Magdalena, stallflickan

By Lottie Ullgren

Magdalena smyger ofta in i stallet där det lilla vackra fuxstoet Bella står. Hon kommer aldrig tomhänt när hon hälsar på Bella, hon har alltid med sig något gott till Bella att knapra på. När pappa Göran går bort blir livet lite utmanande för Magdalena och mamma Gudiva. Pappa Göran var en välkänd kusk i trakterna och efter hans bortgång tvingas Magdalena och hennes mamma flytta från kuskbostaden. Mamma Gudiva måste dessutom börja arbeta som kokerska på herrgården igen, som hon gjort innan hon träffade Magdalenas pappa. Magdalena lever med minnet av sin pappa och en stor dröm. Hon önskar inget hellre än att bli kusk, precis som sin pappa. Många är skeptiska och tvivlar på Magdalenas lämplighet som kusk –men hennes dröm består. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788728337721

Book preview

Lottie Ullgren

Magdalena, stallflickan

SAGA Kids

Magdalena, stallflickan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1984, 2022 Lottie Ullgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337721

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

När jag var liten satt jag ofta uppkrupen hos farmor och hörde henne berätta om hur hon och hennes syskon hade haft det när de var barn. De växte upp på en gård i Västergötland i början på 1900-talet. En flicka som hette Magdalena dök upp i flera berättelser. Magdalena var en annorlunda flicka, annorlunda därför att hon tyckte om hästar. Det var inte vanligt på den tiden.

Flickor, de skulle sy och väva. Pojkar skulle sköta djuren på gården. Men Magdalena var envis, hon ville arbeta med hästar. Därför såg de andra henne på gården som annorlunda. Ändå var det många som i hemlighet såg upp till henne.

I många år har jag tänkt på henne och en dag beslöt jag mig för att ta reda på hur Magdalena hade haft det för snart åttio år sedan. Ju mer jag fick reda på, desto mer spännande blev det, och jag började tycka mycket om Magdalena.

Det hoppas jag att Du också ska göra nu när Du börjar läsa boken om Magdalena.

Kram

Till Maria

1

Eftermiddagssolen sken svagt och luften var stark och klar. Löven skiftade i gult, brunt och rött; oktobers klara färger.

Magdalena svängde in i allén, som ledde upp till Linds herrgård. Den snåla kyliga höstvinden slet i hennes kjol och med båda händerna höll hon ihop sjalen framför sig. Skolränseln dunkade på ryggen för vart steg hon tog på den gyttjiga vägen, Försjunken i sina egna tankar gick hon långsamt.

En bra bit framför henne stojade de andra skolungarna. Som vanligt retades de med Tjocka Stina, och Magdalena hörde hur Stina tjöt och lipade när de puttade ner henne i det vattenfyllda diket. Barnen skrattade högt åt Stinas elände, men i dag orkade inte Magdalena göra någonting åt det, hon hade sina egna bekymmer.

De stora lindarna, som bildade allén, flätade samman sina grenar till ett tätt valv över Magdalenas ljusa huvud. Solens svaga strålar letade sig ner genom bladmassorna där de kom åt och glittrade i vattenpussarna.

Vid alléns slut bredde Linds herrgård ut sig. Stolt reste sig det stora vita huset, inramat av sina flygelbyggnader. Här och där i den stora trädgårdens rabatter prunkade de sista höstblommorna.

Utanför trädgårdshäcken började själva gårdsanläggningen. Flera hus stod i en tät klunga, som för att ge varandra värme.

Det var ladugården och stallet, svinhuset och hönsgården, lador och vagnslider och en bit därifrån smedjan.

I en damm mellan vagnslidret och smedjan sam det ankor, och en flock gäss spatserade på stallplanen på jakt efter något ätbart. Lite längre åt söder låg en länga med små hus där en del av gårdens arbetare bodde. Smeden och skogshuggarbasen hade de två största husen. Sedan kom ladugårdsförmans lilla prydliga stuga och längst ner mot ladugården låg drängstugan.

