Magdalena och Bella

By Lottie Ullgren

Magdalena och mamma Gudiva ska äntligen få flytta till sin alldeles egna lilla stuga, något som de båda har längtat efter. Det är mycket som måste ordnas med vid flytten och som tur är får Magdalena och mamma Gudiva hjälp av grannar och bekanta. Äntligen verkar saker och ting ljusna. Magdalena får en kattunge som hon döper till Tippi och har äntligen blivit stallflicka på herrgården. Bella är Magdalenas älsklingshäst, en bästa vän hon kan berätta allt för. Bella var egentligen inte Magdalenas häst, men det låtsas hon inte om. Magdalena har anförtrott Bella sina hemligheter sedan första stund, vilket har skapat ett band mellan de två. Magdalena och Bellas band kommer att sättas på prov men aldrig deras villkorslösa vänskap. "Magdalena och Bella" är uppföljare till "Magdalena, stallflickan".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788728337745

Book preview

Lottie Ullgren

Magdalena och Bella

SAGA Kids

Magdalena och Bella

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1984, 2022 Lottie Ullgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728337745

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Märta

1

Med benen dinglande utanför kärran satt Magdalena småvisslande och höll Gudivas palm, vars stora blad vippade i takt med flyttlassets rörelser. Idag var det den Stora Dagen då Magdalena och hennes mamma Gudiva äntligen flyttade in i sin alldeles egna stuga.

Bara det att få en egen säng, tänkte Magdalena, gör att man kan krama om hela världen. Och att få ett eget hem tillsammans med mamma — det är nästan för mycket.

En kylig vårpust tog sig under hennes huckle och lekte med de tunna blonda flätorna. Med en van rörelse drog hon litet huttrande den stora yllesjalen tätare omkring sin skrangliga flickkropp. Men solen, som lyste upp det vintertrötta landskapet, glittrade i hennes blå ögon.

Själv satt Gudiva längst fram i kärran och balanserade en korg med porslin över knät. Hennes mjuka kropp vaggade följsamt med i kärrans knaggliga framfart över gropar och tuvor. Ansiktet riktigt lyste av förväntan och inneboende glädje. Äntligen såg livet ljust ut igen. Inte en enda gång, sedan den dagen efter Görans död då hon och Magdalena måst flytta från kuskbostaden hade hon känt det så här. Det kraftiga håret var som vanligt uppfästat i en nackknut. Utan att riktigt veta vad hon gjorde pillade hon ur hårnålarna och lät det långa håret rinna ner över ryggen.

Bredvid Gudiva satt Johannes och körde gamla Bonnie, som troget lufsade på i samma takt hela tiden.

Framför dem låg stugan som gamle August bott i innan han blev så dålig att han inte klarade sig själv längre, utan fick flytta ner till fattiggården.

Stugan låg så vackert i skogsbrynet. Den röda färgen var visserligen blekt av vind och regn, men solen glimmade i fönsterrutorna och träden runt omkring skiftade i lila-grönt av sprängfyllda knoppar.

— Jojo, sa Johannes, det är till att bo grant!

Så var de framme.

— Ptroo. Johannes hoppade ur, lade tömmarna i kärran och gick fram till Bonnie med en famn hö. Här har du, gumman, sa han och klappade det stora skäckiga stoet på halsen.

— Mamma, titta, det finns snödroppar! Och titta här..

Magdalenas röst tonade bort när hon sprang runt stugknuten i sin iver att se hur det såg ut på andra sidan.

— Kom nu, fröken! skrattade Gudiva: Ska vi få av det här flyttlasset så får du allt hjälpa till.

— Kommer, kommer! hördes Magdalenas röst.

Ett ögonblick senare skuttade hon ur en gammal risig krusbärsbuske med en blåsippa i håret.

— Ser du, mamma, sa hon och pekade på blomman i håret, ser du… Det är precis blått i skogen bakom huset! Kom nu! En minut hinner vi väl ändå se på blommorna?

— Ja, det är klart att vi hinner det, en sådan här dag, medgav Gudiva och log.

