Dina ängder gröna

By Sara H. Olsson and Fredde Granberg

Det har varit dåligt med bokningar till hotellet Vita huset under hösten. Nina och Johanna funderar på hur de kan locka till sig gäster. När Johanna läser en artikel om hur fågelskådare släpper allt och vallfärdar till platser där ovanliga fågelarter siktats, får hon en briljant idé.

Samtidigt som affärerna tar fart har Johanna fullt upp med att ta hand om sin fyraårige son, som hon dumt nog tagit ur förskoleverksamheten. Konsten att balansera jobbet med föräldraskapet visar sig vara svårare än hon trott.

I sin tur går Nina i hemlighet och funderar över livet. Kanske är det inte hotellägare hon vill vara i resten av sina dagar? När hon oväntat får ett spännande erbjudande ställs allt på sin spets. Men hur lägger hon fram det för Johanna utan att riskera deras vänskap?

Även den evige ungkarlen Klarne har omvärderat sitt liv och skaffat sig nya, jämnåriga vänner. Men då en av fågelskådarna börjar bli väldigt påstridig kan han inte riktigt förstå hennes avsikter. Hur mycket förändring klarar egentligen en gammal gubbe?

”Dina ängder gröna” är den femte, fristående delen i Hallavikserien. En humoristisk och underhållande feelgood-berättelse om kärlek, vänskap och små vita lögner.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 6, 2021
• ISBN: 9789180001816

Book preview

Dina ängder gröna

Sara H. Olsson

Copyright © Sara H. Olsson och Word Audio Publishing 2021

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-181-6

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Oktobermorgonen var kall och frostig med bara någon grad över nollan, och solen hade ännu inte gått upp över ett höstslumrande Hallavik. Snart var en av årets mörkaste månader här, och ljuset skulle bara orka sig över horisonten i några timmar per dag. Man stannade inne och stod ut. Längtade till advent, när man kunde tillföra lite ljus och glädje. För just nu var det mörkt och dystert, och trots att man försökte mota bort mörkret med blockljus inuti karvade pumpor så var det inte nog.

Havet låg lugnt väster om orten, och i Hallavik skulle det dröja ännu en stund innan människorna vaknade till en ny dag – förutom i den röda stugan norr om centralorten, där ett barns tjut ekade genom grannskapet tätt följt av moderns rasande och allt annat än myndiga stämma. Den som råkade gå förbi medan scenen utspelade sig kunde genom köksfönstret se en mycket livlig och pyjamasklädd fyraåring som lekte inte-nudda-golv och försökte undkomma sin mors händer där hon jagade honom över köksbord och runt fåtöljer med en blå tröja med dinosauriemönster fladdrande i händerna. Jakten pågick alltid en bra stund, och var en återkommande ritual i morgonrutinen. Naturligtvis var det till slut modern som vann, även om hon var på väg att ge upp åtskilliga gånger men lyckades hitta några extra krafter genom att tänka på chokladbiten som lockade i handväskan. Till slut gav sonen upp och lät sin mamma krångla av honom pyjamasen. Sedan försvann de från köksfönstret, och den eventuellt förbipasserande kunde lugnt gå vidare och glömma bort vad han eller hon sett. För allt var i sin ordning. Hallavik gick mot en ny dag.

Bertil! Vi måste åka nu! ropade Johanna medan hon valde mellan sina tunna metallbågade glasögon och de med lite tjockare plastbåge. Hon hade ett par i brunt leopardmönster också, men de var spårlöst försvunna. Helt otroligt egentligen, hon som nu för tiden hade så galet bra koll på var hon lade sina brillor. Sedan incidenten i våras, när hon tappade bort sitt enda par och därför misstog sin son för ett klistermärke med ett skogstroll på fönstret på dagis hade hon skaffat sig flera nya par glasögon. För det fick aldrig hända igen.

Men hon hade gärna haft sina leopardmönstrade just i dag. Det var mycket märkligt att de var försvunna faktiskt. Johanna behöll de metallbågade på tills vidare.