Där inne trängdes herrgårdens ogifta drängar. Magdalena hade varit där en gång, smutsigt och instängt hade det varit. De små rummen var belamrade med utdragssoffor och över dem satt det spikar i väggen där drängarnas söndagskläder hängde.

Men just nu, så här på eftermiddagen, var drängstugan tom. Alla var ute och arbetade. En del plöjde, andra stod i ladan och tröskade. Var och en hade sin uppgift och mer därtill.

Runt omkring husen utbredde sig de stora ägorna som här och där avbröts av gärdsgårdar eller dungar i det svagt böljande landskapet. Uppe vid en sandås låg ungdjurens betesmarker, avätna för i år. Bäcken, som porlade tvärs igenom gården i krokar och bukter, brusade högre än vanligt nu då den var fylld över sina bräddar med smutsigt lervatten efter höstregnen.

På en kulle vid sidan om allén gick väderkvarnens segelduksklädda vingar runt, runt, och nedanför själva kvarnen stod en skäckig häst stilla och åt ur en tornister. Skogens blå kontur skymtade i kanten av gärdena, och här och där bröts det blågröna av ett rött eller grått litet torp i skogsbrynet.

Men Magdalena såg ingenting av allt det vackra som låg framför hennes ögon.

I stället irrade tankarna hit och dit på jakt efter en lösning på hennes problem.

Vad skulle hon ha med sig för gott till Bella i dag? Bella, det lilla vackra fuxstoet.

Varje dag sparade Magdalena en av sina smörgåsar från skolmatsäcken, men i dag hade magen varit omöjlig att få tyst på utan just den där sista smörgåsen. Så hon hade ätit upp Bellas smörgås.

Hon suckade till. Att gå upp till köket och snatta bröd, det vågade hon inte, och äppelträden var renplockade på frukt.

Tjocka Stina och Magdalena hade suttit på herrgårdens kökstrappa flera dagar i rad och virat in astrakaner och gravenstein-äpplen i trasor för att de skulle vara skyddade mot stötar när de lades ner i sina förvaringslådor och herrgården hade legat omvärvd av en doft av äppelmos och äppelkompott i veckor. Men nu var de sista äpplena nerplockade.

Det bästa med att hjälpa till med äpplena hade varit att Gudiva, Magdalenas mamma som var kokerska på gården, hade gett dem två äpplen var för besväret. Tjocka Stina hade glufsat i sig sina äpplen på en enda gång medan Magdalena hade gnagt lite, lite grand på det ena. Bella hade fått ett halvt äpple om dagen, och på det viset hade äpplena räckt i fyra dagar. Men nu, nu hade hon ingenting när hon kom till Bella.

Hon stannade till mitt i en vattenpuss. Kängorna var blöta och leriga långt upp på skaften och Magdalena gjorde en grimas. Nog visste hon vad mamma skulle säga när hon fick syn på dem! Men i dikeskanten fanns det fortfarande högt gult gräs kvar, så hon slet av en tott och började göra rent sina kängor. Det var då hon fick se lösningen!

Ett helt gärde med morötter! Rad efter rad med stora saftiga morötter. Att hon inte hade tänkt på det tidigare! Borta i den andra kanten på gärdet kröp gummor och småbarn omkring och plockade upp de röda rötterna och de lastade dem i korgar på en kärra, som sedan hördes rulla därifrån med sin last av fodermorötter.

Ingen av skolungarna var kvar på vägen, men hon såg sig ändå om en extra gång. Inte en levande varelse. Försiktigt smög hon sig fram till första raden och drog kvickt upp fem morötter. De var förfärligt jordiga, så hon drog dem fram och tillbaka i löven på marken innan hon stoppade ner dem i kjortelfickan och började springa genom allén, upp mot gården.