Hand i hand sprang Magdalena och hennes mamma genom fjolårsgräset. När de kom fram till skogsbrynet flämtade Gudiva till.

— Det är inte sant, ett hav av blommor mitt i skogen!

— Ja, titta vad vackert det är! sa Magdalena.

Framför dem i solen växte tusentals blåsippor så tätt, att de bildade en tjock matta i olika blå nyanser. Försiktigt böjde sig Gudiva ner och kände med handen över blommorna, liksom smekte dem. Vid sidan om henne stod Magdalena tyst och väntade, snusade in den friska vårluften genom näsan.

— Nej, det här duger inte. Gudiva suckade, reste sig upp och började gå tillbaka mot stugan. Ska vi bli klara innan solen går ner, gäller det att skynda på! Och som jag ser ut i håret!

Snabbt kom den hårda nackknuten på plats.

Och nu började ett kånkande av lådor och möbler, som köpts på auktion. Det var byrån, mammas stora säng, ett bord och en fin säng i björk, den som Magdalena skulle få. Två rum och kök var det i stugan, och det var mycket utrymme för två personer.

— Det var det värsta vad fint här är. Johannes drog imponerad handen över tapeten med blomrankor på. Ni har jobbat mycket här under kvällarna, förstår jag.

— Mmm, sa Magdalena och baxade sig baklänges in genom dörren med en stor korg fylld med sängkläder. Mamma och jag har skurat och målat, tapetserat och lagat springor i flera veckor nu. Ja, vi började före påsken.

— Kan tänka det, svarade Johannes. Men så fina tapeter! Det är annat än tidningspapperet i vårt kök, även om det är bra att kunna ligga och läsa utan att behöva hålla i en bok!

— Vi ska ha sängarna i det lilla rummet, för vi har bara möbler till det rummet och till köket än så länge. Men mamma sa, att hon ska sätta upp sin vävstol i det andra rummet till sommaren.

— Tänk vad fint vi har det, hörde de Gudiva säga inne från lilla rummet. Magdalena, vart tog täckena vägen?

— Här! Jag kommer…

Johannes gick ut genom dörren för att se till Bonnie. Hans byxor räckte nätt och jämnt ner till kängskaften. Men det bekymrade honom inte ett dugg att det var omöjligt att lägga ner byxbenen mer. Det kantiga ansiktet började få allt mer vuxna drag. Inte så litet stolt hade han fumligt börjat använda sin fars rakkniv varje lördagskväll. Men ännu var det mycket pojke kvar i Johannes och skulle så vara ett tag till.

I lugn och ro stod Bonnie, det gamla Clydesdale-stoet och sov, mätt och belåten och med vårsolen skönt värmande de gamla lederna. När Johannes konstaterat detta, körde han händerna i fickorna och gick med långsamma steg ner mot brunnen och vedboden, som stod en bit från stugan. Han hörde hur det donades inne i stugan. Så satte han sig ner på brunnslocket med ryggen mot pumpen och vände sitt vinterbleka ansikte upp mot solen.

Det hade varit en hård vecka i stallet. Både Karl och han hade arbetat intensivt dag och natt. Ett efter ett fölade stona och de båda fölboxarna var jämt upptagna. I natt hade han hjälpt en liten fjording till världen. Och i förrgår hade ett av fru Adèles fullblod fått ett svart stoföl med stjärn. Men då hade han bara fått se på för Konrad, stallmästaren, hade i egen hög person varit med i fölboxen. Men idag hade Johannes fått ledigt från stallet på eftermiddagen för att hjälpa Magdalena och hennes mamma att flytta från kammaren vid köket i herrgården till stugan i skogsbrynet. På flera år hade han inte sett Gudiva så glad som idag. Och hon skulle nog bli ännu gladare innan den här dagen var över. För Stina och Agnes, Johannes syster och mamma, skulle komma med flyttgröt på kvällskanten, men det hade han lovat att inte tala om. Eskil och Emil, hans båda tvilling-bröder, skulle fru Bergqvist ta hand om. Hur kul det än var att ha småbröder, så var det skönt att inte ha med dem jämt…

Det började bli kallt om rumpan så han reste sig upp från brunnslocket. Då fick han se att det var genommurket! Han kunde ju ha ramlat ner i brunnen hur lätt som helst. Så fick det inte vara!