Bertil, kom nu!

Jag kommer! ropade sonen tillbaka och strax stod han i hallen.

Här, mamma, sa han och sträckte fram ena handen. I den låg hennes leopardmönstrade glasögon.

Men älskling, så bra! Som jag har letat, var hittade du dem? sa Johanna och tog emot bågarna. Glasen var fulla av kladdiga fingeravtryck, så hon gick och hämtade linnehandduken i köket och började putsa dem.

Jag lånade dem lite bara, svarade sonen kort.

Lånade?

Ja, så blir man bättre på att bygga. Edvin har glasögon, och han har byggt en drake. Utan ritning.

Johanna satte glasögonen på näsan och klappade Bertil över det bruna håret.

Du är jättebra på att bygga lego, älskling. Men nu måste vi åka.

Bertil hoppade vant upp i sin bilstol i baksätet innan Johanna spände fast säkerhetsbältet och gav honom en puss på pannan. Sedan körde hon ut från det lilla stugområdet.

De senaste åren hade några fler åretruntboende tillkommit. Innan dess hade det bara varit Johanna som varit boende på heltid i Kattegattsvik. Sedan hade Nina, Johannas bästa vän och affärspartner, kommit. Och nu verkade det ha blivit populärt att flytta närmare havet, bostadspriserna hade gått upp ordentligt bara det senaste året. Ninas bror var mäklare och hade gett både henne och Johanna varsin glädjande husvärdering. Johanna hade varit tvungen att sätta sig ner när hon insåg att hon skulle tjäna drygt två miljoner om hon valde att sälja huset nu. Hon och Mårten hade talat allvar en kväll, men båda insett att de inte ville sälja bara för sakens skull. Först skulle de se sig om efter ett nytt boende. Om ett bra sådant dök upp kunde de ta diskussionen igen då.

Lugnet i Johanna lade sig som vanligt när hon svängde av landsvägen in mot Hallvetet och Vita huset. Stoltheten sprängde i bröstet ju närmare huset hon kom, och man tydligare kunde se de omsorgsfullt renoverade detaljerna på hotellet, de flesta ingreppen gjorda av Johanna och Nina själva. Det började se färdigt ut nu, så som de hade föreställt sig att det skulle bli redan för fem år sedan. Den känslan var härlig, och Johanna drog en lycklig suck medan hon parkerade bilen vid sidan om grusvägen och öppnade dörren till baksätet för Bertil.

Nina var redan på plats och stod på trappan och ruskade ur en av bordsdukarna. Johanna hade gjort det redan dagen innan, men hon brydde sig inte om att kommentera det. Vad gjorde det om hennes kompanjon såg till att dukarna blev extra rena? Trots att ingen suttit vid borden och ätit sedan Johannas skakande kanske det ändå satt någon gammal brödsmula kvar. Så var det nog, tänkte hon.

Inga samtal? frågade hon med ett hoppfullt leende. Men Nina skakade på huvudet.

Inte en gäst på fyra veckor.

I början hade det gått att tänka på annat. De kunde passa på att storstäda, och sortera alla papper till bokföringen, och fixa nya menyer. Men nu började idéerna kring sysselsättning att tryta. Om det inte kom några nya gäster snart skulle de inte ha någonting att göra. Och inte bara det, kom det inte in några pengar i kassan skulle de kanske tvingas stänga hotellet. Än var det långt kvar dit, men hotet fanns där. Ingen kunde driva ett hotell utan gäster, den ekvationen gick liksom inte ihop.

Kaffet är klart, sa Nina och gick in med duken i huset. Johanna följde efter, och strök med handen över det nysnickrade räcket. Hon älskade det här huset. Bertil satte sig som vanligt på golvet i matsalen och vände sin medhavda ryggsäck upp och ner framför sig. Han klarade av att sysselsätta sig bra själv.