När hon kom fram till stallplanen saktade hon in och smög utefter vagnslidret bort till stallets lada. Snabbt öppnade hon ladudörren och stod spänt och lyssnade efter ljud från stallet. Under tiden började hennes ögon vänja sig i det gråstrimmigt skumma ljuset där inne. Inga ljud kom från stallet och hon kisade in i skumrasket.

Jodå, stegen stod kvar sedan i går! Och hon började snabbt klättra upp till hörnet. Väl uppe kunde hon inte motstå lusten att hoppa i höet en stund. Benen sjönk ner genom hömassorna och stickor och strån stack tvärs genom ullstrumporna in på bara skinnet. Halvvägs över rännet lugnade hon sig och började krypa på alla fyra, tyst som en katt, fram till ett fyrkantigt hål i golvet.

Försiktigt tittade hon ut över kanten på hålet och kikade ner i stallet. Där var rader av tomma spiltor, men lite längre bort stod vagnshästarna och åt sitt middagshö i lugn och ro. Så stack hon ner hela huvudet genom hålet och fick syn på Bella, som stod längst bort i spiltraden.

Med ett hopp rakt ner genom hålet hamnade hon i en driva med hö. När hon kravlade sig upp kände hon efter så att morötterna låg kvar ordentligt.

En ensam arbetshäst, en ardenner, stod kvar i en av spiltorna närmast stallkammaren, och han tittade slött efter Magdalena när hon gick förbi. Ardennerns vänstra bakhov var inlindad i ett stort paket och han hade hoven uppdragen mot kroppen. Hon klappade försiktigt den stora hästen på länden och tassade vidare bort mot Bellas spilta.

Stoet hade hela tiden följt Magdalena med blicken och gnäggade nu ett lågt välkommen mot henne när hon kom in i spiltan.

— Hej Bella, nu ska du få se vad Magdalena har med sig i dag.

Triumferande fick Magdalena upp en morot och gav den till Bella, som glupskt satte tänderna i den. Det krasade och smaskade när hästen tuggade sönder den och Magdalena rörde oroligt på sig.

— Oh Bella, sa Magdalena och körde in händerna i hästens ljusbruna man.

Det doftade häst och det var varmt och skönt. Magdalenas fingrar kliade henne i mankammen och stoet njöt av behandlingen och tuggade vällustigt på sin morot. När den tog slut puffade Bella uppfordrande på Magdalena. Stoet visste att det fanns mer, kände det på doften från kjolen.

— Du får väl en halv till då, viskade Magdalena och smekte henne över mulen. Men jag är rädd att någon ska höra oss. Du vet ju att ingen, som inte jobbar i stallet, får vara här!

Morot nummer två kom fram och Bella snappade kvickt till sig den. Men Magdalena lyckades dela den. Så hörde hon hur den sjuka ardennern började röra oroligt på sig. Han gnäggade lågt och omedelbart svarade en stark gnäggning från en box en bit ifrån Bella.

Det var Faxe, den stora tyska hingsten, som var avundsjuk. Högre och högre gnäggade han, och Magdalena kröp ihop framför Bella i spiltan.

— Dumma Faxe, var tyst! bad hon med låg röst.

Då böjde sig Bella ner över Magdalena och strök med sin mule över hennes kind och drog försiktigt i flätorna. Magdalena kramade hennes hals och njöt av att ha stoet så nära. Också Bella tyckte om det — det var ju ingen som hade tid med henne mer än Magdalena.

Bellas matte var fröken Beata, dotter till patron Reinhardt och fru Adèle som ägde Linds herrgård. När fröken Beata bodde hemma på Lind hade hon och Bella jämt följts åt och stoet hade både dragit hennes gigg och travat runt med fröken Beata på sin rygg i socknen på besök och visiter. Ibland hade de två givit sig ut på en ridtur över ängarna eller till skogen. Men nu gick fröken Beata i en skola i Göteborg. Så när hon någon gång kom hem till Lind hade hon vänner med sig från skolan i staden och hann aldrig rida ut på Bella mer. Dessutom var Bella för liten för henne nu, lång och smidig som fröken Beata blivit.