— Gudiva, ropade han in i stugan, har du med verktyg hit?

— Jag hittade gamle Augusts verktyg i vedboden, de var rostiga, men jag gjorde rent och slipade upp dem lite. Hur så?

— Brunnslocket är alldeles gistet, helt enkelt livsfarligt! Finns det några brädlappar som jag kan ta?

— Titta i vedboden, där finns det kanske.

— Fint, då börjar jag med det. Ska bara lägga på Bonnie en filt och släppa henne lös i trädgården. Hon går nog ingenstans.

— Det kan jag göra, sa Magdalena.

— Fint, då sätter jag igång med brunnslocket då.

Det kändes bra att dra in hästlukten igen, konstaterade Magdalena när hon satte på Bonnie grimman och lade hästfilten över henne. Som vanligt när man drog åt gjorden blåste Bonnie upp sig, så det blev att gå ett varv runt huset och så snabbt att dra åt gjorden igen. Med en sur blick visade Bonnie vad hon tyckte om det där tricket. När Magdalena var klar med gjorden släppte hon lös Bonnie i den förvildade trädgården. Genast gick Bonnie fram mot en klunga risiga körsbärsträd och började mumsa i sig blomknoppar.

— Mamma blir nog inte glad om hon får se dig, sa Magdalena till Bonnie. Men ät du, idag är det ingen vanlig dag!

Till svar vispade Bonnie ivrigt med svansstumpen och frustade av glädje över att ha hittat en liten pinnig björk med svällande knoppar, som gömt sig mellan körsbärsträden. Så började hon leta rätt på bladknoppar med läpparna.

Nere vid brunnen sågade Johannes till brädor som skulle bli ett nytt brunnslock. Efter att ha rivit runt i bråten inne i vedboden hade han nämligen hittat både såg och hammare och rostiga spikar i olika storlekar, som fick duga.

— Jaså, här jobbas det! Plötsligt stod Johannes mamma Agnes och syster Stina bakom honom. Tänk att du kan laga brunnslock, det kanske vi kan ha nytta av hemma också, fortsatte hon med ett leende. Men det är bra att du hjälper Gudiva, Johannes.

Stina bar på en korg och såg rosig ut efter att ha gått i ett sträck ända från herrgården. Andfådd ställde hon nu ner korgen på marken. Hon blev lätt ansträngd därför att hon hade en så stor och tung kropp. Stina tänkte ofta, att det nog inte fanns många i världen som hade sådana bekymmer som hon. Trög i huvudet, retad och enda flickan i familjen. Och född tjock. Men hon var inte ful. Ett vackert, mörkt storlockigt hår hade hon, som hon bar i en kraftig nackfläta. Pigga ögon och en mun som ofta log och då visade vita starka tänder. Men, som sagt, hon blev ofta andfådd. Som nu. Visserligen var inte vägen så lång, men den var gropig och sönderkörd efter vinterns alla timmersläpor.

— Du har väl inte sagt något till Magdalena och Gudiva? frågade hon brodern Johannes.

— Nä, det lovade jag ju att inte göra, svarade Johannes trumpet.

— Det var bra, för det kommer flera sedan, viskade Agnes hemlighetsfullt.

— Vilka då? undrade Johannes.

— Nyfiken i en strut, sjöng Stina. Öppnar man struten så tittar han ut. Hon lade handen på Johannes axel. Kom nu, så går vi in till Gudiva.

När Johannes blick föll på korgen, kände han att han var utsvulten. Det tyckte han förstås rätt ofta. Hur mycket han än åt, blev han ändå aldrig riktigt mätt. Men han växte förstås fortfarande och det rätt mycket. Det gick väl åt mycket mat då, kan tänka.

Snabbt lade han tillbaka såg, hammare och spik i vedboden och skyndade sig efter Agnes och Stina. Under ett äppelträd låg Bonnie och sov — det såg nästan ut som en tavla med den svart-vita hästen mot det spirande nygröna gräset.