Nina hällde upp kaffe i de två muggarna med texten Boss som de fått av Bertil när han och Mårten shoppat loss på en sommarmarknad året innan.

Jag blir tokig på det här ekot, sa Johanna när hon satt sig vid bordet. Ärligt talat, vi måste hitta gäster.

Nina nickade.

Jag vet, men det är lågsäsong, så är det ju bara. Vi brukar ha en dipp i oktober. Visst brukar Mårten säga detsamma om restaurangen? Att det är jäkligt stiltje vad gäller beställningar på hösten?

Men så här tyst har det aldrig varit! utbrast Johanna. Tänk om det är slut!

Så klart inte, vi får fundera ut någonting. En kampanj eller nåt, inte vet jag.

De satt tysta och funderade. Det enda som hördes genom rummen var Bertil när han rörde i legohögen på golvet för att hitta bitar och Johannas fingrar som trummade på bordsskivan.

Har du hört någonting från Niklas? frågade hon när hon trummat klart och insett att de inte skulle komma närmare en lösning hur mycket kaffe de än drack just nu. De fick tänka på något annat en stund.

Han träffade teamet i går eftermiddag, och skulle nog ut en kort tur i dag. Jag vet inte hur mycket jag kommer att kunna prata med honom framöver. Ute på havet långt uppe i Norge är det väl ingen täckning? Och jag kollade vädret i morse, det är blåsigt där han ska vara. Usch, jag blir lite orolig. Hon såg nedstämd ut.

Det kommer att bli jättebra, sa Johanna och sträckte sig efter Ninas hand över bordet. Tänk vilka coola bilder han kommer att ta! Visst var det valar och grejer?

Nina nickade.

Ja, vad häftigt! Och tänk på alla pengar han kommer att tjäna på det här jobbet. Ni kommer kunna pensionera er!

Nina log vagt.

Jo, det är klart. Men det är så lång tid. Jag kommer att sakna ihjäl mig.

Så klart. Men en månad klarar du, det är inte en evighet. Och snart har vi så många gäster att du inte kommer att ha tid att tänka på honom. Då går tiden jättefort.

Nina suckade.

Vi måste faktiskt få hit gäster. Det måste vi.

Japp, svarade Johanna. Det måste vi …

Kapitel 2

De hade bestämt att de inte ens behövde ses i Hallvetet dagen efter. Huset var så rent att färgen på möblerna skulle skavas av om de putsade mer. Det var bättre att de lät allt vara några dagar medan de gick till botten med hur de skulle trolla fram nya gäster.

Bertil var nöjd med sovmorgon i dubbelsängen och att slippa åka i väg till mammas jobb. Johanna satt i köket och scrollade genom nättidningarna medan hon intog morgonkaffet. Det var riktigt skönt att få några lediga bonusdagar, även om orsaken till dem var negativ.

Hon tänkte på våren, och hur affärerna hade fått sig en törn efter den där incidenten där Vita huset intogs av en sekt som på allvar trodde att de skulle bli hämtade av ett ufo. Tyvärr hade alla åtta medlemmarna blivit lurade av den karismatiska ledaren Lord Cosmos, vilket de bittert hade fått erfara när det var en polishelikopter och inte ett ufo som till slut kom flygande i Hallaviksnatten.

Allt hade förändrats efter den händelsen. Sommarens bokningar hade inte blivit lika många som tidigare år, och efter en halvbra sommar var de nu mitt uppe i en sämre höst, där det mer eller mindre var helt tomt i bokningsprogrammet.

Johanna var trött. Inte bara på grund av att hon legat halva natten och grubblat över hur de skulle hitta gäster. Hon hade även blivit utknuffad ur sängen av sin fyraåring som gärna tog upp hela hennes sida av sängen själv. Bertil hade varit orolig en ganska lång period och då fått sova mellan sina föräldrar. I början hade det fungerat bra, och Johanna hade gärna legat nära och trängts. Men ju längre tid som gått, desto mer behov av plats behövde hon, och det var omöjligt att sova bra när man som mest hade trettio centimeter madrass att balansera på.

