka växa. Och hon behövde aldrig gå hungrig. Det fanns alltid en skiva korv eller ost, russin eller käx att stoppa i munnen. Och ingen bad henne låta bli. Ödman var tacksam om hon gjorde slut på överblivna torra bullar.

Sömmerskan, fru Jönsson, var den första som märkte det.

– Elsa börjar bli rund om kinderna, sa hon belåtet, när hon tog mått på henne till den nya dräkten.

2

Ransoneringen började bli påfrestande sommaren 1916. Och värst var det med kaffet. Tilldelningen till Arnfrids affär var alltid för liten och räckte aldrig till alla kunderna. Kön ringlade sig på gatan så snart det spritt sig att den eftertraktade varan väntades. Ingen fick nekas att köpa mot kupong, en förordning som kringgicks så, att en del av kaffet aldrig kom ut i butiken, utan sparades i en blecklåda på lagret till fasta kunder som hade annat att göra än att stå i kö.

Rusningen var över och Elsa hade satts att städa upp efter slaget, medan Ödman och sp pustade ut i köket. Hon sopade kaffekvarnen, sköt in lådor och la skufforna på plats och torkade diskarna. Ett par minuter tog hon det lugnt medan hon väntade på sin tur att äta en försenad frukost.

Dörren stöttes upp och en kvinna kom andfådd och ängslig fram till disken.

– Kaffet är väl inte slut, frågade hon oroligt. Jag har sprungit hela vägen från mitt arbete. Farmor handlar här, men hon har passat mina barn, så hon har inte kunnat stå i kö. Jag lovade att gå hit på hemvägen när jag var klar med städningen. Hon såg uppriven på Elsa. Finns det inte bara för en halv kupong, vädjade hon, jag har lovat henne – och hon är ju kund …

– Nej – det är slut för den här gången, svarade Elsa som hon var instruerad, men det frestade på att ljuga inför den här olyckliga kvinnan och hon började flytta vikterna framför vågen och ställde dem i rätt ordning och försökte låta bli att tänka på den välfyllda lådan på lagret.

– Är här ingen fröken kan fråga, försökte hon på nytt och hennes ögon for runt och stannade vid dörrspringan och hon drog in den starka kaffedoft som trängde ut. Kvinnans ansikte hårdnade, hon la ner ransoneringskortet i sin korg och beredde sig att gå.

Hennes undertryckta vrede och maktlöshet var mer än Elsa kunde uthärda. Det var inte rätt att neka henne handla när varan fanns …

– Vänta lite. Får jag kortet, sa Elsa beslutsamt. Hon klippte av en kupong, gick ut på lagret och vägde upp 250 gram kaffe utan att smyga eller känna sig skyldig. För första gången sen hon börjat hos Arnfrids begick hon en självständig handling. Det fick bära eller brista. De fick avskeda henne om de ville.

Kvinnan hade jämna pengar tillreds, la dem i Elsas hand, tryckte den och sa varmt:

– Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka, säjer Predikaren. Så släppte hon Elsas hand och gick mot dörren med milda ögon. Innan hon stängde dörren gav hon Elsa ett egendomligt strålande leende. Hon stod kvar vid disken och hörde att de tisslade i köket. När de kallade in henne hade hon bestämt sig för att säga att hon inte kunde handla annorlunda.

Där var bara två platser vid bordet så hon måste stå tills en