Magdalena och Johannes

By Lottie Ullgren

Magdalena Persson är nu femton år gammal och gör äntligen det som hon så länge drömt om – arbetar i stallet på Linds stuteri tillsammans med Karl och Johannes. Hon och hennes mamma Gudiva har flyttat till en egen stuga vid skogen tillsammans med katten Tippi. En dag kommer det ett brev på posten som berättar att Stina, Magdalenas bästa vän och Johannes syster ska komma hem under friveckan. Magdalena kan knappt bärga sig och det blir bara bättre när hon får erbjudandet om att rida på Bella. Men hur bra får man ha det innan trubbel dyker upp? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728337738

Book preview

Lottie Ullgren

Magdalena och Johannes

SAGA Egmont

Magdalena och Johannes

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1985, 2022 Lottie Ullgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337738

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Margaretha

Förord

Det här är tredje och sista delen av berättelsen om Magdalena Persson. Magdalena drömde om att bli kusk och att få arbeta i det stora stallet på gården Lind, där hennes far hade tjänat sitt levebröd. Bella och Bonnie, Magdalenas favoriter i stallet blev de som hjälpte henne att till sist nå målet. Hon fick arbeta i stallet under stallmästarens ledning och med patrons goda minne. Nu, efter tre år i stallet, kör hon patron eller hans fru runt i bygden i de vackra vagnarna, precis det hon drömde om. Men arbetet i stallet innebär också mycket slit och långa arbetsdagar. Tillsammans med sina arbetskamrater, Johannes och Karl, får hon lära sig det mesta om hästar, men också en del om livets hårda villkor för djur såväl som för människor.

Magdalena och hennes mamma, Gudiva, har flyttat upp i en egen liten stuga i skogsbrynet, där de bor tillsammans med katten Tippi. Den kloka gumman Klara är fortfarande Magdalenas allra bästa vän när det kör ihop sig för henne. Nu, vid 15 års ålder, inser hon att livet just har börjat. En sak är hon i alla fall säker på, hästar kommer alltid att vara en viktig del i hennes liv.

Runt omkring henne börjar det nya Sverige att byggas upp, men fortfarande finns det folk som far illa. I »Magdalena och Johannes» kommer ni att möta många människor, några som det går bra för och andra som lyckats sämre. Livet är fyllt av både häpnadsväckande mysterier och alldagliga ting, som tillsammans gör varje dag så spännande att leva.

Magdalena är nyfiken, och det fortsatte hon att vara hela sitt vuxna liv, som blev både långt och händelserikt. Alltid fanns det hästar med i bilden, och aldrig blev hon riktigt mätt på livet. Jag hoppas att ni heller aldrig blir det utan får upptäcka att livet är något fantastiskt. Det tyckte Magdalena och det gör även jag. Hoppas att vi möts någon gång i en annan bok. Lev väl!

Några ord som kanske behöver förklaras

1

Genom den halvöppna dassdörren såg Magdalena solen gå upp över storskogen vid Linds herrgård. Solstrålarna letade sig vidare genom lövmassorna framför sädesfälten och beteshagarna och fick grödorna att glöda i all dess slösande septemberprakt. Den skira morgondimman började lösas upp utefter bäcken, som löpte genom Linds ägor. I dansande vävar försvann dimman och den vita huvudbyggnaden blev synlig. Fönsterrutorna skimrade som guld, liksom de små fönstren på ladugården och stallet.

När Magdalena blundade såg hon framför sig hur kvinnorna på gården gick runt i husen och släckte fotogenlamporna, när de kom in efter morgonmjölkningen för att göra i ordning frukost till sina män och barn. Lyssnade hon riktigt noga kunde hon från sin utkikspost höra ljudet av kobindslen som löstes upp och kor som lämnade ladugården för att komma ut på betena. En hund skällde till, först enstaka bjäfs, sedan allt mer intensivt. Det var vallhunden, som hade börjat sitt arbete för dagen.

Snart var det också tid för Magdalena att börja sitt, men hon dröjde kvar ännu en stund. Det var så rofyllt att sitta här i kanten av skogsbrynet på sitt eget dass, njuta av hösten och låta tankarna löpa fritt. Om en liten stund skulle hon bara tänka på stallet och dess invånare och allt det arbete som skulle utföras innan dagen var till ända.

Hon kliade sig eftertänksamt på ärret, som löpte rött efter vänster underarm. Det var ett minne efter Pargos, en av de två hingstarna som fanns på Linds stuteri. Den andra hingsten var Faxe, en gammal, listig filur som fått uppleva hur det känns att få konkurrens.