Bella tyckte det var outsägligt tråkigt att bara gå i rasthagen eller på sin höjd bli körd små ärenden för gårdens räkning, hämta posten eller roa barn som kom på besök till Lind. Därför var hon mycket glad åt Magdalenas besök i stallet. Eń häst behöver någon som i sin tur behöver den, för att trivas.

Hingsten började nu leva rövare i sin box och Magdalena reste sig snabbt fört att smita ut genom dörren till gödselstaden. Men precis när hon skulle springa från Bellas spilta stod hon öga mot öga med en liten barsk karl, klädd i kubb.

— Vad i all världen vill det här säga! röt han och ställde sig bredbent framför Magdalena. Unge, vet du inte att det är förbjudet att vara i stallet?

Magdalena svalde och nickade. Hon kände mannen, det var Konrad, stallmästaren.

— Och frökens häst till på köpet! Tror du att en sådan fin liten märr tål att klappas av skitiga torparungar, va?

Magdalena skakade på huvudet.

— Jag hörde nog från stallkammaren att det var någon här. Faxe är en bra vakthund! Konrad stirrade ilsket på henne. Tror du att det här är en lekstuga? Här står de kanske finaste avelhästarna i Sverige, och så kommer du indragande med sjukdom och löss!

Han stirrade på henne och tog ett hårt grepp runt flätan och skakade henne som om hon var en trasdocka.

— Har du gett märren någonting att äta? frågade han.

Fortfarande vågade inte Magdalena tala utan nickade igen.

— Få se vad du gett märren, fram med det bara!

Konrad räckte fram handen och Magdalena gav honom resten av moroten.

— Är du från vettet, unge! Ge jordiga morötter till en häst! Vet du inte att de måste vara renskrubbade först?

Så gjorde han en liten paus.

— Var har du fått tag i moroten? frågade han sedan plötsligt med rösten len som vispgrädde.

Tyst stod Magdalena framför honom. Hon visste så väl att man inte fick ta från patrons gärden. Trots att hon inte ville gråta började tårarna sippra fram ur ögonvrårna.

— Jaså, sa Konrad fortfarande lika lent, lilla nåden har stulit från patron!

Han luggade till i flätan igen så hårt att han fick handen full av ljusa hårstrån.

— En tjyvunge, som kommer olovandes till stallet. Stryk skulle du ha!

— Stallmästarn kan gärna slå mig, men säg ingenting till patron. Mamma slår mig i alla fall när hon får reda på att jag varit i stallet, för jag får inte gå i närheten av hästar alls, sa Magdalena med grötig röst.

— Det var det värsta! Så nådig fröken får inte gå i närheten av hästar? De kanske smutsar ner henne?

Nu lät Konrad ännu argare.

— Nej, det är inte därför … började Magdalena.

— Vems unge är du egentligen? Vänta du! Jag ska tala med dina bondkaniner till föräldrar. Pack!

Återigen luggade Konrad till i flätan.

— Min mamma är ingen bondkanin, skrek Magdalena. Hon är kokerska hos patron, och min pappa hette Göran och var kusk, så det så!

Hon satte näsan i vädret och försökte se karsk ut.

— Åhå, sa Konrad och släppte taget om flätan. Åhå, sa han igen och puttade bak kubben i nacken. Jaså, du är Görans unge, se där, se där! Och lika karsk som far din, tror jag. Ett litet godmodigt skratt letade sig fram över Konrads läppar.

Skräcken började släppa taget om Magdalena. Nu visste Konrad vem hon var. Hennes pappa hade varit den bästa kusk patron någonsin haft i sin tjänst. Det hade patron själv sagt på pappas begravning till mamma och Magdalena.

Konrad slutade skratta och såg snart arg ut igen.

— Tror du, nådig kuskfröken, att det ger dig rätt att komma olovandes till stallet bara