Johanna kunde inte minnas när hon sovit en hel natt senast. Inte när hon och Mårten hade haft sex heller, för det fungerade inte med ett barn som en kil emellan.

Så fastnade hon i en artikel om fågelskådning. Varför hon läste vidare trots att hon själv var ointresserad av ämnet kunde hon inte svara på. Men i reportaget fanns det en rolig bild på en man med rutig gubbkeps och en enorm kikare, samt en lockande titel: "Ovanlig fågelart lockar ett tusental."

Johanna vred och vände sig i stolen och stirrade på den leende mannen med kikaren. Han hade siktat någon exotisk fågelart med ett namn Johanna inte ens kunde uttala, som tydligen aldrig setts till i Sverige tidigare. Mannens fågelskådarvänner, som verkade vara en enorm skara, hade vallfärdat till en liten håla i Östergötland för att precis som mannen försöka få syn på den. Bisarrt!

Det var någonting i den där historien som Johanna inte kunde släppa. Hon började bita på ena tumnageln medan hon försökte sortera tankarna. Något intressant drog i henne, upplägget där ett litet gulspräckligt fjäderfä lockade en hel skock människor till en skogsdunge i en avkrok …

När planen började ta form fick Johanna sätta en tuss hushållspapper mot tummen för att stoppa blodet som sipprade fram under den alltför korta och flikiga nageln. Datorn stängde hon med en smäll innan hon skickade ett kort sms till Nina. Sedan slängde hon på sig en varm kofta.

Bertil, vi ska gå en promenad! ropade hon.

Nina stod redan utanför häcken och väntade när Johanna stressat kånkade ut vagnen genom ytterdörren och drog Bertil med sig nerför trappan. Nina såg klanderfri ut som vanligt och Johanna drog uppgivet den stripiga luggen ur ögonen.

Kom, älskade du, log Nina och gick fram till henne. Hon rättade till jackkragen och borstade bort katthåren från Johannas halsduk. Sedan gav hon sin vän en stor kram. Du är så underbar, sa hon. Johanna trodde henne inte.

De promenerade ner mot havet, genom det halvslumrande stugområdet där det endast lyste i omkring en tredjedel av fönstren. Bertil ville inte sitta i vagnen, så han sprang omkring sin mamma och hennes vän och letade skatter i diket medan Johanna och Nina försökte pinna på så fort de kunde. De kunde ju i alla fall försöka få ut lite träning av rundan samtidigt som de pratade planer.

Men snälla, Johanna, sa Nina. Du måste förklara ordentligt, för jag förstår ingenting. Vill du lura fågelskådare?

Johanna tittade snabbt på henne med en ilsken blick.

Shh, sa hon och nickade mot sonen. Säg inte så.

Men förklara då, för det låter jättekonstigt.

Ja, men tänk dig så här, började Johanna och gestikulerade yvigt redan innan hon kommit till sak. De rundade en stor sten och Bertil klättrade upp för att hoppa ner från den. Johanna applåderade hans prestation och vinkade honom snabbt med sig efteråt. Vi siktar som av en händelse en ovanlig fågelart i Hallvetet, och vips har vi fullbelagt inom några dagar. Typ så.

Nina tittade frågande på henne.

Typ så? härmade hon. Men hur ska du få dem att veta det? Gå till tidningen?

Nej, de har forum, förstår du, svarade Johanna entusiastiskt. En jäkla massa nätforum som de hänger i och där de tipsar varandra om arter som siktats här och var. Och sen släpper de allt de har för händerna och drar bara. Fattar du?

Mamma? sa Bertils ljusa röst en bit bort.

Nej, vänta lite nu, Bertil. Mamma pratar, svarade Johanna och gick vidare.

Nina funderade en stund innan hon svarade.

"Ja, jag fattar. Men det finns ett stort