För ett år sedan hade Pargos kommit till Lind. Först var han en ilsken hingst som bara högg omkring sig. Men efter en sommar av hårt arbete hade stallmästaren, Konrad, lyckats få Pargos snäll igen, men också att sluta fred mellan honom och Faxe. Innan dess hade Pargos ändå hunnit med att hugga Magdalena i armen så att hon resten av livet skulle få bära det långa, fula ärret.

Nej, tacka vet jag Bella, tänkte Magdalena och blev vek i hjärtat. Bella var alltid glad och vänlig och Magdalenas favorit. Ja, egentligen var hon ju orsaken till att Magdalena överhuvudtaget arbetade i stallet. Nu var det snart tre år sedan Magdalena börjat med sin första fumliga rykt av Bonnie, en gammal trotjänare som också gav henne de första lärdomarna i körningens svåra konst.

Ljudet av hästhovar, som långsamt närmade sig efter vägen upp mot Lyckebo, fick Magdalena att rycka till och komma tillbaka till nuet. På snabba fötter sprang hon ner mot grinden för att se vem som kunde vara så morgonpigg. En blond kalufs och ett svart hästhuvud skymtade mellan träden. Det var Johannes och Dixie.

— Hej på er! ropade Magdalena och vinkade.

Framför den långa, blonda flickan med tunna flätor gjorde Johannes halt och Dixie gnäggade igenkännande.

— Hej, svarade Johannes och strök med handen längs valackens hals. Morgonstund har guld i mun! Jag tänkte ta mig en tur med Dixie innan Konrad sätter mig i arbete. Dixie måste ridas varje dag och det är för mörkt på kvällarna nu. Det är ju inte så långa pass han ska ha. Än är han ju unghäst.

— Mm … tänk att Dixie är fem år nu, sa Magdalena och kände den silkeslena mulen i nacken. Vad tiden går fort i alla fall. Och tänk vad from den här lilla vildingen har blivit!

— Stallmästarn är nöjd, fortsatte Johannes med illa dold stolthet i rösten. Men så har ju Dixie de allra finaste anor i sina ådror! Det är ju inte som Bella …

— Det var det värsta jag hört!

Magdalenas blå ögon mörknade.

— Bella, som är den smäckraste, raraste och klokaste av dem allihopa i stallet. Bara för att hon är en korsning, är hon minsann inte mindre värd än den här fullblodskalven!

Flinande strök Johannes handen över sin skäggfjuniga kind.

— Kan så vara. Men Dixie är en riktig ridhäst.

— Det är Bella också. Red inte fröken Beata henne, kanske? Att hon dessutom är inkörd är väl bara ett bevis på hur duktig hon är.

— Står ni här och käbblar! Klockan är snart halv fem och då ska ni ju vara i stallet. Och Magdalena som inte är färdigklädd än!

— Godmorgon Gudiva, sa Johannes och nickade mot kvinnan. Gudiva har rätt, det duger inte att stå här.

Han lättade på handen och Dixie började skritta med långa, vägvinnande steg. Den gänglige Johannes satt rak som en eldgaffel i sadeln, väl medveten om att Magdalena och Gudiva följde honom med blicken.

— Skynda dig nu, Magda. Jag väntar på dig här.

Gudiva slätade ut ett litet veck på sin svarta klänning och svepte sjalen tätare runt axlarna.

— Glöm inte att släppa ut Tippi, ropade hon efter Magdalena.

— Nej då, svarade Magdalena inifrån stugan.

Hon sprang runt och letade efter sin kofta, och när hon äntligen hittade den var Tippi borta.

— Tippi, kom då, lockade hon.

Katten syntes inte till. Men när Magdalena lyfte på täcket i sin säng fann hon honom nerborrad i fotändan. Han sträckte sig lojt när han fick syn på Magdalena.

— Det här duger inte, Tippi, skrattade hon. Du måste gå ut nu. Skynda dig till vedboden och lägg dig i korgen där i stället.

Hon lyfte upp katten, låste ytterdörren och kilade iväg med nyckeln bort till krusbärsbusken. Slarvigt rafsade hon lite jord över cigarrlådan där nyckeln låg och sprang ner mot Gudiva, som otåligt väntade vid grinden.

— Du glömde väl inte att gömma nyckeln? frågade hon när de gick ner mot gården.

— Nej då, nyckeln